Det kommer kanske inte som en nyhet att Italien är det mest populära landet när svenskarna köper vin. Däremot är bara omkring 4 % av alla roséviner som säljs i Sverige från Italien. I stället är det Frankrike och Spanien som dominerar rosévinsförsäljningen. Men hur tillverkas egentligen rosévin, och vad finns det för roséviner från Italien?
Precis som färgen antyder är rosévin ett slags mellanting mellan vita och röda viner. Roséviner tillverkas alltid på blå druvor – till exempel Grenache och Cinsault som är vanliga i Frankrike, och/eller Nebbiolo, Sangiovese eller Corvina för att ge några exempel från Italien. Det går även finfint att göra rosé på internationella kändisar såsom Cabernet Sauvignon, Syrah eller Zinfandel.
När druvorna skördats placeras de i en stor tank av rostfritt stål och krossas varsamt. Nu kommer musten (som i sig nästan alltid är helt färglös) i kontakt med skalen. I skalen finns pigment, tanniner och en stor mängd smakämnen. I detta ögonblick påbörjas mustens resa mot att bli ett rosévin. Ju längre tid musten är i kontakt med skalen (detta kallas skalmaceration), desto djupare färg, mer påtaglig tanninstruktur och smakintensitet får vinet. Om skalmacerationen pågår tillräckligt länge har du fått ett rött vin. Vanligtvis tar det omkring 2–24 timmar att jäsa ut ett rosévin, jämfört med röda viner som kan ta veckor på sig att jäsa klart.
För att bevara en frisk och krispig känsla i rosévin är det vanligt att skalmaceration och jäsning sker vid en låg temperatur på omkring 12 – 17°C. Den låga temperaturen förhindrar att alltför mycket tanniner extraheras från druvornas skal, så att rosévinet förblir mjukt och bärigt. Ett annat sätt att hitta den krispiga feelingen i ett rosévin är att skörda druvorna tidigt. Då har du ett bra basvin med frisk syra och begränsad mängd socker – något som i sin tur leder till en lagom balanserad alkoholhalt som inte sticker i väg och blir värmande.
Kanske har du hört talas om eller sett begreppet saignée i samband med roséviner? Det betyder bokstavligt talat att ”blöda”. Tänk dig en tank fylld med krossade druvor. Längst ner sipprar det ut (eller blöder) druvmust, som helt enkelt pressats ut ur tanken av det naturliga trycket. Här har vi vad som kallas för saignée.En komponent som kan bli till ett rosévin, medan återstående druvor och must i tanken får en mer koncentrerad karaktär.
Nu tar vi en titt på 3 olika typer av rosévin från Italien – från Bardolino till Cerasuolo d’Abruzzo via Piemonte.
Chiaretto di Bardolino – rosévin från Gardasjön nära Verona
Vingårdarna där druvorna till Chiaretto di Bardolino odlas blickar ut över Gardasjöns kristallblå vatten. Här, längs den östra stranden av sjön odlas druvan Corvina Veronese, som utgör större delen av vinerna tillsammans med Rondinella och Molinara. Denna trio av druvor ligger även bakom de röda vinerna från Valpolicella och Amarone! Odlingsområdet för Chiaretto di Bardolino är omkring 2600 hektar stort och sammanfaller med det för röd och mousserande Bardolino.
Namnet ”Chiaretto” betyder ”ljus” eller ”blek” på italienska. Något som stämmer bra överens med vinernas ljust smultronröda färg. Doften bjuder på somriga toner av mandarin, färsk citrus, röda vinbär, hallon och en touch av vita blommor.
Ett rosévin som passar perfekt som aperitivo före maten, gärna till plockrätter såsom prosciutto med melon där rosévinet fångar upp både sälta och sötma på ett snyggt sätt. Om du vill go local, leta efter den milda färskosten Monte Veronese gjord på komjölk från den nordliga delen av Verona-provinsen. Tack vare sin rödbäriga fruktighet passar Bardolino Chiaretto bra med de färska körsbärstomaterna och den mjuka gräddigheten hos en Insalata Caprese.
Langhe Rosato – ett rosa vin från Piemonte
Vi tar oss nu västerut till Piemonte. En region du kanske främst förknippar med röda viner så som körsbärsdoftande Barbera d’Alba eller Barbera d’Asti. Eller kanske med Barolo, Barbaresco eller Langhe Nebbiolo. Just Langhe Nebbiolo kan beskrivas som en lättare variant till Barolo, ett instegsvin om du så vill. Mer om det här.
