Italien runt del 2/10: Vino rosso italiano – få koll på Italiens 5 mest kända röda viner

Ungefärlig lästid: 10 minuter

Det är dags att välja en flaska rött till kvällens middag. Amarone, Barolo eller Chianti Classico? Efter att ha läst den här delen hoppas jag att du ska ha full koll på de allra vanligaste druvorna och vinområdena för italienska röda viner, hur de smakar och vad som passar till.

Vill du veta hur innehållet i nästa flaska italienskt rött kommer att smaka innan du korkar upp? Det här är inlägget för dig. Vi kommer att gå igenom Italiens 5 mest kända röda viner, och hur de får sin smak genom odlingsplats, druva och produktionsteknik. För att du ska kunna känna som om att du vore på plats i Italien tar vi även en titt på vilka maträtter som italienarna själva äter till de viner vi går igenom.

Okej, nu kommer de. Italiens enligt mig 5 mest kända röda viner, från norr till söder. Vissa har en dubbelrubrik, till exempel ”Barolo och Barbaresco”. Jag valde att göra så när det är två olika vinstilar inom ett och samma område som har ett starkt samband och ofta förväxlas med varandra.

Barolo och Barbaresco

Barolo och Barbaresco tar vindrickaren med till Piemontes dimmiga vinland en dag i november. Där förnimmelsen av skogspromenad och torkade rosenblad ackompanjeras av en sprakande höstbrasa och tryffeldoftande tajarin, en av alla lokala pastasorter. Vi är i nordvästra Italien, i regionen Langhe vid alpernas fötter.

Vad betyder Barolo och Barbaresco?

Barolo är namnet på en av totalt 11 kommuner varifrån druvorna kan komma (om du vill veta namnet på övriga 10 hittar du dem här). Barbaresco är en av totalt 3 (och en halv) kommuner där detta vin kan produceras.

Hur smakar Barolo och Barbaresco?

De två odlingsområdena för Barolo och Barbaresco ligger omkring 20 minuter ifrån varandra med bil – men jordmånen skiljer sig åt markant. Något som avspeglas i vinernas smak. Barolos kalkrika jordar ger Nebbiolo med mer fyllighet och kraft medan Barbarescos sandrika jordmån ger något lättare och mjukare viner. Det här i sin tur gör att vinerna har olika lagringstid. Barolos mer kraftfulla karaktär rundas av genom 38 månaders lagring före det att du köper din flaska. Barbaresco å andra sidan lagras i 26 månader innan den når marknaden. När du väl köpt vinerna kan du lagra en Barolo i upp till 20 år och en Barbaresco i upp till 10 år beroende på årgång.

Båda viner produceras till 100 % av Nebbiolodruvan. Oavsett om du köper en Barolo eller en Barbaresco kommer du att få ett vin med ljust granatröd färg, en nyanserad och kryddig doft av körsbär, viol, kanel och tobak och tydliga tanniner.

Vilken mat passar till Barolo och Barbaresco?

3 typiska lokala rätter till Barolo och Barbaresco är vitello tonnato, tajarin med vit tryffel och risotto al barolo.

Barolo och Barbaresco är viner att avnjutas i stora kupor vid 16–18°C, för dig som gillar viner med många nyanser och viss strävhet. Om du vill runda av strävheten i vinerna är charkuterier, hårdostar och krämiga rätter med pasta eller en risotto bra val. Liksom de flesta typer av kött, i synnerhet med stekgraden rare och medium rare.

Amarone della Valpolicella

Amarone. Det maffigaste av alla maffiga viner. Packat med balsamiska toner av russin, mörka körsbär, kardemumma och mintchoklad. Och torkade druvor! För det är just 100 % torkade druvor som ger Amarone sin unika karaktär.

Hur tillverkas Amarone?

Efter skörden i september torkas druvorna så att smaker, socker och syra koncentreras. I januari året därpå krossas druvorna och jäser ut till ett vin. Denna metod kallas för appassimento, att torka. I och med att allt socker jäser ut och förvandlas till alkohol är Amarone ett torrt vin med hög alkoholhalt. Enligt lagtexten får det inte vara mer än 9 gram socker per liter i en Amarone på 14 % (och något mer för viner med högre alkoholhalt). Eftersom torkade druvor används går det av förklarliga skäl åt mycket fler druvor per flaska än till ett vin gjort av färska druvor.

