Vad är orange vin? 5 snabba fakta

Det finns i många olika nyanser. Från ljust citrongult med orange reflexer till intensivt bärnstensfärgat. Orange vin är trendigt och spännande – men vad är det egentligen? Hur får det sin färg, och hur produceras det? Här kommer fem snabba om orange vin.

AI verkar tro att orange vin är gjort på apelsiner… Bild: Canvas AI-verktyg.

1. Hur tillverkar man orange vin?

Orange vin är helt enkelt ett vin gjort på gröna druvor men där man använt samma tillverkningsmetod som för rött vin. Det vill säga att druvskalen macererats (lakats ur) med musten under alkoholjäsningen. Det är den längre tiden i kontakt med skalen som ger orange vin dess färg – för vita viner separeras skalen från musten före jäsningen för att få ett ljust, klart vin utan tanniner.

2. Hur smakar orange vin?

I druvornas skal finns aromämnen som ger vinet smak, och tanniner som ger strävhet och struktur. Ett orange vin blir därför lite som ett mellanting mellan vitt och rött vin. Orange vin brukar oftast jäsas och lagras i tankar av cement eller i amforor (lerkrus). Därför är det ovanligt att hitta orange viner med fatkaraktär. Under lagringen exponeras vinet för lite mer syre än vad som är brukligt för vita viner. Detta i sin tur leder till aromer som är lite mer ”mogna” jämfört med ett vitt vin. Till exempel mogna äpplen, aprikos, nötter och torkad frukt varvat med apelsinskal och kryddor. Smaken är ofta frisk, men inte med lika uttalad syra som i ett vitt vin. 

Kanske går det att göra apelsinvin? Den här texten handlar i alla fall om orange vin gjort på vindruvor. Bild: Canvas AI-verktyg.

3. Varifrån kommer orange vin?

Troligtvis från Georgien, där allt vin med största sannolikhet har sina rötter. Än idag producerad en stor mängd orange vin i Georgien – man använder ofta en jätte-amfora som kallas qvevri för jäsning och lagring. Friuli i nordöstra Italien och Slovenien är två platser där orange vin har en stark tradition. Idag finns det spännande orange viner från de flesta ursprung, från Alsace till Chile och Sicilien.

4. Vilken serveringstemperatur är bäst för orange vin?

Ett orange vin är som godast vid 12 -14°C. Alltså en serveringstemperatur mitt emellan den för ett vitt och ett rött. Om du serverar det för kallt kan tanninerna upplevas som alltför hårda, och om det är för varmt tappar det den fräscha känslan.

5. Till vad passar ett orange vin?

Med sin tanninstruktur har ett orange vin förmågan att hantera den rika smaken i ostar som Roquefort, Comté och Gouda. Skaldjur är en annan favorit – prova med ostron eller halstrade kräftor eller pilgrimsmussla! Friskheten och aromerna av torkad gul frukt gifter sig på ett aptitretande sätt med skaldjurens sälta. 

Vad är skillnaden mellan croissant och cornetto?

Frukost i Frankrike med en frasig, nybakad croissant. Eller italiensk morgonespresso med cornetto. Har du någon gång funderat över skillnaden mellan croissant och cornetto? De är ganska lika till sin form och smak – men under lagren av smördeg döljer sig olika ingredienser och historia.

Croissantfrukost. Bild: Pexels

Croissanten är Frankrikes mest populära bakverk, med pain au chocolat som en stark tvåa. Förvånande nog är den faktiskt inte fransk från början. Det sägs att croissanten har sitt ursprung i Wien, där den ska ha skapats år 1683 för att fira österrikarnas seger över Turkiet. Bakverkets form ska ha inspirerats av det ottomanska rikets flagga. Omkring hundra år senare, i slutet av 1700-talet, ska den Österrike-födda Marie-Antoinette ha introducerat croissanten till det franska hovet. Snart började ett gäng Paris-konditorier att specialisera sig på denna österrikiska lilla läckerbit – croissanten börjar sprida sig i den franska huvudstaden.

Vad kännetecknar smaken hos en croissant?

En klassisk croissant har en uttalad smak av smör. Ytan är frasig och den inre delen mjuk och krämig. Om den är söt eller salt är en smaksak – du kan hitta allt ifrån salta croissanter med fromage och jambón (ost och skinka) till söta varianter med pistagenötter eller choklad.

Triss i cornetto med olika smaker. Bild: Pexels

Historien bakom cornetto

Vi tar oss över gränsen till Italien där ingen frukost är komplett utan espresso och cornetto. Men vad är storyn bakom det italienska svaret på croissant?

Intressant nog verkar cornetton ha uppkommit exakt samtidigt som croissanten – kring år 1683 i regionen Veneto tack vare handelsförbindelser med Wien. Det italienska receptet på cornetto ska ha inspirerats av den österrikiska kipfeln. Ett halvmåneformat bakverk som fanns i både salta och söta varianter.

Så, vad är skillnaderna mellan croissant och cornetto?

  1. Cornetto bakas ofta med ägg i degen, för croissanter används ägg bara för att pensla ytan
  2. En croissant har ofta mindre socker men mer smör än en cornetto
  3. En cornetto får ofta en tydlig vaniljsmak tack vare att vaniljextrakt används i degen
  4. Formen på en cornetto är ofta lite mer böjd och kompakt, croissanten något rakare

Som ett resultat är croissanten oftast lite mer smörig med en aptitlig ”degighet” i mitten, medan cornetton får en sötare och mer kak-aktig känsla. Nu – dags att du hittar din favorit!

Källor
https://artsandculture.google.com/story/MQXhoPJBiV0Fxg?hl=fr
https://www.artisans-gourmands.fr/project/le-croissant-viennoiserie-preferee-des-francais/https://www.isacco.it/it/la-storia-del-cornetto

Guide till viner från Mallorca

Med mer än 500 kilometer gnistrande medelhavskust, pulserande städer och vandringsvänlig natur är Mallorca en magnet för besökare törstiga på nya upplevelser. När du bekantat dig med Palma, apelsinstaden Sóller och stränder som Formentor och Es Trenc kan det vara dags för ett glas lokalt vin. Vilka vinområden finns på Mallorca? Vad heter de lokala druvorna, och vad smakar vinerna? Vamos allá!

År 2023 producerades vin från 2107 hektar med vingårdar på Mallorca. Vilket är ungefär hälften så mycket som odlingsytan för Rías Baixas i nordvästra Spanien, bara för att sätta denna siffra i ett sammanhang. Till skillnad från Spaniens atlantinfluerade västkust åtnjuter Mallorca ett varmt och soligt medelhavsklimat med omkring 2750 soltimmar per år. Regnar gör det också, men bara omkring 500 mm regn per år koncentrerat till hösten. På Mallorca odlas såväl lokala druvsorter som Callet, Manto Negro, Gorgollasa och Prensal Blanc som de internationella Chardonnay och Cabernet Sauvignon. Så, vad finns det för olika vinodlingsområden på Balearernas största ö?

Spårvagn i Sóller. Bild: Pixabay

DO Binissalem

Binissalems historia av vinodling går tillbaka till romartiden – och vid 1800-talets slut hade de blivit så poppis att Jorden runt på 80 dagar-författaren Jules Verne skrev om dem i en av sina romaner. Vi har att göra med ett ganska litet område (närmare bestämt 154,75 km2) i mitten av ön. Här odlas druvorna på sluttningar 70-140 meter över havet utanför de stillsamma byarna Santa María del Camí, Consell, Binissalem, Santa Eugènia och Sencelles. Odlingarna skyddas av bergskedjan Serra de Tramuntana. Jordmånen är mager och stenig, vilket gör att vinrankorna behöver fokusera all kraft på att bilda vindruvor snarare än lövverk. I Binissalem samsas vinrankor med oliv- och fikonträd. Många av dem binds fortfarande upp en vaso, ett traditionellt system där vinrankan växer som en liten buske.

Vilka druvor odlas i Binissalem?

De lokala Manto Negro, Callet och Gorgollasa odlas tillsammans med spanska trotjänare som Tempranillo och Monastrell och de franska vännerna Cabernet Sauvignon, Merlot och Syrah. När det kommer till vita viner hittar vi Moll eller Prensal Blanc och Giró Ros bland de lokala druvsorterna, tillsammans med Cava-duon Parellada och Macabeo. Det odlas även aromatiska druvor som Moscatel de Alejandría och Moscatel de Grano Menudo – och Chardonnay.

Det är få saker som slår smaken av solmogen apelsin! Bild: Pixabay

Hur smakar vinerna från Binissalem?

De röda vinerna måste innehålla minst 30 % Manto Negro och max 30 % Gorgollassa. Manto Negro är den mest planterade röda druvan i Binissalem, och ger lätta, parfyrmerade viner med drag av solmogna röda bär, örter och kryddor. För att ge kropp och struktur till vinerna blandas den ofta med mer kraftfulla druvor så som exempelvis Cabernet Sauvignon. Gorgollasa adderar både fruktiga och balsamiska toner till de röda vinerna från Binissalem.

För de vita vinerna gäller att de måste innehålla minst 50 % Moll/Prensal Blanc eller någon av Moscatel-druvorna. Moll ger viner med balans mellan fräschör och frukt och inslag av vit persika, äpple, kvitten och ibland en lite örtig aniston. Moll är den mest planterade druvan, följt av Chardonnay.

Mer än 70 % av allt vin som produceras i Binissalem är rött – och i huvudsak är det två olika stilar. Å ena sidan friska, josiga och bäriga röda viner som får dig att tänka på vildhallon, granatäpple och färska örter. Dessa viner är oftast baserade på de lokala druvsorterna och har vinifierats i rostfritt stål och/eller cement, eventuellt en liten del i ekfat. Du kan även hitta lite mer kraftfulla viner med mörkare frukt och tydliga drag av rostade fat och vanilj – då oftast med en större mängd Cabernet Sauvignon, Merlot eller Syrah.

Vindarna från havet influerar vinodlingarna i Pla i Llevant. Bild: Pixabay

DO Pla i Llevant

Pla i Levant betyder ”slätten och östkusten” på katalanska – en ledtråd till var vi finner vinodlingarna. Totalt odlas druvor på omkring 500 hektar, ungefär fem gånger så stort som Binissalem. En annan viktig skillnad är att vinodlingarna här mestadels är planterade i nivå med havet. De får sin svalka av friska, saltstänkta havsbrisar i stället för av odlingar på högre höjd. Växlingen mellan den varma luften som bildas över land och den svalare havsluften skapar en ständig rörelse. Fenomenet kallas lokalt för Embat.

Vilka druvor odlas i Pla i Llevant – och hur smakar vinerna?

Det odlas till störst del blå druvor i Pla i Llevant, och de viktigaste är Merlot, Cabernet Sauvignon, Callet och Syrah. Callet är områdets signaturdruva och har en förmåga att behålla en frisk fruktsyra även i ett varmt odlingsklimat. En välkommen fördel på Mallorcas östkust! Vinerna blir bäriga och mjuka med drag av solmogna mörka hallon, viol, mineral och färska örter. Även om det finns endruvs-Callet är det vanligast att hitta den i blends med Cabernet Sauvignon, Merlot och Syrah, som ger kropp och struktur.

