Viner från Spanien | Vin med Elin

4 saker du snabbt lär dig om viner av Garnacha (Grenache)

Posted on april 24, 2022 av Elin

Vad har Châteauneuf-du-Pâpe, Priorat och Navarra gemensamt? Förutom att vara vindistrikt kända för välgjorda viner med solskensvarm frukt har de även druvan Grenache eller Garnacha som en tongivande del av druvmixen. Garnacha används ofta som en del av ett vin – och tillför då saftig hallonfrukt och mjuk fyllighet. Vill du veta mer om hur vinerna smakar, var druvan odlas och vilken mat som passar till? Läs vidare för att snabbt lära dig fyra nya saker om Garnacha.

För det första – kärt barn har många namn. Grenache i Frankrike, Garnatxa och Lladoner i Kataloniern, Cannonau på Sardicien och Tocai Rosso i Venetien. Hoppas det är okej att vi håller oss till Garnacha. Eftersom druvan tros härstamma från trakterna kring Aragón i nordöstra Spanien känns det naturligt att använda det spanskklingande namnet.

Med odlingar i Spanien, Frankrike, Italien, Australien, USA och Sydafrika (bland annat!) är Garnacha av världens mest odlade druvsorter. Inte mindre än cirka 200 000 hektar finns på hyfsat varma breddgrader världen över. Trots det är det sällan du ser ”Grenache” eller ”Garnacha” utskrivet på etiketten. Varför är det så?

Jo, Garnacha har historiskt sett varit en blendingdruva snarare än en solospelare som Pinot Noir, Syrah, Chardonnay eller Riesling. I en blend får den oftast samma roll som grädden i en svampsoppa eller 7up i en drink. Med andra ord att addera fluff, rondör och fruktsötma och att ta udden av det syrliga och skarpa.

*Ett glas Garnacha av okänt ursprung. Bild: Pexels*

1. Hur smakar Garnacha?

Det första du tänker på när du doftar på en ren Garnacha (alltså 100 %) brukar vara mogna röda sommarbär såsom hallon och jordgubbar. Svalodlade viner kan dofta lingon, granatäpplen och blodapelsin. Garnacha kan även bjuda på örtiga eller kryddiga drag av lavendel, lagerblad och kryddpeppar.

Druvan ansamlar snabbt och lätt höga sockernivåer under odlingssäsongen. Något som ger fylliga viner med markerad fruktsötma. En hög mängd socker kan också leda till en hög, ibland värmande alkoholhalt. Fruktsyran dyker i takt med att mängden socker stiger, och därför har viner av Garnacha oftast en avrundad och mild syra. Skalen är tunna och därför är mängden tanniner begränsad, något som förklarar att viner av Garnacha nästan alltid är mjuka.

2. Hur beter sig Garnacha i vingården?

Garnacha får sina knoppar tidigt på odlingssäsongen och vill därför helst undvika områden med vårfrost. Dessutom tar den lång tid på sig att mogna. Med det sagt är det inte så konstigt att Garnacha (precis som många av oss andra) älskar ljumma medelhavsklimat.

Om Garnacha tillåts att växa vilt producerar den druvor i överflöd. Generöst, javisst, men med alltför stora skördar blir vinerna bleka versioner av vad de har potential att bli.

Så vad kan vi göra för att begränsa avkastningen?

Odla Garnacha i varma klimat med begränsad tillgång till vatten. En lätt så kallad vattenstress är ett naturligt sätt att begränsa druvans produktion.
Magra, steniga jordar göra att Garnachas rötter får jobba sig långt ner under markytan för att hitta näring och vatten. Det har en hämmande inverkan på produktionen av druvor.
Bind upp druvan i bush vines, alltså i små buskliknande formationer. Det är ett gammaldags sätt att beskära vindruvor som ger en liten avkastning med koncentrerade druvor.

En stark fördel med Garnacha är att den är tålig mot torka och kan klara sig länge utan vatten. När vi nu ska kika på var Garnacha odlas är det lätt att förstå hur den fått fäste i områden med långa somrar och begränsade mängder regn.

3. Var odlas Garnacha?

Som redan nämnts odlas Garnacha på många platser runt om i världen. Idag fokuserar vi på Spanien och Italien, men även lite på Frankrike eftersom det är svårt att prata Garnacha utan att nämna Châteauneuf-du-Pâpe och Rhônedalen.

Garnachas nordligaste utpost i Europa är någonstans kring Valence i sydöstra Frankrike. Därefter sträcker sig odlingarna ner längs Frankrikes medelhavskust och över Pyrenéerna till Spanien. På den iberiska halvön hittar du Garnacha i stora delar av centrala, södra och östra Spanien – överallt där det är tillräckligt varmt. Tillsammans med Tempranillo och Bobal är det Spaniens mest odlade druva.

Frankrike – Côtes du Rhône AOC

Ett av Sveriges i särklass populäraste röda viner innehåller ofta och till stor del Garnacha. Odlingsområdet är Frankrikes näst största efter Bordeaux och sträcker sig från Vienne i norr till Avignon i söder. Eftersom odlingsområdet är så stort finns det rum för stor variation i doft och smak.

I norra Rhônedalen brukar Syrah dominera blenden. Här får vinerna aromer av svarta vinbär, björnbär och vitpeppar. Vinerna blir mer strukturerade och med friskare syra än i södra Rhônedalen, där ett varmare klimat och en större mängd Grenache i regel ger fylligare viner med mjukare tanniner och en frukt som går mot hallon och jordgubbar.

Utöver Garnacha och Syrah är det vanligt att använda Mourvèdre som en del av en typiskt sydfransk blend. Detta förkortas ”GSM”. Om du är nyfiken på GSM-blends rekommenderar jag dig att dyka djupare in i distrikten Gigondas, Vacqueyras, Lirac och Tavel.

Frankrike – Châteauneuf-du-Pâpe AOC

Appellationen som betyder ”Påvens nya slott” (efter att påven flyttade till Avignon en stund under 1300-talet) är lika känd för sina koncentrerade viner som för de sköldprydda flaskorna. Vi är i södra Rhônedalen på ett cirka 3000 hektar stort område.

