Vin med Elin

Därför är Fino Sherry ett perfekt vin till tapas

Posted on april 10, 2022 av Elin

Cava och rosé brukar ofta rekommenderas som vin till tapas. Men det finns en utmanare – som än så länge är en doldis för de flesta svenskar. Drycken jag tänker på är Fino Sherry. Ett knastertorrt, friskt och aptitretande starkvin som garanterat ger en ny dimension till nästa tapaskväll. Vad är egentligen Fino Sherry och varför passar det så bra till spanska smårätter? Det tar vi reda på nu.

Let’s face it, många förknippar sherry med söta starkviner. Och det är inte så konstigt, av de omkring 140 000 liter sherry vi svenskar köper per år är bara cirka 16 % torr sherry av typen Fino eller Manzanilla.

All sherry har fyra saker gemensamt:

Vinerna produceras i den så kallade ”sherrytriangeln” i Andalusien. I och runtomkring städerna Jerez de la Frontera (namnet Sherry kommer av Jerez), Sanlúcar de Barrameda och El Puerto de Santa María.
Tre gröna druvor står för i princip all sherry: Palomino, Muscat d’Alexandrie och Pedro Ximénez. Palomino är den vanligaste, och ger en neutral grund som låter aromer av lagringen tala. Muscat d’Alexandrie används framför allt som sötningsvin och Pedro Ximénez ger ett sirapsliknande elixir med uppemot 400 gram socker per liter.
Alla typer av sherry är starkvin. Först produceras ett vanligt vin med 11–12 %, och därefter förstärks vinet med druvsprit upp till mellan 14–16 % beroende på vilken stil producenten vill uppnå.
Lagringen sker i solerasystem där vin med olika åldrar blandas för att jämna ut sherryns karaktär.

Tänk dig en pyramid av ekfat. Högst upp i pyramiden fyller du på med vin från årets skörd, och längst ner tappar du upp det du behöver varje år för att kunna buteljera och sälja din sherry.

Du får som mest tappa ut en tredjedel av solerans mängd åt gången.

Faten längst ner fylls sedan på med vin från faten ovanför och så vidare. På så vis får soleralagrad sherry en jämn karaktär som inte varierar med årgång – den får även en djup och nyanserad smak av de äldre vinerna i solerasystemet.

En solera fylld med vin av Pedro Ximénez. Privat bild.

Hur smakar Fino Sherry?

”Annorlunda” är en spontan reaktion jag hört ett antal gånger från någon som testar Fino för första gången. Och ja, Fino har en unik karaktär som skiljer sig en del från andra viner. Vissa tycker att det är jordens bästa dryck, andra väljer hellre något annat. För mig är Fino är lite som kaffe – när du kommit över tröskeln till att gilla det blir det snabbt en favorit.

Färgen är ljust halmgul, ett tecken på att Fino inte är i kontakt med syre och oxiderar under lagringen. Mer om det alldeles strax.

Doften har oftast en hög intensitet och kan ha aromer som påminner ofta om gröna eller röda äpplen, apelsinskal, mandlar, valnötter, färska örter och brödbak (tänk färsk kronjäst).

Smaken brukar upplevas som torr och lätt med en balanserad friskhet. Alkoholhalten är visserligen högre än i de flesta oförstärkta vita viner, men spelar ändå en biroll i smakupplevelsen.

*I glasen längst till vänster är det troligtvis Fino och/eller Manzanilla. Privat bild.*

Vad är Fino Sherry?

Fino är en typ av sherry som lagrats under flor, ett jästlager. Floret bildas naturligt i trakterna kring Jerez och skyddar vinet från syre.

Det går att dela in all Sherry i två stora familjer. Fino och Manzanilla som lagrats med flor – samt Amontillado, Palo Cortado och Oloroso som alla tre helt eller delvis lagrats utan flor. Utan jästens skyddande täcke kommer de tre sistnämnda sherrytyperna i kontakt med syre och oxiderar sakta. Det kan låta brutalt att ett vin oxiderar, men faktum är att det tillför aromer till vinet. Främst i form av torkad frukt och nötter. Dessutom gör en långsam oxidering att vinet håller längre.

Tillbaka till vår Fino. Eftersom den aldrig är i kontakt med syre behåller den en ung, frisk och fruktig karaktär med karaktär av druvan Palomino. Tiden i kontakt med jäst kan ge aromer som påminner om färskt bröd. Jästen i flortäcket äter allt den kommer över i vinet, i synnerhet i form av olika sockerarter. Det är därför Fino Sherry är ett av världens torraste viner.

*Sherrylagring i genomskärning. Privat bild.*

Hur tillverkas Fino Sherry?

Redan i vingården väljer producenten ut de druvor som ska bli till en Fino. De odlas oftast i vita kalkstensjordar, albarizas.

När druvorna skördats placeras de i en tank av rostfritt stål. Den must som rinner ut bara genom trycket av druvornas vikt kallas för free-run juiceoch ger rena, eleganta viner utan bitterämnen från pressning. Här har vi grunden till vår Fino.

Musten jäser till ett vin på 11–12 %. Därefter förstärks det upp till maximalt 15,5 % – den övre gränsen för att floret ska kunna växa till sig och överleva. De viner som ska bli till Oloroso (en sherrytyp som aldrig har flor) förstärks i stället till omkring 18 %.

Efter förstärkningen tappas vinet upp på 500 liter stora amerikanska ekfat (aka ”sherry butts”) som tillhör ett solerasystem. Tack vare att nytt vin fylls på i solerasystemet varje år får floret ny energi och kan överleva i upp emot tio år. Vår Fino lagras nu i genomsnitt under minst två år före buteljering.

*Rankor med Palominodruvor i Albarizajord. Privat bild.*

Varför är Fino ett perfekt vin till tapas?

Fino har en förmåga att kicka igång smaksinnet ordentligt. Om det är tack vare alla spännande aromer eller den uppfriskande torrheten kan förbli en gåta. Hur som helst är Fino en inledning på middagen – en funktion den delar med tapas.

Vi ska inte glömma den estetiska aspekten. Fino är ett vin med lite extra punch och därför det vara läge att plocka fram glas av modell mindre. Som alternativ till bubbelglasen kan det vara schysst att servera kvällens första vin i ett litet (och gärna kylt!) dessertvinsglas.

Spanska smårätter har ofta en viss sälta, som till exempel marconamandlar, oliver, jamón iberico, manchego och andra hårdostar. Av alla grundsmaker är sälta den absolut bästa kombon till Fino, något som gör det till en ideal tapasdryck.

Till sist, som vi vet är tapas en blandning av många olika smaker – från grillade grönsaker med viss sötma till vitlöksdoftande räkor och nötig hårdost. I detta läge är Fino en tacksam dryck att ha att göra med, den har en förmåga att förstärka andra smaker utan att själv ta överhanden.

*En universell beskrivning av hur vin tillverkas. Privat bild.*

Vilka andra typer av sherry finns det?

Manzanilla

En ljust citrongul, lätt och frisk slags Fino som produceras i kuststaden Sanlúcar de Barrameda. Närheten till Atlanten sänker temperaturen och ger ett tjockare lager av flor.

Amontillado

Inleder sitt liv som en Fino. När floret sedan dör påbörjas en långsam oxidation. Ett bärnstensfärgat vin som har Finons friskhet och Olorosos rika nötighet.

Palo Cortado

Ett vin av hög kvalitet som förstärks till 15 %. Efter en tids lagring under flor provsmakas vinet. När producenten hittar fat med den unika ”palo cortado-karaktären” förstärks de till 17 % och fortsätter sin lagring i kontakt med syre.

Oloroso

Ett vin som redan från start förstärkts till 18 %. Här utvecklas aldrig något flor – i stället lagras vinet i kontakt med syre. En djup och nötig karaktär med silkeslen textur.

Pedro Ximénez (PX)

Vinvärldens sötaste dryck? Tillika både den druva och en sherrystil. Gjort på soltorkade Pedro Ximénez-druvor som ansamlar höga mängder socker och jäser till omkring 5 %.

Cream eller sötad sherry

Oloroso som blandas med ett sött vin av druvan Pedro Ximénez. Enklare söt sherry kan också sötas med en mistela (druvjuice och alkohol) av torkade Palominodruvor.

3 skillnader mellan Barbera d’Alba och Barbera d’Asti

Posted on april 3, 2022 av Elin

Har du också fastnat för viner av Barberadruvan? Jag kan förstå varför. Det är lätt att gilla den saftiga körsbärsfrukten med inslag av hallon och färska örter, uppbackad av mjuka tanniner och en pigg fruktsyra. Trots att det bara är en halvtimme mellan odlingsområdena för Barbera d’Asti och Barbera d’Alba finns det flera skillnader mellan dessa två viner – låt oss ta en titt på tre av dem.

Först, en kort introduktion till Barbera.

Enligt boken Wine Grapes av Harding, Vouillamoz och Robinson är det ingen som än idag riktigt vet varifrån Barbera härstammar. Däremot har den omnämnts sedan lång tid tillbaka både i Monferrato och i Asti. DNA-forskning visar att Barbera inte har några tydliga släktband till någon annan druva i Piemonte – idag är det dock den mest odlade i området.

Hur smakar viner av Barbera?

Barbera är känd för att behålla en hög och frisk fruktsyra även då den mognat fullt ut. Det innebär att vi kan få en kombination av solmogen, intensiv fruktighet och en fräsch syra. Något som ofta är svårt att uppnå eftersom fruktsyran alltid börjar dala i takt med att druvan mognar.

Om syran är hög är tanninerna få. Resultatet? Mjuka viner där tanninerna sällan blir uttorkande. Fylligheten varierar från lätt till medelfyllig beroende på odlingsläge och eventuell lagring på ekfat. Du hittar alltifrån frisk och lätt Barbera med drag av syrliga röda körsbär, hallon och örter till kraftfull, mörkfruktig Barbera med kryddiga fattoner. På varmare lägen utvecklar druvorna aromer som går mot moreller och plommon, fylligheten blir större och alkoholhalten någon grad högre.

*Vingårdar mellan Langhe och Roero. Privat bild.*

Så har Barberas rykte och smakprofil förändrats över tid

Fram till 1980-talet fokuserade de allra flesta Piemonte-producenter på vingårdens superstar. Nebbiolo. De lade det mesta av sin tid och kraft på att få denna känsliga druva att trivas, och att leverera förstklassig Barolo och Barbaresco. Barbera kom i andra hand, och var mer av ett vardagsvin. Skördeuttagen kunde vara höga och vinerna tunna.

Den första producenten att experimentera med en mer mogen och ekfatslagrad stil av Barbera var Giacomo Bologna. Tillsammans med en grupp andra producenter började han att utforska Barberas potential. Tack vare vingårdslägen där solen stannar lite längre, mindre skördar, en mer noggrann selektering av druvor och lagring på ekfat kunde fylligare Barbera-viner än tidigare produceras.

Idag hittar du Barbera både med och utan ekfatslagring – men för det allra mesta producerad med kärlek. Nu, dags att vi tar en titt på de två mest förekommande ursprungen för Barbera från Piemonte.

Skillnad 1: Barbera d’Asti är ett DOCG och Barbera d’Alba är ett DOC

Och vad står då DOCG och DOC för, kanske du undrar? Det första är en förkortning för Denominazione di Origine Controllata e Garantita vilket är den högsta nivån i Italiens vinlagstiftning. Tillsammans med viner som Barolo, Brunello di Montalcino och Chianti är Barbera d’Asti en av Italiens 78 DOCG.

Viner med denna titel har ett bra track record av att leverera extremt hög kvalitet över lång tid – vilket kan förklaras av kopplingen till jorden, det lokala klimatet och vilka metoder som används i vingård och vineri.

Barbera d’Alba är ett DOC, steget precis under DOCG. Lite orättvist kanske, eftersom det finns fantastiskt välgjorda Barbera d’Alba att tillgå. Förklaringen kan ligga i att odlingsområdet för Barbera d’Alba i viss mån sammanfaller med odlingsområdet för Barolo och Barbaresco. Det kan i sin tur leda till att odlare valt att odla Nebbiolo på sina bästa vingårdslägen.