När det kommer till gröna druvor är det väldigt jämnt mellan Prensal (Moll) och Chardonnay, följt av Giró Ros. De vita vinerna från Pla i Llevant är i regel mer tropiska och fylligare än de från Binissalem på grund av det varmare mikroklimatet. Florala toner av apelsinblom och jasmin varvas med aprikos och persika.

Vi de la Tierra de Mallorca

Om en producent vill använda druvor från hela ön, eller blanda druvor på ett sätt som går utanför reglerna för DO Binissalem eller DO Pla i Llevant går det att använda Vi de la Tierra de Mallorca som ursprung. Många odlare väljer att gå denna väg för att kunna ha mer flexibilitet i sin vinmakning – helt enkelt för att kunna tillåta sig att experimentera lite med druvor och lagringssätt. VT Mallorca är ett spännande ursprung med en stor variation av vinstilar – här gäller det att vara nyfiken och upptäcka sin favoritproducent för att förstå hur vinet kommer att smaka.

Mallorkinsk restaurang. Välkommen in! Bild: Pixabay

3 tips på mat som passar till viner från Mallorca

1. Lokal och ost och chark – Queso de Oveja och Sobrasada

Queso de Oveja är en lokal mallorkinsk ost, tillverkad på mjölk från korasen Oveja roja mallorquina. Denna ko ger bara 1,5 liter mjölk per dag. Å andra sidan pratar vi om en riktig smak- och proteinbomb som ger en koncentrerad och smakrik ost. Andra lokala ostar att hålla utkik efter är exempelvis Burguera och Grimalt. Om du vill addera lite charkuterier till din lokala kombo kan jag tipsa om sobrasada, en smakrik korv kryddad med paprika och svartpeppar. Kombinera detta med ett friskt och bärigt rött vin från Mallorca och du kan känna solen i ansiktet!

2. Pa amb oli – bröd med olivolja

Böndernas fastfood. Under hårda dagar på fälten behövdes mat med mycket energi, och grunden blev ofta bröd med olivolja, oliver och tomat. Om man kunde addera någon form av protein som fisk, kött, ägg eller ost var det en lyx. En perfekt rätt att inleda med för att stilla den värsta hungern – och en god kombo med ett friskt vitt vin från Mallorca.

3. Frito mallorquín

En kraftfull maträtt som baseras på grillat lamm- eller fläskkött. Till detta serveras ett urval grillade grönsaker så som potatis, lök, tomat, paprika, lagerblad, ärtor och pinjenötter. Här är det dags att plocka fram ett fylligare rött, varför inte en blend på lokala druvsorter med inslag av Cabernet Sauvignon och Syrah?

Vad är Pet Nat? Få koll på smak, tillverkning och vad som passar till

Kanske har du sett uttrycket Pet Nat under bubbeldelen på en vinlista. Eller funderat på vad som egentligen döljer sig bakom de där flaskorna med färgglada etiketter och kronkapsyl på Systembolagets hylla för tillfälligt sortiment. Nu gör vi en kort djupdykning i Pet Nat!

Vad betyder Pet Nat?

Det är en förkortning av franskans Pétillant Naturel, som betyder ”naturligt mousserande”.

Vad är Pet Nat?

Ett mousserande vin som bara jäst EN gång på flaska istället för två. Något som kallas méthode ancestrale. Det ger en pärlande, ofta lite söt stil av vin som ibland har sedimentet kvar. I synnerhet bland naturvinsproducenter är det poppis att göra Pet Nat.

Hur tillverkas Pet Nat?

Druvorna pressas och jäsningen påbörjas. När jäsningen gått ungefär halvvägs sänks temperaturen så att jästsvamparna saktar ner sin aktivitet. Detta skedde helt naturligt då den kalla vintern kom – även om många producenter idag styr processen med temperaturkontrollerade tankar. Nu förflyttas den halvjästa musten till flaska – fortfarande med en hel del socker (och jäst) kvar.

När temperaturen sedan skruvas upp vaknar jästsvamparna till och börjar äta på resten av sockret i flaskan. Det bildas koldioxid som löses upp till mjuka, pärlande bubblor i flaskan. Ofta, men inte alltid utförs en dégorgering. Vilket innebär att jästfällningen avlägsnas under tryck för att vinet ska bli lite klarare. Vissa producenter låter istället jästfällningen vara kvar, vi får då ett lite grumligt bubbel där jästen tillför en speciell karaktär till vinet. Om jästen avlägsnats toppas flaskan upp med samma vin och försluts med den slutgiltiga korken. Till skillnad från att göra mousserande med traditionell metod tillsätts alltså aldrig socker eller jäst under produktionen – bubblorna blir till med den jäst och det socker som finns i det ursprungliga vinet.

Hur smakar Pet Nat?

Eftersom en Pet Nat bara jäser en gång har den lägre alkohol än bubbel som jäst två gånger (som Cava, Crémant och Prosecco). En Pet Nat har mjuka, pärlande bubblor med karaktär av druva och/eller växtplats. Eftersom basvinet kan vara gjort på både gröna och blå druvor varierar karaktären därefter. Från gula äpplen, krusbär, citron och ljust bröd för en typisk vit varisant till hallon, hibiskus och blodapelsin för en rosé-pet nat. En Pet Nat får dessutom ofta en lite jästig karaktär från tillverkningsprocessen. Inte helt olikt en äppelcider.

Till vad passar Pet Nat?

Fransmännen säger att Pet Nat är perfekt för ”apéro” – typ en AW. Eller drink före maten till chips, oliver och salta marconamandlar. Med sin friska syra och pärlande bubblor tycker jag också att ett glas Pet Nat blir en fin brytning till en krämig, lite stallig ost såsom Brie, Camembert eller chèvre. Skaldjur och Pet Nat är en spännande kombon där sältan hos maten gifter sig fint med Pet Nattens markerade fräschör. Tips: friterat och Pet Nat är en superkombo där syrligheten och bubblorna hos Pet Nat tar udden av det feta i maten.

Vad händer med smaken på ett vin när samma druva odlas i olika klimat?

Sval- eller varmodlade druvor? Bild: Pexels

Hur kommer det sig att Chardonnay smakar gröna äpplen och mineral när den odlas i Chablis men papaya och honungsmelon i viner från Kalifornien? Att Sauvignon Blanc från Sancerre doftar nässlor, när den doftar passionsfrukt i viner från Marlborough? Hur olika druvor varierar med olika typer av klimat är vad vi ska ta reda på i det här inlägget. Och för att förstå det på djupet kommer vi att gå in på vad en druva behöver för att trivas, hur mognadsprocessen fungerar och vilka lokala faktorer kring en vingård som kan påverka mognaden. Vi kommer även att titta närmare på hur Chardonnay, Sauvignon Blanc, Pinot Noir och Syrah doftar och smakar när de odlas i olika typer av klimat.

Det finns flera exempel på druvor som visar upp helt olika ansikten beroende på var i världen de odlas: Cabernet Sauvignon från Bordeaux är stram och frisk, den chilenska tolkningen är ofta mjuk och generös med drag av eucalyptus. Syrah från Rhône är slank och vitpepprig medan den från Barossa Valley är muskulös och intensivt fruktig. Malbec från sydvästra Frankrike är tuff, tanninrik och animalisk – men när samma druva odlas under Mendozas sol får den i stället sammetslena tanniner och en rik fruktighet.

I princip all kommersiell vinodling sker någonstans mellan de 30:e och 50:e breddgraderna. Bild: Pexels.

Var odlas druvorna till världens viner?

Vad alla zoner för kommersiell vinproduktion har gemensamt är att de är belägna mellan den 30:e och den 50:e breddgraden på norra och södra halvklotet. Men – som vi alla vet – det är en sanning med modifikation, i synnerhet i takt med att klimatet förändras. För bara ett par år sedan är det inte sannolikt att England skulle ha varit en självklar del av en karta för vinproduktion. Idag produceras det årligen omkring 90 000 hektoliter bubbel av god kvalitet.

Här i Sverige som fortfarande anses vara ett rätt extremt klimat finns det över 100 vingårdar varav omkring 10 har en lönsam verksamhet… Och om mina källor stämmer finns världens nordligast belägna vingård i Lerkekåsa i Norge, som ligger vid Telemark två timmar från Oslo på 59 grader nord. Här odlas Solaris och hybriddruvorna Rondo och Golubok.

Tittar vi på andra extrema exempel odlas det druvor för vinproduktion i Tahiti, där det tropiska klimatet ger två skördar per år. Carignan och Muscat of Hamburg används till rosa och vit Vin de Tahiti. Medan världens mest sydliga belägna vingård länge fanns i Nya Zeelands Central Otago är det nu i Argentinas Patagonien på den 45:e breddgraden på det södra halvklotet som vi finner denna vingård.

Ju närmre ekvatorn, desto varmare klimat och desto mer svalka kan behövas i form av närhet till hav eller odling på hög höjd. Ju längre från ekvatorn, desto svalare klimat så att söderläge eller en varm jordmån kan behövas för att druvorna ska kunna mogna fullt ut.

Sol, värme, vatten och näring. Det är vad en vinranka behöver för att trivas.

Vad behöver en vinranka för att trivas?

Så, vad krävs för att en vinranka ska trivas bra och producera lönsamma kvantiteter med druvor av god kvalitet?

En medelsnittstemperatur på över 10 °C under växtsäsongen

Vinrankan gillar när det är ganska varmt. De allra flesta druvsorter av Vitis vinifera kräver att temperaturen inte går under 10 °C under mognadssäsongen, och helst inte under -20°C under vintervilan. 

Samtidigt behöver vinrankan sina vintrar för att vila och fungera. Är det för varmt – som i tropiska klimat – fortsätter den att producera och det kan bli två skördar. Då får vi en trött och utsliten vinranka som jobbar dubbla skift. Under vintervilan förbereder sig även druvan för nästa blomning. Temperaturen reglerar tajmingen för knoppning, blomning, véraison och mognad.

Solljus reglerar sockerhalt och fysiologisk mognad

En vinranka behöver även solljus och ett visst antal soltimmar för att fotosyntesen ska funka. Alltså för att kunna bilda tillräckligt med socker för att komma upp i de allt ifrån 11 till 15 % som krävs för ett balanserat vin. Mängden solljus är också nära sammanlänkat med utvecklingen av tanniner och stjälkar. Ofta hänger ju ett varmt klimat ihop med ett stort antal soltimmar – men det finns också exempel på klimat med många soltimmar och svala nätter. Till exempel höghöjdsodlingar så som Etna och Mendoza i Argentina. Då bidrar de svala nätterna till att sakta ner ansamlingen av socker och de därmed potentiell alkohol i druvorna.