I detta torra klimat med steniga jordar får druvorna små, tjocka druvskal. Det leder till att Garnacha här faktiskt får en del tanninstruktur som kan balansera upp den solmogna frukten.

Garnacha kan i Châteauneuf-du-Pâpe förekomma helt ensam eller i sällskap av upp till tolv andra druvsorter (Syrah, Mourvèdre, Cinsault, Picpoul, Terret Noir, Counoise, Muscardin, Vaccarèse, Picardan, Roussanne, Clairette och Bourboulenc). Vinerna får en örtighet som inte är helt olik den vitlöksdoftande färskosten Boursin – om den kommer från druvorna eller från terroiren förblir en gåta.

Spanien – Navarra DO

Navarra ligger precis öster om Rioja i norra Spanien och är känt för sina smakrika och matvänliga roséviner av Garnacha. Odlingarna svalkas av Atlanten i nordöst, bergsluften från Pyrenéerna i nordväst och av floden Ebro. I kombination med många timmars sol ger det koncentrerade roséviner med förhållandevis frisk syra för att vara Garnacha.

Spanien – Calatayud DO

En timme sydost om Zaragoza och två timmar nordost om Madrid hittar vi Calatayud. Ett kargt och bergigt område med inlandsklimat, aka markerade skillnader i temperatur mellan vinter och sommar, dag och natt. På odlingar 550–1040 meter över havet ger gamla stockar mineraldoftande och strukturerade Garnacha-viner med stor intensitet. Ibland med kryddiga toner av ekfat.

Spanien – Priorat DOCa och Montsant DOC

Priorat har tillsammans med Châteauneuf-du-Pâpe bidragit till att höja Garnachas status. Under 1990-talet återupptäcktes områdets slumrande stockar av en ny generation vinodlare med René Barbier, Mas Martinet och Alvaro Palacios i spetsen. Svarta skifferjordar som återreflekterar dagens värme, gamla stockar och en extremt låg avkastning resulterar i kompakta kraftpaket av Cariñena (Carignan) och Garnacha.

Montsant DOC omringar hela Priorat och har liknande förutsättningar kopplat till jordmån och klimat. Tack vare ett starkt fokus på innovation och hållbarhet känns det här som en lovande vinregion att hålla koll på.

*I bergstrakterna kring Madrid kan Garnacha ibland uttrycka aromer av granatäpple.* *Bild: Pexels.*

Spanien – Mountain Garnacha från området kring Madrid

I Madrid med omnejd finns (minst!) tre spännande områden för svalodlad Garnacha: Méntrida DO, Cebreros DOP och Vinos de Madrid DO. Vad de alla har gemensam är svalkande bergsluft, odlingar på hög höjd och steniga granitjordar. Och – en passion för Garnacha.

På en plats där det kan bli 45 grader på sommaren och där vingårdarna täcks av snö på vintern får druvorna kämpa. Resultatet är vackert hallonröda viner med aromer av granatäpple, tranbär, vildhallon och mineral. Ett för många nytt uttryck av Garnacha, värt att upptäcka.

Italien – Cannonau di Sardegna DOC

Vi tar oss till Italien och Sardinien. Här är Garnacha känd som Cannonau, och är öns viktigaste druvsort. Cannonau di Sardegna DOC kan produceras på hela ön och utgör 20 % av den totala produktionen. Som du säkert förstår vid det här laget trivs Garnacha utmärkt i Sardiniens soliga Medelhavsklimat. Vinerna är fruktiga och mjuka, och påminner ofta om körsbär, torkad frukt, örter och tobak. Ibland med vaniljdoftande fatkrydda.

*Skaldjurspaella – gott till rosévin av Garnacha. Bild: Pexels.*

4. Så hittar du mat som passar till Garnacha

Till kraftfull Garnacha i form av Châteauneuf-du-Pâpe, Priorat, Montsant och Cannonau di Sardegna kan du med fördel njuta av grillat kött eller grönsaker – gärna rotfrukter eller paprika eftersom det gifter sig fint med vinernas fruktsötma. Grytor, vilt och svamp funkar även det alldeles utmärkt.

Om det istället är dags för ett svalare uttryck av Garnacha såsom den från trakterna kring Madrid – prova gärna tillsammans med grillad fisk eller halstrade pilgrimsmusslor. Tonfisksallad eller sardellpizza kan även det bli en hit.

Kommit över senaste årgången av en Navarra Rosé? Sväng ihop en saffransdoftande skaldjurspaella med hemgjord aioli och du är hemma 😊

Därför är Fino Sherry ett perfekt vin till tapas

Posted on april 10, 2022 av Elin

Cava och rosé brukar ofta rekommenderas som vin till tapas. Men det finns en utmanare – som än så länge är en doldis för de flesta svenskar. Drycken jag tänker på är Fino Sherry. Ett knastertorrt, friskt och aptitretande starkvin som garanterat ger en ny dimension till nästa tapaskväll. Vad är egentligen Fino Sherry och varför passar det så bra till spanska smårätter? Det tar vi reda på nu.

Let’s face it, många förknippar sherry med söta starkviner. Och det är inte så konstigt, av de omkring 140 000 liter sherry vi svenskar köper per år är bara cirka 16 % torr sherry av typen Fino eller Manzanilla.

All sherry har fyra saker gemensamt:

Vinerna produceras i den så kallade ”sherrytriangeln” i Andalusien. I och runtomkring städerna Jerez de la Frontera (namnet Sherry kommer av Jerez), Sanlúcar de Barrameda och El Puerto de Santa María.
Tre gröna druvor står för i princip all sherry: Palomino, Muscat d’Alexandrie och Pedro Ximénez. Palomino är den vanligaste, och ger en neutral grund som låter aromer av lagringen tala. Muscat d’Alexandrie används framför allt som sötningsvin och Pedro Ximénez ger ett sirapsliknande elixir med uppemot 400 gram socker per liter.
Alla typer av sherry är starkvin. Först produceras ett vanligt vin med 11–12 %, och därefter förstärks vinet med druvsprit upp till mellan 14–16 % beroende på vilken stil producenten vill uppnå.
Lagringen sker i solerasystem där vin med olika åldrar blandas för att jämna ut sherryns karaktär.

