Kan vin verkligen smaka mineral? Så lär du dig hitta mineralitet i vin

Har du någon gång upplevt att ett vin doftar varmt grus eller sandstrand? Eller kanske läst i en smakbeskrivning att vinet har ”inslag av mineralitet”? Detta begrepp kan vara svårt att definiera – i det här inlägget försöker vi ta oss ett steg närmare att förstå vad mineralitet i vin egentligen innebär.

Huruvida ett vin kan ge uttryck för sin växtplats genom att dofta mineral är omdebatterat i vinvärlden. Framför allt är det vanligt att vinproducenter i områden med en mineralrik jordmån menar att det finns en koppling mellan odlingsplatsen och en mineralisk karaktär i vinet. Här är några exempel på vinområden kända för just mineralitet, och vilken typ av mineralisk karaktär som brukar kopplas ihop med dessa platser:

Chablis och Muscadet – ostronskal

Sancerre och Pouilly-Fumé – flinta

Alsace – petroleum, grafit, skiffer

Etna Bianco – varm sten

Soave – krita

Rías Baixas – sälta

Ljus sherry av typen Manzanilla – sälta

Dessa exempel till trots tycks det inte finnas några solklara vetenskapliga bevis på att vinrankans rötter skulle kunna plocka upp mineraliska element ur jorden och överföra dessa till vindruvorna i form av aromämnen. Till exempel menar den inflytelserike geologiprofessorn Alex Maltman att mineralämnen är doftlösa och att deras koncentration i vin är långt under tröskeln för vad som går att uppfatta.

Utöver det nämns ordet mineralitet inte ens i flera tunga verk om vinprovning, bland annat The taste of wine från 1983 av den tidige franska vingurun Émile Peynaud. Om du söker på ”minerality” i vin-uppslagsverket The Oxford Companion to Wine konstateras det även här att det hittills inte finns några bevis på en direkt koppling mellan mineralämnen i jorden och vinets smak.

Vad som däremot är sant och bevisat är att vinrankan är beroende av en rad mineralämnen för sin överlevnad – till exempel natrium, kalcium, magnesium och zink.

Så hur smakar mineralitet i vin?

Även om det inte till fullo går att bevisa exakt hur vin får en mineralisk karaktär kan vi konstatera att många människor upplever någon typ av mineralitet när de provar vin. Inklusive mig själv. Nu fokuserar vi på hur mineralitet i vin upplevs i doft och smak.

Låt oss börja med doften. Vi har redan nämnt några vanliga exempel på hur mineral kan dofta – kanske känner du igen dig i beskrivningen av varm sten, ostronskal eller flinta? Även doften av regn på solvarm asfalt eller en fuktig sandstrand skulle kunna klassas som dofter av mineral. Eftersom doftspråket bygger på metaforer är det helt upp till dig och dina egna erfarenheter vilken beskrivning du tycker är mest träffande. Nästa gång du provar ett vin som för dig har mineralitet, är ett förslag att passa på att fråga dina med-provare hur de skulle beskriva vinet. Någon som vuxit upp på västkusten kanske tenderar att använda referenser som ”tång” eller ”sandstrand”, medan en person uppvuxen i en urban miljö snarare tänker på doften av varmt grus när det sopas bort på våren.

När det kommer till mineralitet i vinets smak brukar det beskrivas som en blandning av friskhet och sälta. En torr, uppfriskande känsla med ”stenig” eftersmak. I regel har viner med mineralisk karaktär hög fruktsyra och ett lågt pH-värde. Egenskaper som ofta hänger ihop med vita viner från svala odlingsområden. Exakt vad det beror på ska vi överlåta att forskare att svara på – men min personliga teori är att de subtila nyanser som en mineralisk karaktär utgör lättare uppfattas i ett friskt vitt vin utan tanniner och med den diskreta fruktighet som ett svalt klimat tenderar att ge. Där toner av mango, litchi eller passionsfrukt inte överskuggar dragen av ostronskal, sten eller sand.

Men stämmer det här verkligen? Ett av exemplen ovan är ju Etna på Sicilien, i princip så långt söderut du kan komma i Italien. Faktum är att den höga höjden på Etna (odlingarna ligger på upp till 1300 meter över havet) saktar ner mognadsäsongen och skapar stora skillnader i temperatur mellan dag och natt. Utan att definiera Etna som en svalklimatsregion kan vi absolut säga att druvorna får möjlighet att utveckla och bibehålla en frisk fruktsyra. Och – om det nu skulle finnas någon koppling mellan jordmånen och vinets smak är en aktiv vulkan förmodligen det bästa stället att börja på…

Sälta i vin – en typ av mineralitet

På temat mineralisk sälta tycker jag att det är intressant att druvor som odlats i kustområden nära havet ofta kopplas ihop med mineralitet. Till exempel Albariño från Rías Baixas eller den ljusa, friska (och salta!) sherry-typen Manzanilla från Sanlúcar de Barrameda (om du just nu funderar på vad Fino och Manzanilla är nu igen kan du läsa mer här).Det finns till och med en studie som visar att när Manzanilla-druvan Paolomino odlats närmare kusten så har den ett högre innehåll av sodium eller salt – 70 mg/l i stället för 40 mg/l för odlingar längre inåt landet.