Vatten – men inte för mycket

Vinrankan behöver i regel ungefär 500 – 750 mm regn per år beroende på om klimatet är svalt eller varmt. För lite vatten kan leda till värmestress – då fotosyntesen helt stänger ner. Vilket motsägelsefullt nog kan leda till gröna och örtiga aromer i vinerna eftersom mognaden stannar av. Långvarig torka kan också leda till kompakta jordar som inte kan absorbera regn om det skulle komma mycket i samband med skörden. 

För mycket regn kan leda till för stora lövverk som skuggar druvorna och hämmar mognaden (särskilt i kombination med näringsrika jordar). I kompakta lerjordar som inte dränerar så bra och/eller i odlingar på flack mark kan för mycket vatten också leda till att vinrankan får ”blöta fötter”, och utspädda druvor som ger tråkiga, vattniga viner. Till sist kan för mycket nederbörd också leda till svampsjukdomar så som mjöldagg och gråröta. 

I vissa klimat – såsom Australiens Riverina eller USA:s Lodi kan konstbevattning behövas för att vinrankorna ska få tillräckligt med vatten. I Argentinas Patagonien finns naturliga bevattningssystem i form av kanaler med smältvatten från Anderna.Det finns egentligen inga gränser för hur mycket det kan regna – så länge det hinner torka upp. I Vinho Verde i Portugal faller det omkring 1700 mm per år – men tack vare mycket sol och vind kan lövverken torka upp och viner av god kvalitet produceras. 

(Lagom mycket) näring

En vinranka behöver såklart också näring för att överleva. Men inte för mycket! De bästa vinerna tycks oundvikligen komma från lägen där vinrankan fått kämpa lite och bilda djupa rotsystem. Till exempel odlingar på hög höjd med magra stenjordar, där vinrankans rötter måste söka sig långt ner i marken för näring och vatten. Och varför är det här så bra? Jo, när vinrankan får kämpa lite så lägger den all energi på att forma små, koncentrerade druvor som i sin tur ger mycket mer intressanta viner än rankor som fått för mycket vatten och näring. Risken med det är för stora lövverk som skuggar rankorna, och att druvorna blir stora och vattniga i stället för små och kompakta. 

Men – det går inte att helt svälta ut vinrankan. Vissa näringsämnen behöver den likt oss människor i sin diet för att överleva och fungera väl: kväve, fosfor, kalium, svavel, kalcium, magnesium, mangan, järn, zink, koppar, molybdenum, boron.

Druvor på väg att mogna. Bild: Pexels

Vad händer i druvan under mognadsprocessen?

Varför Pinot Noir smakar tranbär och lingon i Bourgogne och Jura och solvarma jordgubbar i Sonoma är kopplat till platsernas klimat – och hur klimatet i sin tur påverkar druvornas mognad. Och för att i detalj förstå varför viner av samma druva smakar olika i olika klimat behöver vi först förstå vad som händer i druvan under själva mognadsprocessen.

Själva begreppet ”mognad” kan beskrivas som den perfekta balansen mellan socker och syra å ena sidan, och tanniner och aromämnen å andra sidan. Helt enkelt det ögonblick när vinproducenten eller den som nu tar beslut tycker att det är idealt att skörda. När det infaller är såklart till störst del kopplat till klimat, mikroklimat och druvsort – men det finns även ett subjektivt element där vinproducentens vision om hur ett visst vin ska smaka spelar in. För att inte tala om trender – medan det under Robert Parkers glansdagar var inne med alkoholstarka och superfruktiga viner är trenden nu mer mot lägre alkohol och friskare syra.

Nu – om vi ska bli lite mer konkreta. Vad händer egentligen under mognadens gång?

Efter blomningen på våren börjar små babydruvor att synas. Druvorna börjar nu att växa och är små, hårda och gröna. Och har VÄLDIGT mycket syra. När druvorna nått ungefär hälften av sin slutgiltiga storlek börjar bären att mjukna. Det sammanfaller med den tidpunkt då blå druvsorter byter färg från grön till en mer blåaktig nyans – kallad Véraison. Exakt när det här inträffar beror på klimat och druvsort, men normalt sett 40 – 60 dagar efter det att bären börjat växa (kortare tid i varma klimat och vice versa). Efter véraison tar det allt emellan 30 dagar i varma klimat som Kalifornien eller södra Europa till 70 dagar i exempelvis Tyskland och i svala kust- eller bergsklimat för druvan att nå full mognad. För druvsorter som mognar tidigt – som Chardonnay och Pinot Noir – är mognadssäsongen mycket kortare än för exempelvis Cabernet Sauvignon, Riesling och Etnas Nerello Mascalese som alla kräver en lång mognadssäsong. 

Balansen mellan syra och socker

Syra är det som ger druvan fräschör och livslängd, och precis som det finns olika sockerarter finns det även olika syror. De två viktigaste är tartarisk syra eller vinsyra, och äppelsyra som är hårdare och friskare än vinsyran. 

I takt med att mognaden fortgår så ökar mängden socker i druvan, och syran minskar. Mer korrekt är egentligen att säga att mängden fruktsyra ”spädes ut” i takt med att sockermängden ökar. 

Vill vi ha den där perfekta balansen mellan fyllighet/frukt/socker å ena sidan och fräschör å andra sidan gäller det alltså att vi skördar i tid, innan syran fallit för mycket och socker/potentiell alkoholhalt stuckit i väg. Vi riskerar annars att få ett alltför tungt och flabbigt vin. 

Vad som är viktigt att veta här är att mängden äppelsyra faller fortare än mängden tartarisk syra – och här har vi kanske förklaringen till varför Chablis och annan svalodlad Chardonnay är så krispig. I ett svalt klimat går mognaden långsammare, och därmed går det att skörda druvor när nivåerna av den friska äppelsyran fortfarande är höga.

Fysiologisk mognad = mjuka tanniner och rik aromatik

Begreppet ”fysiologisk mognad” handlar om den mognad som sker parallellt med att socker ökar och syra faller – i stjälkar, kärnor och skal. Det vill säga de delar av druvan där färgämnen, många utav smakämnena och inte minst tanninerna finns. 

Termen uppstod när många odlare – särskilt i varmare regioner – insåg att mäta sockerhalt, syra och pH-värde inte räckte för att bestämma ett idealt skördedatum. Det räcker ju inte att syra och socker är i balans – du vill ju även att tanninstrukturen ska harmoniera med övriga element och att vinet ska uttrycka de aromer du tycker är typiska för druvan och området.

För att mäta detta kan odlare titta på mängden anthocyaniner (färgämnen) och andra fenoliska ämnen. 

En risk med varma klimat är att mängden socker kan öka alltför snabbt på varma odlingsplatser, jämfört med utvecklingen av färg, tanniner och smakämnen. Om odlaren märker att druvorna har 15,5 % i potentiell alkohol är man kanske tvungen att skörda – men om druvorna inte nått fysiologisk mognad riskerar vinet att få hög alkohol, gröna, trubbiga tanniner på grund av omogna stjälkar och skal, och druvans typicitet i form av aromer har kanske inte hunnit utvecklas.

Så vad kan en odlare göra för att försöka tajma att druvorna får en perfekt balans mellan syra och socker samtidigt som skal, stjälkar och kärnor är mogna? Det vi behöver här är en förlängd mognadsprocess- där vi får sockeransamligen att sakta ner så att den fysiologiska mognaden hinner ikapp.

Socker, syra, tanniner och stjälkar. Det är mycket som ska mogna hos druvan. Bild: Pexels

Hur kan en odlare tajma socker/syra-balans med fysiologisk mognad?

Dels kan vi odla på svalare mikroklimat, så som på hög höjd eller nära vatten. Vi kan också plantera på en nordlig sluttning om vi är norra om ekvatorn eller en sydlig om vi befinner oss söder om densamma. Om det är vatten som saknas kan vi konstbevattna – om området tillåter det.

Vi kan även minska ration mellan lövverk och druva – det är via löven som vinrankan ansamlar socker. Desto mindre total lövyta exponerad mot solen, desto långsammare sockeransamling. Det finns till och med odlare som producerar lågalkoholviner på detta sätt! Till sist är skördedatumet extremt viktigt för att uppnå balans. Kanske behöver en solig del av vingården skördas tidigare, medan en lite skuggigare skördas några dagar senare för att druvorna ska komma in med rätt balans.

På Etnas sluttnigar mognar druvorna månader senare än de nedanför vulkanens fot.

Vilka lokala faktorer påverkar mognaden?

I stor utsträckning är det var på kartan vi befinner oss som kommer att avgöra hur mognaden fortgår och därmed hur vinet kommer att smaka – men till ibland förvånansvärt stor del är det lokala faktorer som avgör. Här på bilden ser vi Etna som ett exempel – där druvorna skördas så sent som i november eftersom den höga altituden på vulkanens sluttningar förlänger mognadssäsongen med flera månader jämfört med odlingar nedanför vulkanen, som har ett typiskt varmt medelhavsklimat och skördas i augusti…

Allt annat lika så faller temperaturen med ca 0,6 C per 100 m. Att plantera på hög höjd är därför ett säkert sätt att förlänga mognadssäsongen i ett varmt klimat.

Exponering mot solen är något som kan ha en extremt stor inverkan på hur druvorna i en vingård mognar. Värmen på ett soligt läge kan förstärkas via skydd från vind och varma, steniga typer av jordmån som återreflekterar solens strålar när dagen är slut. Till exempel skiffret i Mosel och les galets i Châteauneuf-du-Pâpe.

Skillnaderna mellan olika vingårdslägen blir som mest markerade i svala odlingsklimat – Bourgogne är typexemplet vilket även reflekteras i den detaljerade vinlagstiftningen med 33 Grand Cru:er och 662 Premier Cru-lägen som i hög grad är baserad på just exponeringen mot solen, men även jordmån.

Närhet till stora vattenmassor såsom sjöar eller hav har en utjämnande effekt på det lokala klimatet. Vatten absorberar ju och lagrar stora mängder värme – vatten ändrar inte temperatur lika snabbt som luftmassor över land. Detta gör att vinodlingar i anslutning till vattenmassor får en jämnare och mer konstant både temperatur och luftfuktighet. Den här effekten går att notera vid alla stora vinfloder såsom Rhen, Duero/Douro, Donau – men också i odlingsområden nära havet såsom Napa Valley i Kalifornien och Hunter Valley i Australien.

Ett glas Chardonnay, tack. Ska den vara sval- eller varmodlad? Bild: Pexels

Så smakar Chardonnay, Sauvignon Blanc, Pinot Noir och Syrah från olika klimat

Nu – om du läst så här långt – dags att se hur olika odlingsklimat påverkar smaken hos fyra av världens mest planterade druvor.

Exempel 1: Chardonnay från Bourgogne och Stellenbosch

Chardonnay är lite av en vinvärldens kameleont. Så om Chardonnay nu varierar så mycket, vilka är druvans grundläggande drag eller DNA?