I trakterna kring Asti är situationen annorlunda. Här är vi utanför det tillåtna odlingsområdet för Barolo, Barbaresco och Langhe Nebbiolo. Vinodlarna väljer därför att plantera Barbera på sina favoritlägen.

*Det är ungefär 30 km mellan odlingsområdena för Barbera d’Alba och Barbera d’Asti. Privat bild.*

Skillnad 2: Barbera d’Asti och Barbera d’Alba har olika odlingsområden

Barbera d’Asti kommer helt enkelt från kullarna kring Asti, och närmare bestämt provinserna Asti och Alessandria. Odlingsområdet ligger omkring 50 km sydöst om Turin, vid Piemontes gräns till Lombardiet och Emilia-Romagna. Totalt sett kan Barbera d’Asti odlas på 3545 hektar med odlingar, vilka varje år genererar omkring 1,8 miljoner lådor med vin.

Det finns även ett gäng underregioner till Barbera d’Asti: Tinella, Colli Astiani och Astiano. En fjärde underregion – Nizza – lyftes upp till ett eget DOCG år 2014. Lite av en Grand Cru för Barbera, som ger strukturerade viner med djup doft.

En Barbera d’Asti Superiore ska ha lagrats i minst 14 månader, varav minst 6 månader på ekfat.

För att komma till odlingsområdet för Barbera d’Alba behöver vi åka ungefär 30 km sydöst från Asti. Här, i provinsen Cuneo, hittar vi även områdena Langhe och Roero. Hem till Barolo, Barbaresco, Langhe Nebbiolo, Nebbiolo d’Alba och – Barbera d’Alba. Druvorna odlas på 1309 hektar med odlingar, som varje år ger en volym som är knappt hälften så stor som den som för Barbera d’Asti: 880 000 lådor.

Om det står Superiore på en flaska med Barbera d’Alba innebär det att den lagrats i minst 12 månader, varav minst 4 på ekfat.

Skillnad 3: Barbera d’Asti och Barbera d’Alba kan ha olika smakprofil

Även om det garanterat finns fler likheter än skillnader i doft och smak hos en Barbera d’Asti och en Barbera d’Alba, kan det vara spännande att jämföra ett vin från respektive ursprung med varandra.

En konkret skillnad är druvsammansättning – Barbera d’Asti ska ha minst 90 % Barbera medan övriga 10 % kan vara övriga blå druvsorter som odlas i Piemonte. Barbera d’Alba å andra sidan ska innehålla minst 85 % Barbera som endast kan kompletteras av Nebbiolo. Samtidigt tenderar många odlare i både Asti och Alba att sträva mot 100 % Barbera i sina viner.

Om vi jämför skördeuttag (lågt skördeuttag = mer druvor per flaska) mellan Barbera d’Asti och d’Alba ska det vara något lägre för d’Asti. Alkoholhalten (aka mognaden) behöver även vara högre – två saker som tillsammans talar för att Barbera d’Asti skulle ge lite mer koncentrerade viner. Å andra sidan kan kvalitetsmedvetna odlare i Alba göra viner med lägre skördeuttag och högre alkoholhalt än vad lagstiftningen indikerar.

Slutsatsen? Kanske att svaret finns i att prova sig fram…

*Antipasti med ost och chark. En perfekt kombo till Barbera oavsett ursprung.*

Till sist, vad passar till Barbera d’Alba och Barbera d’Asti?

De mjuka tanninerna och den friska syran gör Barbera till ost- och charkbrickans bästa vän. Friskheten bryter igenom det salta och proteinet i köttet, utan att ta överhanden.

Eftersom Barbera också bjuder på en hel del härlig körsbärsfrukt kan den likt Sangiovese ta hand om tomatbaserade rätter. Till exempel pizza, lasagne och pasta med tomatsås.

Barbera doftar ofta av salvia eller andra färska örter, ett drag som gör att den passar otroligt bra med svamp och tryffel – till exempel i form av en risotto.

Mencía – fyra fakta som ger dig koll

Posted on mars 27, 2022 av Elin

När vinet i ditt glas doftar björnbär, granatäpple, örter och varm skiffersten kan det vara Mencía. En druva från Spaniens nordvästra hörn som under många år var en slumrande skönhet – nu visar Mencía från gamla stockar på branta sluttningar i Bierzo och Ribeira Sacra sin enastående potential. Läs vidare för fyra fakta som ger dig koll på Mencía.

1. Så smakar viner av Mencía

Viner av Mencía har en djupt rubinröd färg, ofta med lilablå reflexer. De fruktiga aromer du kan hitta i doften påminner ofta om björnbär, hallon och granatäpple. Du kan även hitta örtiga toner av mynta och timjan. Beroende på hur och var druvan odlats, kan den även uttrycka en stenig mineralitet. Tänk grustag eller solvarm skiffersten.

Smakmässigt är viner av Mencía medelfylliga med en uppiggande fruktsyra och påtagliga – men sällan torra tanniner. Alkoholhalten är balanserad till värmande beroende på odlingsläge. Varma och soliga odlingslägen ger en mer markerad alkoholhalt.

*Mencía som mognar i solen. Privat bild.*

2. Från bortglömd till en av Spaniens bästa blå druvor – storyn om Mencía

Det finns en utbredd teori om att Mencía skulle ha förts till nordvästra Spanien från Frankrike under medeltiden via pilgrimsvandrande munkar. Då i form av Cabernet Franc. Enligt denna teori ska druvan sedan ha adapterat sig till klimatet på den iberiska halvön och med tiden blivit Mencía. Tack vare DNA-teknik har den här teorin dock motbevisats – Mencía har sitt eget familjeträd och har troligtvis kommit till norra Spanien under romarrikets dagar.

Mencía tenderar att ge ganska små skördar. När druvan planterades om efter vinlusens framfart under sent 1800-tal låg fokus på kvantitet före kvalitet. Man odlade på bördiga jordar på flack mark, för att maxa antalet kilo druvor per hektar.

Det gillade inte Mencía. Vinerna blev tunna, friska på gränsen till syrliga, och bara en bråkdel av druvans fantastiska potential kunde skina igenom. Vinerna såldes mestadels lokalt och till låga priser. Mencías rykte stod på spel.

Under sent 1990-tal förändrades allt. Priorat-pionjären Alvaro Palacios såg tillsammans med en rad andra vinodlare den vilande kraften hos Mencía från gamla stockar belägna på branta sluttningar i Bierzo. Tillsammans insåg denna grupp med odlare vad Mencía behöver för att uttrycka sin fulla personlighet: vingårdslägen på sluttande skifferjordar och begränsade skördeuttag. När Mencía får rätt förutsättningar blir vinerna uttrycksfulla, balanserade och med en intensiv karaktär av frukt, örter och mineral.

*Kuperad terräng någonstans i gränslandet mellan Galicien och Castilla y León. Privat bild.*

3. Ribeira Sacra, Valdeorras och Bierzo – odlingsområden för Mencía

När du åker österut från Galicien och lämnar atlantkusten bakom dig börjar terrängen snart att bli kuperad. Beroende på vilken väg du väljer att ta kan sluttningarna bli så pass branta att det känns som om att du ska ta dig igenom molntäcket. Vegetationen är tät och mörkgrön, och morgondimman suddar ut gränsen mellan bergstoppar och himmel.

Ribeira Sacra

Det första av de tre huvudsakliga odlingsområdena för Mencía du kommer till är Ribeira Sacra DO. Detta omkring 2500 hektar stora område tillhör regionen Galicien och blev erkänt som ett Denominación de Origen (ursprungsskyddat område) år 1996. Landskapet präglas av floderna Miño och Sil, som på sin väg mot Atlanten passerar terrasserade vinodlingar som klättrar upp längs med flodbankarna.

Eftersom vi har tagit oss en bit in mot land från kusten, är klimatet mer skyddat från regn och friska vindar här än i Rías Baixas. Somrarna är längre och bjuder på mer sol. Jordmånen består till störst del av granit och skiffer som leder bort vatten på ett effektivt sätt. Det, i kombination med brant belägna vingårdar med god exponering gör att Ribeira Sacra är den enda vinregionen i Galicien där blå druvor är vanligare än gröna. Gissa vilken druva som är den mest odlade? Mencía såklart!

Mencía från Ribeira Sacra är ger aromatiska, friska viner med en fin koncentration av rödaktig frukt och ibland astringenta tanniner. De är oftast bäst som unga och brukar sällan lagras på ekfat. Mencía kan få sällskap av de lokala druvsorterna Brancellao, Merenzao, Tempranillo, Sousón och Caiño Tinto.

Valdeorras

Den starkast lysande stjärnan i Valdeorras är faktiskt inte Mencía utan Godello (aka Madeira-druvan Verdelho). En grön druva med en otrolig fräschör och doft av färsk citrusfrukt, vit persika, örter och mineral. När den lagras på ekfat tillförs en krämig textur och lätt rostade toner.

Valdeorras fick sin DO-status redan år 1957 och är den östligaste vinregionen i Galicien. Områdets omkring 1300 hektar med vingårdar skyddas från regn och fukt av intilliggande berg och via avståndet till Atlanten. Floden Sil korsar ringlar sig fram genom landskapet, och likt i Ribeira Sacra odlas druvor i terrasser längs flodens sluttningar.

Inom både Ribeira Sacra och Valdeorras kan vinernas karaktär variera enormt beroende på vingårdsläge. Med variabler som jordmån, exponering mot solen, höjd över havet och väderstreck finns det mycket som kan påverka hur vinet kommer att smaka. Tack vare det något varmare klimatet i Valdeorras är Mencía härifrån i regel något mer koncentrerad än den från Ribeira Sacra. Aromerna tenderar att påminna mer om mörk än om röd frukt, tanninerna kan vara något mjukare och alkoholhalten ibland snäppet högre.

*Terrasserade vinodlingar i Mencía-land. Privat bild.*

Bierzo

När vi fortsätter österut från Valdeorras lämnar vi Galicien, och kommer in i Castilla y León. Det första vinområdet vi möts av är Bierzo – platsen som satte Mencía på kartan under 1990-talets slut och som fick sin DO-status år 1989.

Det är tydligt vilken druva som är viktigast i Bierzo; ungefär tre fjärdedelar av Bierzos 2350 hektar stora odlingsyta består av Mencía.

Precis som sina västliga grannregioner har Bierzo ett bergigt och kuperat landskap. Här finns även stora, flacka områden med bördig mark som kan ge stora skördar av både druvor och frukt. De bästa odlingarna finns dock på branta sluttningar ett par hundra meter över havet.

Historiskt sett har odlingarna karaktäriserats av så kallade minifundios – minimalistiska odlingslotter som skulle förse varje familj med vad de behövde för att överleva. Från grönsaker och ägg till husets vin. Detta har lett till att vinodlingarna än idag är fördelade mellan många olika ägare.

Bierzo ligger i gränstrakten mellan Atlantens svalkande influens och den spanska högplatåns torra, heta klimat. I vissa sluttningar kan du till och med se hur den ena sidan har en olivgrön medelhavsvegetation, medan den andra har en ljust grön atlantväxtlighet. Växlingen mellan mild havsbris och värmande sol är helt perfekt för Mencía. Vinerna uttrycker en frisk fruktsyra balanserat av en rik, koncentrerad frukt. Här kan Mencías fulla spektra av aromer komma till tals.

Mencía från Bierzo är känd för att uttrycka sitt vingårdsläge med precision. För att likt i Bourgogne kunna kommunicera detta på ett tydligare sätt infördes år 2013 ett system kallat Vino de Villa och Vino de Paraje.

Vino de Villa följt av namnet på en specifik by eller kommun – till exempel Cacabelos eller Villarando – indikerar att 100 % av druvorna odlats i det angivna området.

Vino de Paraje följt av namnet på ett specifikt vingårdsläge – till exempel Corullón eller Torre del Bierzo – indikerar att 100 % av druvorna odlats på det specifika vingårdsläget.