Vad betyder Amarone?

Om du någon gång varit i Italien har du kanske fått en liten amaro före eller efter maten. För den icke invigde är detta en potent örtlikör med bitter eftersmak. Ordet amaro betyder alltså bitter – frågan är vad ett så stort, generöst och fylligt vin som Amarone har att göra med bitterhet? Allt har att göra med Amarones relation till det söta dessertvinet Recioto. Även detta ett vin gjort på torkade druvor, men där jäsningen stannar av så att en del av druvsockret stannar kvar och alkoholhalten blir lägre.

Medan Recioto har en sekellång historia är Amarone betydligt yngre som vinstil. Det var år 1936 som chefsvinmakaren hos en vinproducent i Valpolicella provsmakade ett bortglömt fat med Recioto. Allt socker hade jäst ut, och man tänkte först att vinet var förstört. Men – Adelino som denne chefsvinmakare hette tyckte att den nya drycken inte alls var så dum, och embryot till Amarone var fött. Smaken var torr och stram jämfört med Recioto, därav namnet.

Varifrån kommer Amarone?

All Amarone måste produceras inom regionen Valpolicella nära Verona i nordöstra Italien. De druvor som kan användas är Corvina, Corvinone, Rondinella, Oseleta och Negrara. Om det är någon du ska lägga på minnet är det Corvina – vilken ska utgöra 45–95 % och ger Amarone sin karaktäristiska fruktighet som drar åt maraschinokörsbär.

Så vad passar till? I Italien används ofta uttrycket ”vino da meditazione” om Amarone. Ett vin att begrunda livet till. Frågar du mig går det finfint att addera en bit vällagrad parmesan eller grana padano till filosoferandet.

Dekantera gärna din Amarone en timme före det är dags att dricka och servera vid 16–18°C.

Valpolicella Ripasso

Man skulle kunna säga att Valpolicella Ripasso är som en Amarone i lightversion. Druvorna kommer från samma område i Valpolicella och även här är det i huvudsak Corvinadruvan som gäller.

Vad betyder Valpolicella Ripasso?

Ordet ”ripasso” kommer av det italienska verbet ”ripassare”, som betyder ”göra om” eller ”fräscha upp”. I det här fallet är det Valpolicella-vin gjort på icke torkade druvor som jäser en andra gång tillsammans med druvskal från Amarone eller Recioto. En metod som tros ha uppstått för att ge lite extra fyllighet och koncentration till de annars lätta och friska vinerna från Valpolicella.

Hur smakar Valpolicella Ripasso?

Du hittar nästan alltid någon typ av körsbärston i vinerna från Valpolicella. Ofta i sällskap av röda bär som hallon och jordgubbar, och kanske lite vanilj och mjölkchoklad från ekfatslagringen. Ripasso-metoden ger en fin rondör till vinerna som balanseras av Corvinadruvans fräschör.

Vad passar till Valpolicella Ripasso?

Servera gärna din Valpolicella Ripasso kring 16–18°C. Det är ett perfekt vin till italienska charkuterier eftersom fruktsyran lättar upp de feta och salta inslagen. Till och med chark med lite hetta kan funka – tack vare den där extra lilla skjutsen av frukt som vinet fått via ripassometoden. Gillar du vilt? Den karaktäristiska smaken hos vildsvin, rådjur, älg eller fasan blir en intressant och välsmakande kontrast till den generösa frukten och de balsamiska tonerna i en Valpolicella Ripasso.  

Chianti och Chianti Classico

Om du säger pizzavin, då säger jag Chianti. De friska tonerna av syrliga röda bär och färska örter är precis vad som behövs för att du ska vilja ta ett bett till, hur mozzarella-stinn din pizza än är.

Vad är Chianti?