För det första mognar Chardonnay tidigt, och har därmed en kort växtsäsong. Den gillar därför inte alltför varma klimat.

Chardonnay har även en hög, frisk syra som ger fräschör, spänst och ett långt liv både för svalodlade och varmodlade stilar.

Typiska drag för svalodlad Chardonnay är en frisk karaktär, lätt till medelfyllig kropp och aromer av citrus och gröna äpplen. I kombination med inslag av fat – en lätt touch snarare än en dominerande ekfatskaraktär.

Chardonnay från lite varmare klimat får en fylligare kropp, högre alkohol, mer toner av gul och tropisk frukt. Högre koncentration gör att vinerna blir mer lämpade för lagring på ekfat – så att Chardonnay från varmare lägen kan lagras i större proportioner på ek eller på nyare fat.

Bourgogne ligger långt norrut, på 47:e breddgraden från ekvatorn. Vi får ett svalt kontinentalt klimat med kalla vintrar och korta, ibland varma somrar. Medelsnittstemperaturen under växtsäsong är 19,6 °C, vilket definitivt är svalt. Jämfört med Stellenbosch är det ca 2°C svalare, ganska mycket i dessa sammanhang.

Stellenbosch har ett soligt och varmt medelhavsklimat på 33:e breddgraden, så betydligt närmare ekvatorn än Bourgogne. Det är alltså lättare att få Chardonnay att mogna här än i Bourgogne. Snarare kan det vara så att vi behöver svalka – något som erbjuds dessa vingårdar i form av välkomna  havsbrisar från Atlanten. Samt odlingar på lite högre höjd – Stellenbosch är ganska kuperat.

Antalet solskenstimmar per år i Dijon är i snitt 1830 – en siffra som för sig självt kanske inte säger så mycket. Men – jämfört med Stellenboschs 3042 h förstår vi att producenterna aktivt behöver leta soliga lägen för att få druvor med mycket mognad.

Resultatet? Bourgogne Blanc tenderar att vara lätt med markerad syra, aromer av gröna och gula äpplen, mogen citrus och en touch av smöriga ekfat. Samtidigt som Chardonnay från Stellenbosch får en fylligare kropp, mer avrundad syra och aromer av varmare, soligare och mer tropisk frukt. Ofta är faten även mer markerade eftersom vinet ”tål” det.

Sauvignon Blanc doftar ofta av något grönt. Bild: Pexels

Exempel 2: Sauvignon Blanc från Sancerre och Marlborough

Sauvignon Blanc är ju till skillnad från Chardonnay ju är en aromatisk druva där druvans egen karaktär tenderar att slå igenom nästan oavsett vilket klimat den odlas i. Du känner säkert alla igen de omisskänliga aromerna som kan variera från nyklippt gräs och färska örter i viner från svala klimat såsom Loiredalen, till lime och passionsfrukt i viner från soligare klimat som exempelvis Marlborough.

Och för Sauvignon Blanc finns det faktiskt en kemisk komponent som direkt kan kopplas till den här typiskt örtiga karaktären. Det rör sig om en grupp doftämnen som kallas metoxpyraziner, och som även förklarar det örtiga draget hos Cabernet Sauvignon.

Studier har visat att koncentrationen av metoxpyraziner sjunker påtagligt när druvorna mognar och ju mer sol de får – vilket förklarar att Sauvignon Blanc från svalare eller mindre soliga klimat har en mer tydligt örtig karaktär.

Sancerre hittar vi i centrala Frankrike längs Loirefloden. Det är ett tydligt kontinentalt klimat med kalla vintrar och varma somrar. Det är så pass svalt att det inte alltid varit självklart för Sauvignon Blanc att mogna fullt ut – men det finns 3 mildrande faktorer som lockar fram lite mer frukt i druvorna: odling på sluttningar i söderläge som ger mer sol under dagen och bra dränering, närheten till en temperaturutjämnande vattenmassa (Loire) och att odlingarna är i lä för blåst tack vare intilliggande skogar. En annan viktig åtgärd för att förhindra att vinerna härifrån blir alltför örtiga och sakna frukt – särskilt under svala, regniga år – är att plocka bort en del knoppar redan innan de slagit ut för att ge mer koncentration till kvarvarande bär. Samt att hålla ett öppet lövverk så att solen når druvorna.

Nu ska vi till Marlborough – och kanske är anledningen till att Malborough blivit så populärt som ursprung för Sauvignon Blanc att det kombinerar ett svalt odlingsklimat med ett högt antal soltimmar? Här får vi både den friska, krispiga syran och de örtiga aromerna som gör SB så distinkt – samtidigt får vi en mer tropisk känsla i frukten jämför med viner från klimat med färre soltimmar.

Marlborough är utan tvekan Nya Zeelands största vinregion – och den är relativt ung. Den första kommersiella vingården etablerades år 1973. Vi är på den södra öns norra del, med ett svalt maritimt klimat – det är närheten till de svala strömmarna i Stilla Havet som drar ner temperaturen. Samt att vi är långt från ekvatorn.

Odlingarna breder ut sig i en flack floddal med ett lapptäcke av olika jordmåner. För att nå en bra mognad i Marlborough är det framförallt 2 saker som gäller: att ha en väldränerande jordmån så att vattnet rinner bort och som minskar fertilitet och beskära, beskära, beskära! Sauvignon Blanc har alla förutsättningar att växa snabbt här och får druvorna inte dra fördel av regionens alla soltimmar kan smaken lätt bli grön på grund av det svala klimatet.

Så hur smakar vinerna? Både Sancerre och Marlborough är svala klimat – den stora skillnaden är att Marlborough får fler soltimmar. Resultatet är att Sauvignon Blanc från Sancerre ofta får drag av mineraliet, nässlor, krusbär och citrus. Syran blir frisk och kroppen lätt. Vinerna från Marlborough tenderar att få en mer uttalad aromatik, ofta med drag av passionsfrukt och lime. Kanske är förklaringen att halten av metoxpyraziner sjunkit undan mer under Marlboroughs sol.

Viner av Pinot Noir får ofta en ljus färg. Bild: Pexels

Exempel 3: Pinot Noir från Jura och Monterey

Pinot Noir är ju precis som Chardonnay en druva som reflekterar essensen av sin växtplats på ett näst intill unikt sätt bland världens blå druvor. En annan likhet är att den mognar tidigt – och därmed föredrar svala till tempererade klimat. På alltför varma odlingsplatser tappar den inte bara smak, en annan risk är att de tunna skalen bränns i solen.

Det är alltså en druva som behöver svalkande influens i någon form – och de platser där den odlas med framgång har kontinentalt klimat, maritim influens eller är långt från ekvatorn.

De tunna skalen ger mjuka viner med tanniner som för det mesta är lätthanterliga. Aromatiken bjuder alltid på någon form av röda bär – från lingon och tranbär i sin allra mest syrliga form till solmogna jordgubbar från soligare lägen.

Jura hittar vi i östra Frankrike, på gränsen till Schweiz. Det är ett av Frankrikes minsta vindistrikt som har ett kontinentalt klimat med relativt mycket regn. Det är LÅNGT till havet och andra vattendrags mildrande influens och klimatet blir därmed ännu mer kontinentalt än i Bourgogne. Det finns även en stor risk för frost. För att druvorna ska få mognad och undvika frostskador här behöver vi hitta västerläge med eftermiddagssol, gärna på sluttningar. Mycket riktigt finns de flesta av Juras odlingar på sluttningar ca 250 – 450 möh.

Monterey tillhör Kaliforniens Central Coast. Monterey är alltså namnet både på vinregionen i sin helhet och på den största underregionen – Monterey AVA. Denna löper längs hela regionen från Monterey Bay i norr till den södra gränsen med Paso Robles. Monterey har ett betydligt större odlingsområde än i Jura – 16 200 ha – vilket innebär att det finns rum för klimatet att variera otroligt mycket. Den enskilt viktigaste faktorn för varje vingård är dess läge i förhållande till Monterey Bay. Vingårdar i norr har betydligt mer svalka än de i söder tack vare närheten till vatten, svala brisar och morgondimmor.

I Monterey är medelsnittstemperaturen faktiskt svalare än i Jura pga närheten till kusten. Men – vi är närmare ekvatorn och odlingarna får därmed mer sol. Vi har alltså en växelverkan mellan solsken som snabbar på mognaden och svala havsbrisar som saktar ner den.

Eftersom både Jura och Monterey är svala klimat blir fruktsyran hög och aromatiken går åt röda, syrliga bär. Den stora skillnaden är här antalet soltimmar som i Monterey skyndar på sockermognaden. Det i sin tur kan leda till något högre alkohol och därmed fylligare kropp, lite mer solmogna bär (typ jordgubbar) och något mer avrundad syra. Hur producenterna väljer att fatlagra är kanske det som skapar allra störst skillnad i karaktär.

Syrah eller Shiraz? Bild: Pexels

Exempel 4: Syrah från norra Rhône och Barossa Valley

Syrah är en druva vars mognadscykel är alltså någonstans mitt emellan tidigt mognande druvsorter som Chardonnay/Pinot Noir och sent mognande druvsorter som Garnacha och Mourvèdre. Detta betyder att vi behöver ett moderat till varmt klimat för att Syrah ska kunna mogna fullt ut. Syrah har också ett väldigt kort fönster för när det är idealt att skörda.

Det går att åstadkomma kvalitativa viner av Syrah/Shiraz i både lite svalare och i lite varmare klimat. Resultatet är olika stilar – där svalodlade viner får en karaktäristiskt pepprig ton i kombination med drag av björnbär, viol, lakrits och läder. Fruktsyran blir markerad och vinerna eleganta och medelfylliga. Den där peppriga tonen kan förklaras med ett doftämne som heter rotundone. Det här doftämnen fungerar lite som Sauvignon Blancs metoxpyraziner – halterna blir högre vid låg temperatur och mycket nederbörd.

I varma klimat är den peppriga tonen ofta nedtonad och fram träder istället solmogna plommon och björnbärskompott. Ofta i kombination med vanilj och rostat kaffe från fat. Tanninerna upplevs som mjukare och vinerna som fylligare pga en högre alkoholhalt.

Om vi börjar med Crozes-Hermitage, så är vi ju här i norra Rhône på den 45:e breddgraden. Vi har ett kontinentalt klimat med kalla vintrar och varma somrar – vars effekt intensifieras av områdets många branta sluttningar med exponering mot solen. I norr är klimatet tempererat med svalkande vind, medan de södra delarna av appellationen har en tydligare medelhavsinfluens – Crozes-Hermitage har hela 2400 solskenstimmar per år! Vilket faktiskt inte är så stor skillnad mot de 2770 solskenstimmar vi har i Australiens Barossa Valley.