Langhe Rosato är i sin tur en rosa version med minst 60 % av de typiska PiemontedruvornaNebbiolo, Barbera eller Dolcetto – som odlats på kalkstensrika sluttningar inom det område som kallas för Langhe. Druvorna till en Langhe Rosato kan komma från samma eller angränsande odlingar som en Langhe Nebbiolo eller en Barbera d’Alba. Skillnaden är att druvorna som ska gå till rosévin oftast skördas tidigare för att få till en högre syra och bärigare smak än i sin röda motsvarighet.
Färgen varierar beroende på vilken druvsort som använts, om Nebbiolo utgör en stor del kan det finnas orangea inslag som drar mot blodapelsin. En typisk Langhe Rosato doftar av vildhallon, viol, apelsinskal, körsbär och örter. Smaken är frisk och bärig, ibland med lite struktur. Ett rosévin som passar bra till grillad lax med chilimajo, eller till en skaldjurspaella med musslor och räkor.
Cerasuolo d’Abruzzo – körsbärsdoftande rosé från området kring Pescara
Abruzzo är fortfarande lite av en doldis bland Italiens regioner. Om du någon gång har möjlighet att åka dit – gör det! Abruzzo är slående vackert med ett landskap karaktäriserat av mare e montagna, hav och berg.
Vinodlingarna hittar vi i Chieti, L’Aquila, Pescara och Teramo. På sluttningarna som fläktas av vindar från Adriatiska Havet och Appenninerna odlas bland annat den blå druvan Montepulciano. En druva med en mjuk och balanserad fruktsyra, starkt färgade skal och aromer av björnbär, blåbär, mörka körsbär och vildhallon.
När den inte används till det röda vinet Montepulciano d’Abruzzo, kan den med fördel vinifieras till rosévinet Cerasuolo d’Abruzzo. ”Cerasuolo” betyder ”körsbär”, och kan ge en indikation till både vinets färg och arom. Även på Sicilien finns det en stil av rosévin där begreppet Cerasuolo ingår i namnet. Det heter Cerasuolo di Vittoria och tillverkas på Frappato-druvan.
Cerasuolo d’Abruzzo bjuder drickaren på en fruktig rosévinsupplevelse med inslag av persika, smultron, körsbär, jordgubbar och blodapelsin. Prova gärna till en bit pecorino, pizza eller till saffranskryddad fisksoppa med lax och torsk.
Verdicchio dei Castelli di Jesi är ett krispigt, karaktärsfullt och citrusdoftande vitt vin från Marche på Italiens östkust. Namnet betyder “Verdicchio från slotten kring Jesi” och beskriver odlingslandskapet på ett träffande sätt – vingårdarna breder ut sig på gröna sluttningar vars högsta punkter markeras av slottsruiner. I den första delen i en serie om Italiens vita viner tar vi reda på var och hur Verdicchio dei Castelli di Jesi odlas, vad det smakar och vad som passar till.
Vi hittar odlingsområdet för Verdicchio dei Castelli di Jesi i provinserna Ancona och Macerata, som båda tillhör regionen Marche. I öster glittrar Adriatiska Havet och i väster skyddar Appennerna från regn och kalla vindar. Druvorna odlas på totalt cirka 2700 hektar sluttningar omkring 3 mil in från kusten, insvepta i ett milt medelhavsklimat. De kalkrika jordarna är bra på att bevara vatten i precis rätt mängder till när druvorna behöver det.
Floderna Cesano och Esino ringlar genom landskapet och bidrar till att en konstant bris sveper genom vingårdarna. Tack vare denna vindfläkt hålls lövverket torrt och svampsjukdomar borta.
Hur smakar Verdicchio dei Castelli di Jesi?
Verdicchio betyder ”den lilla gröna” – och ofta är det just gröna toner du hittar när du doftar på viner av Verdicchio. Aromerna kan variera från Granny Smith-äpplen, örter och citronskal hos viner från svala lägen till grapefrukt, persika och mandarin hos viner vars druvor fått mer sol och värme. Vad du alltid hittar hos Verdicchio är en frisk och pigg syra.
Ibland har Verdicchio en mineraldoftande ton som kan påminna om sälta. Det ger en intressant nyans till aromerna av äpplen, citrus och stenfrukt.
När druvorna skördas sent på hösten under lätt fuktiga förhållanden kan vissa av dem drabbas – eller ha turen att få ädelröta, botrytis cinerea. Det är en slags svamp som koncentrerar druvornas socker, syra och aromer. Och samtidigt tillför en egen, saffransdoftande karaktär till vinerna. Verdicchio dei Castelli di Jesi på sent skördade druvor tenderar även att ha en lite oljig och fyllig känsla.