*Bra charkuterier och spanskt lantbröd. Behövs inte så mycket mer. Privat bild.*

4. Manchego, charkuterier och bläckfisk passar till viner av Mencía

Dags för Manchego? Milda ostar med viss friskhet är en perfekt partner till Mencías florala fruktighet. Vinerna har precis rätt fyllighet för att inte överskugga ostar med milda smaker, och då gärna spanska hårdostar. Om du vill upptäcka en lokal kombination, leta efter Tetilla eller Idiazábal.

Den koncentrerade fruktighet du ofta hittar i Mencía gör att vinerna passar utmärkt till charkuterier med lite sälta. Gärna Jamón iberico de bellota eller tunt skuren Cecina de León – ett torkat och saltat nötkött från bergstrakterna i Castilla y León.

Mencía från Ribeira Sacra är med sin lite friskare karaktär ett spännande val till bläckfisk och till rätter av vit fisk. I synnerhet om du låter den ackompanjeras av rostad paprika och en god olivolja.

Guide till Sangiovese från Toscana – Chianti, Brunello och Super Tuscans

Posted on mars 20, 2022 av Elin

*Böljande kullar i Toscana. Bild: Pixabay*

Druvan bakom Chianti, Brunello di Montalcino och Vino Nobile di Montepulciano heter Sangiovese. Du känner igen den på doften av körsbär, tomatkvist och örter. På den friska syran och de täta tanninerna. Ibland som ett friskt och hallondoftande pizzavin – ibland som seriös, nyanserad och med flera års fatlagring. Hur smakar de olika vinerna av Sangiovese från Toscana? Det är det vi ska ta reda på nu.

Sangiovese odlas över stora delar av centrala och södra Italien, och täcker inte mindre än 11 % av Italiens odlingsyta.

Första gången den omnämns i ett verk från 1600-talet, då under namnet Sanghiogheto. Den omkring 500 år gamla smakbeskrivningen stämmer överens rätt bra med dagens: ”något bitter men med bra frukt”. Allt enligt boken Wine Grapes av Robinson, Harding och Vouillamoz.

En teori är att namnet Sangiovese ska ha uppkommit under ett munkkonvent i klostret Sant’Arcangelo di Romangna, nära Giove-bergen. Hedersgästen påve Leone XII gillade skarpt det vin som serverades, och fick till svar att det kallades för Sanguis Jovis. Vilket kan översättas till Jupiters blod.

Eftersom Sangiovese odlas på många olika platser har en mängd olika namn uppkommit. De vanligaste är Brunello (används i Montalcino), Morellino (i Morellino di Scansano), Prugnolo Gentile (i Vino Nobile di Montepulciano) och Sangioveto (Montalcino och Chianti).

Var kommer Sangiovese ifrån?

DNA-forskning tyder på att Sangiovese är en naturlig korsning mellan den toskanska druvan Ciliegiolo och sällsynta, napolitanska Calabrese di Montenuovo. Ciliegiolo är en av de druvor som används för att komplettera Sangiovese i Chianti-viner. Namnet kommer från ett italienskt ord för körsbär, och ger en ledtråd till hur druvan smakar.

Ciliegiolo har fler druvsläktingar, bland annat sicilianska Nerello Mascalese som spelar huvudrollen i vinerna från Etna. Detta förklarar varför Sangiovese lokalt på Sicilien ibland kallas för Nerello.

*Florens – en plats att besöka när du åker till Toscana. Bild: Pixabay*

Hur smakar Sangiovese?

Det första intrycket är alltid färgen. Om du lutar glaset lite framåt mot en ljus bakgrund kan du se en något transparent men intensivt rubinröd färg. Yngre viner har blålila reflexer, medan mer utvecklade viner går mot tegel och granat.

När du doftar på ett vin av Sangiovesedruvan brukar det alltid poppa upp någon typ av arom som påminner om körsbär. Från röda, syrliga till mörka, solmogna. Vi hittar ofta en örtighet som varierar från tomatkvist till basilika eller salvia, och i ekfatslagrade viner även kryddiga toner av fat och espresso. I regel är vinerna är friska, torra, medelfylliga och med sammetslena till uttorkande tanniner.

Likt Pinot Noir är Sangiovese känd för att berätta om sin odlingsplats. Och det är spännande att upptäcka hur många olika historier Sangiovese kan berätta – beroende på om den odlats bland cypresser och olivträd på Chiantis böljande kullar eller på den ikonklassade sluttningen nedanför byn Montalcino.

Vad all Sangiovese har gemensamt är att den gillar någorlunda varma och torra klimat så att den kan ta lång tid på sig att mogna. En lång mognadssäsong innebär att en lång rad intressanta aromämnen hinner utvecklas – och att fruktsyran inte hinner sjunka alltför mycket innan det är dags för skörd. Det förklarar varför bra Sangiovese alltid har en hög och frisk fruktsyra.

Skalet innehåller mycket tanniner, vilket i vinerna översätts till en påtaglig tanninstruktur. För att ”tämja” tanninerna och göra vinerna mjukare har lagring på ekfat länge varit tricket. Det långsamma utbyte med luft som denna lagring ger kan gör att tanninämnen klumpas ihop och vinerna blir mjukare.

Dock ger kontakten med ekfaten en viss torrhet, i form av så kallade trätanniner. En lång tids lagring på fat kan även överskugga frukten. Idag är många vinproducenter måna om att låta Sangioveses fina frukt och primäraromer skina igenom, och lagrar därför vinerna på tankar av rostfritt stål eller cement. Eller under en kortare tid på ekfat.

Samtidigt kan ett vin med tillräcklig mognad och koncentration få en fantastisk komplexitet och krydda av lagring på ekfat. Vissa ursprungsbeteckningar som till exempel Brunello di Montalcino DOCG kräver rent utav att vinet ska lagras en viss tid på ekfat före det att det säljs.

*Sangiovese mognar långsamt och behåller tack vare det en hög syra. Bild: Pixabay*

Vad är skillnaden mellan Chianti, Toscana Sangiovese och Brunello di Montalcino?

Förutom Italien odlas Sangiovese bland annat på Korsika (under namnet Nielluccio), Malta, i Schweiz, Israel, Washington State, Kanada, Argentina och Australien.

I sitt hemland Italien är Sangiovese en druva som rekommenderas eller tillåts för mer än hälften av landets vinregioner. Med tonvikt på de centrala delarna av landet, såsom Marche, Umbrien och Emilia-Romagna.

Nu – dags att vi tar en titt på de vanligaste och mest kända ursprungen för Sangiovese odlad i Toscana. För dig som söker en uttömmande lista rekommenderar jag sajten Italian Wine Central.

Brunello di Montalcino DOCG

Seriös och strukturerad Sangiovese som lokalt kallas Brunello. De omkring 1067 hektar vingårdarna utgår från byn Montalcino, en bit söder om Chianti.

Här hittar du ett nyanserat, ofta utvecklat uttryck för Sangiovese. Aromerna kan påminna om körsbär, tobak, torkade jordgubbar, kanel, ceder, pomerans och nougat. Ju äldre vinet är, desto mer av tranbär, höstlöv och balsamiska toner hittar du i glaset.

Vinerna ska lagras minst 4 år varav 2 år på fat och 4 månader i flaska – därav tonerna av utvecklad frukt och fat.

Rosso di Montalcino DOC

En lillasyster till Brunello di Montalcino DOCG. Idén är att erbjuda ett fruktigare vin som släpps efter 10 månaders lagring i stället för 4 år. Druvorna plockas framför allt från yngre stockar än de som används till Brunello, men det är fortfarande 100 % Sangiovese som gäller. I glaset hittar du mörka körsbär, örter, vanilj och kryddor i en mjukare och mer lättillgänglig skepnad än Brunello.

Chianti DOCG

Friska, hallon- och körsbärsdoftande viner med varierande inslag av färska örter och fat. Perfekta till pizza och pastarätter med tomatsås. Förmodligen den region som allra flest förknippar med Sangiovese. Och det är inte så konstigt, viner med Chianti DOCG på etiketten kan odlas på inte mindre än 13 800 hektar utspridda mellan Florens och Siena. Vinerna ska innehållaminst 70 % Sangiovese, tillsammans med Canaiolo, Colorino, Cabernet Sauvignon, Merlot och Syrah.

Chianti Classico DOCG

Den mest kända underregionen till Chianti DOCG. Odlingarna sträcker sig över 5269 hektar på mark som anses vara en extra bra växtplats för Sangiovese. Druvan ska utgöra minst 80 % av vinerna (alltså 10 % mer än i ”vanlig” Chianti) och lagras i minst 1 år före lansering. Står det Riserva på etiketten är det 2 år som gäller, och för Gran Selezione 30 månader.

I förhållande till Chianti DOCG har vinerna mer koncentration och struktur, och lagras i större utsträckning på ekfat.

IGT Toscana Sangiovese

När det står IGT Toscana Sangiovese på etiketten har producenten möjlighet att välja druvor från olika områden kring hela Toscana. Minst 85 % av vinet ska utgöras av Sangiovese. Det här är vinet för dig som letar efter en ung, pigg och fruktig version av Sangiovese.

Maremma Toscana DOC

Ett 1078 hektar stort kustligt område som angränsar till Bolgheri (mer om Bolgheri snart under rubriken Super Tuscans). Maremma höjdes upp från IGT till DOC 2011, ett tecken på att det finns kvalitetspotential. Om du köper en Maremma Rosso ska vinet till minst 60 % innehålla Cabernet Franc, Cabernet Sauvignon, Ciliegiolo, Merlot, Sangiovese, och/eller Syrah. Köper du istället en flaska etiketterad Maremma Toscana Sangiovese, ska det vara minst 85 % Sangiovese i vinet.

Morellino di Scansano DOCG

Här i södra Toscana får Sangiovese en generöst mogen karaktär i sin frukt. Morellino (”den lilla mörka”) är det lokala namnet på Sangiovese i detta 1098 hektar stora vinområde med vulkaniska jordar. Vinerna ska till minst 85 % bestå av Sangiovese. Till skillnad från Brunello di Montalcino krävs här ingen lång lagring på ekfat. Resultatet? Koncentrerade och fruktiga viner med inslag av körsbär, granatäpple, plommon, läder och kryddor.

Vino Nobile di Montepulciano DOCG

Vi är nu omkring 12 mil söder om Florens, Sangiovese kallas Prugnolo Gentile och odlas på lägen om minst 250 och max 500 meter över havet. Tillsammans med grannen Brunello di Montalcino var Vino Nobile var en av de första italienska regionerna att få den högsta kvalitetsbeteckningen DOCG år 1980.

Till skillnad från Brunello kan Vino Nobile innehålla upp till 30 % av Cabernet Sauvignon, Merlot och Syrah. Smakmässigt bjuder vinerna på elegansen hos en Chianti Classico och strukturen hos en Brunello di Montalcino. Vinerna ska lagras i 2 år före det att de säljs.

Rosso di Montepulciano DOC

En liknande modell som i fallet med Brunello och Rosso di Montepulciano. Med andra ord är Rosso di Montepulciano den yngre och mer lättillgängliga varianten av Vino Nobile di Montepulciano. Vinet är redo redan i mars året efter skörd.

*Vingårdar i solnedgången. Bild: Pexels*

Vad är en Super Tuscan?

Viner från Toscana där Sangiovese kompletteras med eller byts ut av Cabernet Sauvignon och Merlot brukar kallas för Super Tuscans.

Det hela tog sin början i mitten av 1970-talet i Bolgheri vid Toscanas medelhavskust, och närmare bestämt Tenuta San Guido. Där och då lanserade Mario Incisa della Rochetta ett ambitiöst och välgjort vin baserat på Cabernet Sauvignon. Vinet fick namnet Sassicaia och bröt mot alla existerande regler vad gällde druvsammansättning. Därför klassades det som ett enkelt bordsvin, Vino da Tavola.