Chianti är ett av Italiens äldsta vinområden och sträcker sig över 8 kommuner mellan Florens och Siena i Toscana. Här, på sluttningarna mellan bergskedjan Appenninerna och Medelhavet har romare såväl som etrusker odlat cypresser, olivträd och vinrankor under århundranden. Vinerna baseras på Sangiovesedruvan och går smakmässigt från lätta, friska och rödbärssyrliga till fylliga och strama med drag av mörka körsbär, espresso, tobak och läder.

Vilken druva används i Chianti?

Sangiovese är Chiantivinernas själ och hjärta. Druvan är Italiens mest planterade, men det är i Toscana den ger sina allra mest berömda tolkningar. Sangiovese har en hög och frisk fruktsyra, en hel del tanniner och aromer av körsbär, örter (tänk kvisten på en kvisttomat eller salvia), jord och läder. Sangiovese varierar mycket med odlingsplats och produktionsteknik. Från frisk och saftliknande till strukturerad och kraftfull. Sangiovese från gulaktig galestro-jord tenderar att bli fyllig och robust medan druvor från kalkrik, vitskimrande albarese får större finess och elegans.

Vad är det för skillnad på Chianti och Chianti Classico?

Chianti, Chianti Classico, Rufina, Superiore och Riserva… hur många olika sorters Chianti finns det egentligen och vad är skillnaden i smak? Som du märker finns det en hel familj av Chianti-viner, och det går att dela in dem i antingen ursprung eller på kvalitetsnivå. Vi tar en kategori i taget.

Chianti DOCG

Ett övergripande område som står för majoriteten av de viner som produceras i Chianti. Det är en lätt och frisk vinstil med fokus på Sangiovesedruvans karaktär. Viner med Chianti DOCG på etiketten behöver innehålla 70 % Sangiovese vilket kan kompletteras med andra lokala druvor samt max 15 % Cabernet Sauvignon och/eller Cabernet Franc. En Chianti behöver bara lagras i 4 månader efter att jäsningen är klar vilket bidrar till den unga och friska stilen. Här har du ditt pizzavin!

Det finns sju underregioner till Chianti DOCG: Colli Aretini, Colli Fiorentini, Colline Pisane, Colli Senesi, Montalbano, Montespertoli och Rufina. Druvorna måste komma från dessa olika underregioner men i övrigt är regelverket ungefär detsamma som för Chianti DOCG.

Chianti Classico DOCG

Chianti Classico är det ursprungliga odlingsområdet för Chianti, de historiska kullar och sluttningar där allting började. Det ligger i hjärtat av appellationen och omges av Chiantis underregioner. Jordmån, klimat och lokala traditioner samspelar här för att leverera stilren Chianti med stor karaktär. Vinerna ska innehålla 80 % Sangiovese, så 10 % mer än i Chianti DOCG. Jämfört med Chianti DOCG är Chianti Classico DOCG ofta fylligare med stramare tanniner och mörkare frukt som balanserar den friska syran på ett snyggt sätt.

Chianti Classico Gran Selezione är producenternas toppviner, alltid från egna vingårdar. Gran Selezione ska vara det maximala uttrycket för Chianti Classico – där Sangiovesedruvans karaktäristiska körsbärssyrlighet gifter sig med örtiga anslag, en generös fyllighet från mogna druvor och kryddiga toner från tid på fat. Från och med år 2027 ska det vara minst 90 % Sangiovese i vinet, och lagringstiden är minst 30 månader. Det finns dessutom specifika underregioner som kan användas enbart för Gran Selezione-viner. Dessa kallas UGA – Unità Geografiche Aggiuntive.

Vad betyder Superiore, Riserva och Governo?

Oavsett vilken typ av Chianti du planerar att prova kan du hitta tre olika begrepp på etiketten: Superiore, Riserva och Governo.

Superiore betyder att druvorna skördas med mer mognad och lagras i minst 1 år vilket ger ett fylligare och fruktigare vin, ibland med någon nyans av lagring.

Riserva indikerar att lagringstiden är minst 2 år – något som ofta resulterar i drag av torkade örter, läder, tobak och skog.

Governo all’uso toscano är Toscanas egen Ripasso-metod där en andra jäsning med torkade druvor ger en boost av koncentration och fruktighet till vinerna.