Tänk dig en pyramid av ekfat. Högst upp i pyramiden fyller du på med vin från årets skörd, och längst ner tappar du upp det du behöver varje år för att kunna buteljera och sälja din sherry.

Du får som mest tappa ut en tredjedel av solerans mängd åt gången.

Faten längst ner fylls sedan på med vin från faten ovanför och så vidare. På så vis får soleralagrad sherry en jämn karaktär som inte varierar med årgång – den får även en djup och nyanserad smak av de äldre vinerna i solerasystemet.

En solera fylld med vin av Pedro Ximénez. Privat bild.

Hur smakar Fino Sherry?

”Annorlunda” är en spontan reaktion jag hört ett antal gånger från någon som testar Fino för första gången. Och ja, Fino har en unik karaktär som skiljer sig en del från andra viner. Vissa tycker att det är jordens bästa dryck, andra väljer hellre något annat. För mig är Fino är lite som kaffe – när du kommit över tröskeln till att gilla det blir det snabbt en favorit.

Färgen är ljust halmgul, ett tecken på att Fino inte är i kontakt med syre och oxiderar under lagringen. Mer om det alldeles strax.

Doften har oftast en hög intensitet och kan ha aromer som påminner ofta om gröna eller röda äpplen, apelsinskal, mandlar, valnötter, färska örter och brödbak (tänk färsk kronjäst).

Smaken brukar upplevas som torr och lätt med en balanserad friskhet. Alkoholhalten är visserligen högre än i de flesta oförstärkta vita viner, men spelar ändå en biroll i smakupplevelsen.

*I glasen längst till vänster är det troligtvis Fino och/eller Manzanilla. Privat bild.*

Vad är Fino Sherry?

Fino är en typ av sherry som lagrats under flor, ett jästlager. Floret bildas naturligt i trakterna kring Jerez och skyddar vinet från syre.

Det går att dela in all Sherry i två stora familjer. Fino och Manzanilla som lagrats med flor – samt Amontillado, Palo Cortado och Oloroso som alla tre helt eller delvis lagrats utan flor. Utan jästens skyddande täcke kommer de tre sistnämnda sherrytyperna i kontakt med syre och oxiderar sakta. Det kan låta brutalt att ett vin oxiderar, men faktum är att det tillför aromer till vinet. Främst i form av torkad frukt och nötter. Dessutom gör en långsam oxidering att vinet håller längre.

Tillbaka till vår Fino. Eftersom den aldrig är i kontakt med syre behåller den en ung, frisk och fruktig karaktär med karaktär av druvan Palomino. Tiden i kontakt med jäst kan ge aromer som påminner om färskt bröd. Jästen i flortäcket äter allt den kommer över i vinet, i synnerhet i form av olika sockerarter. Det är därför Fino Sherry är ett av världens torraste viner.

*Sherrylagring i genomskärning. Privat bild.*

Hur tillverkas Fino Sherry?

Redan i vingården väljer producenten ut de druvor som ska bli till en Fino. De odlas oftast i vita kalkstensjordar, albarizas.

När druvorna skördats placeras de i en tank av rostfritt stål. Den must som rinner ut bara genom trycket av druvornas vikt kallas för free-run juiceoch ger rena, eleganta viner utan bitterämnen från pressning. Här har vi grunden till vår Fino.

Musten jäser till ett vin på 11–12 %. Därefter förstärks det upp till maximalt 15,5 % – den övre gränsen för att floret ska kunna växa till sig och överleva. De viner som ska bli till Oloroso (en sherrytyp som aldrig har flor) förstärks i stället till omkring 18 %.

Efter förstärkningen tappas vinet upp på 500 liter stora amerikanska ekfat (aka ”sherry butts”) som tillhör ett solerasystem. Tack vare att nytt vin fylls på i solerasystemet varje år får floret ny energi och kan överleva i upp emot tio år. Vår Fino lagras nu i genomsnitt under minst två år före buteljering.

*Rankor med Palominodruvor i Albarizajord. Privat bild.*

Varför är Fino ett perfekt vin till tapas?

Fino har en förmåga att kicka igång smaksinnet ordentligt. Om det är tack vare alla spännande aromer eller den uppfriskande torrheten kan förbli en gåta. Hur som helst är Fino en inledning på middagen – en funktion den delar med tapas.

Vi ska inte glömma den estetiska aspekten. Fino är ett vin med lite extra punch och därför det vara läge att plocka fram glas av modell mindre. Som alternativ till bubbelglasen kan det vara schysst att servera kvällens första vin i ett litet (och gärna kylt!) dessertvinsglas.

Spanska smårätter har ofta en viss sälta, som till exempel marconamandlar, oliver, jamón iberico, manchego och andra hårdostar. Av alla grundsmaker är sälta den absolut bästa kombon till Fino, något som gör det till en ideal tapasdryck.

Till sist, som vi vet är tapas en blandning av många olika smaker – från grillade grönsaker med viss sötma till vitlöksdoftande räkor och nötig hårdost. I detta läge är Fino en tacksam dryck att ha att göra med, den har en förmåga att förstärka andra smaker utan att själv ta överhanden.

*En universell beskrivning av hur vin tillverkas. Privat bild.*

Vilka andra typer av sherry finns det?

Manzanilla

En ljust citrongul, lätt och frisk slags Fino som produceras i kuststaden Sanlúcar de Barrameda. Närheten till Atlanten sänker temperaturen och ger ett tjockare lager av flor.

Amontillado

Inleder sitt liv som en Fino. När floret sedan dör påbörjas en långsam oxidation. Ett bärnstensfärgat vin som har Finons friskhet och Olorosos rika nötighet.