Ungefär samtidigt såg vinet Tignanello dagens ljus. Signerat den anrika familjen Antinori. Vinet lanserades först som en Chianti Classico från ett enskilt vingårdsläge, och därefter som en Vino da Tavola med Sangiovese och Cabernet Sauvignon.

Både Sassicaia och Tignanello var en motreaktion på 1960- och 1970-talens toskanska vinlag, där kvantitet var viktigare än kvalitet. Målet var att producera så mycket som möjligt – bland annat var producenterna tvungna att använda minst 10 % gröna druvsorter i sin Chianti. Något som i kombination med höga skördeuttag kunde ge tunna, syrliga viner utan kraft och kropp.

Sassicaia och Tignanello blev en slags motpol. Bordeauxdruvorna Cabernet och Merlot odlade i ett soligt medelhavsklimat gav frukt och koncentration, och lagringen på små, franska ekfat kryddiga toner av fat. Det faktum att viner med så här pass hög kvalitet och respektingivande prislapp såldes som bordsviner gjorde att vinerna att kallas Super Tuscans.

Som ett resultat av utvecklingen i Toscana infördes år 1994 ett nytt steg i den italienska vinlagstiftningen: Indicazione Geografica Tipica. Tanken var att kunna ge utrymme till en kategori med bättre kvalitet än Vino da Tavola men med mer flexibilitet än Denominazione di Origine Controllata.

Bolgheri – området vid Medelhavskusten där Sassicaia skapades – fick sitt eget DOC år 1983 och får max innehålla 50 % Sangiovese tillsammans med Cabernet Franc, Cabernet Sauvignon, Merlot och Syrah.

*Pizza med tomatsås kan vara en Sangioveses bästa vän. Bild: Pexels*

Vilken mat passar bra till vin av Sangiovese?

Den höga syran och friska körsbärsfrukten i en ung Sangiovese (typ Toscana Sangiovese eller Chianti) gör det till ett perfekt vin till italienska rätter med inslag av tomat. Så som pizza eller krämig pasta i tomatsås. Eller varför inte en insalata caprese med din favoritmozzarella och solmogna körsbärstomater?

En Chianti Classico med drag av mörka körsbär och lite fatkrydda blir en väldigt trevlig kombo till en svamprisotto. Vinets friskhet bryter igenom det krämiga, och de kryddiga tonerna passar fint till svampens finstämda skogsaromer.

Till Brunello di Montalcino, Vino Nobile di Montepulciano och andra lagrade uttryck för Sangiovese är lamm, lasagne, och biff wellington favoriter. En rätt med protein och lite fett kommer att hjälpa till att mildra vinets tanniner och låta frukten komma fram. Självklart funkar det även med finpizza eller en bit pecorino!

Upptäck de kraftfulla vinerna från Ribera del Duero

Posted on mars 13, 2022 av Elin

*Rader med vinrankor i Ribera del Duero.* *Bild tagen i juli 2017.*

Doften av ett glas Ribera del Duero tar dig med till ett torrt, kargt och stenigt landskap med obevekligt solsken. Vinrankorna lyser upp med sitt gröna lövverk – små, små Tinto de Toro-druvor (aka Tempranillo) mognar långsamt och får en djup smak av björnbär, körsbär och örter.

När du gläntar på dörren till vineriets lagringskällare ser du långa rader av ekfat. En mjuk doft av vanilj och trä blandas med en söt doft av vilande vin.

I korthet är det kombinationen av ett kontrastrikt medelhavsklimat och lagring på ekfat som ger vinerna från Ribera del Duero sin kraftfulla smak.

Var ligger Ribera del Duero?

Ribera del Duero betyder ”flodbanken kring Duero”, en lämplig beskrivning av denna 25 000 hektar stora regions geografiska läge. Vindistriktet sprider ut sig på en högplatå, mellan 720 – 1100 meter över havet på båda sidor längs floden Duero fram till den portugisiska gränsen. Där byter Duero namn till Douro och rinner vidare genom portvinsregionen med samma namn. För att sedan mynna ut i Atlanten.

Du hittar Ribera del Duero i Castilla y León, Spaniens största region med Valladolid som huvudstad. Här, i provinserna Burgos, Valladolid, Soria och Segóvia är det långt till havets mildrande influens. Och det märks. Somrarna är varma, torra och heta. Hösten kommer snabbt och vintern är rejält kall. På ett och samma år kan druvorna uppleva temperaturer på allt från -20º till 42º C, och bara under ett och samma dygn kan temperaturen variera med så mycket som 15–20 ºC.

*Höstlandskap i Ribera. Copyright: CRDO Ribera del Duero*

Tre olika sorters jordmån med olika egenskaper

När du besöker vingårdarna i Ribera del Duero kommer du upptäcka att det i huvudsak finns tre olika typer av jord.

Lerjord som påminner om pepparkakssmulor till färg och konsistens. Små, fina rödskimrande sandkorn som behåller vatten på ett bra sätt.
Vackert vit kalkhaltig jord. En torr jord där druvorna får kämpa för att få vatten och näring.
Steniga jordar som består av allt från grus till stora stenar. Inga vattenhållande egenskaper whatsoever.

Kombinationen av ett torrt klimat och jordar med en begränsad mängd vatten gör att skördeuttagen i Ribera del Duero är förhållandevis låga. Med andra ord skördas en ganska liten mängd druvor per hektar. Det är tillåtet att skörda upp till 7000 kilo per hektar, men under de senaste åren har snittet legat kring 4380 kg per hektar.

Låga skördeuttag tillsammans med en hög andel gamla stockar bidrar till viner med koncentration och kraft. Sockerhalten är alltid låg, enligt lag max 0,4 g/100 ml.

*Tinta del País/Tinta de Toro. Copyright: CRDO Ribera del Duero*

Tempranillo – druvan som går under olika namn i Ribera del Duero och Rioja

Enligt boken Wine Grapes av Robinson, Harding och Vouillamoz är det i trakten kring Ribera del Duero som Tempranillo omnämns skriftligt för den första gången i historien. I en bok med namnet Libro de Alexandre som kom ut på 1400-talet skrivs det om las tempraniellas. Ett tecken på att Tempranillo haft god tid på sig att anpassa sig till de odlingsförhållanden som råder.

Här i Ribera del Duero har druvorna lärt sig att söka skydd från värme, torka och kyla genom att utveckla ett extra tjockt skal. De är också ovanligt små för att vara Tempranillo. Resultatet är en hög proportion skal i förhållande till fruktkött. I skalet sitter pigment, tanniner och mycket smak – häri ligger ytterligare en del av förklaringen till färgen, strukturen och kraften hos vinerna från Ribera del Duero.

Sitt mest förekommande namn Tempranillo har druvan fått av det spanska ordet för tidig; temprano. En indikation på att druvan har en tidig mognadscykel. Den får sina knoppar tidigt på våren och tenderar att mogna redan under sommarens sista dagar.

Tinta del País och Tinto Fino är Riberas lokala namn för Tempranillo. De aromer du oftast hittar i viner av Tempranillodruvan påminner om mörk frukt. Till exempel plommon, mörka körsbär och björnbär. Druvan kan också uttrycka en viss örtighet som med tid på fat och i flaska ibland får en arombild som är slående lik torkad dill eller dillchips. Eftersom viner av Tempranillo ofta lagras i ekfat, är det vanligt att man som vindrickare förknippar Tempranillo-viner med toner av lagringen. Till exempel vanillin, tobak, cederträ och kryddnejlika.

Tempranillo är en kompromissvänlig druva som gärna låter andra druvor skina igenom i en blend. Övriga tillåtna blå druvor i Ribera del Duero är Cabernet Sauvignon, Merlot och Malbec. Samt i viss mån Garnacha Tinta. Ett vin etiketterat Ribera del Duero måste vara gjort på minst 95 % av någon av dessa druvsorter samt av Tempranillo, som alltid måste ingå med minst 75 %.

Du kanske undrar om det produceras några vita viner i Ribera del Duero? Det finns, om än i begränsad utsträckning. Druvan som används är Albillo Mayor, som tros vare en släkting till Tempranillo. Vita viner ska innehålla minst 75 % av denna druva.

Till sist – det produceras även roséviner i Ribera del Duero. Deras druvblend ska till minst 50 % utgöras av samma blå druvor som används till de röda vinerna.

Ribera del Duero passar bra till kött och grillade grönsaker. Bild: Pexels.

Lamm, vilt och grillat passar bra till Ribera del Dueros kraftfulla viner

Med sin solmogna men fortfarande eleganta fruktighet och kryddiga fatton är Ribera del Duero en vinstil att lita på när det kommer till grillat. Vinerna har tillräckligt med muskler och smak för att leverera en intensiv upplevelse till allt från burgare till ribs.

En nästan lite helig kombo är Ribera del Duero med lamm. Tillbehören kan vara mycket enkla: rostad paprika dränkt i en bra olivolja, flingsalt och klyftpotatis.

Vinets fruktsötma gör att vinerna passar bra till ugnsrostad pumpa och sötpotatis, gärna med en syrlig, smulig getost.

*Jóven, Crianza eller Reserva? Copyright: CRDO Ribera del Duero*

Vad betyder Crianza, Reserva och Gran Reserva på en flaska Ribera del Duero?

Precis som i Rioja kategoriseras vinerna i Ribera del Duero utifrån sin lagringstid. För röda viner finns det finns fem olika kategorier:

Jóven som inte lagrats på fat. Doft och smak av röda sommarbär, körsbär och plommon. Medelfyllig kropp, frisk syra och tanniner med bett.
Jóven Roble som jästs och/eller lagrats i ekfat i minst 3 månader. Doft och smak av jordgubbar, körsbär, plommon och en lätt fatkrydda. Medelfyllig kropp, frisk syra och ibland påtagliga tanniner.
Crianza ska lagras i 24 månader före försäljning, varav minst 12 månader på ekfat. Här är frukten mer varm och mogen än för Jóven och Jóven Roble. Fatkaraktären är tydligare och mer integrerad – men det är fortfarande frukten som dominerar vinets karaktär. Medelfyllig till fyllig med balanserad syra, påtaglig tanninstruktur och i alla fall medellång eftersmak.
Reserva ska lagras i minst 36 månader varav minst 12 månader på ekfat. Tiden på flaska är alltså minst ett år längre än för Crianza. Här hittar vi en hög intensitet av mogen mörk frukt såsom björnbär och plommon, varvat med några första tecken på mognad. Till exempel torkad frukt och tobak. Fatkaraktären ska vara tydlig och kan ta sig form som aromer av rostade fat, svartpeppar och vanilj. En Reserva är oftast fyllig med en hög grad av mjuka tanniner, balanserad syra och lång eftersmak.
Gran Reserva ska lagras i minst 60 månader (fem år) varav minst 24 månader på ekfat. Karaktären är har nu tydliga inslag av utveckling. Frukten är mer torkad än ung (detta varierar såklart med producent och årgång), det finns aromer av fin tobak, örter, kryddnejlika och choklad. Tanninerna har med tidens lopp utvecklat en sammetslen struktur.

*Druvorna skördas för hand i små korgar. Copyright: CRDO Ribera del Duero*

Ribera del Duero vs Rioja – så lär du dig känna skillnaden på Spaniens mest kända röda viner

Om du tittar på en karta över Spaniens vinregioner ser Rioja och Ribera del Duero inte ut att ligga speciellt långt ifrån varandra. Och i bil tar det inte mer än lite drygt två timmar.

Tempranillo spelar huvudrollen i båda regioner, och de använder båda lagringsbeteckningarna Crianza, Reserva och Gran Reserva. Därför är det inte konstigt att många ställer sig frågan om vad som egentligen är skillnaden mellan Rioja och Ribera del Duero.

När du har möjlighet – prova gärna att hälla upp ett glas Rioja och jämför det med ett glas Ribera del Duero. Det är en intressant övning som kommer att lämna dig utan några som helst tveksamheter kring vilket vin som är vilket.