Vad passar Chianti till?

Som redan nämnt är pizza ett givet val till en ung Chianti. Till mer lagrade versioner såsom Riserva eller Gran Selezione kommer alla typer av rött kött ta udden av Sangiovesedruvans krävande tanniner och släppa fram vinernas storhet. Den mest klassiska kombinationen är troligtvis Bistecca alla fiorentina, den toskanska tolkningen av T-benstek.  

Super Tuscans

För att förstå begreppet Super Tuscans behöver vi först konstatera att Chianti under en lång tid hade ett ganska skamfilat rykte. 1960-talets vinlagar för Chianti var baserade på kvantitet före kvalitetgröna druvor var obligatoriska och skördeuttagen (det vill säga hur lite eller mycket druvor du behöver använda till en flaska vin) var alldeles för höga. Många förknippade Chianti med vinbärssyrliga budgetviner i bastflaska. Det kluriga var att producenter som ville förbättra kvaliteten genom att exempelvis använda 100 % Sangiovese inte tilläts skriva ut Chianti på etiketten, det satte nämligen vinlagen stopp för.

Motreaktionen kom på 1980-talet. Då valde en grupp vinproducenter att överge vinlagen och att i stället fokusera på vad de uppfattade som kvalitet. I korthet rörde det sig om tre olika tolkningar:

  • 100 % Sangiovese
  • Viner baserade på Bordeaux-druvorna Cabernet Sauvignon och Cabernet Franc. Till exempel vinet Sassicaia skapat av Giacomo Tachis.
  • Viner baserade på Sangiovese med inslag av Cabernet Sauvignon och Cabernet Franc. Som exempelvis Tignanello från producenten Antinori.

Resultatet var viner med mycket mer power än vad dåtidens Chianti kunde uppbringa. Eftersom man bröt mot vinlagen klassificerades vinerna ner till den lägre kvalitetsbenämningen ”Toscana IGT”. Vinernas rykte växte snabbt, liksom deras prislapp! Idag är Sassicaia och Tignanello bland Italiens mest eftertraktade och högst prissatta viner.

Jag hoppas att du nu ser fram emot att välja nästa flaska italienskt rött med en stor dos självförtroende. Nästa inlägg handlar om Italiens 5 mest kända vita viner.

/Elin

Källor: langhevini.it, italianwinecentral.com, winescholarguild.org, consorziovalpolicella.it, vogadorivini.it, consorziovinochianti.it, dailysevenfifty.com, jancisrobinson.com, quattrocalici.it

Bilder: pexels.com

Guide till Sangiovese från Toscana – Chianti, Brunello och Super Tuscans

Böljande kullar i Toscana. Bild: Pixabay

Druvan bakom Chianti, Brunello di Montalcino och Vino Nobile di Montepulciano heter Sangiovese. Du känner igen den på doften av körsbär, tomatkvist och örter. På den friska syran och de täta tanninerna. Ibland som ett friskt och hallondoftande pizzavin – ibland som seriös, nyanserad och med flera års fatlagring. Hur smakar de olika vinerna av Sangiovese från Toscana? Det är det vi ska ta reda på nu.

Sangiovese odlas över stora delar av centrala och södra Italien, och täcker inte mindre än 11 % av Italiens odlingsyta.

Första gången den omnämns i ett verk från 1600-talet, då under namnet Sanghiogheto. Den omkring 500 år gamla smakbeskrivningen stämmer överens rätt bra med dagens: ”något bitter men med bra frukt”. Allt enligt boken Wine Grapes av Robinson, Harding och Vouillamoz.

En teori är att namnet Sangiovese ska ha uppkommit under ett munkkonvent i klostret Sant’Arcangelo di Romangna, nära Giove-bergen. Hedersgästen påve Leone XII gillade skarpt det vin som serverades, och fick till svar att det kallades för Sanguis Jovis. Vilket kan översättas till Jupiters blod.

