etna

Italien runt del 8/10 – Sicilien

Posted on av Elin

Medelhavets största ö rymmer vulkanisk nektar från Etna, historiska dessertviner som Marsala och grillvänliga kraftpaket av Nero d’Avola. Det är också en ö känd för sin förtrollande natur och rika matarv. Följ med till Sicilien – och lär dig mer om öns underregioner, druvor, vinstilar och gastronomi.

Siciliansk vy. Bild: Pexels.

Med sitt läge i hjärtat av Medelhavet är Sicilien en mosaik av kontraster och variation som få andra platser kan matcha. En solvarm kustlinje avlöses av böljande fält och vulkaniska branter. Inte mindre än 65 % av Siciliens vinodlingar är belägna på kuperad mark, medan 5 % består av skarpt sluttande bergsodlingar och övriga 30 % odlas på flacka ytor.

Vulkanviner från Etna

En av Siciliens mest kända landmärken är Etna, Europas högsta och mest aktiva vulkan. Och när du provar de lokala vinerna av Nerello Mascalese är det nästan som att vara på plats – dofter av järn och mineral smyger sig ofta in och varvas med aromer av hallon, tranbär och örter. Med sina dramatiska toppar dominerar Etna öns östra horisont och präglar landskapet runtomkring. Vulkanen, vars aktivitet kan spåras tillbaka tusentals år, har format Siciliens terräng och berikat dess jordar med mineraler och näringsämnen.

Vilka druvor odlas på Etna?

De vita vinerna från vulkanen går under namnet Etna Bianco. Här är den viktigaste druvan Carricante som odlas på höjder upp till 950 meter över havet. Druvan ansamlar lätt höga nivåer av äppelsyra – en frisk och krispig slags syra (en druva har flera olika sorters syror, bland annat vinsyra, citronsyra och äppelsyra). I kombination med mineralrika jordar ger det uppfriskande viner med tydlig citrusfrukt och inslag av solvarmt stendamm.

När det kommer till Etna Rosso är det Nerello Mascalese som får tolka Etnas unga jordar. En rödbärig druva med tuffa tanniner – som tack vare den långa mognadssäsong vulkanen erbjuder kan bli silkeslena. Jag kan tycka att Etna Rosso har likheter både med Barolo och Pinot Noir. Strukturen och den balsamiska arombilden hos Barolo, rödbärigheten och örtigheten från Pinot Noir.

Solig piazza. Bild: Pexels

Sött, starkt och historiskt från Marsala

Marsala DOC är beläget på öns västra kust nära staden Marsala. Här produceras ett ikoniskt dessertvin med samma namn. Marsalavinernas rykte har vi engelsmannen John Woodhouse att tacka för – under 1700-talets slut såg han snabbt potentialen i Marsala som ett alternativ till portvin och Madeira och såg till att exporten kom igång på allvar.

Den viktigaste druvan i Marsala är Grillo, som lätt når en hög alkoholhalt och därför är extra lämplig i produktion av starkvin. Aromern av apelsinblom och persika utvecklas till kanderad frukt, nötter och honung med lite ålder.

När druvorna skördats och börjat jäsa förstärks musten med sprit eller vinsprit för att nå en alkoholhalt på omkring 18 %. Därefter lagras vinet på fat om 400 liter, som varje år toppas upp med den nya produktionen. Man använder helt enkelt ett slags solerasystem, inte helt olikt det som används i Jerez! På så vis får vinerna djup från tidigare årgångar, samtidigt som de får frukt och fräschör från den nya skörden. Resultatet är dessertviner med en härlig balans mellan fruktighet och nötighet.

Kraftfullt och nyanserat från Noto

Noto DOC är beläget på den sydöstra delen av ön och känt för röda viner med fyllig kropp och komplexa smaknyanser. Här är det Nero d’Avola som spelar huvudrollen och ger viner med toner av mörka bär, örter och en subtil kryddighet. Det varma klimatet och de kalkrika jordarna i Noto ger vinerna en fin balans och en lång, kraftfull eftersmak.