Som jag ser det är det i huvudsak tre faktorer som förklarar skillnaden i smak mellan vinerna från Rioja och Ribera del Duero:

Atlantinfluerat vs kontinentalt medelhavsklimat
Både Rioja och Ribera del Duero har en typ av medelhavsklimat med milda vintrar och varma somrar. Den stora skillnaden är att Rioja influeras av friska vindar och regn från Atlanten, medan Ribera del Duero är betydligt torrare och hetare.

Under odlingssäsongen när temperaturen dyker under natten, saktas druvans mognadscykel in. Det innebär Tempranillo tar längre tid på sig att mogna i Ribera än vad den gör i Rioja, och hinner ansamla en högre mängd socker.

Översatt till smak leder det till att vinerna från Ribera del Duero får högre alkohol, mer mörkfruktig kropp, lägre syra och större kropp än vinerna från Rioja. De får i stället en mer rödfruktig karaktär, lägre alkohol, friskare syra och slankare kropp.
Tempranillo vs Tinto Fino/Tinta del País
Den/de kloner av Tempranillodruvan som växer och odlas i Ribera del Duero har i regel mer skal i förhållande till mängden fruktkött än de i Rioja. Det leder till en mer uttalad tanninstruktur och viner med mörkare färg. Dessutom används den mörkfruktiga och strukturerade Cabernet Sauvignon som blandningspartner i Ribera – medan den vanligaste blendningspartnern till Tempranillo i Rioja utgörs av den rödfruktiga och mjuka Garnacha.
Franska vs amerikanska fat
I Rioja finns en stark tradition av att lagra vinerna på amerikanska ekfat, vilket framför allt ger aromer av vanilj och kokos. I Ribera del Duero är det i stället vanligare att använda franska ekfat – vilket ger aromer som drar mer åt kryddnejlika och cederträ.

Lär dig mer om Prosecco – världens mest populära bubbel

Posted on februari 20, 2022 av Elin

Prosecco får sin päron- och fläderdoftande smak av druvan Glera. Sin friskhet av odlingsläget mellan Dolomiterna och Adriatiska havet i Veneto och Friuli Venezia-Giulia. Och sina bubblor genom en andra jäsning i trycktank. Men hur började historien om världens mest populära mousserande vin, och hur blir det till?

*Mjukt sluttande vingårdar i solnedgången*

År 2021 producerades 627,5 miljoner flaskor Prosecco, av vilka omkring 7,9 miljoner flaskor såldes i Sverige. Utan tvekan en imponerande mängd bubblor, i synnerhet om vi sätter det i relation till Champagne med 322 miljoner sålda flaskor och Cava med 170 miljoner sålda flaskor under 2021. Dessutom ökade försäljningen av Prosecco globalt sett med 28,4 % under samma år – Champagne ännu lite mer med 32 % och Cava med 16,5 %. Det verkar som om att vi befinner oss i en bubbel-boom, där Prosecco spelar en ledande roll.

Hur smakar Prosecco och vad passar till?

Ett typiskt drag hos Prosecco är doften av päron och vita blommor. Addera gröna äpplen, honungsmelon och citrusskal och du kan vara så gott som säker på vad du har i glaset.

All Prosecco har en pigg och uppfriskande syra som balanseras av varierande grader av sötma. Moussen (eller bubblorna) kan beskrivas som livlig och mer sprudlande än i Champagne och Cava. Tänk Ramlösa. Bubblornas livliga karaktär kan kopplas till att den andra jäsningen skett på tank och inte på flaska, åtminstone i de allra flesta fall.

Prosecco rosé är fruktig med inslag av persika, gula äpplen och röda sommarbär så som färska hallon och smultron. Sallader, grönsaksrisotto och fish tacos är andra exempel på rätter där Prosecco Rosé lyfter fram smakerna i maten och samtidigt fräschar upp.

När det kommer till ”vanlig” Prosecco, gör den generösa fruktigheten i kombination med några gram restsocker denna dryck till ett extremt matvänligt bubbel. En favoritmatchning är kallrökt lax – bubblorna möter upp sältan på ett fint sätt och skär igenom laxens krämiga textur. Dessutom möts de rökiga aromerna i laxen med Proseccons blommiga aromatik.

Prosciutto och Prosecco är en annan trevlig kombination där sältan i skinkan balanseras av fruktigheten i Proseccon. Lite som den klassiska snitten där du lindar en bit parmaskinka runt en klyfta honungsmelon…

Prosecco kan också vara en av de drycker som är bäst på att hantera sushi. Tack vare dryckens sötma, kan den tackla wasabisting, sälta, krämig lax och det söta sushiriset. Sist men inte minst – all typ av aperitivo är Proseccons bästa vän.

Vad är Prosecco DOC?

Ett första steg till att ursprungsskydda viner från området kring byarna Conegliano och Valdobbiadene tas den 7 juni 1962. Då går elva producenter ihop och grundar Consorzio di Tutela del Prosecco di Conegliano e Valdobbiadene. Prosecco från dessa två kommuner ska omkring 50 år senare få Italiens högsta ursprungsskydd för vin, DOCG (Denominazione di Origine Controllata e Garantita). Det dröjer dock ända till 2009 innan det sker – samma år ritas kartan för Prosecco DOC.

Prosecco DOC (Denominazione di Origine Controllata) är i sin tur ett cirka 14 000 hektar stort område där druvorna till vinet med samma namn kan odlas. Härifrån kommer de allra flesta Prosecco-flaskor. Området sträcker sig över regionerna Venetien och Friuli Venezia-Giulia i nordöstra Italien. På kommun-nivå kan du hitta odlingar i Belluno, Gorizia, Padova, Pordenone, Treviso, Trieste, Udine, Venezia och Vicenza.

Du känner igen ett DOC-klassat vin på den azurblå kontrollremsan som fästs över korken. Placeringen har en anledning: att den inte ska gå att återanvända. På remsan kan du se det italienska stadsemblemet, ett unikt serienummer och flaskans mängd uttryckt i antal liter.

Historien om Prosecco – så började det

Namnet Prosecco kommer från en liten by som gränsar till Trieste i Italiens nordöstra hörn. Den nämndes första gången så tidigt som på 1200-talet, då som Prosech och Prosecum.Under tidens lopp har druvor odlats på områdets soliga sluttningar med utsikt mot havet och skydd från isiga vindar från norr.

Det sägs att Livia, fru till kejsaren Augustus den åttonde ofta njöt av ett vin kallat Pucino, och som kommer från samma område där det idag odlas druvor till Prosecco.

Även druvan som används till Prosecco – Glera – kallades Prosecco fram till 2009. För att undvika förväxling mellan druva och ursprung (och falska Prosecco-kopior) beslutades det på EU-nivå att druvan enbart skulle kallas för Glera.

*Det bästa ögonblicket är när bubblet är på väg att hällas upp*

Vilka typer av Prosecco finns det?

Vi kan dela in Prosecco i fyra olika kategorier utifrån mängden tryck i flaskan (bubblor) och färg:

Prosecco spumante

Den vanligaste typen av Prosecco, som är fullt mousserande och måste ha ett tryck på minst 3,5 bar. Oftast har den ett tryck på omkring 5 bar. Sockerhalten varierar från Brut Nature (0–3 g socker per liter) till Demi-sec (32-50 gram socker per liter). En typisk Prosecco spumante har en alkoholhalt på 11 %.

Prosecco frizzante

En pärlande variant med lägre tryck än spumante, mellan 1–2,5 bar. Alkoholhalten är i regel något lägre, 10,5 %

Prosecco tranquillo

Som namnet antyder, en ”lugn” Prosecco helt utan bubblor.

Prosecco rosé

Det senaste tillskottet i Prosecco-familjen som adderades år 2020. Produceras endast som spumante och i de torraste versionerna Brut Nature, Brut, Extra Brut och Extra Dry. Utöver Glera används upp till 15 % Pinot Nero, och jäsningen ska ske under 60 dagar i stället för 30 dagar. Prosecco rosé är alltid årgångsbetecknad; millesimato.

Prosecco col fondo/rifermentazione in bottiglia

En Prosecco som fått sina bubblor genom en andra jäsning på flaska. Denna kan ha en jästfällning (därav namnet col fondo, ”med fällning”) och en lätt doft av bröd. Här används ofta andra druvor än Glera, till exempel Verdiso, Bianchetta och Pepera.

Vill du veta sockerhalten i din Prosecco? Ta då en titt på dessa begrepp:

Brut Nature: 0–3 g/l
Extra Brut: 0–6 g/l
Brut: 0-12 g/l
Extra Dry: 12-17 g/l
Dry: 17-32 g/l
Demi-sec: 32-50 g/l

Vi kan konstatera att det går att dela in Prosecco utifrån mängden bubblor eller trycket i flaskan, färg och sockerhalt. Dessutom går det att särskilja olika produktionsområden:

Prosecco DOC

Den kvalitetsbeteckning som innefattar hela odlingsområdet för Prosecco, i Veneto och Friuli Venezia-Giulia.

Prosecco Treviso DOC och Prosecco Trieste DOC

Två avgränsande områden med snäppet högre kvalitet än Prosecco DOC. Treviso ligger i hjärtat av Prosecco-regionen och Trieste i det nordöstliga hörnet – i samma område som byn Prosecco.

Conegliano Valdobbiadene Prosecco Superiore DOCG

Ett bergigt område inom Treviso, där Glera-druvan uppnår en perfekt balans mellan aromatik och fruktsyra. Tack vare goda odlingsförhållanden och en lång historia är området DOCG-klassat. Välj denna Prosecco när du letar efter lite extra hög kvalitet.

Conegliano Valdobbiadene Prosecco Superiore Rive DOCG

Rive betyder “sluttning” och syftar till 43 specifika sluttningar inom Conegliano Valdobbiadene. Passa på att leta efter Prosecco med denna benämning när du är i Italien, den är svår att hitta.

Valdobbiadene Superiore di Cartizze DOCG

Ett litet område på endast 108 hektar utspridda på en kulle i hjärtat av Valdobbiadene. En elegant Prosecco i limiterad upplaga som endast kan produceras som fullt ut mousserande och inte som frizzante. Omkring 1,2 miljoner flaskor produceras årligen.

Asolo Prosecco DOCG

Skarpt sluttande odlingar ger Glera av exceptionell kvalitet. Om du någon gång vill uppleva en Prosecco Extra Brut (0-6 g socker per liter), så är det Asolo som gäller. Ingen annan Prosecco-typ kan ha denna dosage.

*Till Prosecco används mestadels Glera-druvan (kan inte garantera att det är den på bilden)*

Glera och Pinot Nero är druvorna som används för Prosecco och Prosecco rosé

Prosecco, Prosecco spumante och frizzante har Glera som bas. Upp till 15 % av druvsorterna Verdiso, Bianchetta trevigiana, Perera, Glera lunga, Chardonnay, Pinot bianco, Pinot grigio och Pinot nero (vinifierad som ett vitt vin) är tillåtna.

Gleras aromer påminner om de du hittar i Prosecco: päron, gröna äpplen, fläder, citrus och honungsmelon. Det är en livskraftig druva som växer snabbt – för att det slutgiltiga vinet ska få en koncentrerad smak behöver vinodlaren begränsa antalet druvor vilket kan ske genom att beskära knoppar eller hela klasar.

Glera har en hög naturlig syra, vilket är en positiv egenskap för ett mousserande vin. Dessutom ansamlar druvan låga mängder socker vilket leder till en låg alkoholhalt. Något som i sin tur är fördelaktigt eftersom vinet ju ska jäsa en andra gång.

Till Prosecco spumante rosé används 10–15 % Pinot nero, vinifierat som ett rött vin och 85–90 % Glera. Pinot nero är samma druva som Pinot noir – en känslig och svårodlad druva med tunna skal med en karaktär väl värd det hårda arbetet med att odla den. Aromerna kan gå från lingon och tranbär i svala odlingsområden till jordgubbar, smultron, hallon och körsbär i varmare klimat. I Prosecco rosé påminner aromerna oftast om röda sommarbär.