Barossa Valley har ett milt medelhavsklimat med i snitt 2°C varmare under odlingssäsongen än Crozes-Hermitage. Som vi redan konstaterat är det inga chockartade skillnader i vare sig medelsnittstemperatur eller soltimmar. Trots det får vi två helt olika uttryck för Syrah – viner från Crozes-Hermitage tenderar att ha en slank, frisk och svalfruktig smakprofil med drag av chark och vitpeppar. Medan Barossa-odlad Syrah (eller Shiraz som den kallas här) kan få uppemot 1,5 % högre alkohol. Det blir fylligare, kraftigare viner med tydliga drag av solmogna plommon och björnbär. Inte sällan ackompanjerad av toner av rostade fat, kaffe och choklad.

Hur kan vi förklara skillnaden i smakprofil om det inte beror på soltimmar eller medelsnittstemperatur?

Det som skapar Barossas signatur-koncentration stavas dry farming och old vines. Alltså att skippa konstbevattningen i ett redan torrt klimat – Barossa får ungefär hälften så mycket regn som Crozes – och  att i Barossa Valley finns flera av Australiens äldsta stockar (upp till 170 år!) som ger små skördar av oerhört koncentrerade viner. Den här stilen av vin lämpar sig väl för vinifiering och lagring på ekfat, vilket ju kan addera till intrycket av fyllighet.

Vet du, det här var faktiskt allt för denna gången. Bra jobbat om du läst så långt och hoppas att du blev nyfiken på att prova viner av samma druva från olika klimat!

Kan vin verkligen smaka mineral? Så lär du dig hitta mineralitet i vin

Har du någon gång upplevt att ett vin doftar varmt grus eller sandstrand? Eller kanske läst i en smakbeskrivning att vinet har ”inslag av mineralitet”? Detta begrepp kan vara svårt att definiera – i det här inlägget försöker vi ta oss ett steg närmare att förstå vad mineralitet i vin egentligen innebär.

Huruvida ett vin kan ge uttryck för sin växtplats genom att dofta mineral är omdebatterat i vinvärlden. Framför allt är det vanligt att vinproducenter i områden med en mineralrik jordmån menar att det finns en koppling mellan odlingsplatsen och en mineralisk karaktär i vinet. Här är några exempel på vinområden kända för just mineralitet, och vilken typ av mineralisk karaktär som brukar kopplas ihop med dessa platser:

Chablis och Muscadet – ostronskal

Sancerre och Pouilly-Fumé – flinta

Alsace – petroleum, grafit, skiffer

Etna Bianco – varm sten

Soave – krita

Rías Baixas – sälta

Ljus sherry av typen Manzanilla – sälta

Dessa exempel till trots tycks det inte finnas några solklara vetenskapliga bevis på att vinrankans rötter skulle kunna plocka upp mineraliska element ur jorden och överföra dessa till vindruvorna i form av aromämnen. Till exempel menar den inflytelserike geologiprofessorn Alex Maltman att mineralämnen är doftlösa och att deras koncentration i vin är långt under tröskeln för vad som går att uppfatta.

Utöver det nämns ordet mineralitet inte ens i flera tunga verk om vinprovning, bland annat The taste of wine från 1983 av den tidige franska vingurun Émile Peynaud. Om du söker på ”minerality” i vin-uppslagsverket The Oxford Companion to Wine konstateras det även här att det hittills inte finns några bevis på en direkt koppling mellan mineralämnen i jorden och vinets smak.

Vad som däremot är sant och bevisat är att vinrankan är beroende av en rad mineralämnen för sin överlevnad – till exempel natrium, kalcium, magnesium och zink.

Så hur smakar mineralitet i vin?

Även om det inte till fullo går att bevisa exakt hur vin får en mineralisk karaktär kan vi konstatera att många människor upplever någon typ av mineralitet när de provar vin. Inklusive mig själv. Nu fokuserar vi på hur mineralitet i vin upplevs i doft och smak.

Låt oss börja med doften. Vi har redan nämnt några vanliga exempel på hur mineral kan dofta – kanske känner du igen dig i beskrivningen av varm sten, ostronskal eller flinta? Även doften av regn på solvarm asfalt eller en fuktig sandstrand skulle kunna klassas som dofter av mineral. Eftersom doftspråket bygger på metaforer är det helt upp till dig och dina egna erfarenheter vilken beskrivning du tycker är mest träffande. Nästa gång du provar ett vin som för dig har mineralitet, är ett förslag att passa på att fråga dina med-provare hur de skulle beskriva vinet. Någon som vuxit upp på västkusten kanske tenderar att använda referenser som ”tång” eller ”sandstrand”, medan en person uppvuxen i en urban miljö snarare tänker på doften av varmt grus när det sopas bort på våren.

När det kommer till mineralitet i vinets smak brukar det beskrivas som en blandning av friskhet och sälta. En torr, uppfriskande känsla med ”stenig” eftersmak. I regel har viner med mineralisk karaktär hög fruktsyra och ett lågt pH-värde. Egenskaper som ofta hänger ihop med vita viner från svala odlingsområden. Exakt vad det beror på ska vi överlåta att forskare att svara på – men min personliga teori är att de subtila nyanser som en mineralisk karaktär utgör lättare uppfattas i ett friskt vitt vin utan tanniner och med den diskreta fruktighet som ett svalt klimat tenderar att ge. Där toner av mango, litchi eller passionsfrukt inte överskuggar dragen av ostronskal, sten eller sand.

Men stämmer det här verkligen? Ett av exemplen ovan är ju Etna på Sicilien, i princip så långt söderut du kan komma i Italien. Faktum är att den höga höjden på Etna (odlingarna ligger på upp till 1300 meter över havet) saktar ner mognadsäsongen och skapar stora skillnader i temperatur mellan dag och natt. Utan att definiera Etna som en svalklimatsregion kan vi absolut säga att druvorna får möjlighet att utveckla och bibehålla en frisk fruktsyra. Och – om det nu skulle finnas någon koppling mellan jordmånen och vinets smak är en aktiv vulkan förmodligen det bästa stället att börja på…

Sälta i vin – en typ av mineralitet

På temat mineralisk sälta tycker jag att det är intressant att druvor som odlats i kustområden nära havet ofta kopplas ihop med mineralitet. Till exempel Albariño från Rías Baixas eller den ljusa, friska (och salta!) sherry-typen Manzanilla från Sanlúcar de Barrameda (om du just nu funderar på vad Fino och Manzanilla är nu igen kan du läsa mer här).Det finns till och med en studie som visar att när Manzanilla-druvan Paolomino odlats närmare kusten så har den ett högre innehåll av sodium eller salt – 70 mg/l i stället för 40 mg/l för odlingar längre inåt landet.

Tidigare var det vanligt att tro att den upplevda sältan hos en Manzanilla mer än något annat berodde på lagringen. I kuststaden Sanlúcar de Barrameda blir det jästtäcke eller flor som bildas ovanpå vinet nämligen tjockare än kring de andra sherry-städerna Jerez och Puerto de Santa María. Där kallas samma typ av sherry för Fino eftersom jästtäcket där är tunnare. Historiskt har alltså Manzanilla-vinernas karaktär definierats av sin lagring, där det väl tilltagna lagret med flor gett en snustorr, frisk och salt smak med drag av mandel och jäst. Till denna förklaring kan vi nu även addera att druvorna i vissa fall odlats närmare kusten och därmed fått ett högre innehåll av salt – både tack vare den saltstänkta ponientevinden och av morgondagg mättad med saltvatten från Atlanten.

När upplevde du senast mineralitet i vin? Och vilken typ av vin var det?

Fem frågor om Rioja

Om du åker ungefär en timme rakt söderut från Bilbao hamnar du i Haro, Riojas västligaste stad. Härifrån kan du ta dig vidare in i ett av Spaniens främsta vindistrikt – där Tempranillo och Garnacha efter en tid på ekfat ger mjuka viner med doft av vanilj, torkad frukt och tobak. En av orsakerna bakom Riojas popularitet och unika karaktär är utan tvekan lagringen. Sedan 2017 klassificeras även vinerna utifrån område, kommun och vingård.  

Gamla stockar i Rioja.

Under slutet av 1800-talet härjade vinlusen phylloxera vastatrix i Bordeaux. Vingårdar ödelades, och producenterna sökte sig över gränsen till norra Spanien och Rioja för att hitta nya odlingsmarker.

Med sig tog de traditionen att lagra viner på fat. När vinerna sedan kunde skeppas vidare via den nybyggda järnvägen blev succén snart ett faktum. Rioja var – och är – ett vin som levererar en stor smakupplevelse i förhållande till sin prislapp.

För att undvika fusk och förfalskning skapades år 1925 ett ursprungsskydd för vinerna från Rioja: Denominación de Orígen. Det reglerar odlingsområde, vilka druvor som kan användas och i vilka proportioner, hur många kilo druvor som får skördas och hur vinerna ska lagras. Som du säkert har märkt har ett flertal spanska viner bokstäverna ”DO” utskriva någonstans på etiketten. Dessa indikerar alltså att vinet i fråga kommer från ett av Spaniens 70-tal olika DO. Men – Rioja var först!

År 1991 upphöjdes Riojas status till DOC. Det står för Denominación de Orígen Calificada och är en slags division 1 för spanska viner. Hittills är det bara Rioja och Priorat som tillhör denna toppliga.

Dimmig morgon i Rioja Alavesa.

1.      Var ligger Rioja?

Odlingsområdet Rioja sträcker sig över de tre regionerna La Rioja, Baskien i nordväst och Navarra i nordöst. I norr skyddas området från atlantregn av bergskedjan Sierra de Cantabria. I söder är det en annan bergskedja, Sierra de la Demanda, som håller den allra torraste luften borta.

Floden Ebro flyter genom landskapet, med byar karvade ur sandsten på varje sida. Dock är det från en annan flod som området fått sitt namn: Oja. Río Oja.

Rioja brukar delas in i tre delar.

Rioja Alta

Den västligaste delen av Rioja där du känner fukten från Atlanten i luften. Leriga jordar med varierande inslag av kalksten och järn ger strukturerade och täta viner, främst av Tempranillo.

Här kan du upptäcka vinstaden Haro, som tillsammans med Paris och London var en av Europas första städer att få elektriskt ljus.

I den större och mer pulserande staden Logroño finns ett rekorstord antal tapasbarer per capita – de flesta samlade på och kring gatan Calle Laurel.

Rioja Alavesa

Alavesa är den nordligaste delen av Rioja, som tillhör Baskien. Även här är Tempranillo den stora stjärnan, framför allt från kalkstensrika lerjordar.

I byar som Elciego och Laguardia kan du njuta av viner med stor koncentration och elegans samtidigt som du beundrar mixen av medeltida och modern arkitektur.

Rioja Oriental (tidigare Baja)

Vi rör oss österut och börjar känna varma vindar och doften av timjan i luften. Medelhavsinfluensen är starkare än den från Atlanten, och Garnacha trivs bättre än Tempranillo.

Vinerna från Rioja Oriental ger en välkommen värme och rondör till strama Tempranillo. Både förr och nu är det vanligt att viner från Riojas tre olika områden blandas för att ge en komplett smakprofil.

Samtidigt går det att hitta viner med doft och smak av en enskild odlingsplats.