Nero d’Avola ger kraftfulla och nyanserade viner. Bild: Pexels

Nero d’Avola – hela Siciliens kraftpaket

Utöver Noto odlas Nero d’Avola på stora delar (omkring 12 000 hektar) av Sicilien. Namnet ”Nero d’Avola” betyder ”den mörka druvan från Avola”, och antas mycket riktigt ha sitt ursprung från staden Avola på Siciliens sydöstra kust. .

Vinerna får en rik och fyllig smakprofil med påtagliga tanniner från de tjocka skalen. Du kan förvänta dig toner av mogna svarta körsbär, plommon och björnbär. Bakom frukten hittar vi ofta en underliggande kryddighet med toner av svartpeppar, lakrits och kryddnejlika som kompletterar fruktens sötma. Tack vare vinernas kraftfulla karaktär lämpar de sig väl för fatlagring – då ackompanjeras ovan nämnda toner av rostade ekfat, mörk choklad och nybryggt espresso.

Cataratto och Zibibbo – lokala gröna druvor med olika personlighet

Två av Siciliens viktigaste lokala gröna druvsorter heter Cataratto och Zibibbo – och de kompletterar varandra väl. Medan Cataratto kan agera frisk bas till många olika vinstilar ger (även en liten mängd) Zibibbo en aromatisk touch av fläder, kryddor och apelsinblom.

Generellt sett har Catarratto-viner en frisk och livlig syra som ger dem en uppfriskande karaktär. De kan också ha toner av gröna äpplen, citroner och persika, med inslag av örter och blommor. Medelhavsfloran, havsbrisen och den vulkaniska jorden bidrar alla till dess smakprofil.

Zibibbo, även känd som Muscat of Alexandria, är en aromatisk druva som trivs i det varma och torra klimatet på ön och ger viner med en intensiv doft av blommor, frukt och kryddor.

Dess namn ”Zibibbo” sägs härstamma från det arabiska ordet ”zabib”, vilket betyder ”torkade druvor” – ett tecken på att druvan lämpar sig väl för söta passitostilar. Idag används Zibibbo för att producera en mängd olika viner, inklusive torra viner, dessertviner och mousserande viner.

Arancini. En perfekt antipasti! Bild: Pexels

Upptäck Siciliens gastronomi med 5 lokala specialiteter

1. Arancini

Arancini eller friterade risbillar är en av Siciliens mest älskade matskatter. Dessa små, gyllene friterade risbollar är fyllda med allt från köttfärssås, mozzarella, ärter och saffran till skinka och ost. Arancini är perfekta för att inleda en måltid, kanske med ett glas Cataratto?

2. Caponata

Caponata är en traditionell siciliansk grönsaksrätt som består av aubergine, tomater, selleri, oliver, kapris och vinäger, stuvade tillsammans till en rik och smakrik sås. Denna färgstarka och mustiga rätt serveras vanligtvis som en förrätt eller som en sidorätt till kött eller fisk.

3. Pasta alla Norma

Pasta alla Norma består av al dente kokt pasta toppad med en tomat- och auberginesås, färsk basilika och ricotta salata (en fast siciliansk ost). Denna enkla men läckra rätt är en hyllning till Siciliens rika jordbruksarv och dess kärlek till färska och smakrika ingredienser.

4. Cannoli

Cannoli är en av Siciliens mest kända desserter och består av krispiga skal av friterad deg fylld med en söt och krämig ricottafyllning. Dessa små godsaker är oftast smaksatta med vanilj, choklad eller citruszest och är ett måste-prova för alla som besöker Sicilien. Min dryckesrekommendation: en stark espresso.

5. Pesce Spada alla Siciliana

Pesce Spada alla Siciliana, eller svärdfisk på sicilianskt vis, är en annan ikonisk siciliansk maträtt. Svärdfisk, som är en lokal favorit i regionens vatten, tillagas vanligtvis med en enkel sås av tomater, oliver, kapris, vitlök och färska örter. Resultatet är en läcker och hälsosam rätt som fångar smakerna och dofterna från Medelhavet.