Palo Cortado

Ett vin av hög kvalitet som förstärks till 15 %. Efter en tids lagring under flor provsmakas vinet. När producenten hittar fat med den unika ”palo cortado-karaktären” förstärks de till 17 % och fortsätter sin lagring i kontakt med syre.

Oloroso

Ett vin som redan från start förstärkts till 18 %. Här utvecklas aldrig något flor – i stället lagras vinet i kontakt med syre. En djup och nötig karaktär med silkeslen textur.

Pedro Ximénez (PX)

Vinvärldens sötaste dryck? Tillika både den druva och en sherrystil. Gjort på soltorkade Pedro Ximénez-druvor som ansamlar höga mängder socker och jäser till omkring 5 %.

Cream eller sötad sherry

Oloroso som blandas med ett sött vin av druvan Pedro Ximénez. Enklare söt sherry kan också sötas med en mistela (druvjuice och alkohol) av torkade Palominodruvor.

Mencía – fyra fakta som ger dig koll

Posted on mars 27, 2022 av Elin

När vinet i ditt glas doftar björnbär, granatäpple, örter och varm skiffersten kan det vara Mencía. En druva från Spaniens nordvästra hörn som under många år var en slumrande skönhet – nu visar Mencía från gamla stockar på branta sluttningar i Bierzo och Ribeira Sacra sin enastående potential. Läs vidare för fyra fakta som ger dig koll på Mencía.

1. Så smakar viner av Mencía

Viner av Mencía har en djupt rubinröd färg, ofta med lilablå reflexer. De fruktiga aromer du kan hitta i doften påminner ofta om björnbär, hallon och granatäpple. Du kan även hitta örtiga toner av mynta och timjan. Beroende på hur och var druvan odlats, kan den även uttrycka en stenig mineralitet. Tänk grustag eller solvarm skiffersten.

Smakmässigt är viner av Mencía medelfylliga med en uppiggande fruktsyra och påtagliga – men sällan torra tanniner. Alkoholhalten är balanserad till värmande beroende på odlingsläge. Varma och soliga odlingslägen ger en mer markerad alkoholhalt.

*Mencía som mognar i solen. Privat bild.*

2. Från bortglömd till en av Spaniens bästa blå druvor – storyn om Mencía

Det finns en utbredd teori om att Mencía skulle ha förts till nordvästra Spanien från Frankrike under medeltiden via pilgrimsvandrande munkar. Då i form av Cabernet Franc. Enligt denna teori ska druvan sedan ha adapterat sig till klimatet på den iberiska halvön och med tiden blivit Mencía. Tack vare DNA-teknik har den här teorin dock motbevisats – Mencía har sitt eget familjeträd och har troligtvis kommit till norra Spanien under romarrikets dagar.

Mencía tenderar att ge ganska små skördar. När druvan planterades om efter vinlusens framfart under sent 1800-tal låg fokus på kvantitet före kvalitet. Man odlade på bördiga jordar på flack mark, för att maxa antalet kilo druvor per hektar.

Det gillade inte Mencía. Vinerna blev tunna, friska på gränsen till syrliga, och bara en bråkdel av druvans fantastiska potential kunde skina igenom. Vinerna såldes mestadels lokalt och till låga priser. Mencías rykte stod på spel.

Under sent 1990-tal förändrades allt. Priorat-pionjären Alvaro Palacios såg tillsammans med en rad andra vinodlare den vilande kraften hos Mencía från gamla stockar belägna på branta sluttningar i Bierzo. Tillsammans insåg denna grupp med odlare vad Mencía behöver för att uttrycka sin fulla personlighet: vingårdslägen på sluttande skifferjordar och begränsade skördeuttag. När Mencía får rätt förutsättningar blir vinerna uttrycksfulla, balanserade och med en intensiv karaktär av frukt, örter och mineral.

*Kuperad terräng någonstans i gränslandet mellan Galicien och Castilla y León. Privat bild.*

3. Ribeira Sacra, Valdeorras och Bierzo – odlingsområden för Mencía

När du åker österut från Galicien och lämnar atlantkusten bakom dig börjar terrängen snart att bli kuperad. Beroende på vilken väg du väljer att ta kan sluttningarna bli så pass branta att det känns som om att du ska ta dig igenom molntäcket. Vegetationen är tät och mörkgrön, och morgondimman suddar ut gränsen mellan bergstoppar och himmel.

Ribeira Sacra

Det första av de tre huvudsakliga odlingsområdena för Mencía du kommer till är Ribeira Sacra DO. Detta omkring 2500 hektar stora område tillhör regionen Galicien och blev erkänt som ett Denominación de Origen (ursprungsskyddat område) år 1996. Landskapet präglas av floderna Miño och Sil, som på sin väg mot Atlanten passerar terrasserade vinodlingar som klättrar upp längs med flodbankarna.

Eftersom vi har tagit oss en bit in mot land från kusten, är klimatet mer skyddat från regn och friska vindar här än i Rías Baixas. Somrarna är längre och bjuder på mer sol. Jordmånen består till störst del av granit och skiffer som leder bort vatten på ett effektivt sätt. Det, i kombination med brant belägna vingårdar med god exponering gör att Ribeira Sacra är den enda vinregionen i Galicien där blå druvor är vanligare än gröna. Gissa vilken druva som är den mest odlade? Mencía såklart!

Mencía från Ribeira Sacra är ger aromatiska, friska viner med en fin koncentration av rödaktig frukt och ibland astringenta tanniner. De är oftast bäst som unga och brukar sällan lagras på ekfat. Mencía kan få sällskap av de lokala druvsorterna Brancellao, Merenzao, Tempranillo, Sousón och Caiño Tinto.

Valdeorras

Den starkast lysande stjärnan i Valdeorras är faktiskt inte Mencía utan Godello (aka Madeira-druvan Verdelho). En grön druva med en otrolig fräschör och doft av färsk citrusfrukt, vit persika, örter och mineral. När den lagras på ekfat tillförs en krämig textur och lätt rostade toner.