Letar du efter ett vin till grillade grönsaker eller en fisk- och skaldjurssoppa? Då kan en ekfatslagrad Verdicchio dei Castelli di Jesi vara det du söker. En vinstil som kombinerar hög syra och fräsch citrusfrukt med snyggt rostade toner av brynt smör och nötter.
Står det Riserva på etiketten innebär det att vinet lagrats minst 18 månader före det att det släpps. Tack vare sin höga syra och koncentration tål Verdicchio att lagras – aromerna utvecklas mot torkade apelsinskal, kryddor och honung. Står det Classico på etiketten betyder det att druvorna kommer från ett historiskt odlingsområde i hjärtat av Castelli di Jesi.
Vilken mat passar till Verdicchio dei Castelli di Jesi?
En ofatad Verdicchio passar med sin friska syra och citrustoner bra till färska räkor och vit fisk. De gröna tonerna i vinet kan fånga upp smaken hos färska grönsaker såsom sparris och sockerärter, exempelvis i en krämig risotto eller pasta. Om det är ost som gäller är det gott att testa Verdicchio tillsammans med en smulig Pecorino.
En rikare Verdicchio som lagrats på ekfat gör sig bra i kombination med halstrad och grillad fisk,skaldjurssoppa och till örtmarinerad kyckling.
Lambrusco är ett rött eller rosa mousserande vin från Emilia-Romagna i norra Italien. Det är namnet både på en vintyp och på en familj av olika druvor. För dig som är nyfiken på rött bubbel finns en hel värld av Lambrusco att upptäcka – från frisk och stram till piggt pärlande med behaglig sötma. Tack vare sin somriga personlighet och förmåga att lyfta fram smakerna i delikatesser såsom parmesanost och parmaskinka har Lambrusco blivit en av Italiens stora exportsuccéer. Nu, dags för en överblick om tillverkning, smak, druvor, odlingsområden och kombination med mat.
Lambrusco och ost är en kanonkombo. Bild: Pixabay.
Namnet Lambrusco tros komma från de latinska orden Labrum = kant och ruscum = ogräs. Kanske kallade romarna vinerna så eftersom det rörde sig om vinrankor som växte vilt i utkanten av åkrarna. Idag anses Lambrusco garanterat inte som ogräs – omkring 170 miljoner flaskor produceras årligen från 16 600 hektar med odlingar. Vi hittar vingårdarna nordväst om Bologna i provinserna Modena och Reggio Emilia. Även i grannregionen Lombardiet produceras en del Lambrusco.
Frizzante och Spumante – hur får Lambrusco sina bubblor?
Alla typer av Lambrusco har en sak gemensamt: sina bubblor. Det finns både frizzante, pärlande och spumante, fullt mousserande.
Back in the days blev bubblorna till med en metod som idag kallas méthode ancestrale.Det innebär att ett vin som fortfarande jäste tappades på flaska, när det fortfarande var jäst och socker kvar. Jästsvamparna fortsatte att äta socker inuti flaskan. Koldioxiden som bildades av jäsningen löstes upp i vinet i form av mjuka bubblor. Även idag fortsätter vissa producenter att använda sig av denna metod, som förutom en pärlande karaktär även ger ett lätt grumligt vin med karaktär av jäst. Kanske har du hört talas om pet nat eller pétillant naturel? Det är exakt det vi pratar om nu.
Lambrusco kan även få sina bubblor via den så kallade traditionella metoden. Samma som används för Champagne och Cava – du gör alltså först ett stilla basvin som jäser klart. Detta tappas på flaska men en shot av jäst och socker. Jäsning nummer två sker på den nya flaskan, och jästen filtreras bort före det att vinet säljs. Resultatet är ett fullt mousserande vin med en hårdare mousse (känslan av fler och mer intensiva bubblor) än ett gjort med méthode ancestrale.
Under 1970-talet utvecklades metodo martinotti där den andra jäsningen sker i en trycktank av rostfritt stål. Samma metod som för Prosecco. En metod som ger fruktiga viner med karaktär av druvan och som idag är den allra vanligaste för Lambrusco.
En andra jäsning på flaska in action. Bild: Pixabay.
Hur smakar Lambrusco?
Du kan hitta vit, rosa och röd Lambrusco med en söthetsgrad som går från helt torr utan socker till amabile med tydlig sötma. Mängden och karaktären på bubblorna varierar beroende på om du väljer en frizzante eller en spumante. Syran är fräsch men aldrig stram. Alkoholhalten är i regel någonstans mellan 7,5–12 %.