Tack för att du läst så långt – och hoppas du blivit mer nyfiken på viner från Sicilien! Tro mig – det finns oändligt mycker mer att upptäcka 🙂

Källor

Quattro Calici
Jancis Robinson
Winesearcher
Italian Wine Central

Kan vin verkligen smaka mineral? Så lär du dig hitta mineralitet i vin

Posted on av Elin

Har du någon gång upplevt att ett vin doftar varmt grus eller sandstrand? Eller kanske läst i en smakbeskrivning att vinet har ”inslag av mineralitet”? Detta begrepp kan vara svårt att definiera – i det här inlägget försöker vi ta oss ett steg närmare att förstå vad mineralitet i vin egentligen innebär.

Huruvida ett vin kan ge uttryck för sin växtplats genom att dofta mineral är omdebatterat i vinvärlden. Framför allt är det vanligt att vinproducenter i områden med en mineralrik jordmån menar att det finns en koppling mellan odlingsplatsen och en mineralisk karaktär i vinet. Här är några exempel på vinområden kända för just mineralitet, och vilken typ av mineralisk karaktär som brukar kopplas ihop med dessa platser:

Chablis och Muscadet – ostronskal

Sancerre och Pouilly-Fumé – flinta

Alsace – petroleum, grafit, skiffer

Etna Bianco – varm sten

Soave – krita

Rías Baixas – sälta

Ljus sherry av typen Manzanilla – sälta

Dessa exempel till trots tycks det inte finnas några solklara vetenskapliga bevis på att vinrankans rötter skulle kunna plocka upp mineraliska element ur jorden och överföra dessa till vindruvorna i form av aromämnen. Till exempel menar den inflytelserike geologiprofessorn Alex Maltman att mineralämnen är doftlösa och att deras koncentration i vin är långt under tröskeln för vad som går att uppfatta.

Utöver det nämns ordet mineralitet inte ens i flera tunga verk om vinprovning, bland annat The taste of wine från 1983 av den tidige franska vingurun Émile Peynaud. Om du söker på ”minerality” i vin-uppslagsverket The Oxford Companion to Wine konstateras det även här att det hittills inte finns några bevis på en direkt koppling mellan mineralämnen i jorden och vinets smak.

Vad som däremot är sant och bevisat är att vinrankan är beroende av en rad mineralämnen för sin överlevnad – till exempel natrium, kalcium, magnesium och zink.

Så hur smakar mineralitet i vin?

Även om det inte till fullo går att bevisa exakt hur vin får en mineralisk karaktär kan vi konstatera att många människor upplever någon typ av mineralitet när de provar vin. Inklusive mig själv. Nu fokuserar vi på hur mineralitet i vin upplevs i doft och smak.

Låt oss börja med doften. Vi har redan nämnt några vanliga exempel på hur mineral kan dofta – kanske känner du igen dig i beskrivningen av varm sten, ostronskal eller flinta? Även doften av regn på solvarm asfalt eller en fuktig sandstrand skulle kunna klassas som dofter av mineral. Eftersom doftspråket bygger på metaforer är det helt upp till dig och dina egna erfarenheter vilken beskrivning du tycker är mest träffande. Nästa gång du provar ett vin som för dig har mineralitet, är ett förslag att passa på att fråga dina med-provare hur de skulle beskriva vinet. Någon som vuxit upp på västkusten kanske tenderar att använda referenser som ”tång” eller ”sandstrand”, medan en person uppvuxen i en urban miljö snarare tänker på doften av varmt grus när det sopas bort på våren.