Eftersom Sangiovese odlas på många olika platser har en mängd olika namn uppkommit. De vanligaste är Brunello (används i Montalcino), Morellino (i Morellino di Scansano), Prugnolo Gentile (i Vino Nobile di Montepulciano) och Sangioveto (Montalcino och Chianti).

Var kommer Sangiovese ifrån?

DNA-forskning tyder på att Sangiovese är en naturlig korsning mellan den toskanska druvan Ciliegiolo och sällsynta, napolitanska Calabrese di Montenuovo. Ciliegiolo är en av de druvor som används för att komplettera Sangiovese i Chianti-viner. Namnet kommer från ett italienskt ord för körsbär, och ger en ledtråd till hur druvan smakar.

Ciliegiolo har fler druvsläktingar, bland annat sicilianska Nerello Mascalese som spelar huvudrollen i vinerna från Etna. Detta förklarar varför Sangiovese lokalt på Sicilien ibland kallas för Nerello.

Florens – en plats att besöka när du åker till Toscana. Bild: Pixabay

Hur smakar Sangiovese?

Det första intrycket är alltid färgen. Om du lutar glaset lite framåt mot en ljus bakgrund kan du se en något transparent men intensivt rubinröd färg. Yngre viner har blålila reflexer, medan mer utvecklade viner går mot tegel och granat.

När du doftar på ett vin av Sangiovesedruvan brukar det alltid poppa upp någon typ av arom som påminner om körsbär. Från röda, syrliga till mörka, solmogna. Vi hittar ofta en örtighet som varierar från tomatkvist till basilika eller salvia, och i ekfatslagrade viner även kryddiga toner av fat och espresso. I regel är vinerna är friska, torra, medelfylliga och med sammetslena till uttorkande tanniner.

Likt Pinot Noir är Sangiovese känd för att berätta om sin odlingsplats. Och det är spännande att upptäcka hur många olika historier Sangiovese kan berätta – beroende på om den odlats bland cypresser och olivträd på Chiantis böljande kullar eller på den ikonklassade sluttningen nedanför byn Montalcino.

Vad all Sangiovese har gemensamt är att den gillar någorlunda varma och torra klimat så att den kan ta lång tid på sig att mogna. En lång mognadssäsong innebär att en lång rad intressanta aromämnen hinner utvecklas – och att fruktsyran inte hinner sjunka alltför mycket innan det är dags för skörd. Det förklarar varför bra Sangiovese alltid har en hög och frisk fruktsyra.

Skalet innehåller mycket tanniner, vilket i vinerna översätts till en påtaglig tanninstruktur. För att ”tämja” tanninerna och göra vinerna mjukare har lagring på ekfat länge varit tricket. Det långsamma utbyte med luft som denna lagring ger kan gör att tanninämnen klumpas ihop och vinerna blir mjukare.

Dock ger kontakten med ekfaten en viss torrhet, i form av så kallade trätanniner. En lång tids lagring på fat kan även överskugga frukten. Idag är många vinproducenter måna om att låta Sangioveses fina frukt och primäraromer skina igenom, och lagrar därför vinerna på tankar av rostfritt stål eller cement. Eller under en kortare tid på ekfat.

Samtidigt kan ett vin med tillräcklig mognad och koncentration få en fantastisk komplexitet och krydda av lagring på ekfat. Vissa ursprungsbeteckningar som till exempel Brunello di Montalcino DOCG kräver rent utav att vinet ska lagras en viss tid på ekfat före det att det säljs.

Sangiovese mognar långsamt och behåller tack vare det en hög syra. Bild: Pixabay

Vad är skillnaden mellan Chianti, Toscana Sangiovese och Brunello di Montalcino?

Förutom Italien odlas Sangiovese bland annat på Korsika (under namnet Nielluccio), Malta, i Schweiz, Israel, Washington State, Kanada, Argentina och Australien.

I sitt hemland Italien är Sangiovese en druva som rekommenderas eller tillåts för mer än hälften av landets vinregioner. Med tonvikt på de centrala delarna av landet, såsom Marche, Umbrien och Emilia-Romagna.

Nu – dags att vi tar en titt på de vanligaste och mest kända ursprungen för Sangiovese odlad i Toscana. För dig som söker en uttömmande lista rekommenderar jag sajten Italian Wine Central.