Tidigare var det vanligt att tro att den upplevda sältan hos en Manzanilla mer än något annat berodde på lagringen. I kuststaden Sanlúcar de Barrameda blir det jästtäcke eller flor som bildas ovanpå vinet nämligen tjockare än kring de andra sherry-städerna Jerez och Puerto de Santa María. Där kallas samma typ av sherry för Fino eftersom jästtäcket där är tunnare. Historiskt har alltså Manzanilla-vinernas karaktär definierats av sin lagring, där det väl tilltagna lagret med flor gett en snustorr, frisk och salt smak med drag av mandel och jäst. Till denna förklaring kan vi nu även addera att druvorna i vissa fall odlats närmare kusten och därmed fått ett högre innehåll av salt – både tack vare den saltstänkta ponientevinden och av morgondagg mättad med saltvatten från Atlanten.

När upplevde du senast mineralitet i vin? Och vilken typ av vin var det?

Därför är Fino Sherry ett perfekt vin till tapas

Cava och rosé brukar ofta rekommenderas som vin till tapas. Men det finns en utmanare – som än så länge är en doldis för de flesta svenskar. Drycken jag tänker på är Fino Sherry. Ett knastertorrt, friskt och aptitretande starkvin som garanterat ger en ny dimension till nästa tapaskväll. Vad är egentligen Fino Sherry och varför passar det så bra till spanska smårätter? Det tar vi reda på nu.

En bra plats för tapas. Privat bild.

Let’s face it, många förknippar sherry med söta starkviner. Och det är inte så konstigt, av de omkring 140 000 liter sherry vi svenskar köper per år är bara cirka 16 % torr sherry av typen Fino eller Manzanilla.

All sherry har fyra saker gemensamt:

  1. Vinerna produceras i den så kallade ”sherrytriangeln” i Andalusien. I och runtomkring städerna Jerez de la Frontera (namnet Sherry kommer av Jerez), Sanlúcar de Barrameda och El Puerto de Santa María.

  2. Tre gröna druvor står för i princip all sherry: Palomino, Muscat d’Alexandrie och Pedro Ximénez. Palomino är den vanligaste, och ger en neutral grund som låter aromer av lagringen tala. Muscat d’Alexandrie används framför allt som sötningsvin och Pedro Ximénez ger ett sirapsliknande elixir med uppemot 400 gram socker per liter.

  3. Alla typer av sherry är starkvin. Först produceras ett vanligt vin med 11–12 %, och därefter förstärks vinet med druvsprit upp till mellan 14–16 % beroende på vilken stil producenten vill uppnå.

  4. Lagringen sker i solerasystem där vin med olika åldrar blandas för att jämna ut sherryns karaktär.

    Tänk dig en pyramid av ekfat. Högst upp i pyramiden fyller du på med vin från årets skörd, och längst ner tappar du upp det du behöver varje år för att kunna buteljera och sälja din sherry.

    Du får som mest tappa ut en tredjedel av solerans mängd åt gången.

    Faten längst ner fylls sedan på med vin från faten ovanför och så vidare. På så vis får soleralagrad sherry en jämn karaktär som inte varierar med årgång – den får även en djup och nyanserad smak av de äldre vinerna i solerasystemet.
En solera fylld med vin av Pedro Ximénez. Privat bild.

Hur smakar Fino Sherry?

”Annorlunda” är en spontan reaktion jag hört ett antal gånger från någon som testar Fino för första gången. Och ja, Fino har en unik karaktär som skiljer sig en del från andra viner. Vissa tycker att det är jordens bästa dryck, andra väljer hellre något annat. För mig är Fino är lite som kaffe – när du kommit över tröskeln till att gilla det blir det snabbt en favorit.

Färgen är ljust halmgul, ett tecken på att Fino inte är i kontakt med syre och oxiderar under lagringen. Mer om det alldeles strax.

Doften har oftast en hög intensitet och kan ha aromer som påminner ofta om gröna eller röda äpplen, apelsinskal, mandlar, valnötter, färska örter och brödbak (tänk färsk kronjäst).

Smaken brukar upplevas som torr och lätt med en balanserad friskhet. Alkoholhalten är visserligen högre än i de flesta oförstärkta vita viner, men spelar ändå en biroll i smakupplevelsen. 

I glasen längst till vänster är det troligtvis Fino och/eller Manzanilla. Privat bild.

Vad är Fino Sherry?