När det kommer till mineralitet i vinets smak brukar det beskrivas som en blandning av friskhet och sälta. En torr, uppfriskande känsla med ”stenig” eftersmak. I regel har viner med mineralisk karaktär hög fruktsyra och ett lågt pH-värde. Egenskaper som ofta hänger ihop med vita viner från svala odlingsområden. Exakt vad det beror på ska vi överlåta att forskare att svara på – men min personliga teori är att de subtila nyanser som en mineralisk karaktär utgör lättare uppfattas i ett friskt vitt vin utan tanniner och med den diskreta fruktighet som ett svalt klimat tenderar att ge. Där toner av mango, litchi eller passionsfrukt inte överskuggar dragen av ostronskal, sten eller sand.

Men stämmer det här verkligen? Ett av exemplen ovan är ju Etna på Sicilien, i princip så långt söderut du kan komma i Italien. Faktum är att den höga höjden på Etna (odlingarna ligger på upp till 1300 meter över havet) saktar ner mognadsäsongen och skapar stora skillnader i temperatur mellan dag och natt. Utan att definiera Etna som en svalklimatsregion kan vi absolut säga att druvorna får möjlighet att utveckla och bibehålla en frisk fruktsyra. Och – om det nu skulle finnas någon koppling mellan jordmånen och vinets smak är en aktiv vulkan förmodligen det bästa stället att börja på…

Sälta i vin – en typ av mineralitet

På temat mineralisk sälta tycker jag att det är intressant att druvor som odlats i kustområden nära havet ofta kopplas ihop med mineralitet. Till exempel Albariño från Rías Baixas eller den ljusa, friska (och salta!) sherry-typen Manzanilla från Sanlúcar de Barrameda (om du just nu funderar på vad Fino och Manzanilla är nu igen kan du läsa mer här).Det finns till och med en studie som visar att när Manzanilla-druvan Paolomino odlats närmare kusten så har den ett högre innehåll av sodium eller salt – 70 mg/l i stället för 40 mg/l för odlingar längre inåt landet.

Tidigare var det vanligt att tro att den upplevda sältan hos en Manzanilla mer än något annat berodde på lagringen. I kuststaden Sanlúcar de Barrameda blir det jästtäcke eller flor som bildas ovanpå vinet nämligen tjockare än kring de andra sherry-städerna Jerez och Puerto de Santa María. Där kallas samma typ av sherry för Fino eftersom jästtäcket där är tunnare. Historiskt har alltså Manzanilla-vinernas karaktär definierats av sin lagring, där det väl tilltagna lagret med flor gett en snustorr, frisk och salt smak med drag av mandel och jäst. Till denna förklaring kan vi nu även addera att druvorna i vissa fall odlats närmare kusten och därmed fått ett högre innehåll av salt – både tack vare den saltstänkta ponientevinden och av morgondagg mättad med saltvatten från Atlanten.

När upplevde du senast mineralitet i vin? Och vilken typ av vin var det?

Så får vulkanvinerna Etna Rosso och Etna Bianco sin smak

Posted on av Elin

De druvor som odlas på Etnas sluttningar har sina rötter väl förankrade i vulkanisk jord. Nerello Mascalese, Nerello Capuccio, Carricante och Cataratto Bianco har hållt till här i hundratals år. Med andra ord har de har vanan inne av att hantera livet på upp till 1200 meters höjd över havet. Varje år skrivs en ny berättelse om livet på vulkanens sluttningar – och du kan uppleva den i form av vinerna Etna Rosso och Etna Bianco.

Vad finns det för olika typer av viner från Etna?

Alla viner med Etna i namnet har ursprungsbeteckningen DOC, Denominazione di Origine Controllata. Vilket är Italiens näst högsta, före DOCG (Denominazione di Origine Controllata e Garantita).

Etna etablerades som DOC år 1968 och blev därmed Siciliens allra första DOC. Fram till 2011 gällde ursprungsbeteckningen endast Etna Rosso. Nu har DOC:et berikats med vinstilarna Rosso Riserva, Bianco, Bianco Superiore, Rosato och Spumante. Det här inlägget fokuserar på Bianco och Rosso. Men, låt oss först ta en snabb titt på vad övriga vinstilar innebär:

Etna Rosso Riserva har samma druvkomposition som Etna Rosso. Det vill säga minst 80 % Nerello Mascalese, max 20 % Nerello Cappuccio och max 10 % övriga lokala druvsorter. Vinet ska lagras i minst 4 år varav minst 12 månader på fat. Tidräkningen börjar from den 1 november samma år som druvorna skördats.