Hur tanninerna beter sig varierar beroende på vilken Lambruscotyp du valt – vanligtvis är det en mjuk upplevelse som väntar medan vissa viner som till exempel Grasparossa di Castelvetro (mer om det snart) kan bjuda på lite tanninstruktur.
Vilka olika typer av Lambrusco finns det?
Lambrusco är en familj av 12 druvsorter med blått skal som alla tros komma från området kring Emilia-Romagna. De vanligaste som oftast syns på etiketter är Grasparossa di Castelvetro, Salamino di Santa Croce och Sorbara. Varför inte ta en titt på övriga syskon också när vi ändå håller på:
Lambrusco Barghi
Lambrusco Benetti
Lambrusco Foglia Frastagliata
Lambrusco Grasparossa di Castelvetro
Lambrusco Maestri
Lambrusco Marani
Lambrusco Montericco
Lambrusco Oliva
Lambrusco Pellegrino
Lambrusco Salamino di Santa Croce
Lambrusco Sorbara
Lambrusco Viadanese
Nu – en titt på fem vanliga Lambruscotyper som har varsitt eget DOC, Denominazione di Origine Controllata. Vi kikar på var de odlas och hur vinerna smakar.
Lambrusco Salamino di Santa Croce DOC – färgstark och mångsidig
Druvklasen för denna variant av Lambrusco är avlånga, kompakta och påminner om formen av en cylinder. Eller, om du vill – en salami. Därav namnet Salamino. Santa Croce är en kyrka i norra delen av provinsen Modena. Namnet Salamino di Santa Croce refererar alltså både till en specifik klon av Lambrusco (vinerna härifrån ska innehålla minst 85 % av just denna lambruscovariant) och till en avgränsad plats där vinerna kan odlas och produceras för att kunna ha ”Lambrusco Salamino di Santa Croce DOC” på etiketten.
Druvorna har mycket pigment i skalen vilket leder till intensivt rosa eller djupt rubinfärgade viner beroende på om det är en rosato eller en rosso. Doften är direkt och full av karaktär: rosor, hallon, körsbär och björnbär. En färgstark och mångsidig Lambrusco som tilltalar de flesta.
En av medlemmarna i den stora Lambruscofamiljen? Bild: Pixabay
Lambrusco di Sorbara DOC – ljus, frisk och elegant
Odlingsområdet för Lambrusco di Sorbara breder ut sig i den centrala delen av provinsen Modena mitt emellan Salamino di Santa Croce i norr och Castelvetro di Grasparossa i söder.
Du känner igen Lambrusco di Sorbara på den ljusa färgen och den friska, eleganta karaktären. Doften leder lätt till associationer av röda sommarbär, granatäpple, apelsin och viol. Vinerna ska innehålla minst 60 % Lambrusco di Sorbara som kan blandas med upp till 40 % av Salomino di Santa Croce och/eller 15 % av de övriga druvsorterna i Lambruscofamiljen.
Lambrusco Grasparossa di Castelvetro DOC – stram och strukturerad
Letar du efter en Lambrusco med lite bett? Grasparossa di Castelvetro har faktiskt en hel del tanniner och dessutom en snyggt sofistikerad karaktär. Med aromer som påminner om färska örter, jordgubbar, hallon, viol och mandel. Den finns i alla söthetsgrader från secco till dolce, men det är vanligast att hitta de torrare typerna secco och semisecco.
Odlingarna hittar vi i den sydligaste delen av provinsen Modena, kring staden Castelvetro di Modena. Vinet ska innehålla minst 85 % Lambrusco Grasparossa och max 15 % av de andra Lambruscodruvorna och/eller Malbo Gentile.
Lambrusco di Modena DOC och Lambrusco Reggiano DOC
Två stora och viktiga områden för Lambrusco där producenten kan välja fritt mellan de olika Lambruscosorterna. Odlingszonerna gränsar till varandra med Reggiano i väster och Modena i öster. Odlingsområdet för Modena överlappar med de för Sorbara, Salamino di Santa Croce och Grasparossa di Castelvetro. Vinerna från dessa DOC varierar beroende på producentens filosofi och val av druvor, men är i regel harmoniskt fruktiga med en intensiv karaktär av färska bär och viol. För att hitta just den typ av Lambrusco du söker, ta en titt på graden av bubblor (frizzante eller spumante) och söthetsgraden.
Lambrusco Rosato. Bild: Pexels.
Så vet du om en Lambrusco är torr, halvtorr eller söt
Söthetsgraden står alltid utskriven på etiketten i form av ett begrepp som ”Brut” eller ”Amabile”. Hur du ska tolka den beror dock på om vinet i fråga är en frizzante eller en spumante. Spännande nog finns det nämligen två parallella system för hur söthetsgraden i mousserande viner skrivs ut på etiketten, beroende på om vinet är pärlande eller fullt mousserande.