*Prosecco får sina bubblor genom en andra jäsning på tank.*

Hur Prosecco får sina bubblor – en viktig skillnad mot Cava och Champagne

Medan Cava och Champagne blir till mousserande viner genom en andra jäsning på flaska, får Prosecco sina bubblor via en andra jäsning på trycktank. Detta kallas för tankmetoden, metodo martinotti eller metodo charmat.

Hur går det till? Först gör du olika typer av stilla basvin som i regel är friska, krispiga och med en låg alkoholhalt på omkring 10 – 10,5 %. De olika vinerna kan komma från olika vingårdslägen och ha olika proportioner av druvor. De kan variera i aromatisk intensitet, syra och alkoholhalt. Basvinerna blandas till en blend med önskad karaktär och flyttas därefter till en trycksäker tank av rostfritt stål, en autoclave. En lagom mängd socker och jäst tillsätts; detta kallas tirage.

Jästen börjar direkt att äta på sockret som omvandlas till alkohol, värme och koldioxid – eftersom koldioxiden inte har någonstans att ta vägen löses den upp som kolsyra i vinet. Nu har Proseccon fått sina bubblor.

Jäsningen tar normalt sett omkring 10 dagar, men kan även ta längre tid om temperaturen är lägre. En längre jäsning ger lite krämigare bubblor, medan en snabb jäsning kan ge livliga bubblor och ibland en lite jästig arom som kan påminna om lageröl.

Prosecco rosé ska enligt lagstiftningen jäsas i minst 60 dagar, vilket ger krämigare bubblor och ibland en antydan till aromer som påminner om kex eller bröd.

Efter avklarad jäsning kyls vinet ner, klaras och får sin dosage. Det vill säga slutgiltiga sockerhalt som kan variera mellan Brut Nature (inget socker alls) till Demi-Sec (32–50 gram socker per liter).

Det är frivilligt att årgångsbeteckna Prosecco spumante, medan det är obligatoriskt för Prosecco spumante rosé i vilket förtydligas av termen millesimato.

*Odlingsklimatet influeras av bergskedjan Dolomiterna och av Adriatiska Havet*

Ett milt klimat mellan Dolomiterna och Adriatiska havet

Odlingslandskapet karaktäriseras av gröna, mjukt sluttande kullar. I norr skyddar Dolomiterna från kalla vindar och i söder sveper milda havsbrisar in från Adriatiska havet. Ibland tar de med sig lite regn, vilket hjälper vinrankorna att uppnå balans under den torra sommarsäsongen.

Mot slutet av sommaren blir dagarna kortare. Antalet soltimmar färre. De svala, torra bora-vindarna från öst sveper in. Nu blir skillnaden i temperatur mellan dag och natt mer markerad än tidigare. Sen sommar och tidig höst är den period då druvorna ansamlar de aromämnen som ger dem sitt unika uttryck av päron, fläder och citrus.

Jordarnas har en gång i tiden varit havsbotten, och har mycket lera och kalksten. Varvat med inslag av vittrad kalksten från Dolomiterna som hjälper till att dränera vingårdarna.

Så väljer du rätt kaffe i Italien och Spanien – från espresso och café solo till latte och macchiato

Posted on februari 6, 2022 av Elin

Solsken, uteservering och kaffe på ingång. Själv behöver jag inte så mycket mer för att känna att livet är på topp. En enkel eller dubbel espresso med olika proportioner av skummad mjölk kommer i många skepnader, med en mängd olika namn. Låt oss bena ut vad de olika namnen betyder och hur du väljer rätt kaffe i Italien och Spanien.

Till Italien och Venedig kom kaffet redan år 1570. Med en 450 år lång kaffetradition är det fullt förståeligt att kaffekonsten utvecklats och idag tar sig form i en lång rad olika varianter, från espresso till latte macchiato.

Spaniens första café öppnar i Madrid år 1764 någonstans på Calle de Atocha. Men det var i Cádiz som kaffekulturen frodades, med inte mindre än 23 caféer år 1802.

Alltsedan kaffets intåg i dessa två länder har kaffe intagits i små och stora koppar, med allt från några droppar till en övervägande mängd ångad mjölk.

Vad heter de olika kaffetyperna i Italien och Spanien idag? Hur vet du att du väljer rätt? Vi gör ett försök till att reda ut begreppen. Från ren espresso till latte macchiato, via ökande proportioner av mjölk. Och, till sist, några kaffetyper med andra spännande ingredienser.

Espresso och Café solo…

Är precis samma sak på italienska och spanska. En 3-4 cl stor kaffe-shot på oftast bryggd på mörkrostade bönor. Smaken är intensiv och kraftfull, eftersom mängden kaffe är stor i förhållande till mängden vatten.

Bryggningen sker med högt tryck och ska ta omkring 25 sekunder. För att garantera en bra espresso-upplevelse ska den serveras och drickas upp snabbt. Sedan är du redo för det mesta. Har du riktigt ont om tid eller bara ute efter extra tryck i smakupplevelsen kan en ristretto vara rätt val. Det är samma mängd kaffe som i en espresso men mindre vatten, totalt omkring 2 cl.

I Italien kan espresso ibland kallas ”caffè normale” eller ”corto”. Om du går in på en bar och beställer en kaffe, får du helt enkelt en espresso.

Vill du ha mer av det goda? Doppio espresso betyder dubbel espresso. I Spanien får du något motsägelsefullt beställa en Solo doble, eller om du är på Lanzarote en Nunca mais.

Caffè lungo eller americano

När saknaden efter en bryggkaffe gör sig påmind kan en caffè lungo eller americano vara lösningen. En dubbel espresso med önskad mängd hett vatten. Kallas ibland lokalt ”acqua sporca”, smutsigt vatten. Det heta vattnet fyller en funktion – att mildra espressons skärpa utan att addera sötma från mjölk.

*Espresso fläckad med mjölk – macchiato*

Caffè macchiato

En enkel eller dubbel espresso fläckad med skummad mjölk. Namnet macchiato kommer av italienskans macchia, som betyder fläck. Baristan toppar helt enkelt upp din enkla eller dubbla espresso med någon centiliter skummad mjölk, för att ta udden av espressons skarpa koncentration.

Cortado eller Café cortado

En helt och hållet spansk kaffedryck. ”Cortar” betyder ”att skära” på spanska. Innebörden kan antingen vara att mjölken skär ner på kaffets syrlighet, eller att kaffet är uppblandat – skuret – med mjölk. Som alltid är proportionerna viktiga: hälften espresso och hälften skummad mjölk är facit.

Caffè latte eller Café con leche

Latte betyder rätt och slätt ”mjölk” på italienska. Därför är det bra om du lägger till ordet ”Caffè” framför latte när du beställer din latte i Italien. Annars finns det en risk för att du får ett glas mjölk. I alla fall, enligt regelboken är caffè latte en enkel eller dubbel espresso med ett lager ångad mjölk, toppad med ett lager mjölkskum. Totalt behöver vi omkring 2,5-3 cl kaffe (eller det dubbla om du föredrar en latte med mer espresso-intensitet) och runt 12 cl mjölk.

I Spanien pratar vi om en kaffe med hälften ångad mjölk och hälften kaffe. Om du vill ha en café con leche med ljummen mjölk beställer du en mitad y mitad, med 50/50 varm och kall mjölk.

Kaffe med mandelmjölk kallas i Italien för caffè leccese eller caffè ammantecato, där den senare är vanlig på Sicilien.

Cappuccino

En kaffetyp som delar flera likheter med caffè latte: en enkel eller dubbel espresso med omkring 12 cl ångad mjölk och mjölkskum. Men, på toppen ska det även pudras lite kakaopulver.

Café clarito, latte macchiato och leche manchada

Café clarito är ett spanskt fenomen, som påminner lite om latte macchiato. Det vill säga mjölk fläckad med kaffe. För dig som vill ha en fluffig kaffeupplevelse där mängden skummad mjölk är större än mängden kaffe.

Dock är det i en café clarito något mer kaffe än i en latte macchiato eller leche manchada. Likt macchiato betyder manchada fläckad – i koppen har vi 18-20 cl skummad mjölk och omkring 3-4 cl kaffe.

Caffè corretto och café carajillo

När du vill ha kaffe och avec i ett. En corretto är en espresso toppad med grappa eller sambuca. Café carajillo är en spansk specialitet och tillika ett värdigt avslut på vilken middag som helst. Det finns antagligen lika många tolkningar som det finns barer i Spanien, och en vanlig uppfattning är att carajillo helt enkelt är en espresso som blandas med brandy.

En något mer sofistikerad variant är brandy som värms upp och blandas med kaffebönor och citronskal – till det adderas en nybryggd espresso. Kaffebönor och citronskal filtreras bort och din Carajillo är redo. Carajillo är inte helt olik den norditalienska caffé valdostano, med socker, valfri spritsort, och skal av citron eller apelsin.

Café bombón

När den friska bitterheten hos en espresso eller café solo möter den knäckiga sötman i kondenserad mjölk uppstår en karamelliserad koffeinkick. Våga prova café bombón nästa gång du kan!

Albariño och Rías Baixas – atlantdoftande mineralitet på glas

Posted on februari 2, 2022 av Elin

Som en saltstänkt Riesling eller en ovanligt aromatisk Chardonnay. Albariño delar sin friska syra med två av vinvärldens mesta kändisar, men har en unik personlighet som är spännande att upptäcka. Gärna i kombination med skaldjur och försommarbris.

Vad smakar viner av Albariño?

I stora drag finns det tre stilar av Albariño. Den första är lite lättare, med drag av citrusskal, örter, vit persika och salt sten. En uppfriskande upplevelse med torrt och piggt avslut. Kustliga odlingsområden och svala granitjordar kan ge Albariño i lättviktsklassen.

Från områden med fler soltimmar och mer näringsrika jordar ett stenkast inåt landet kommer ofta viner med mer punch i doften: apelsinskal, citrongräs, bergamott, persika, gröna äpplen och kaprifol. Du känner igen dig i den friska syran, som kompletteras av en oljig, fyllig känsla och ett mineraldoftande avslut. Visst låter det som spännande aromer? Faktum är att många jämför Albariño med Gewürztraminer och Petit Manseng tack vare druvans rika aromatik.

När Albariño lagras sobre lías, på sin jästfällning – får vinerna en extra dos mannoproteiner. Översatt i smak innebär det en fyllig, krämig munkänsla. Lägg till några månaders lagring på ekfat och ett lager av rostade fat, vanilj och torkad aprikos adderas till upplevelsen. Om du vill vara helt säker på att hitta en ekfatslagrad Albariño, leta efter termen Barrica. Det innebär att vinet är lagrat i minst 6 månader på max 600 liter stora ekfat.

*Albariño passar bra till bland annat musslor*

Albariño är ett vin som passar perfekt till skaldjur, fisk och syrlig ost

Den lätta, krispiga stilen av Albariño är som gjord till naturella räkor med aioli. Den friska syran och ibland lite sprudlande känslan lättar upp det salta och feta. Ceviche, sushi och ostron är andra favoriter.

När du väljer en Albariño med mer fruktkoncentration är det läge att plocka fram grillad fisk av valfri sort, halstrade pilgrimsmusslor eller rökt lax. De aromatiska tonerna i vinet (citrongräs, bergamott, kaprifol) möter det rökta på ett snyggt sätt.

Ekad eller oekad Albariño är supergott med en krämig, syrlig ost. Till exempel Tetilla, som är en galicisk ost vars namn är döpt efter dess form.

Hur länge kan viner av Albariño lagras?

Trenden har länge varit att konsumera Albariñoviner unga. Året efter skörd. Det är för det mesta en frisk och trevlig upplevelse, och det finns flera producenter som förespråkar att Albariño är mer uttrycksfull ju yngre vinet är. Å andra sidan har druvan en helt otrolig syra, som ger den en god förutsättning att utvecklas. Med tid på flaska kan vinet utveckla toner av honung, nötter och torkad frukt. Ibland även petroleum eller andra mineraldoftande aromer. Det finns inga rätt och fel när det kommer till lagring av Albariño, du får helt enkelt prova dig fram och se vad du tycker är godast.