En lite suddig pulpo (bläckfisk). Gott med Rioja Jóven eller Crianza.

2.      Vilka druvor används i viner från Rioja?

För röda viner används 5 druvor.

Tempranillo

Ger drag av körsbär, björnbär, tobak och torkade örter. Med lite utveckling och ofta i kombination med ekfatslagring uppkommer den för Rioja så karaktäristiska aromen av dillchips. Tempranillo ger täta tanniner och frisk syra – två bra förutsättningar för att vinerna ska kunna lagras länge. Den i särklass mest odlade druvan i Rioja med 88 % av odlingsytan för röda viner.

Garnacha Tinta

Från svala lägen ger Garnacha en förförisk hallonfrukt med örtiga inslag. Med fler soltimmar och senare skörd blir vinet fylligare, den röda frukten mer intensiv och alkoholhalten högre. Garnacha används ofta för att ge såväl volym som parfym till röd Rioja. Med sina 7,5 % av odlingsarealen är det den andra mest planterade blå druvan i området.  

Graciano

En sällsynt druva som främst går att hitta i Rioja. Med sina tjocka skal och friska syra ger Graciano djup i både färg och smak. Särskilt bra gifter den sig i kombination med Tempranillo i en blend. Tack vare druvans eftersökta egenskaper ökar odlingarna stadigt från nuvarande 2,1 %.

Utöver Tempranillo, Garnacha Tinta och Graciano odlas kan det även finnas ett par procent av druvorna Mazuelo (Carignan) och Maturana Tinta i en röd Rioja.

Till Riojas vita viner kan inte mindre än 9 olika druvor användas.

Viura

Viura upptar 69 % av odlingarna och är därmed den vanligaste gröna druvan för vit Rioja. Känner du igen namnet Macabeo? Det är ett annat namn för Viura, som används när den odlas i Katalonien och används i Cava. Viura ger en äpplig ton med inslag av citrus och vita blommor. Syran är pigg och druvan har likt Chardonnay en förmåga att uttrycka aromer av fatlagring utan att ta över.

Tempranillo Blanco
Precis som namnet antyder är Tempranillo Blanco släkt med sin blå motsvarighet. Den vita versionen uppkom som en mutation av den blå år 1988. Likt Viura är Tempranillo Blanco krispig och pigg. Aromerna å andra sidan går mer mot tropisk frukt, så som banan och melon.

Övriga tillåtna druvor i vit Rioja är i fallande ordning utifrån odlingsyta Garnacha Blanca, Sauvignon Blanc, Chardonnay, Malvasía, Maturana Blanca och Turruntés.

Fat är en oumbärlig del i Riojas smak-ekvation.

3.      Hur smakar vinerna från Rioja?

En typisk röd Rioja får sin smak av druva, ekfat och utveckling på flaska. Resultatet är ett nyanserat vin där frukt varvas med ekfatskrydda och mognadstoner.

En ung Rioja är ofta kraftfull med betoning på färsk frukt och inslag av kryddiga fat. Ju längre vinerna lagras, desto mjukare blir tanninerna. Frukt och fat får sällskap av mognadsaromer från utvecklingen på flaska.

En vit Rioja är krispig med aromer av gröna äpplen, melon, örter, vita blommor och en lätt ton av fat. Med tiden går färgen från ljust grönskimrande till gyllengul – och vinet får snygga nyanser av torkad frukt, hasselnöt, grillad ananas och rök.

Aromer från druvan

Röda viner: Hallon, körsbär, björnbär, plommon
Vita viner: Gröna äpplen, citron, vita blommor, melon

Aromer från lagring på ekfat

Röda viner: Vanilj, rostat trä, mjölkchoklad, rökigt, kryddnejlika
Vita viner: Vanilj, brynt smör, nötter, rök

Aromer från utveckling på flaska
Röda viner: Torkad frukt, läder, tobak, skogslöv, kanel
Vita viner: Torkad gul frukt, nötter

4.      Vad betyder Crianza, Reserva och Gran Reserva?

Till skillnad från många andra viner som säljs 1–2 år efter skörd, är det vanligt att viner från Rioja lagras en längre tid både på fat och flaska innan de säljs.

För att du som kund ska veta hur lång tid vinet lagras används termerna Crianza, Reserva och Gran Reserva. De ger också en indikation om vinets karaktär.

Så, vad är det som gäller?

Genérico eller Joven

Oftast unga viner från skörden som går 1–2 år tillbaka. Smaken påminner mestadels om färsk frukt. Samtidigt finns det producenter som lagrar sina viner betydligt längre, men som ändå säljer dem som en Genérico. Det kan bero på att de vill ha en kreativ frihet i sin vinodling och vinmakning som sträcker sig utanför det som är tillåtet enligt Riojas vinlagstiftning.

Crianza

En vinstil där färsk frukt möter kryddiga toner av fat och en lätt mognadston i bakgrunden.

Rött vin: 2 års lagring varav minst 1 år på ekfat och resten på flaska
Vitt vin: 18 månaders lagring varav minst 6 månader på ekfat och resten på flaska

Reserva

Nu börjar mognadstonerna av torkad frukt och tobak att göra sig påminda. Tanninerna blir mjukare, men vinet har fortfarande inslag av färsk frukt.

Rött vin: 3 års lagring varav minst 1 år på ekfat och resten på flaska
Vitt vin: 2 års lagring varav minst 6 månader på ekfat och resten på flaska

Gran Reserva

Färgen går mot tegel, tanninerna är sammetslena och vinet upplevs ha en lättare kropp än Crianza och Reserva. Aromerna av fat och mognadstoner är de som tar störst plats.

Rött vin: 5 års lagring varav minst 2 år på ekfat och resten på flaska
Vitt vin: 4 års lagring varav minst 6 månader på ekfat och resten på flaska

Rioja har mycket sevärd arkitektur. En timme norr om Rioja hittar du Guggenheim-muséet i Bilbao, där denna bild är tagen.

5.      Hur funkar de nya kvalitetsklasserna i Rioja?

Sedan 2017 är det möjligt för producenter att kommunicera område, kommun och enskild vingård på etiketten. Så att du som vindrickare kan uppleva effekten av Riojas olika terroir i ditt vin.

Från svala, atlantpräglade vingårdar i Alta och Alavesa till de torrare, medelhavsvarma lägena längre österut. Skillnaden i klimat, jordmån och läge tycker jag gör att den nya klassificeringen tillför en ny dimension till vad Rioja kan uttrycka.

På etiketten kan du hitta

Viñedo Singular

Från en enskild vingård vars stockar är minst 35 år gamla och som ska skördas för hand. Vingården i fråga behöver vara erkänd av ministeriet för fiske och jordbruk (som tydligen tar denna typ av beslut). Slutligen ska det färdiga vinet blindprovas två gånger och få omdömet excelente innan status som Viñedo Singular kan uppnås.

Vino de Municipio

Vin från en specifik kommun. Vingårdarna behöver finnas inom gränserna för den kommun som nämns på etiketten. Likväl behöver vinet jäsas och lagras inom samma kommun.

Vino de Zona

Druvor som jäses, vinifieras och lagras inom ett givet område kan bli till ett vin med denna benämning.

Och just det, bilderna i det här inlägget har jag tagit själv 🙂

Vilken är din bästa Riojaupplevelse?

Upplev Monastrell från Jumilla

Sen eftermiddag i augusti och termometern visar 39 °C när du blickar ut över det vidsträckta landskapet, täckt av vinrankor. Värmen blir hanterbar tack vare en lätt vind som sveper mellan rankorna. Här, på karg slättmark omgiven av berg, är det bara oliv-och mandelträd i sällskap av vindruvor som lyckas överleva. Vi är i Jumilla, där Monastrell har en förmåga att omvandla ett tufft odlingsklimat till överraskande eleganta och livfulla viner.

Vingård i Jumilla. Foto: Elin.

Jumilla är både en vinregion och en stad med omkring 25 000 invånare. Vinregionen sprider sig över de två provinserna Murcia och Albacete. Med andra ord odlas druvorna till Jumilla DO i sydöstra Spanien, med La Mancha, Andalusien och Medelhavet som närmsta grannar.

Från Alicantes stränder behöver vi ta oss cirka 8 mil rakt in i landet för att nå Jumillas gränser. Närheten till Medelhavet kan ge en viss fräschör till de vingårdar som ligger längst söderut i odlingsområdet, men framför allt är det höjden på 320 – 900 meter över havet och de kalkstensrika jordarna som ger rankorna svalka och vatten.

De vintyper du kan hitta från Jumilla är Tinto (rött), Blanco (vitt), Rosado (rosé), Jumilla dulce (sött) och det förstärkta Vino de Licor Tinto Monastrell.

Monastrell på väg att mogna. Foto: Elin

Vilka druvor odlas i Jumilla?

Monastrell är utan tvekan Jumillas superstar. Spaniens tredje mest odlade druva upptar omkring 80 % av Jumillas totala odlingar. Och det finns en naturlig förklaring. Monastrell är en av få druvor som kan hantera Jumillas 3000 soltimmar och minimala regnmängd (bara ca 300 liter per år). Det soliga, torra och varma klimatet till trots kan druvan mogna med stor elegans och bibehållen fruktsyra.

Hur Monastrell smakar kan variera oändligt beroende på bland annat odlingsläge och när druvan skördas. Jumilla kan ibland förknippas med bombastiska, alkoholstarka viner med drag av syltig frukt. Den stilen är fullt möjligt att åstadkomma – men mitt intryck är att odlarna idag ofta strävar efter att producera mer nyanserade viner. Och att det är möjligt är det ingen tvekan om. Monastrell är en druva som verkligen kan tolka platsen den odlas på.

Från lite varmare lägen möter du aromer av solvarma björnbär, plommon, blåbär, hallon, torkade örter och svartpeppar. Monastrell kan ge riktigt fylliga viner med mjuka, mogna tanniner och en balanserad men värmande touch mot avslutet. Om vinet spenderat tid på fat, möts frukten av mörk choklad, rostade fat, vanilj och espresso.

Druvor från svalare odlingslägen kan ge aromer av färska jordgubbar, hallon, solmogna körsbär, krusbär och färska örter. Ackompanjerat av en pigg syra, medelfyllig kropp, lite tanninbett och ett fräscht avslut. Denna stil av vin produceras på druvor som vuxit hundratals meter över havet och skördats tidigt.

I Jumilla finns ett stort antal stockar med respektabel ålder, på allt ifrån 30 till 100 år. De äldre stockarna ger en lägre avkastning – belöningen är viner med silkeslen koncentration som visar det bästa druvan har att erbjuda.

Utöver Monastrell odlas den spanska trion Cencibel (Tempranillo), Garnacha Tintorera och Garnacha. Dessa druvor kompletteras av Cabernet Sauvignon, Merlot, Syrah och Petit Verdot. Bland de gröna druvorna återfinns La Mancha-druvan Airén, Macabeo och Pedro Ximenez som är känd för att ge söta, koncentrerade viner till produktionen av sherry. Utöver dessa hittar vi även Malvasía, Chardonnay, Sauvignon Blanc, Moscatel de Grano Menudo och Verdejo.