Söthetsgrader för fullt mousserande viner – spumanti
Den här skalan känner du säkert igen från Champagne och Cava. Den används även för fullt mousserande Lambrusco.
Brut Nature, Pas dosé, Zéro dosage: 0–3 gram socker per liter
Extra Brut: 0–6 gram socker per liter
Brut: 0–12 gram socker per liter
Extra Dry: 12–17 gram socker per liter
Dry, sec: 17–32 gram socker per liter
Demi-sec: 32–50 gram socker per liter
Doux: minst 50 gram socker per liter
Söthetsgrad för pärlande viner – frizzanti
På en flaska Lambrusco ser du ofta begrepp som ”Secco” och ”Semisecco”. Den här skalan är inte fullt lika vanlig som den ovan, men bra att ha koll på om du vill köpa en pärlande Lambrusco med rätt mängd socker.
Secco: 0–15 gram socker per liter
Semisecco, abboccato: 12–35gram socker per liter
Amabile: 35–50 gram socker per liter
Dolce: Minst 45 gram socker per liter
Som du kanske märkt så överlappar mängden gram socker per liter de olika begreppen emellan. Till exempel kan en Lambrusco Frizzante Semisecco med 15 gram socker per liter etiketteras antingen som en Secco eller som en Semisecco.
Till sist, hur får vinerna sin sötma? Efter jäsningen sötas de med önskad mängd druvmust gjord på samma druvor som själva vinet. Om det är en Lambrusco gjord med méthode ancestrale har den oftast lite socker kvar efter den andra jäsningen på flaska och sötman behöver inte justeras.
Parmigiano reggiano. En ost som är god ihop med röd Lambrusco. Bild: Pexels.
Vad passar Lambrusco till?
Lambrusco är ett säkert val till antipasti, pizza, plockmat, chark och ost. Vinets pigga bubblor och bäriga frukt utgör en harmonisk kontrast till allt ifrån salt och smulig parmigiano reggiano till mild mortadella. Till plockmat och lättare rätter passar Lambrusco Rosato eller Lambrusco di Sorbara extra bra tack vare sin lätta och friska karaktär.
När du besöker Emilia-Romagna kommer du att upptäcka många mat-överraskningar som inte blivit mainstream i Sverige än. En av dem är det luftiga, friterade brödet gnocco fritto som kan serveras till ost och chark. Det blir lätt ett beroendeframkallande inslag till antipasti i alla dess former.
Många av de delikatesser och maträtter vi förknippar med Italien kommer från Lambruscons hemtrakter – till exempel parmaskinka, parmesanost och pasta bolognese. Till just bolognese eller lasagne krävs en Lambrusco med stor smakintensitet och gärna lite struktur. Förslagsvis en Grasparossa di Castelvetro i lite torrare stil.
Om du hittat en Lambrusco Amabile eller Dolce kan det mycket väl vara en tiopoängare till Torta Tenerina – en extra kladdig kladdkaka med mycket choklad som gärna får serveras med mascarpone. Som en liten bonus sägs receptet härstamma från Ferrara, en ort som även gjort sig känd för att vara födelseort till ett visst sportbilsmärke…
Så hittar du rätt serveringstemperatur för Lambrusco
Det är spännande att laborera lite med olika serveringstemperaturer för Lambrusco. Vad som blir den bästa upplevelsen beror på dryckens färg och serveringstillfälle. En Lambrusco Rosato skulle jag servera vid omkring 7–8 grader i vitvinsglas.
Om det i stället rör sig om en Rosso som ska få ackompanjera en pastarätt skulle jag använda rödvinsglas och höja temperaturen till 10–12 grader.
Till Torta Tenerina eller någon annan dessert och med en sötare Lambrusco i glaset åker vitvinsglasen fram och temperaturen ner till 7–8 grader. Vad som är den bästa serveringstemperaturen för Lambrusco är helt upp till dig – och vilken typ av Lambrusco du hittat.
Har du också fastnat för viner av Barberadruvan? Jag kan förstå varför. Det är lätt att gilla den saftiga körsbärsfrukten med inslag av hallon och färska örter, uppbackad av mjuka tanniner och en pigg fruktsyra. Trots att det bara är en halvtimme mellan odlingsområdena för Barbera d’Asti och Barbera d’Alba finns det flera skillnader mellan dessa två viner – låt oss ta en titt på tre av dem.
Först, en kort introduktion till Barbera.