Valdeorras fick sin DO-status redan år 1957 och är den östligaste vinregionen i Galicien. Områdets omkring 1300 hektar med vingårdar skyddas från regn och fukt av intilliggande berg och via avståndet till Atlanten. Floden Sil korsar ringlar sig fram genom landskapet, och likt i Ribeira Sacra odlas druvor i terrasser längs flodens sluttningar.

Inom både Ribeira Sacra och Valdeorras kan vinernas karaktär variera enormt beroende på vingårdsläge. Med variabler som jordmån, exponering mot solen, höjd över havet och väderstreck finns det mycket som kan påverka hur vinet kommer att smaka. Tack vare det något varmare klimatet i Valdeorras är Mencía härifrån i regel något mer koncentrerad än den från Ribeira Sacra. Aromerna tenderar att påminna mer om mörk än om röd frukt, tanninerna kan vara något mjukare och alkoholhalten ibland snäppet högre.

*Terrasserade vinodlingar i Mencía-land. Privat bild.*

Bierzo

När vi fortsätter österut från Valdeorras lämnar vi Galicien, och kommer in i Castilla y León. Det första vinområdet vi möts av är Bierzo – platsen som satte Mencía på kartan under 1990-talets slut och som fick sin DO-status år 1989.

Det är tydligt vilken druva som är viktigast i Bierzo; ungefär tre fjärdedelar av Bierzos 2350 hektar stora odlingsyta består av Mencía.

Precis som sina västliga grannregioner har Bierzo ett bergigt och kuperat landskap. Här finns även stora, flacka områden med bördig mark som kan ge stora skördar av både druvor och frukt. De bästa odlingarna finns dock på branta sluttningar ett par hundra meter över havet.

Historiskt sett har odlingarna karaktäriserats av så kallade minifundios – minimalistiska odlingslotter som skulle förse varje familj med vad de behövde för att överleva. Från grönsaker och ägg till husets vin. Detta har lett till att vinodlingarna än idag är fördelade mellan många olika ägare.

Bierzo ligger i gränstrakten mellan Atlantens svalkande influens och den spanska högplatåns torra, heta klimat. I vissa sluttningar kan du till och med se hur den ena sidan har en olivgrön medelhavsvegetation, medan den andra har en ljust grön atlantväxtlighet. Växlingen mellan mild havsbris och värmande sol är helt perfekt för Mencía. Vinerna uttrycker en frisk fruktsyra balanserat av en rik, koncentrerad frukt. Här kan Mencías fulla spektra av aromer komma till tals.

Mencía från Bierzo är känd för att uttrycka sitt vingårdsläge med precision. För att likt i Bourgogne kunna kommunicera detta på ett tydligare sätt infördes år 2013 ett system kallat Vino de Villa och Vino de Paraje.

Vino de Villa följt av namnet på en specifik by eller kommun – till exempel Cacabelos eller Villarando – indikerar att 100 % av druvorna odlats i det angivna området.

Vino de Paraje följt av namnet på ett specifikt vingårdsläge – till exempel Corullón eller Torre del Bierzo – indikerar att 100 % av druvorna odlats på det specifika vingårdsläget.

*Bra charkuterier och spanskt lantbröd. Behövs inte så mycket mer. Privat bild.*

4. Manchego, charkuterier och bläckfisk passar till viner av Mencía

Dags för Manchego? Milda ostar med viss friskhet är en perfekt partner till Mencías florala fruktighet. Vinerna har precis rätt fyllighet för att inte överskugga ostar med milda smaker, och då gärna spanska hårdostar. Om du vill upptäcka en lokal kombination, leta efter Tetilla eller Idiazábal.

Den koncentrerade fruktighet du ofta hittar i Mencía gör att vinerna passar utmärkt till charkuterier med lite sälta. Gärna Jamón iberico de bellota eller tunt skuren Cecina de León – ett torkat och saltat nötkött från bergstrakterna i Castilla y León.

Mencía från Ribeira Sacra är med sin lite friskare karaktär ett spännande val till bläckfisk och till rätter av vit fisk. I synnerhet om du låter den ackompanjeras av rostad paprika och en god olivolja.

Upptäck de kraftfulla vinerna från Ribera del Duero

Posted on mars 13, 2022 av Elin

*Rader med vinrankor i Ribera del Duero.* *Bild tagen i juli 2017.*

Doften av ett glas Ribera del Duero tar dig med till ett torrt, kargt och stenigt landskap med obevekligt solsken. Vinrankorna lyser upp med sitt gröna lövverk – små, små Tinto de Toro-druvor (aka Tempranillo) mognar långsamt och får en djup smak av björnbär, körsbär och örter.

När du gläntar på dörren till vineriets lagringskällare ser du långa rader av ekfat. En mjuk doft av vanilj och trä blandas med en söt doft av vilande vin.

I korthet är det kombinationen av ett kontrastrikt medelhavsklimat och lagring på ekfat som ger vinerna från Ribera del Duero sin kraftfulla smak.

Var ligger Ribera del Duero?

Ribera del Duero betyder ”flodbanken kring Duero”, en lämplig beskrivning av denna 25 000 hektar stora regions geografiska läge. Vindistriktet sprider ut sig på en högplatå, mellan 720 – 1100 meter över havet på båda sidor längs floden Duero fram till den portugisiska gränsen. Där byter Duero namn till Douro och rinner vidare genom portvinsregionen med samma namn. För att sedan mynna ut i Atlanten.

Du hittar Ribera del Duero i Castilla y León, Spaniens största region med Valladolid som huvudstad. Här, i provinserna Burgos, Valladolid, Soria och Segóvia är det långt till havets mildrande influens. Och det märks. Somrarna är varma, torra och heta. Hösten kommer snabbt och vintern är rejält kall. På ett och samma år kan druvorna uppleva temperaturer på allt från -20º till 42º C, och bara under ett och samma dygn kan temperaturen variera med så mycket som 15–20 ºC.