Var kommer Albariño ifrån?

Det finns en myt om att Albariño skulle härstamma från Riesling. Druvan skulle ha förts med pilgrimer på vägen mot Santiago de Compostela, och därefter utvecklats till Albariño. Tack vare DNA-analys går den teorin att motbevisa: Idag vet vi att Albariño är släkt med den lokala druvan Caiño. Det finns inte heller något bevisat släktskap mellan Albarín Blanco och Albariño – den första är en druva från Asturien som spridit sig till Tierra de León.

Det finns tecken på att Albariño odlats i nordvästra Portugal och Spanien i över 1000 år. Närmare bestämt tycks den härstamma från trakten kring staden Monção i norra Portugal.

Albariño hade sin första peak kring 1162, då munkarna i klostret Monasterio de Armenteria (Cisternerordern) skulle projektera Camino de Santiago. I samband bygget av pilgrimsleden började de odla Albariño i hela Val do Salnés. Bönderna fick på den här tiden betala sina skatter i vin till munkarna, vilket de gjorde i form av vitt vin (troligtvis en hel del Albariño). Själva fick de nöja sig med husets röda.

*Kyrka med klocktorn någonstans i Galicien*

Var odlas Albariño idag?

Albariño har i mångt och mycket hållt sig på hemmaplan i det nordvästra hörnet av den iberiska halvön. Druvans tjocka skal hanterar atlantvindar och ansenliga mängder regn på ett bra sätt, och trivs i traktens sand- och granitrika jordar. Förutom Vinho Verde i Portugal och Galicien i Spanien, odlas Albariño även i Kalifornien, Oregon, Washington och på andra sidan Atlanten i Uruguay.

Idag finns omkring 2350 hektar odlade i druvans ursprungsland Portugal, fördelade på regionerna Minho, Dão, Península de Setúbal och Lisboa. I Spanien finns det omkring 4061 hektar, nästan uteslutande i Galicien och då främst i Rías Baixas.

Rías Baixas

Rías Baixas har ett grönt, böljande landskap där närheten till Atlanten ständigt gör sig påmind. Under vintern blandas regntyngda stormbyar med tropiska varmfronter. Temperaturskillnader mellan natt och dag och de olika årstiderna jämnas ut av närheten till havet. Våren kommer tidigt, och är även den regnig. Att sommaren är torr och solig är avgörande för druvornas mognad – vissa år kan det till och med bli väl torrt eftersom i synnerhet sandiga jordar leder undan vatten på ett effektivt sätt.

Rías Baixas blev en skyddad ursprungsbeteckning (Denominacion de Orígen) i mitten av 1980-talet. Då skapades tydliga riktlinjer kring hur en typisk Albariño ska smaka. DO Rías Baixas var tidigt ute med att skriva ut druvans namn på etiketten. Tidigare hade normen snarare varit att skriva ut ursprunget, såsom Rioja och Ribera del Duero. Nu när druvan nämndes på etiketten blev det enklare att nå fram till den nordamerikanska marknaden – där kunderna var vana att tänka på vin i termer av druvor såsom Cabernet Sauvignon, Pinot Noir och Chardonnay.

Den ökning i odling och försäljning som skett sedan mitten av 1990-talet är enorm. År 1996 exporterades 366 000 liter vin från regionen från en skörd på omkring 9,7 miljoner liter druvor. Dessa siffror hade år 2019 växt till en export på 8 miljoner liter vin och en skörd på 32 miljoner liter druvor…

Inom DO:t finns också fem underregioner, alla med olika odlingsförhållanden. Från norr till söder:

Ribeira do Ulla

Den största underregionen och den sista att adderas till DO:t. Odlingsklimatet kännetecknas av en hög altitud och låg temperatur, vilket ger viner med markerad syra och lättare kropp.

Val do Salnés

En kustnära region med sandiga jordar. Vi är inte många meter över havet här, som max ca 100 i utkanten av regionen. Här finns Cambados som anses vara Albariños huvudstad. Missa inte la Fiesta del Albariño som firas här varje år.

Soutomaior

Det minsta odlingsområdet med ett idealt odlingsklimat för Albariño.

Condado do Tea och O Rosal

Dessa två ligger precis bredvid varandra i den södra delen av Rías Baixas. Condado lite mer inåt landet medan O Rosal sträcker sig hela vägen ut till kusten. Floden Minho skapar en naturlig gräns till Portugal, och landskapet karaktäriseras av bifloder.

Hur odlas Albariño?

Odlingstekniken är anpassad till lokala traditioner, där vindruvor fått samsas med potatis, lök, ärtor och andra grödor som behövdes för att överleva. För att göra plats för olika grödor lät man vinrankan klättra i ett pergolasystem. Utöver att ge plats för grönsaksodling gör pergolasystemet att druvorna kommer ifrån fukten i marken, får mycket solexponering och att lövverket snabbt kan torka upp emellan regnskurarna. Skörden av druvor från ett pergolasystem kan bara ske för hand, utan maskiner.

Nuförtiden finns även en hel del nyare odlingar med så kallat vertical training system, där druvorna odlas och binds upp i prydliga rader.

Hur som helst, en stor del av Galiciens Albariño odlas fortfarande i pergola, ett spår från den tid som familjerna i Rías Baixas hade sin egen minifundio. Där det oftast också ingick några hönor, grisar och får.

Systemet med minifundios har lagt grunden till dagens något fragmentiserade ägarstruktur:

4061 hektar

5550 odlare

21 825 odlingslotter

Med andra ord, fyra lotter eller 0,7 ha per odlare. Resultatet? Vinodling med precision.

Så får vulkanvinerna Etna Rosso och Etna Bianco sin smak

Posted on januari 2, 2022 av Elin

De druvor som odlas på Etnas sluttningar har sina rötter väl förankrade i vulkanisk jord. Nerello Mascalese, Nerello Capuccio, Carricante och Cataratto Bianco har hållt till här i hundratals år. Med andra ord har de har vanan inne av att hantera livet på upp till 1200 meters höjd över havet. Varje år skrivs en ny berättelse om livet på vulkanens sluttningar – och du kan uppleva den i form av vinerna Etna Rosso och Etna Bianco.

Vad finns det för olika typer av viner från Etna?

Alla viner med Etna i namnet har ursprungsbeteckningen DOC, Denominazione di Origine Controllata. Vilket är Italiens näst högsta, före DOCG (Denominazione di Origine Controllata e Garantita).

Etna etablerades som DOC år 1968 och blev därmed Siciliens allra första DOC. Fram till 2011 gällde ursprungsbeteckningen endast Etna Rosso. Nu har DOC:et berikats med vinstilarna Rosso Riserva, Bianco, Bianco Superiore, Rosato och Spumante. Det här inlägget fokuserar på Bianco och Rosso. Men, låt oss först ta en snabb titt på vad övriga vinstilar innebär:

Etna Rosso Riserva har samma druvkomposition som Etna Rosso. Det vill säga minst 80 % Nerello Mascalese, max 20 % Nerello Cappuccio och max 10 % övriga lokala druvsorter. Vinet ska lagras i minst 4 år varav minst 12 månader på fat. Tidräkningen börjar from den 1 november samma år som druvorna skördats.

Etna Bianco Superiore ska innehålla minst 80 % Carricante och vara gjorda på druvor odlade i kommunen Milo.

Etna Rosato har samma druvkomposition som Etna Rosso och Etna Rosso Riserva (se ovan).

Etna Spumante får sina bubblor genom en andra jäsning på flaska. Detta bubbel ska lagras i minst 18 månader på sin jästfällning om det inte är årgångsbetecknat, och görs på minst 60 % Nerello Mascalese plus övriga lokala druvsorter.

De druvor som ger Etna Rosso sin smak

I huvudsak är det två druvor som används till Etna Rosso: Nerello Mascalese och Nerello Cappuccio.

Ordet Nerello kommer från nero, svart, och Mascalese från Mascali, en kommun öster om Etna. Föräldrarna till Nerello Mascalese är Sangiovese och Mantonico Bianco. I likhet med Sangiovese uppvisar Nerello Mascalese en hög och stram syra.

Vinerna får en lätt kropp, hög alkohol, med aromer av röda bär, kryddor, örter tobak, lakrits och blommor. Nerello Mascalese har en lång mognadssäsong vilket bäddar för att ett stort och intressant spektrum av aromer ska kunna utvecklas. Druvan har även en säregen förmåga att reflektera sin växtplats.

Nerello Cappuccio är mjukare än Mascalese. Ordet Cappuccio betyder huva och kommer troligtvis från plantans beteende. Dess löv har en tendens att täcka druvans klasar precis som om det vore en huva. Lokalt kallas den även Nerello Mantellato, där den senare delen av namnet betyder ungefär ”insvept i en mantel”.

Vinerna får en medelintensiv färg, balanserad syra, mjuka tanniner och inslag av mörk frukt och vanilj. Om vi för en kort sekund gör en parallell till Bordeaux, skulle vi kunna säga att Nerello Capuccio är Etnas Merlot och Nerello Mascalese dess Cabernet Sauvignon.

Vilka druvor används till Etna Bianco?

Ett vin etiketterat Etna Bianco DOC ska innehålla minst 60 % Carricante, kompletterat av maximalt
40 % Cataratto och upp till 15 % Trebbiano eller Minella Bianca.

Låt oss fokusera på huvudrollsinnehavaren i dramat, Carricante. En av de druvsorter som funnits längst på Etna, och med enastående förmåga att reflektera sin odlingsplats.

Carricante har en uppiggande fruktsyra som inte går att ta miste på. I glaset kan du hitta aromer som påminner om apelsinblom, grapefrukt, vit persika och ett sting av anis. Ibland med ett drag av honung, intressant nog även i vissa unga viner!

Namnet Carricante kommer av italienska för vikt, carica. Mycket riktigt är det en druva som kan ge stora skördar. Precis som Nerello Mascalese har den en lång mognadsäsong, skörden sker ofta i slutet av september eller i början av oktober för att den höga fruktsyran ska tillåtas att dala till en balanserad nivå.

Cataratto Bianco agerar blendningspartner till Carricante. Här har vi att göra med Siciliens mest planterade vita druva. Tidigare har det i stor utsträckning används till starkvinet Marsala. Till Etna Bianco bidrar Cataratto Bianco med aromer av krispig citrusfrukt, örter och en ibland en lätt nötig smak. När druvan tillåts att mogna fullt ut kan den påminna om Viognier.

Intressant nog är Cataratto Bianco släkt med Garganega, som ju är den huvudsakliga druvan i ett annat italienskt vulkanvin; Soave.

Klimatet för vinodling på Europas högsta aktiva vulkan

Druvorna odlas i ett tjugotal kommuner i utspridda kring Etnas fötter. Alla tillhör provinsen Catania, på samma breddgrad som Tunisiens nordligaste punkt. Vinodling på Etna är essensen av så kallad heroisk vitikultur: där förhållandena är så pass tuffa att de som ändå väljer att satsa verkligen kan betraktas som hjältar.

Odlingarna börjar omkring 300 meter upp på vulkanens brant, och fortsätter upp till 1300 meter över havet. Det här skapar en växelverkan mellan ett soligt, varmt medelhavsväder och ett alpint bergsklimat. Framför allt är det två faktorer som påverkar:

Altitud och närhet till havet. Ju längre upp vi kommer, desto lägre temperatur i snitt och desto större skillnader i temperatur mellan dag och natt. På den nordliga sluttningen kan skillnaden i temperatur mellan dag och natt variera så mycket som 30 °C under vår och tidig sommar. Sval temperatur och stora skillnader mellan dag och natt bidrar till att förlänga växtsäsongen och utveckla komplexitet i druvorna.
Regn. Med tanke på öppenheten mot Joniska havet faller det mer regn på den östra och nordöstra än på den västra sidan av Etna. Omkring 1200 mm per år jämfört med 600 mm på den sydvästra sluttningen som är den torraste. Vinrankorna är duktiga på att ta hand om vatten eftersom vulkaniska jordar dränerar väl. Däremot kan druvornas karaktär bli mindre uttalad på lägen med mycket regn. Från Etnas torraste och mest soliga lägen kommer viner med koncentrerad smak och stor intensitet.