Etna Bianco Superiore ska innehålla minst 80 % Carricante och vara gjorda på druvor odlade i kommunen Milo.

Etna Rosato har samma druvkomposition som Etna Rosso och Etna Rosso Riserva (se ovan).

Etna Spumante får sina bubblor genom en andra jäsning på flaska. Detta bubbel ska lagras i minst 18 månader på sin jästfällning om det inte är årgångsbetecknat, och görs på minst 60 % Nerello Mascalese plus övriga lokala druvsorter.

De druvor som ger Etna Rosso sin smak

I huvudsak är det två druvor som används till Etna Rosso: Nerello Mascalese och Nerello Cappuccio.

Ordet Nerello kommer från nero, svart, och Mascalese från Mascali, en kommun öster om Etna. Föräldrarna till Nerello Mascalese är Sangiovese och Mantonico Bianco. I likhet med Sangiovese uppvisar Nerello Mascalese en hög och stram syra.

Vinerna får en lätt kropp, hög alkohol, med aromer av röda bär, kryddor, örter tobak, lakrits och blommor. Nerello Mascalese har en lång mognadssäsong vilket bäddar för att ett stort och intressant spektrum av aromer ska kunna utvecklas. Druvan har även en säregen förmåga att reflektera sin växtplats.

Nerello Cappuccio är mjukare än Mascalese. Ordet Cappuccio betyder huva och kommer troligtvis från plantans beteende. Dess löv har en tendens att täcka druvans klasar precis som om det vore en huva. Lokalt kallas den även Nerello Mantellato, där den senare delen av namnet betyder ungefär ”insvept i en mantel”.

Vinerna får en medelintensiv färg, balanserad syra, mjuka tanniner och inslag av mörk frukt och vanilj. Om vi för en kort sekund gör en parallell till Bordeaux, skulle vi kunna säga att Nerello Capuccio är Etnas Merlot och Nerello Mascalese dess Cabernet Sauvignon.

Vilka druvor används till Etna Bianco?

Ett vin etiketterat Etna Bianco DOC ska innehålla minst 60 % Carricante, kompletterat av maximalt
40 % Cataratto och upp till 15 % Trebbiano eller Minella Bianca.

Låt oss fokusera på huvudrollsinnehavaren i dramat, Carricante. En av de druvsorter som funnits längst på Etna, och med enastående förmåga att reflektera sin odlingsplats.

Carricante har en uppiggande fruktsyra som inte går att ta miste på. I glaset kan du hitta aromer som påminner om apelsinblom, grapefrukt, vit persika och ett sting av anis. Ibland med ett drag av honung, intressant nog även i vissa unga viner!

Namnet Carricante kommer av italienska för vikt, carica. Mycket riktigt är det en druva som kan ge stora skördar. Precis som Nerello Mascalese har den en lång mognadsäsong, skörden sker ofta i slutet av september eller i början av oktober för att den höga fruktsyran ska tillåtas att dala till en balanserad nivå.

Cataratto Bianco agerar blendningspartner till Carricante. Här har vi att göra med Siciliens mest planterade vita druva. Tidigare har det i stor utsträckning används till starkvinet Marsala. Till Etna Bianco bidrar Cataratto Bianco med aromer av krispig citrusfrukt, örter och en ibland en lätt nötig smak. När druvan tillåts att mogna fullt ut kan den påminna om Viognier.

Intressant nog är Cataratto Bianco släkt med Garganega, som ju är den huvudsakliga druvan i ett annat italienskt vulkanvin; Soave.  