*Höstlandskap i Ribera. Copyright: CRDO Ribera del Duero*

Tre olika sorters jordmån med olika egenskaper

När du besöker vingårdarna i Ribera del Duero kommer du upptäcka att det i huvudsak finns tre olika typer av jord.

Lerjord som påminner om pepparkakssmulor till färg och konsistens. Små, fina rödskimrande sandkorn som behåller vatten på ett bra sätt.
Vackert vit kalkhaltig jord. En torr jord där druvorna får kämpa för att få vatten och näring.
Steniga jordar som består av allt från grus till stora stenar. Inga vattenhållande egenskaper whatsoever.

Kombinationen av ett torrt klimat och jordar med en begränsad mängd vatten gör att skördeuttagen i Ribera del Duero är förhållandevis låga. Med andra ord skördas en ganska liten mängd druvor per hektar. Det är tillåtet att skörda upp till 7000 kilo per hektar, men under de senaste åren har snittet legat kring 4380 kg per hektar.

Låga skördeuttag tillsammans med en hög andel gamla stockar bidrar till viner med koncentration och kraft. Sockerhalten är alltid låg, enligt lag max 0,4 g/100 ml.

*Tinta del País/Tinta de Toro. Copyright: CRDO Ribera del Duero*

Tempranillo – druvan som går under olika namn i Ribera del Duero och Rioja

Enligt boken Wine Grapes av Robinson, Harding och Vouillamoz är det i trakten kring Ribera del Duero som Tempranillo omnämns skriftligt för den första gången i historien. I en bok med namnet Libro de Alexandre som kom ut på 1400-talet skrivs det om las tempraniellas. Ett tecken på att Tempranillo haft god tid på sig att anpassa sig till de odlingsförhållanden som råder.

Här i Ribera del Duero har druvorna lärt sig att söka skydd från värme, torka och kyla genom att utveckla ett extra tjockt skal. De är också ovanligt små för att vara Tempranillo. Resultatet är en hög proportion skal i förhållande till fruktkött. I skalet sitter pigment, tanniner och mycket smak – häri ligger ytterligare en del av förklaringen till färgen, strukturen och kraften hos vinerna från Ribera del Duero.

Sitt mest förekommande namn Tempranillo har druvan fått av det spanska ordet för tidig; temprano. En indikation på att druvan har en tidig mognadscykel. Den får sina knoppar tidigt på våren och tenderar att mogna redan under sommarens sista dagar.

Tinta del País och Tinto Fino är Riberas lokala namn för Tempranillo. De aromer du oftast hittar i viner av Tempranillodruvan påminner om mörk frukt. Till exempel plommon, mörka körsbär och björnbär. Druvan kan också uttrycka en viss örtighet som med tid på fat och i flaska ibland får en arombild som är slående lik torkad dill eller dillchips. Eftersom viner av Tempranillo ofta lagras i ekfat, är det vanligt att man som vindrickare förknippar Tempranillo-viner med toner av lagringen. Till exempel vanillin, tobak, cederträ och kryddnejlika.

Tempranillo är en kompromissvänlig druva som gärna låter andra druvor skina igenom i en blend. Övriga tillåtna blå druvor i Ribera del Duero är Cabernet Sauvignon, Merlot och Malbec. Samt i viss mån Garnacha Tinta. Ett vin etiketterat Ribera del Duero måste vara gjort på minst 95 % av någon av dessa druvsorter samt av Tempranillo, som alltid måste ingå med minst 75 %.

Du kanske undrar om det produceras några vita viner i Ribera del Duero? Det finns, om än i begränsad utsträckning. Druvan som används är Albillo Mayor, som tros vare en släkting till Tempranillo. Vita viner ska innehålla minst 75 % av denna druva.

Till sist – det produceras även roséviner i Ribera del Duero. Deras druvblend ska till minst 50 % utgöras av samma blå druvor som används till de röda vinerna.

Ribera del Duero passar bra till kött och grillade grönsaker. Bild: Pexels.

Lamm, vilt och grillat passar bra till Ribera del Dueros kraftfulla viner

Med sin solmogna men fortfarande eleganta fruktighet och kryddiga fatton är Ribera del Duero en vinstil att lita på när det kommer till grillat. Vinerna har tillräckligt med muskler och smak för att leverera en intensiv upplevelse till allt från burgare till ribs.

En nästan lite helig kombo är Ribera del Duero med lamm. Tillbehören kan vara mycket enkla: rostad paprika dränkt i en bra olivolja, flingsalt och klyftpotatis.

Vinets fruktsötma gör att vinerna passar bra till ugnsrostad pumpa och sötpotatis, gärna med en syrlig, smulig getost.

*Jóven, Crianza eller Reserva? Copyright: CRDO Ribera del Duero*

Vad betyder Crianza, Reserva och Gran Reserva på en flaska Ribera del Duero?

Precis som i Rioja kategoriseras vinerna i Ribera del Duero utifrån sin lagringstid. För röda viner finns det finns fem olika kategorier:

Jóven som inte lagrats på fat. Doft och smak av röda sommarbär, körsbär och plommon. Medelfyllig kropp, frisk syra och tanniner med bett.
Jóven Roble som jästs och/eller lagrats i ekfat i minst 3 månader. Doft och smak av jordgubbar, körsbär, plommon och en lätt fatkrydda. Medelfyllig kropp, frisk syra och ibland påtagliga tanniner.
Crianza ska lagras i 24 månader före försäljning, varav minst 12 månader på ekfat. Här är frukten mer varm och mogen än för Jóven och Jóven Roble. Fatkaraktären är tydligare och mer integrerad – men det är fortfarande frukten som dominerar vinets karaktär. Medelfyllig till fyllig med balanserad syra, påtaglig tanninstruktur och i alla fall medellång eftersmak.
Reserva ska lagras i minst 36 månader varav minst 12 månader på ekfat. Tiden på flaska är alltså minst ett år längre än för Crianza. Här hittar vi en hög intensitet av mogen mörk frukt såsom björnbär och plommon, varvat med några första tecken på mognad. Till exempel torkad frukt och tobak. Fatkaraktären ska vara tydlig och kan ta sig form som aromer av rostade fat, svartpeppar och vanilj. En Reserva är oftast fyllig med en hög grad av mjuka tanniner, balanserad syra och lång eftersmak.
Gran Reserva ska lagras i minst 60 månader (fem år) varav minst 24 månader på ekfat. Karaktären är har nu tydliga inslag av utveckling. Frukten är mer torkad än ung (detta varierar såklart med producent och årgång), det finns aromer av fin tobak, örter, kryddnejlika och choklad. Tanninerna har med tidens lopp utvecklat en sammetslen struktur.