Brunello di Montalcino DOCG

Seriös och strukturerad Sangiovese som lokalt kallas Brunello. De omkring 1067 hektar vingårdarna utgår från byn Montalcino, en bit söder om Chianti.

Här hittar du ett nyanserat, ofta utvecklat uttryck för Sangiovese. Aromerna kan påminna om körsbär, tobak, torkade jordgubbar, kanel, ceder, pomerans och nougat. Ju äldre vinet är, desto mer av tranbär, höstlöv och balsamiska toner hittar du i glaset.

Vinerna ska lagras minst 4 år varav 2 år på fat och 4 månader i flaska – därav tonerna av utvecklad frukt och fat.

Rosso di Montalcino DOC

En lillasyster till Brunello di Montalcino DOCG. Idén är att erbjuda ett fruktigare vin som släpps efter 10 månaders lagring i stället för 4 år. Druvorna plockas framför allt från yngre stockar än de som används till Brunello, men det är fortfarande 100 % Sangiovese som gäller. I glaset hittar du mörka körsbär, örter, vanilj och kryddor i en mjukare och mer lättillgänglig skepnad än Brunello.

Chianti DOCG

Friska, hallon- och körsbärsdoftande viner med varierande inslag av färska örter och fat. Perfekta till pizza och pastarätter med tomatsås. Förmodligen den region som allra flest förknippar med Sangiovese. Och det är inte så konstigt, viner med Chianti DOCG på etiketten kan odlas på inte mindre än 13 800 hektar utspridda mellan Florens och Siena. Vinerna ska innehållaminst 70 % Sangiovese, tillsammans med Canaiolo, Colorino, Cabernet Sauvignon, Merlot och Syrah.

Chianti Classico DOCG

Den mest kända underregionen till Chianti DOCG. Odlingarna sträcker sig över 5269 hektar på mark som anses vara en extra bra växtplats för Sangiovese. Druvan ska utgöra minst 80 % av vinerna (alltså 10 % mer än i ”vanlig” Chianti) och lagras i minst 1 år före lansering. Står det Riserva på etiketten är det 2 år som gäller, och för Gran Selezione 30 månader.

I förhållande till Chianti DOCG har vinerna mer koncentration och struktur, och lagras i större utsträckning på ekfat.

IGT Toscana Sangiovese

När det står IGT Toscana Sangiovese på etiketten har producenten möjlighet att välja druvor från olika områden kring hela Toscana. Minst 85 % av vinet ska utgöras av Sangiovese. Det här är vinet för dig som letar efter en ung, pigg och fruktig version av Sangiovese.

Maremma Toscana DOC

Ett 1078 hektar stort kustligt område som angränsar till Bolgheri (mer om Bolgheri snart under rubriken Super Tuscans). Maremma höjdes upp från IGT till DOC 2011, ett tecken på att det finns kvalitetspotential. Om du köper en Maremma Rosso ska vinet till minst 60 % innehålla Cabernet Franc, Cabernet Sauvignon, Ciliegiolo, Merlot, Sangiovese, och/eller Syrah. Köper du istället en flaska etiketterad Maremma Toscana Sangiovese, ska det vara minst 85 % Sangiovese i vinet.

Morellino di Scansano DOCG

Här i södra Toscana får Sangiovese en generöst mogen karaktär i sin frukt. Morellino (”den lilla mörka”) är det lokala namnet på Sangiovese i detta 1098 hektar stora vinområde med vulkaniska jordar. Vinerna ska till minst 85 % bestå av Sangiovese. Till skillnad från Brunello di Montalcino krävs här ingen lång lagring på ekfat. Resultatet? Koncentrerade och fruktiga viner med inslag av körsbär, granatäpple, plommon, läder och kryddor.

Vino Nobile di Montepulciano DOCG

Vi är nu omkring 12 mil söder om Florens, Sangiovese kallas Prugnolo Gentile och odlas på lägen om minst 250 och max 500 meter över havet. Tillsammans med grannen Brunello di Montalcino var Vino Nobile var en av de första italienska regionerna att få den högsta kvalitetsbeteckningen DOCG år 1980.