Stenig kalkstensjord i Jumilla. Foto: Elin

Vad är det för typ av jordmån i Jumilla?

Jorden är brunaktig med krämfärgade stenar av varierande storlek, och har ett högt innehåll av kalksten. Regnet som faller under vår och höst sugs upp av kalkstenen och bevaras där som en reservoar. När rankornas rötter sedan behöver fukten som mest, finns den tillgänglig, och gör att druvorna kan överleva sommarens gassande sol och brist på regn.

Ett sätt att hjälpa vinrankans rötter att få tillgång vattnet är att lufta jorden. Det vill säga, att vinodlarna med jämna mellanrum fluffar till jorden mellan plantorna.

Svampsjukdomar är sällsynt i Jumilla – det finns helt enkelt knappt någon fukt som gör att de sprids. Därför är det enkelt att odla enligt ekologiska principer, utan att egentligen göra någon större skillnad mot det traditionella sättet att odla i Jumilla.

Det produceras mycket getost i Jumilla. Bild: Pixabay.

Vad äter jag till viner från Jumilla?

Den traditionella Jumilla-dieten är till för att ge en ordentlig energiboost till jordbrukarna som jobbade på fälten. För att ladda upp inför en vinterdag i minusgrader eller en sommardag i 40° åt de bland annat Arroz y conejo con caracoles, risotto med kanin och sniglar.

En annan rätt som i all sin enkelhet är perfekt till ett glas Jumilla är grillat lamm med vitlök och tomat. Som ett tillbehör eller förrätt – missa inte Queso de cabra frito con tomate, en friterad färskost av getmjölk som serveras med tomat eller med marmelad av vinskal. Lokalt och supergott. I princip all lokal ost är producerad av getmjölk, eftersom det är de enda betesdjuren som hittar tillräckligt med mat bland vinrankorna och olivträden.

Dags att slänga lite vitlöksmarinerad svamp på grillen? Kanske med färsk rosmarin och timjan? Frukten i en röd Jumilla kommer att möta umamin i rätten på ett fint sätt.

Inte för att päron är en klockren kombo till vin, men jag vill ändå slå ett slag för Jumilla-päronet. Precis som för sina viner har Jumilla ett ursprungsskydd för sina päron: Pera de Jumilla Denominación de Orígen Protegida. Ett sött, saftigt och smakrikt päron av typen Ercolini.

Få koll på Cava – druvor, tillverkning och smak

Cava har blivit mångas favoritbubbel och ett alltmer vanligt alternativ till Prosecco eller Crémant. Aromerna av gröna äpplen, grapefrukt och kex för lätt tankarna till en uteservering i Barcelona. Varifrån kommer Cava, vilka druvor används, hur tillverkas den och hur skiljer du Cava från Prosecco bara genom att smaka?

Året är 1872, platsen Sant Sadurní d’Anoia i Katalonien. Efter en studieresa till Champagne är Josep Raventós Fatjó tillbaka på hemmaplan för att testa att göra mousserande vin som får sina bubblor genom en andra jäsning på flaska. Han använder de lokala gröna druvorna Macabeo, Xarello och Parellada. Den nya drycken kallas för Champaña.

När vinlusen phylloxera några år senare (1887) drabbar Katalonien måste i princip alla druvor grävas upp och ersättas med nya. Några av de mest inbitna odlarna föreslår att man ska plantera gröna druvor snarare än blå – det blir de tre nyss nämnda ”Cavadruvorna” som får mest odlingsareal.

År 1972 går Spanien med i det som då kallades EG (men som skulle komma att bli EU). Kategorin Champaña tycktes vara lite väl lik en annan bubblande dryck och en ny term myntades: Cava. Ordet kan översättas till ”källare” på spanska och drycken har alltsedan dess gått under samma namn. Förkortningen D.O som du ofta ser på etiketten står för ”Denominación de Orígen” och syftar på det ursprungsskyddade område inom vilket druvorna kan odlas.

Varifrån kommer Cava?

Till skillnad från alla andra ursprungsskyddade områden för spanska viner (åtminstone såvitt jag vet) kan D.O. Cava faktiskt produceras på olika platser runt om i Spanien. I regionerna Katalonien, Rioja, Extremadura och i Valencia. Däremot produceras inte mindre än 95 % av all Cava i Penedés, Katalonien där drycken har sitt historiska ursprung. Här odlas druvorna i ett soligt medelhavsklimat på varierande höjd över havet.

År 2020 infördes en ny klassificering av ursprung för Cava. Odlingsområdena är mer eller mindre desamma som tidigare, men har fått nya officiella namn:

Comtats de Barcelona (Katalonien)

Valle del Ebro (Rioja)

Viñedos de Almendralejo (Extremadura)

Zona de Levante (Valencia)

Inom Comtats de Barcelona och Valle del Ebro finns i sin tur nya underregioner som från och med 2020 kan skrivas ut på etiketten.

Vilka druvor används till Cava?

Macabeo

Den druva som brukar utgöra basen i Cava, och även den mest odlade. Macabeo ger fruktiga viner med aromer av gröna äpplen och en lätt floral ton. Det är en mångsidig druva som ger krispigt äppliga toner med hög syra när den skördas tidigt. Med senare skörd eller lagring påminner aromerna mer om gula äpplen, nötter och honung. Visste du att det är samma druva som Riojas Viura?

Xarello

Efter Macabeo är detta den näst mest planterade druvan i det ursprungsskyddade området för Cava. Xarello är en druva med stark personlighet som ger en typisk ”Cavasmak”. Du förstår när du testar 😊 Utöver det är den känd för att ge kraft och struktur tack vare sina tjocka skal. Fruktsyran är hög och lagringspotentialen god. Att Xarello dessutom trivs i flera olika sorters jordmån och altitud gör att den uppskattas av både odlare och Cavadrickare.

Parellada

Nu pratar vi fräschör och elegans. Parellada är den druva som ger ett lyft åt vinerna – aromerna kan påminna om jasminblom och granny smith-äpplen. Parellada gillar svalka och trivs bäst på de högst belägna sluttningarna där den kan få en lång och utdragen odlingssäsong.

Macabeo, Xarello och Parellada är de mest klassiska Cavadruvorna, och du hittar dem i en stor majoritet av vinerna från D.O Cava. Men det finns fler som är tillåtna. De två övriga gröna druvorna är Chardonnay och Subirat Parent (Malvasia). För att göra rosé-cava kan odlaren välja mellan Garnacha Tinta, Trepat, Pinot Noir och Monastrell.

Hur tillverkas Cava?

Cava får sina bubblor genom en andra jäsning på flaska. En likhet den delar med Champagne och Crémant, men som skiljer den från Prosecco (som får sina bubblor genom en andra jäsning på tank). Den andra jäsningen på flaska kallas för traditionell metod eller Método tradicional.

  1. Skörden brukar äga rum någonstans i augusti. När druvorna levererats till vineriet pressas de försiktigt och om det ska bli en vanlig (ej rosé) Cava avlägsnas skalen direkt. För viner som ska bli till Cava Rosé får skalen däremot vara med en stund och ge färg.

  2. Den första jäsningen drar i gång – jäst förvandlar sockret i druvorna till alkohol. Alla druvor vinifieras separat för att hålla isär smaker och karaktär. När jäsningen är över har vi ett första basvin!

  3. Dags att hitta den karaktär vi söker för vår Cava. Vinmakaren provar vin från de olika tankarna, uppdelat på druva och vingårdsläge. Man blandar vin med olika egenskaper såsom friskhet, fyllighet, fruktighet och olika sorters aromer med målet att hitta en balanserad slutblend.

  4. När blenden är klar fylls den på glasflaskor. En shot bestående av jäst och socker tillsätts och flaskan förseglas med en kronkapsyl. Detta kallas tiraje, och är det som kommer att skapa en andra jäsning inuti flaskan. Jästen börjar direkt att äta på det socker som finns i flaskan. Som du vet bildas det både alkohol och koldioxid under en jäsning – och eftersom koldioxiden inte har någonstans att ta vägen löses den upp i vinet som bubblor.

  5. Dags för lagring. För att få kallas Cava, måste vinet vila i samma flaska under minst 9 månader. Mer om de olika lagringskategorierna alldeles strax.Flaskorna förvaras i horisontellt läge i Cavaproducenternas källare. Här njuter de av en mörk och stilla tillvaro i konstant temperatur. Tiden tillsammans med jästen ger en brödig karaktär som kan påminna om allt från kex till nougat och rostat bröd.

  6. Termen Degüelle är densamma som franskans dégorgement och handlar om att avlägsna jästen från vinet så att det blir redo att säljas. Flaskorna ska nu så sakteliga byta position från horisontell till vertikal. Detta gjordes tidigare (och fortfarande i vissa källare) för hand, en flaska i taget. Idag finns ett smart verktyg som kallas gyropalette. Det är en slags bur med plats för 504 flaskor som roterar alla flaskor till rätt position samtidigt.

    Flaskhalsarna är nu upp-och-ner med allt jästsediment samlat i halsen. Jästpluggen är lättare att hantera i fryst form – därför kyls flaskhalsarna ner tills att sedimentet fryser. Jästen plockas bort och flaskorna toppas upp med motsvarande mängd vin.

  7. Det är nu Cavan får sin söthetsgrad, från Brut Nature till Dulce. Detta steg kallas Licor de Expedición eller Dosage. Flaskan får en speciell kork anpassade för mousserande viner (så kallad mushroom stopper) och folie.

Så vet du hur mycket socker det är i Cava

Det är bara att kika på etiketten. Någon av följande termer kommer alltid att finnas med.

Brut Nature: 0–3 g/l

Extra Brut: 0–6 g/l

Brut: Max 12 g/l

Extra Seco: 12–17 g/l

Seco: 17–32 g/l

Semi Seco: 32–50 g/l

Dulce: Min 50 g/l

Vad betyder Cava Reserva och Gran Reserva?

Lagringen på sin jästfällning i flaska är till stor del det som ger karaktär åt Cava. Därför finns det ett krav på att all Cava måste lagras i minst 9 månader på sin jästfällning i flaska innan den säljs.

Efter 9 månader börjar Cavan att få en lätt brödig karaktär – med diskreta toner av kex och nötter.

Om du letar efter en djupare smak med mer påtagliga toner av brynt smör, rostat bröd och brioche, då är det Reserva eller Gran Reserva du ska leta efter.

Reserva ska lagras i minst 18 månader och Gran Reserva i minst 30 månader. Både måste dessutom vara årgångsbetecknade.

Den typen av Cava som lagrats i 9 månader (vilket by far är den allra vanligaste) kan istället innehålla vin från olika årgångar. Det är ett sätt att jämna ut smaken så att Cavan blir sig lik varje år, även om vädret under odlingssäsongen varierat kraftigt. Att blanda vin från olika årgångar är en väl beprövad metod inom kategorin mousserande vin. I Champagne tillämpas denna metod för i princip alla viner som heter ”Brut Cuvée” eller liknande och är champagnehusens signaturbubbel.