*Druvorna skördas för hand i små korgar. Copyright: CRDO Ribera del Duero*

Ribera del Duero vs Rioja – så lär du dig känna skillnaden på Spaniens mest kända röda viner

Om du tittar på en karta över Spaniens vinregioner ser Rioja och Ribera del Duero inte ut att ligga speciellt långt ifrån varandra. Och i bil tar det inte mer än lite drygt två timmar.

Tempranillo spelar huvudrollen i båda regioner, och de använder båda lagringsbeteckningarna Crianza, Reserva och Gran Reserva. Därför är det inte konstigt att många ställer sig frågan om vad som egentligen är skillnaden mellan Rioja och Ribera del Duero.

När du har möjlighet – prova gärna att hälla upp ett glas Rioja och jämför det med ett glas Ribera del Duero. Det är en intressant övning som kommer att lämna dig utan några som helst tveksamheter kring vilket vin som är vilket.

Som jag ser det är det i huvudsak tre faktorer som förklarar skillnaden i smak mellan vinerna från Rioja och Ribera del Duero:

Atlantinfluerat vs kontinentalt medelhavsklimat
Både Rioja och Ribera del Duero har en typ av medelhavsklimat med milda vintrar och varma somrar. Den stora skillnaden är att Rioja influeras av friska vindar och regn från Atlanten, medan Ribera del Duero är betydligt torrare och hetare.

Under odlingssäsongen när temperaturen dyker under natten, saktas druvans mognadscykel in. Det innebär Tempranillo tar längre tid på sig att mogna i Ribera än vad den gör i Rioja, och hinner ansamla en högre mängd socker.

Översatt till smak leder det till att vinerna från Ribera del Duero får högre alkohol, mer mörkfruktig kropp, lägre syra och större kropp än vinerna från Rioja. De får i stället en mer rödfruktig karaktär, lägre alkohol, friskare syra och slankare kropp.
Tempranillo vs Tinto Fino/Tinta del País
Den/de kloner av Tempranillodruvan som växer och odlas i Ribera del Duero har i regel mer skal i förhållande till mängden fruktkött än de i Rioja. Det leder till en mer uttalad tanninstruktur och viner med mörkare färg. Dessutom används den mörkfruktiga och strukturerade Cabernet Sauvignon som blandningspartner i Ribera – medan den vanligaste blendningspartnern till Tempranillo i Rioja utgörs av den rödfruktiga och mjuka Garnacha.
Franska vs amerikanska fat
I Rioja finns en stark tradition av att lagra vinerna på amerikanska ekfat, vilket framför allt ger aromer av vanilj och kokos. I Ribera del Duero är det i stället vanligare att använda franska ekfat – vilket ger aromer som drar mer åt kryddnejlika och cederträ.

Albariño och Rías Baixas – atlantdoftande mineralitet på glas

Posted on februari 2, 2022 av Elin

Som en saltstänkt Riesling eller en ovanligt aromatisk Chardonnay. Albariño delar sin friska syra med två av vinvärldens mesta kändisar, men har en unik personlighet som är spännande att upptäcka. Gärna i kombination med skaldjur och försommarbris.

Vad smakar viner av Albariño?

I stora drag finns det tre stilar av Albariño. Den första är lite lättare, med drag av citrusskal, örter, vit persika och salt sten. En uppfriskande upplevelse med torrt och piggt avslut. Kustliga odlingsområden och svala granitjordar kan ge Albariño i lättviktsklassen.

Från områden med fler soltimmar och mer näringsrika jordar ett stenkast inåt landet kommer ofta viner med mer punch i doften: apelsinskal, citrongräs, bergamott, persika, gröna äpplen och kaprifol. Du känner igen dig i den friska syran, som kompletteras av en oljig, fyllig känsla och ett mineraldoftande avslut. Visst låter det som spännande aromer? Faktum är att många jämför Albariño med Gewürztraminer och Petit Manseng tack vare druvans rika aromatik.

När Albariño lagras sobre lías, på sin jästfällning – får vinerna en extra dos mannoproteiner. Översatt i smak innebär det en fyllig, krämig munkänsla. Lägg till några månaders lagring på ekfat och ett lager av rostade fat, vanilj och torkad aprikos adderas till upplevelsen. Om du vill vara helt säker på att hitta en ekfatslagrad Albariño, leta efter termen Barrica. Det innebär att vinet är lagrat i minst 6 månader på max 600 liter stora ekfat.

*Albariño passar bra till bland annat musslor*

Albariño är ett vin som passar perfekt till skaldjur, fisk och syrlig ost

Den lätta, krispiga stilen av Albariño är som gjord till naturella räkor med aioli. Den friska syran och ibland lite sprudlande känslan lättar upp det salta och feta. Ceviche, sushi och ostron är andra favoriter.

När du väljer en Albariño med mer fruktkoncentration är det läge att plocka fram grillad fisk av valfri sort, halstrade pilgrimsmusslor eller rökt lax. De aromatiska tonerna i vinet (citrongräs, bergamott, kaprifol) möter det rökta på ett snyggt sätt.

Ekad eller oekad Albariño är supergott med en krämig, syrlig ost. Till exempel Tetilla, som är en galicisk ost vars namn är döpt efter dess form.

Hur länge kan viner av Albariño lagras?