Till skillnad från Brunello kan Vino Nobile innehålla upp till 30 % av Cabernet Sauvignon, Merlot och Syrah. Smakmässigt bjuder vinerna på elegansen hos en Chianti Classico och strukturen hos en Brunello di Montalcino. Vinerna ska lagras i 2 år före det att de säljs.

Rosso di Montepulciano DOC

En liknande modell som i fallet med Brunello och Rosso di Montepulciano. Med andra ord är Rosso di Montepulciano den yngre och mer lättillgängliga varianten av Vino Nobile di Montepulciano. Vinet är redo redan i mars året efter skörd.

Vingårdar i solnedgången. Bild: Pexels

Vad är en Super Tuscan?

Viner från Toscana där Sangiovese kompletteras med eller byts ut av Cabernet Sauvignon och Merlot brukar kallas för Super Tuscans.

Det hela tog sin början i mitten av 1970-talet i Bolgheri vid Toscanas medelhavskust, och närmare bestämt Tenuta San Guido. Där och då lanserade Mario Incisa della Rochetta ett ambitiöst och välgjort vin baserat på Cabernet Sauvignon. Vinet fick namnet Sassicaia och bröt mot alla existerande regler vad gällde druvsammansättning. Därför klassades det som ett enkelt bordsvin, Vino da Tavola.

Ungefär samtidigt såg vinet Tignanello dagens ljus. Signerat den anrika familjen Antinori. Vinet lanserades först som en Chianti Classico från ett enskilt vingårdsläge, och därefter som en Vino da Tavola med Sangiovese och Cabernet Sauvignon.

Både Sassicaia och Tignanello var en motreaktion på 1960- och 1970-talens toskanska vinlag, där kvantitet var viktigare än kvalitet. Målet var att producera så mycket som möjligt – bland annat var producenterna tvungna att använda minst 10 % gröna druvsorter i sin Chianti. Något som i kombination med höga skördeuttag kunde ge tunna, syrliga viner utan kraft och kropp.

Sassicaia och Tignanello blev en slags motpol. Bordeauxdruvorna Cabernet och Merlot odlade i ett soligt medelhavsklimat gav frukt och koncentration, och lagringen på små, franska ekfat kryddiga toner av fat. Det faktum att viner med så här pass hög kvalitet och respektingivande prislapp såldes som bordsviner gjorde att vinerna att kallas Super Tuscans.

Som ett resultat av utvecklingen i Toscana infördes år 1994 ett nytt steg i den italienska vinlagstiftningen: Indicazione Geografica Tipica. Tanken var att kunna ge utrymme till en kategori med bättre kvalitet än Vino da Tavola men med mer flexibilitet än Denominazione di Origine Controllata.

Bolgheri – området vid Medelhavskusten där Sassicaia skapades – fick sitt eget DOC år 1983 och får max innehålla 50 % Sangiovese tillsammans med Cabernet Franc, Cabernet Sauvignon, Merlot och Syrah.

Pizza med tomatsås kan vara en Sangioveses bästa vän. Bild: Pexels

Vilken mat passar bra till vin av Sangiovese?

Den höga syran och friska körsbärsfrukten i en ung Sangiovese (typ Toscana Sangiovese eller Chianti) gör det till ett perfekt vin till italienska rätter med inslag av tomat. Så som pizza eller krämig pasta i tomatsås. Eller varför inte en insalata caprese med din favoritmozzarella och solmogna körsbärstomater?

En Chianti Classico med drag av mörka körsbär och lite fatkrydda blir en väldigt trevlig kombo till en svamprisotto. Vinets friskhet bryter igenom det krämiga, och de kryddiga tonerna passar fint till svampens finstämda skogsaromer.

Till Brunello di Montalcino, Vino Nobile di Montepulciano och andra lagrade uttryck för Sangiovese är lamm, lasagne, och biff wellington favoriter. En rätt med protein och lite fett kommer att hjälpa till att mildra vinets tanniner och låta frukten komma fram. Självklart funkar det även med finpizza eller en bit pecorino!