Enligt boken Wine Grapes av Harding, Vouillamoz och Robinson är det ingen som än idag riktigt vet varifrån Barbera härstammar. Däremot har den omnämnts sedan lång tid tillbaka både i Monferrato och i Asti. DNA-forskning visar att Barbera inte har några tydliga släktband till någon annan druva i Piemonte – idag är det dock den mest odlade i området.
Hur smakar viner av Barbera?
Barbera är känd för att behålla en hög och frisk fruktsyra även då den mognat fullt ut. Det innebär att vi kan få en kombination av solmogen, intensiv fruktighet och en fräsch syra. Något som ofta är svårt att uppnå eftersom fruktsyran alltid börjar dala i takt med att druvan mognar.
Om syran är hög är tanninerna få. Resultatet? Mjuka viner där tanninerna sällan blir uttorkande. Fylligheten varierar från lätt till medelfyllig beroende på odlingsläge och eventuell lagring på ekfat. Du hittar alltifrån frisk och lätt Barbera med drag av syrliga röda körsbär, hallon och örter till kraftfull, mörkfruktig Barbera med kryddiga fattoner. På varmare lägen utvecklar druvorna aromer som går mot moreller och plommon, fylligheten blir större och alkoholhalten någon grad högre.
Vingårdar mellan Langhe och Roero. Privat bild.
Så har Barberas rykte och smakprofil förändrats över tid
Fram till 1980-talet fokuserade de allra flesta Piemonte-producenter på vingårdens superstar. Nebbiolo. De lade det mesta av sin tid och kraft på att få denna känsliga druva att trivas, och att leverera förstklassig Barolo och Barbaresco. Barbera kom i andra hand, och var mer av ett vardagsvin. Skördeuttagen kunde vara höga och vinerna tunna.
Den första producenten att experimentera med en mer mogen och ekfatslagrad stil av Barbera var Giacomo Bologna. Tillsammans med en grupp andra producenter började han att utforska Barberas potential. Tack vare vingårdslägen där solen stannar lite längre, mindre skördar, en mer noggrann selektering av druvor och lagring på ekfat kunde fylligare Barbera-viner än tidigare produceras.
Idag hittar du Barbera både med och utan ekfatslagring – men för det allra mesta producerad med kärlek. Nu, dags att vi tar en titt på de två mest förekommande ursprungen för Barbera från Piemonte.
En solig dag i Alba. Privat bild.
Skillnad 1: Barbera d’Asti är ett DOCG och Barbera d’Alba är ett DOC
Och vad står då DOCG och DOC för, kanske du undrar? Det första är en förkortning för Denominazione di Origine Controllata e Garantita vilket är den högsta nivån i Italiens vinlagstiftning. Tillsammans med viner som Barolo, Brunello di Montalcino och Chianti är Barbera d’Asti en av Italiens 78 DOCG.
Viner med denna titel har ett bra track record av att leverera extremt hög kvalitet över lång tid – vilket kan förklaras av kopplingen till jorden, det lokala klimatet och vilka metoder som används i vingård och vineri.
Barbera d’Alba är ett DOC, steget precis under DOCG. Lite orättvist kanske, eftersom det finns fantastiskt välgjorda Barbera d’Alba att tillgå. Förklaringen kan ligga i att odlingsområdet för Barbera d’Alba i viss mån sammanfaller med odlingsområdet för Barolo och Barbaresco. Det kan i sin tur leda till att odlare valt att odla Nebbiolo på sina bästa vingårdslägen.
I trakterna kring Asti är situationen annorlunda. Här är vi utanför det tillåtna odlingsområdet för Barolo, Barbaresco och Langhe Nebbiolo. Vinodlarna väljer därför att plantera Barbera på sina favoritlägen.
Det är ungefär 30 km mellan odlingsområdena för Barbera d’Alba och Barbera d’Asti. Privat bild.
Skillnad 2: Barbera d’Asti och Barbera d’Alba har olika odlingsområden
Barbera d’Asti kommer helt enkelt från kullarna kring Asti, och närmare bestämt provinserna Asti och Alessandria. Odlingsområdet ligger omkring 50 km sydöst om Turin, vid Piemontes gräns till Lombardiet och Emilia-Romagna. Totalt sett kan Barbera d’Asti odlas på 3545 hektar med odlingar, vilka varje år genererar omkring 1,8 miljoner lådor med vin.
Det finns även ett gäng underregioner till Barbera d’Asti: Tinella, Colli Astiani och Astiano. En fjärde underregion – Nizza – lyftes upp till ett eget DOCG år 2014. Lite av en Grand Cru för Barbera, som ger strukturerade viner med djup doft.