Trenden har länge varit att konsumera Albariñoviner unga. Året efter skörd. Det är för det mesta en frisk och trevlig upplevelse, och det finns flera producenter som förespråkar att Albariño är mer uttrycksfull ju yngre vinet är. Å andra sidan har druvan en helt otrolig syra, som ger den en god förutsättning att utvecklas. Med tid på flaska kan vinet utveckla toner av honung, nötter och torkad frukt. Ibland även petroleum eller andra mineraldoftande aromer. Det finns inga rätt och fel när det kommer till lagring av Albariño, du får helt enkelt prova dig fram och se vad du tycker är godast.

Var kommer Albariño ifrån?

Det finns en myt om att Albariño skulle härstamma från Riesling. Druvan skulle ha förts med pilgrimer på vägen mot Santiago de Compostela, och därefter utvecklats till Albariño. Tack vare DNA-analys går den teorin att motbevisa: Idag vet vi att Albariño är släkt med den lokala druvan Caiño. Det finns inte heller något bevisat släktskap mellan Albarín Blanco och Albariño – den första är en druva från Asturien som spridit sig till Tierra de León.

Det finns tecken på att Albariño odlats i nordvästra Portugal och Spanien i över 1000 år. Närmare bestämt tycks den härstamma från trakten kring staden Monção i norra Portugal.

Albariño hade sin första peak kring 1162, då munkarna i klostret Monasterio de Armenteria (Cisternerordern) skulle projektera Camino de Santiago. I samband bygget av pilgrimsleden började de odla Albariño i hela Val do Salnés. Bönderna fick på den här tiden betala sina skatter i vin till munkarna, vilket de gjorde i form av vitt vin (troligtvis en hel del Albariño). Själva fick de nöja sig med husets röda.

*Kyrka med klocktorn någonstans i Galicien*

Var odlas Albariño idag?

Albariño har i mångt och mycket hållt sig på hemmaplan i det nordvästra hörnet av den iberiska halvön. Druvans tjocka skal hanterar atlantvindar och ansenliga mängder regn på ett bra sätt, och trivs i traktens sand- och granitrika jordar. Förutom Vinho Verde i Portugal och Galicien i Spanien, odlas Albariño även i Kalifornien, Oregon, Washington och på andra sidan Atlanten i Uruguay.

Idag finns omkring 2350 hektar odlade i druvans ursprungsland Portugal, fördelade på regionerna Minho, Dão, Península de Setúbal och Lisboa. I Spanien finns det omkring 4061 hektar, nästan uteslutande i Galicien och då främst i Rías Baixas.

Rías Baixas

Rías Baixas har ett grönt, böljande landskap där närheten till Atlanten ständigt gör sig påmind. Under vintern blandas regntyngda stormbyar med tropiska varmfronter. Temperaturskillnader mellan natt och dag och de olika årstiderna jämnas ut av närheten till havet. Våren kommer tidigt, och är även den regnig. Att sommaren är torr och solig är avgörande för druvornas mognad – vissa år kan det till och med bli väl torrt eftersom i synnerhet sandiga jordar leder undan vatten på ett effektivt sätt.

Rías Baixas blev en skyddad ursprungsbeteckning (Denominacion de Orígen) i mitten av 1980-talet. Då skapades tydliga riktlinjer kring hur en typisk Albariño ska smaka. DO Rías Baixas var tidigt ute med att skriva ut druvans namn på etiketten. Tidigare hade normen snarare varit att skriva ut ursprunget, såsom Rioja och Ribera del Duero. Nu när druvan nämndes på etiketten blev det enklare att nå fram till den nordamerikanska marknaden – där kunderna var vana att tänka på vin i termer av druvor såsom Cabernet Sauvignon, Pinot Noir och Chardonnay.

Den ökning i odling och försäljning som skett sedan mitten av 1990-talet är enorm. År 1996 exporterades 366 000 liter vin från regionen från en skörd på omkring 9,7 miljoner liter druvor. Dessa siffror hade år 2019 växt till en export på 8 miljoner liter vin och en skörd på 32 miljoner liter druvor…

Inom DO:t finns också fem underregioner, alla med olika odlingsförhållanden. Från norr till söder:

Ribeira do Ulla

Den största underregionen och den sista att adderas till DO:t. Odlingsklimatet kännetecknas av en hög altitud och låg temperatur, vilket ger viner med markerad syra och lättare kropp.

Val do Salnés

En kustnära region med sandiga jordar. Vi är inte många meter över havet här, som max ca 100 i utkanten av regionen. Här finns Cambados som anses vara Albariños huvudstad. Missa inte la Fiesta del Albariño som firas här varje år.

Soutomaior

Det minsta odlingsområdet med ett idealt odlingsklimat för Albariño.

Condado do Tea och O Rosal

Dessa två ligger precis bredvid varandra i den södra delen av Rías Baixas. Condado lite mer inåt landet medan O Rosal sträcker sig hela vägen ut till kusten. Floden Minho skapar en naturlig gräns till Portugal, och landskapet karaktäriseras av bifloder.

Hur odlas Albariño?

Odlingstekniken är anpassad till lokala traditioner, där vindruvor fått samsas med potatis, lök, ärtor och andra grödor som behövdes för att överleva. För att göra plats för olika grödor lät man vinrankan klättra i ett pergolasystem. Utöver att ge plats för grönsaksodling gör pergolasystemet att druvorna kommer ifrån fukten i marken, får mycket solexponering och att lövverket snabbt kan torka upp emellan regnskurarna. Skörden av druvor från ett pergolasystem kan bara ske för hand, utan maskiner.

Nuförtiden finns även en hel del nyare odlingar med så kallat vertical training system, där druvorna odlas och binds upp i prydliga rader.

Hur som helst, en stor del av Galiciens Albariño odlas fortfarande i pergola, ett spår från den tid som familjerna i Rías Baixas hade sin egen minifundio. Där det oftast också ingick några hönor, grisar och får.

Systemet med minifundios har lagt grunden till dagens något fragmentiserade ägarstruktur:

4061 hektar

5550 odlare

21 825 odlingslotter

Med andra ord, fyra lotter eller 0,7 ha per odlare. Resultatet? Vinodling med precision.