Klimatet för vinodling på Europas högsta aktiva vulkan

Druvorna odlas i ett tjugotal kommuner i utspridda kring Etnas fötter. Alla tillhör provinsen Catania, på samma breddgrad som Tunisiens nordligaste punkt. Vinodling på Etna är essensen av så kallad heroisk vitikultur: där förhållandena är så pass tuffa att de som ändå väljer att satsa verkligen kan betraktas som hjältar.

Odlingarna börjar omkring 300 meter upp på vulkanens brant, och fortsätter upp till 1300 meter över havet. Det här skapar en växelverkan mellan ett soligt, varmt medelhavsväder och ett alpint bergsklimat. Framför allt är det två faktorer som påverkar:

  • Altitud och närhet till havet. Ju längre upp vi kommer, desto lägre temperatur i snitt och desto större skillnader i temperatur mellan dag och natt. På den nordliga sluttningen kan skillnaden i temperatur mellan dag och natt variera så mycket som 30 °C under vår och tidig sommar. Sval temperatur och stora skillnader mellan dag och natt bidrar till att förlänga växtsäsongen och utveckla komplexitet i druvorna.
  • Regn. Med tanke på öppenheten mot Joniska havet faller det mer regn på den östra och nordöstra än på den västra sidan av Etna. Omkring 1200 mm per år jämfört med 600 mm på den sydvästra sluttningen som är den torraste. Vinrankorna är duktiga på att ta hand om vatten eftersom vulkaniska jordar dränerar väl. Däremot kan druvornas karaktär bli mindre uttalad på lägen med mycket regn. Från Etnas torraste och mest soliga lägen kommer viner med koncentrerad smak och stor intensitet.

Ger en vulkanisk jordmån smak till vinet?

Å ena sidan beskrivs vinerna från Etna ofta som mineraliska och rökiga. Flera gånger när jag provat viner från Etna och då särskilt vita viner har jag upplevt den känsla av sten och sälta som jag själv förknippar med mineralitet.

Det ligger då nära till hands att tro att det är den vulkaniska jordmånen som gett smak åt vinet. Kan det stämma? Enligt vissa källor, såsom Oxford Companion to Wine är kopplingen mellan mineraler i jorden och smak i vinet högst oklar. På uppslagsordet ”geology” beskrivs att mineraler och jordarter är olösliga och kan inte omvandlas till volatila aromer. På så vis skulle det vara omöjligt för mineraliska spårämnen att direkt avspeglas i vinernas smak.

Om detta stämmer, hur kan vi då förklara den omisskänliga ”vulkankaraktär” som går att hitta i vinerna odlade på Etna och i andra vulkaniska jordmåner? Kanske kommer en del av svaret alltid att förbli ett mysterium. Inte mig emot, jag gillar när viner får oss att fundera och förundras.

Stor variation av terroir skapar unika vingårdslägen eller contrade

En sak som är säker är i alla fall att Etnas jordmån är i ständig förändring. För varje nytt vulkanutbrott uppstår en ny sammansättning av grundämnen och mineraler, formad av lava. Kalium, fosfor, svavel och magnesium skapar en unik mosaik för Nerello Mascalese, Nerello Capuccio, Carricante och Cataratto att växa på.

Den stora variationen av jordar, exponeringar och mikroklimat ger en god anledning till att dela in de olika lägena i vingårdslägen eller contrade. Det finns i dagsläget 133 contrade, som alla har så pass unika attribut att vinerna får en egen personlighet som går att känna igen år efter år.

I regel är jorden torr och sandig och leder undan vatten på ett effektivt sätt. Samtidigt har vulkaniska jordar en förmåga att magasinera vatten på ett effektivt en bit under ytan. Vinrankans rötter behöver för det mesta jobba lite för att hitta vatten och näring, en förutsättning för riktigt intressanta viner.

Druvorna odlas på terrasser, uppbyggda av murar av lavasten. Om det inte vore för terrasserna skulle det vara omöjligt att odla vin. Terrasserna förhindrar erosion och gör att vattnet rinner långsammare längs med vulkanens branta sluttning.