En Barbera d’Asti Superiore ska ha lagrats i minst 14 månader, varav minst 6 månader på ekfat.
För att komma till odlingsområdet för Barbera d’Alba behöver vi åka ungefär 30 km sydöst från Asti. Här, i provinsen Cuneo, hittar vi även områdena Langhe och Roero. Hem till Barolo, Barbaresco, Langhe Nebbiolo, Nebbiolo d’Alba och – Barbera d’Alba. Druvorna odlas på 1309 hektar med odlingar, som varje år ger en volym som är knappt hälften så stor som den som för Barbera d’Asti: 880 000 lådor.
Om det står Superiore på en flaska med Barbera d’Alba innebär det att den lagrats i minst 12 månader, varav minst 4 på ekfat.
Skillnad 3: Barbera d’Asti och Barbera d’Alba kan ha olika smakprofil
Även om det garanterat finns fler likheter än skillnader i doft och smak hos en Barbera d’Asti och en Barbera d’Alba, kan det vara spännande att jämföra ett vin från respektive ursprung med varandra.
En konkret skillnad är druvsammansättning – Barbera d’Asti ska ha minst 90 % Barbera medan övriga 10 % kan vara övriga blå druvsorter som odlas i Piemonte. Barbera d’Alba å andra sidan ska innehålla minst 85 % Barbera som endast kan kompletteras av Nebbiolo. Samtidigt tenderar många odlare i både Asti och Alba att sträva mot 100 % Barbera i sina viner.
Om vi jämför skördeuttag (lågt skördeuttag = mer druvor per flaska) mellan Barbera d’Asti och d’Alba ska det vara något lägre för d’Asti. Alkoholhalten (aka mognaden) behöver även vara högre – två saker som tillsammans talar för att Barbera d’Asti skulle ge lite mer koncentrerade viner. Å andra sidan kan kvalitetsmedvetna odlare i Alba göra viner med lägre skördeuttag och högre alkoholhalt än vad lagstiftningen indikerar.
Slutsatsen? Kanske att svaret finns i att prova sig fram…
Antipasti med ost och chark. En perfekt kombo till Barbera oavsett ursprung.
Till sist, vad passar till Barbera d’Alba och Barbera d’Asti?
De mjuka tanninerna och den friska syran gör Barbera till ost- och charkbrickans bästa vän. Friskheten bryter igenom det salta och proteinet i köttet, utan att ta överhanden.
Eftersom Barbera också bjuder på en hel del härlig körsbärsfrukt kan den likt Sangiovese ta hand om tomatbaserade rätter. Till exempel pizza, lasagne och pasta med tomatsås.
Barbera doftar ofta av salvia eller andra färska örter, ett drag som gör att den passar otroligt bra med svamp och tryffel – till exempel i form av en risotto.
Druvan bakom Chianti, Brunello di Montalcino och Vino Nobile di Montepulciano heter Sangiovese. Du känner igen den på doften av körsbär, tomatkvist och örter. På den friska syran och de täta tanninerna. Ibland som ett friskt och hallondoftande pizzavin – ibland som seriös, nyanserad och med flera års fatlagring. Hur smakar de olika vinerna av Sangiovese från Toscana? Det är det vi ska ta reda på nu.
Första gången den omnämns i ett verk från 1600-talet, då under namnet Sanghiogheto. Den omkring 500 år gamla smakbeskrivningen stämmer överens rätt bra med dagens: ”något bitter men med bra frukt”. Allt enligt boken Wine Grapes av Robinson, Harding och Vouillamoz.
En teori är att namnet Sangiovese ska ha uppkommit under ett munkkonvent i klostret Sant’Arcangelo di Romangna, nära Giove-bergen. Hedersgästen påve Leone XII gillade skarpt det vin som serverades, och fick till svar att det kallades för Sanguis Jovis. Vilket kan översättas till Jupiters blod.
Eftersom Sangiovese odlas på många olika platser har en mängd olika namn uppkommit. De vanligaste är Brunello (används i Montalcino), Morellino (i Morellino di Scansano), Prugnolo Gentile (i Vino Nobile di Montepulciano) och Sangioveto (Montalcino och Chianti).
Var kommer Sangiovese ifrån?
DNA-forskning tyder på att Sangiovese är en naturlig korsning mellan den toskanska druvan Ciliegiolo och sällsynta, napolitanska Calabrese di Montenuovo. Ciliegiolo är en av de druvor som används för att komplettera Sangiovese i Chianti-viner. Namnet kommer från ett italienskt ord för körsbär, och ger en ledtråd till hur druvan smakar.