Ger en vulkanisk jordmån smak till vinet?

Å ena sidan beskrivs vinerna från Etna ofta som mineraliska och rökiga. Flera gånger när jag provat viner från Etna och då särskilt vita viner har jag upplevt den känsla av sten och sälta som jag själv förknippar med mineralitet.

Det ligger då nära till hands att tro att det är den vulkaniska jordmånen som gett smak åt vinet. Kan det stämma? Enligt vissa källor, såsom Oxford Companion to Wine är kopplingen mellan mineraler i jorden och smak i vinet högst oklar. På uppslagsordet ”geology” beskrivs att mineraler och jordarter är olösliga och kan inte omvandlas till volatila aromer. På så vis skulle det vara omöjligt för mineraliska spårämnen att direkt avspeglas i vinernas smak.

Om detta stämmer, hur kan vi då förklara den omisskänliga ”vulkankaraktär” som går att hitta i vinerna odlade på Etna och i andra vulkaniska jordmåner? Kanske kommer en del av svaret alltid att förbli ett mysterium. Inte mig emot, jag gillar när viner får oss att fundera och förundras.

Stor variation av terroir skapar unika vingårdslägen eller contrade

En sak som är säker är i alla fall att Etnas jordmån är i ständig förändring. För varje nytt vulkanutbrott uppstår en ny sammansättning av grundämnen och mineraler, formad av lava. Kalium, fosfor, svavel och magnesium skapar en unik mosaik för Nerello Mascalese, Nerello Capuccio, Carricante och Cataratto att växa på.

Den stora variationen av jordar, exponeringar och mikroklimat ger en god anledning till att dela in de olika lägena i vingårdslägen eller contrade. Det finns i dagsläget 133 contrade, som alla har så pass unika attribut att vinerna får en egen personlighet som går att känna igen år efter år.

I regel är jorden torr och sandig och leder undan vatten på ett effektivt sätt. Samtidigt har vulkaniska jordar en förmåga att magasinera vatten på ett effektivt en bit under ytan. Vinrankans rötter behöver för det mesta jobba lite för att hitta vatten och näring, en förutsättning för riktigt intressanta viner.

Druvorna odlas på terrasser, uppbyggda av murar av lavasten. Om det inte vore för terrasserna skulle det vara omöjligt att odla vin. Terrasserna förhindrar erosion och gör att vattnet rinner långsammare längs med vulkanens branta sluttning.

Nebbiolo från Alba till Langhe

Posted on december 31, 2021 av Elin

Nebbiolo är druvan som tar dig med på en höstpromenad i skymningen. Doften är diskret men nyanserad, smaken kraftfull. Du kan hitta aromer som påminner om nypon, körsbär, rosor, anis, jord, läder och tryffel. Lär dig mer om hur Nebbiolo smakar, hur den odlas och vad som är skillnaden mellan Langhe Nebbiolo och Nebbiolo d’Alba.

Piemonte i skymningen – kan vi åka dit nu?

Hur smakar Nebbiolo?

Alla som någon gång testat Nebbiolo brukar förvånas över druvans ljusa färg. Hur kan ett vin som är så ljust vara så kraftfullt? Vi kommer till det alldeles strax. Nebbiolo ger i alla fall tanninrika, uttrycksfulla viner med frisk syra och lång eftersmak. Du kan ofta hitta aromer av röda körsbär, skogshallon, nypon, anis, läder, tobak, rosor, viol och jord.

Syran och tanninerna kan ibland göra att unga Nebbioloviner upplevs som hårda och sträva. Med lite tålamod i form av år i källaren eller någon timme i karaff ger du vinet en chans att visa upp sin sanna, fascinerande personlighet.

Med lite tur *kan* det här vara en Nebbiolo.

Hur kan Nebbiolo ha så ljus färg och ändå smaka så mycket?

Nebbiolo har en ljus färg med hög grad av transparens. Färgen varierar från ljust rubinröd mot granat, ibland med tegelfärgade reflexer.

Att färgen är så ljus och oftast drar mot tegel även i unga viner kan förklaras med att det i druvans skal finns en stor mängd av antociani monomeri. Ett slags färgämne eller antocyanin som i sin struktur oxiderar lätt. De tenderar att klumpas ihop och bli till sediment snabbt. Ibland så tidigt som under själva vinifieringen.

Färgen kan stabiliseras först när antocyaninerna i skalet reagerar med tanninerna, som framför allt finns i druvans kärnor. De reagerar med varandra under jäsningen, tack vare närvaron av alkohol.

Att druvan ändå kan smaka så mycket kan i alla fall till en viss del förklaras av en lång mognadssäsong. Ibland är den inte redo för skörd förrän i november. Att druvan ges utrymme att mogna långsamt är en förutsättning för att den ska kunna uppvisa ett så pass brett spektrum av olika aromer.

Var odlas Nebbiolo?

Omkring tre fjärdedelar av all världens Nebbiolo finns i Piemonte. Två av de mest kända är Barolo och Barbaresco. Om de distrikten finns det så mycket att säga att de kommer att få varsitt eget inlägg.

I Piemonte hittar du även Nebbiolo utspridda i området Langhe (som till viss del överlappar med Barolo och Barbaresco), då kallad Langhe Nebbiolo.

I norra Piemonte kallas Nebbiolo för Spanna. Namnet kommer av ett uppbindningssystem som passar bra för Nebbiolo. Uppbindning ”a spanna”. Åker du österut till granndistriktet Lombardiet går Nebbiolo under namnet Chiavennasca, och vinerna kallas för Valtellina.

I Valle d’Aosta som ligger nordväst om Piemonte kallas Nebbiolo för Picotener eller Picodendro.

En liten del Nebbiolo odlas på Sardinien. Om vi lämnar Italien hittar vi Nebbiolo i bland annat Kalifornien, Argentina och Australien.

Nebbiolo är en svårodlad druva eftersom den har lite knepig timing. De tillfällen då Nebbioloplantan väljer att få sina knoppar och blommor sammanfaller ofta med svala tidpunkter på året. För att inte riskera att knoppar eller blommor skadas på grund av kyla behöver Nebbiolo soliga odlingslägen med sydlig eller sydvästlig exponering. Tänk lägen du skulle vilja placera en balkong eller uteplats i, med sol så lång tid av dagen så möjligt. Värmen på dessa lägen hjälper även druvan att mogna fullt ut innan skörd.

Vad är Langhe Nebbiolo?

Langhe är ett odlingsområde med långa och svagt sluttande landtungor som ger en tydlig prägel åt Piemontes landskap. Själva ordet Langhe tros komma från ”Langues”, som betyder just ”landtunga”. Området stäcker sig över omkring 1750 hektar och 54 kommuner i provinserna Cuneo och Roero. De överlappar bland annat med kommunerna där druvorna till Barolo och Barbaresco odlas. Langhe Nebbiolo är alltså viner på Nebbiolo-druvan från området Langhe. De måste innehålla minst 85 % Nebbiolo, och övriga 15 % kan vara andra druvor tillåtna i området. Till exempel Barbera, Freisa, eller Dolcetto.

Men varför skriva Langhe Nebbiolo på flaskan om druvorna kommer från samma dyrbara mark som de för Barolo och Barbaresco?

Langhe Nebbiolo är som en Barolo eller Barbaresco light

När du vill ha en Nebbiolo i en mjukare och mer tillgänglig stil är Langhe Nebbiolo ett perfekt val. Vinproducenterna låter druvorna till Langhe Nebbiolo macerera (alltså urlakas) med musten under en kortare tid än för Barolo och Barbaresco. Det gör att de inte blir fullt lika sträva.

Druvorna till en Langhe Nebbiolo kan komma från en ovanligt utmanande årgång eller från unga stockar. För att kunna hålla en konsekvent kvalitet på toppvinerna (oftast Barolo och Barbaresco), kan det ibland vara bra att kunna skriva något annat på flaskan. Det är här Langhe Nebbiolo kommer in i bilden.

Även om du kommer över en flaska Langhe Nebbiolo för en lägre prislapp än många andra viner gjorda på samma druva, finns det en rad regler för hur odlingen ska gå till. För att det inte ska bli alltför svalt får odlingarna vara belägna maximalt 800 meter över havet. De ska alltid vara belägna på sluttningar för att ge god exponering mot solen, bra dränering och en ständig luftcirkulation.

Vad är skillnaden mellan Langhe Nebbiolo och Nebbiolo d’Alba?

Nebbiolo d’Alba är ytterligare en ursprungsbeteckning för viner av Nebbiolo-druvan. Här är det 100 % Nebbiolo som gäller. Nebbiolo d’Alba är ett 649 hektar stort område fördelat över 34 kommuner kring staden Alba. Sju av dessa är delvis inom Barolo – dock är de områden som kan producera Nebbiolo d’Alba uteslutna ur Barolo.

Du hittar odlingarna finns på floden Tanaros norra bank, på sandiga jordar som ger viner som är mjukare, mindre intensiva, och som mognar snabbare än Barolo och Barbaresco.

Området för Langhe Nebbiolo överlappar delvis med det för Nebbiolo d’Alba.
Vad är då skillnaden?

Till Langhe Nebbiolo väljer man druvor från de yngsta stockarna. De ska ge viner som är unga, friska, fruktiga, och med mjuka tanniner. För Nebbiolo d’Alba å andra sidan väljer man druvor med mer koncentration och kraft.

Langhe Nebbiolo lagras på rostfritt stål i omkring 9 månader för att framhäva aromerna från druva och odlinngsplats. Nebbiolo d’Alba å andra sidan lagras för det mesta under cirka 12 månader i 225 liter stora ekfat, så kallade barriquer. Det adderar en touch av kryddiga ekfat till vinet. Ekfaten tillåter ett minimalt utbyte mellan vin och luft, lite som en långsam dekantering. Det gör att tanninerna mjukas upp innan vinet når ditt glas.

För att sammanfatta kommer druvorna till Nebbiolo d’Alba från ett mer avgränsat område än de för Langhe Nebbiolo. De ska innehålla 100 % Nebbiolo till skillnad från minst 85 % för Langhe Nebbiolo. Vi pratar om om viner med mer kraft och struktur, ofta med inslag av ekfat. Vad som är bäst är en smaksak.

Ricotta med bladspenat och lite riven parmesan

Vilken mat passar till viner av Nebbiolo-druvan?

Nebbiolo har en sällsynt kombination av delikata aromer och kraftfulla tanniner. För att låta druvans karaktär få fullt spelrum är det bra att hitta krämiga inslag i maten. Rätter som kan balansera strävheten är till exempel en krämig risotto med lagrad ost, viltstek med potatisgratäng eller ostar så som färsk burrata eller parmigiano reggiano. Kanske testa ett långkok med inslag av fänkål, korianderfrö eller kanel för att locka fram den örtiga sidan av Nebbiolo?

En annan favorit är Ravioli med ricotta och guanciale och – naturligtvis – den piemontesiska äggpastan tajarin. Gärna med tryffel som en tajarin al tartufo.

Vilken temperatur och vilken typ av glas till viner av Nebbiolo?

Medan det fungerar fint att servera ett yngre vin vid 16–18 grader, kan en temperatur kring 18–20 grader vara fördelaktig för ett mognare vin. Helt enkelt eftersom de tertiära aromerna – som uppkommit efter flera års lagring i flaska – då får ett friare spelrum.

Ett avsmalnande glas ger Nebbiolo mest rättvisa. Det gör att vinet kan landa direkt på tungans spets, där koncentrationen av smaklökar som förnimmer sötma är som högst. På så vis kan du uppleva de söta toner av frukt som faktiskt finns även i Nebbiolo. När vi får en chans att uppleva fruktsötman kan den balansera vinets höga syra och strävhet.