Hur smakar Cava? Lär dig skilja på Cava och Prosecco

Till sist – dags att prova.

Om du har två glas framför dig med Prosecco i det ena och Cava i det andra är jag säker på att du kommer att känna skillnaden.

Prosecco brukar alltid påminna om päron, färsk citrus, honungsmelon och fläder. Eftersom den i 99 % av fallen är tankjäst får den inga aromer av jäst eller bröd.

Cava däremot får som vi vet sina bubblor genom en andra jäsning på flaska. Du kan därför ofta hitta aromer som påminner om just bröd redan på doften.

Vi har också att göra med helt olika druvor. Medan Prosecco uteslutande produceras på Glera, som är känd för att ge aromer av päron och fläder, ger cavadruvorna en lite annorlunda karaktär. Den brukar alltid påminna om någon typ av äpplegrönt eller gultcitrusfrukt och mandel. Cava är inte alls lika blommig och sötfruktig som Prosecco utan har en torrare touch redan på doften.

I och med att Cava är jäst på flaska beter sig bubblorna annorlunda. De är något mindre och mer krämiga, medan Prosecco-bubblorna ofta är lite större och mer livliga.

Vilken är din favorit?

5 vin- och matupplevelser du inte får missa i Vejer de la Frontera

Mitt emellan Cádiz och Marbella och mitt emot Tanger hittar du Vejer de la Frontera. En mysig och ur-andalusisk by med kritvita kalkstenshus som på ett labyrintliknande sätt klättrar uppför de branta gatorna. Ljusblå portar varvas med ett överflöd av pelargoner, palmer och apelsinträd. Från utsikten på 200 meter över havet ser du gröna fält, vita molinos (väderkvarnar) och i horisonten – Marocko. Jag har tillbringat en vecka i Vejer och upptäckt 5 vin- och matupplevelser du absolut inte får missa om (när!) du åker hit.

Vejer är en by med omkring 14 000 invånare, och i förhållande till folkmängden finns det ett ovanligt stort antal bra restauranger och tapasställen. Dels hittar många spanska turister hit, dels kommer fler och fler internationella turister som söker det autentiska Andalusien.

Dessutom är det bara 20 minuter i bil till kilometervis av orörda stränder – där Atlantens vågor lockar både surfare och alla som gillar att hoppa i de saltstänkta vågorna. I hjärtat av byn ligger den familjeägda språkskolan Colegio Español de La Janda, som jag verkligen rekommenderar till dig som vill förbättra din spanska i en magisk miljö.

De flesta restaurangerna är centrerade kring den gamla delen av byn som kallas för Casco Viejo. Har du tur så stöter du på Manuelo, en señor på uppskattningsvis 90 år som än idag har ansvaret för nyckeln till byns utsiktstorn. För att klättra upp i tornet och beundra den milsvida utsikten behöver Manuelo låsa upp porten till Vejers vackraste innergård, vilket än idag är den enda vägen att nå tornet…

När klockan närmar sig 20.00 öppnar de flesta restauranger, varför inte inleda med ett glas lokalt vin från några av fastlandseuropas sydligaste vingårdar?

1. Vin från Vino de la Tierra de Cádiz

Vino de la Tierra de Cádiz är en ursprungsbeteckning för viner som odlats och framställts inom området kring denna stad. Det begränsade odlingsområdet inbegriper totalt 11 kommuner, bland andra Chipiona, Sanlúcar de Barrameda och Puerto Real.

Här växer druvorna i ett öppet och lätt kuperat landskap under en stekande sol och friska atlantbrisar. Jordmånen består till stor del av kalksten, vilket behåller fukt och motverkar att alltför mycket vatten avdunstar från vinrankornas blad. En stark fördel i Andalusiens varma och soliga klimat.  

Hur smakar vita viner från Cádiz?

Hittills har jag provat viner av druvorna Palomino Blanco, Pedro Ximénez och Sauvignon Blanc. Dessa viner har bjudit på en torr, frisk och krispig upplevelse med lätt kropp och aromer av gröna äpplen, citron, örter och mineral. Sauvignon Blanc-vinet hade en tydlig karaktär av druvan, med mycket örter och krusbär medan vinet av Palomino och Pedro Ximénez var fräscht och lite mer neutralt. Båda passade jättebra till calamares, räkor och vit fisk.

Totalt är 11 druvor tillåtna för vita viner från Vino de la Tierra de Cádiz: Chardonnay, Garrido Fino, Macabeo, Montúa, Moscatel de Alejandría, Palomino Fino, Pedro Ximénez, Perruno, Riesling, Sauvignon Blanc och Verdejo.

Hur smakar röda viner från Cádiz?

De viner jag har testat har varit fruktiga, med inslag av björnbär, plommon och färska örter. Under veckan i Vejer har jag stött på både lite lättare, ofatade viner med markerad örtighet och lite fylligare, mjukare viner med aromer av solmogen frukt och kryddiga ekfat.  

Det som gör röda viner från Vino de la Tierra de Cádiz unika är druvan Tintilla Rota. En druva som på grund av sina små skördar var nära att utrotas, men som nu är på väg tillbaka i full fart. Idag betraktas den låga avkastningen snarare som en fördel än en nackdel, eftersom små skördar = koncentrerade viner.

Genetiskt sett är det exakt samma druva som Graciano – en av birollsinnehavarna i viner från Rioja. I Rioja används Graciano som en krydda, för att ge djup och nyans åt vinerna.

I viner från Cádiz förekommer endruvsviner av Tintilla de Rota, men även blends med övriga tillåtna druvsorter: Cabernet Franc, Cabernet Sauvignon, Garnacha Tinta, Merlot, Mollar Cano, Monastrell, Petit Verdot, Syrah och Tempranillo.

Graciano eller Tintilla de Rota har anpassat sig efter de lokala förutsättningarna i Cádiz, samtidigt som de grundläggande karaktärsdragen skiner igenom i vinerna. Små druvor med tjocka skal ger viner med mycket pigment och en djup färg. Vinerna får mycket kraft och kropp med aromer av björnbär, viol och choklad. En perfekt match till en annan lokal specialitet: Carne de retinto.

2. Carne de Retinto

Carne de retinto är namnet på en mahognyfärgad boskapsras (alltså ko) som är typisk för Andalusien och Extremadura. Tillagat på rätt sätt är köttet extremt mört och smakrikt. För kött-aficionados är det en upplevelse att prova Solomillo de carne de retinto – vilket är synonymt med ryggfilé.

Rasen tros ha kommit till södra Spanien från Mellanöstern, och har i alla tider varit populär eftersom den även varit en hårt arbetande ko.  

Sedan oktober 1998 har Carne de retinto en skyddad ursprungsbeteckning. Om du är på plats i Vejer och ska anordna en egen grillkväll med Carne de retinto är det en god idé att leta efter kött med en speciell svartvit symbol som garanterar att det är äkta vara.

3. Lomo en manteca

En riktig umami-bomb som består av ister från gris smaksatt med färska örter. Den färgade versionen Lomo en manteca colorá smaksätts även med paprika. Lomo en manteca köper du på burk och använder som en spread på frukostmackan, eller för att ge smak till maträtter med både fisk och kött. Du hittar inslag av lomo en manteca på i princip alla tapasmenyer.

Mitt i Vejer finns Paco Melero’s charkuteributik som varje vecka producerar kilovis med lomo en manteca. Historiskt sett en produkt som kommit till för att ta tillvara på varje del av grisen, idag ett givet inslag in den lokala gastronomin till dagens alla måltider. Om du vill uppleva Lomo en Manteca i många olika former är ett tips att besöka Vejer den 11 oktober, då man firar Día Internacionál del Lomo en Manteca.

4. Atún rojo de almadraba – nätfångad röd tonfisk

Varje år under april och fram till juni passerar stora stim med röd tonfisk längs kusterna utanför Vejer på sin väg från Atlanten till Medelhavet. Efter en lång simtur med en hel del mat på vägen är den nu i sin bästa form för året. Fiskarna i kustbyar som Barbate, Zahara de los Atúnes och Tarifa drar upp tonfisken med stora nät – en metod som lokalt kallas för Almadraba. Endast de största fiskarna väljs ut medan mindre exemplar får simma vidare. Metoden har använts sedan feniciernas tid och anses vara ett immateriellt kulturarv.

Under våren finns färsk tonfisk att tillgå, resten av året serveras den efter att ha förvarats vid en temperatur på -60 grader.

Det är inte ovanligt att restaurangerna har en egen sektion i menyn som är helt dedikerad till Atún Rojo de Almadraba. Precis som för gris används nästan alla delar av fisken till matlagning. Atún rojo kallas därför ”El cerdo del mar”, havets gris.

I de Vejeriegiska köken råder ingen brist på fantasi för hur den röda, nätfångade tonfisken kan serveras. Från en fräsch ensalada de atún (tonfisksallad) till tataki-tonfisk med nudlar. Röd på insidan, med knaprig stekyta. Du kan också hitta olika styckdelar av fisken, såsom ryggfilén solomillo eller ventresca (mittendelen) som ofta används till sashimi tack vare sin krämiga textur.

5. Vino de naranja – vin smaksatt med apelsinskal

Vino de naranja (apelsinvin)är inte att förväxla med vino naranja/o (orange vin). Trenden med skaljästa vita viner med orange ton färg är ingen stor grej i Vejer. Här är det istället Vino de Naranja del Condado de Huelva som med fördel serveras till din cafe solo efter maten. Det är ett vin med en intensiv karaktär av soltorkade apelsinskal, balanserad av en behaglig sötma.

Vino de Naranja del Condado de Huelva är en ursprungsskyddad produkt som produceras i området kring Huelva. Först gör vinproducenten ett vanligt vitt basvin av någon eller flera av de druvor som är tillåtna. Bland annat rör det sig om Palomino Fino och Pedro Ximénez, som båda två även används för sherry. För att få en mer druvig karaktär på sin Vino de Naranja går det också bra att använda ojäst druvmust som förstärkts med druvsprit som bas.

När basvinet är klart tillsätts apelsin-essensen. Denna består av lokal druvsprit som macererats (varit i kontakt med) soltorkade apelsinskal under minst 6 månader. För att få rätt intensitet på smaken ska det vara minst 200 gram apelsinskal för varje liter alkohol.

Apelsin-essensen blandas sedan med basvinet och de båda komponenterna lagras under minst 2 år på ekfat, så att doft och smak integreras på ett harmoniskt sätt.

Vino de Naranja kan serveras väl kylt för att inleda en måltid – kombinationen av sötma och en lätt bitterhet gör att det är gott till salta tilltugg som ost och mandlar. Det kan även avnjutas solo med is och en skiva apelsin, eller som en sydspansk variation på romersk båge tillsammans med mörk choklad.