Fino är en typ av sherry som lagrats under flor, ett jästlager. Floret bildas naturligt i trakterna kring Jerez och skyddar vinet från syre.

Det går att dela in all Sherry i två stora familjer. Fino och Manzanilla som lagrats med flor – samt Amontillado, Palo Cortado och Oloroso som alla tre helt eller delvis lagrats utan flor. Utan jästens skyddande täcke kommer de tre sistnämnda sherrytyperna i kontakt med syre och oxiderar sakta. Det kan låta brutalt att ett vin oxiderar, men faktum är att det tillför aromer till vinet. Främst i form av torkad frukt och nötter. Dessutom gör en långsam oxidering att vinet håller längre.

Tillbaka till vår Fino. Eftersom den aldrig är i kontakt med syre behåller den en ung, frisk och fruktig karaktär med karaktär av druvan Palomino. Tiden i kontakt med jäst kan ge aromer som påminner om färskt bröd. Jästen i flortäcket äter allt den kommer över i vinet, i synnerhet i form av olika sockerarter. Det är därför Fino Sherry är ett av världens torraste viner.

Sherrylagring i genomskärning. Privat bild.

Hur tillverkas Fino Sherry?

Redan i vingården väljer producenten ut de druvor som ska bli till en Fino. De odlas oftast i vita kalkstensjordar, albarizas.

När druvorna skördats placeras de i en tank av rostfritt stål. Den must som rinner ut bara genom trycket av druvornas vikt kallas för free-run juiceoch ger rena, eleganta viner utan bitterämnen från pressning. Här har vi grunden till vår Fino.

Musten jäser till ett vin på 11–12 %. Därefter förstärks det upp till maximalt 15,5 % – den övre gränsen för att floret ska kunna växa till sig och överleva. De viner som ska bli till Oloroso (en sherrytyp som aldrig har flor) förstärks i stället till omkring 18 %.

Efter förstärkningen tappas vinet upp på 500 liter stora amerikanska ekfat (aka ”sherry butts”) som tillhör ett solerasystem. Tack vare att nytt vin fylls på i solerasystemet varje år får floret ny energi och kan överleva i upp emot tio år. Vår Fino lagras nu i genomsnitt under minst två år före buteljering.

Rankor med Palominodruvor i Albarizajord. Privat bild.

Varför är Fino ett perfekt vin till tapas?

Fino har en förmåga att kicka igång smaksinnet ordentligt. Om det är tack vare alla spännande aromer eller den uppfriskande torrheten kan förbli en gåta. Hur som helst är Fino en inledning på middagen – en funktion den delar med tapas.  

Vi ska inte glömma den estetiska aspekten. Fino är ett vin med lite extra punch och därför det vara läge att plocka fram glas av modell mindre. Som alternativ till bubbelglasen kan det vara schysst att servera kvällens första vin i ett litet (och gärna kylt!) dessertvinsglas.

Spanska smårätter har ofta en viss sälta, som till exempel marconamandlar, oliver, jamón iberico, manchego och andra hårdostar. Av alla grundsmaker är sälta den absolut bästa kombon till Fino, något som gör det till en ideal tapasdryck.

Till sist, som vi vet är tapas en blandning av många olika smaker – från grillade grönsaker med viss sötma till vitlöksdoftande räkor och nötig hårdost. I detta läge är Fino en tacksam dryck att ha att göra med, den har en förmåga att förstärka andra smaker utan att själv ta överhanden.

En universell beskrivning av hur vin tillverkas. Privat bild.

Vilka andra typer av sherry finns det?

Manzanilla

En ljust citrongul, lätt och frisk slags Fino som produceras i kuststaden Sanlúcar de Barrameda. Närheten till Atlanten sänker temperaturen och ger ett tjockare lager av flor.

Amontillado

Inleder sitt liv som en Fino. När floret sedan dör påbörjas en långsam oxidation. Ett bärnstensfärgat vin som har Finons friskhet och Olorosos rika nötighet.

Palo Cortado

Ett vin av hög kvalitet som förstärks till 15 %. Efter en tids lagring under flor provsmakas vinet. När producenten hittar fat med den unika ”palo cortado-karaktären” förstärks de till 17 % och fortsätter sin lagring i kontakt med syre.

Oloroso

Ett vin som redan från start förstärkts till 18 %. Här utvecklas aldrig något flor – i stället lagras vinet i kontakt med syre. En djup och nötig karaktär med silkeslen textur.

Pedro Ximénez (PX)

Vinvärldens sötaste dryck? Tillika både den druva och en sherrystil. Gjort på soltorkade Pedro Ximénez-druvor som ansamlar höga mängder socker och jäser till omkring 5 %.

Cream eller sötad sherry

Oloroso som blandas med ett sött vin av druvan Pedro Ximénez. Enklare söt sherry kan också sötas med en mistela (druvjuice och alkohol) av torkade Palominodruvor.