Ciliegiolo har fler druvsläktingar, bland annat sicilianska Nerello Mascalese som spelar huvudrollen i vinerna från Etna. Detta förklarar varför Sangiovese lokalt på Sicilien ibland kallas för Nerello.
Florens – en plats att besöka när du åker till Toscana. Bild: Pixabay
Hur smakar Sangiovese?
Det första intrycket är alltid färgen. Om du lutar glaset lite framåt mot en ljus bakgrund kan du se en något transparent men intensivt rubinröd färg. Yngre viner har blålila reflexer, medan mer utvecklade viner går mot tegel och granat.
När du doftar på ett vin av Sangiovesedruvan brukar det alltid poppa upp någon typ av arom som påminner om körsbär. Från röda, syrliga till mörka, solmogna. Vi hittar ofta en örtighet som varierar från tomatkvist till basilika eller salvia, och i ekfatslagrade viner även kryddiga toner av fat och espresso. I regel är vinerna är friska, torra, medelfylliga och med sammetslena till uttorkande tanniner.
Likt Pinot Noir är Sangiovese känd för att berätta om sin odlingsplats. Och det är spännande att upptäcka hur många olika historier Sangiovese kan berätta – beroende på om den odlats bland cypresser och olivträd på Chiantis böljande kullar eller på den ikonklassade sluttningen nedanför byn Montalcino.
Vad all Sangiovese har gemensamt är att den gillar någorlunda varma och torra klimat så att den kan ta lång tid på sig att mogna. En lång mognadssäsong innebär att en lång rad intressanta aromämnen hinner utvecklas – och att fruktsyran inte hinner sjunka alltför mycket innan det är dags för skörd. Det förklarar varför bra Sangiovese alltid har en hög och frisk fruktsyra.
Skalet innehåller mycket tanniner, vilket i vinerna översätts till en påtaglig tanninstruktur. För att ”tämja” tanninerna och göra vinerna mjukare har lagring på ekfat länge varit tricket. Det långsamma utbyte med luft som denna lagring ger kan gör att tanninämnen klumpas ihop och vinerna blir mjukare.
Dock ger kontakten med ekfaten en viss torrhet, i form av så kallade trätanniner. En lång tids lagring på fat kan även överskugga frukten. Idag är många vinproducenter måna om att låta Sangioveses fina frukt och primäraromer skina igenom, och lagrar därför vinerna på tankar av rostfritt stål eller cement. Eller under en kortare tid på ekfat.
Samtidigt kan ett vin med tillräcklig mognad och koncentration få en fantastisk komplexitet och krydda av lagring på ekfat. Vissa ursprungsbeteckningar som till exempel Brunello di Montalcino DOCG kräver rent utav att vinet ska lagras en viss tid på ekfat före det att det säljs.
Sangiovese mognar långsamt och behåller tack vare det en hög syra. Bild: Pixabay
Vad är skillnaden mellan Chianti, Toscana Sangiovese och Brunello di Montalcino?
Förutom Italien odlas Sangiovese bland annat på Korsika (under namnet Nielluccio), Malta, i Schweiz, Israel, Washington State, Kanada, Argentina och Australien.
I sitt hemland Italien är Sangiovese en druva som rekommenderas eller tillåts för mer än hälften av landets vinregioner. Med tonvikt på de centrala delarna av landet, såsom Marche, Umbrien och Emilia-Romagna.
Nu – dags att vi tar en titt på de vanligaste och mest kända ursprungen för Sangiovese odlad i Toscana. För dig som söker en uttömmande lista rekommenderar jag sajten Italian Wine Central.
Brunello di Montalcino DOCG
Seriös och strukturerad Sangiovese som lokalt kallas Brunello. De omkring 1067 hektar vingårdarna utgår från byn Montalcino, en bit söder om Chianti.
Här hittar du ett nyanserat, ofta utvecklat uttryck för Sangiovese. Aromerna kan påminna om körsbär, tobak, torkade jordgubbar, kanel, ceder, pomerans och nougat. Ju äldre vinet är, desto mer av tranbär, höstlöv och balsamiska toner hittar du i glaset.
Vinerna ska lagras minst 4 år varav 2 år på fat och 4 månader i flaska – därav tonerna av utvecklad frukt och fat.
Rosso di Montalcino DOC
En lillasyster till Brunello di Montalcino DOCG. Idén är att erbjuda ett fruktigare vin som släpps efter 10 månaders lagring i stället för 4 år. Druvorna plockas framför allt från yngre stockar än de som används till Brunello, men det är fortfarande 100 % Sangiovese som gäller. I glaset hittar du mörka körsbär, örter, vanilj och kryddor i en mjukare och mer lättillgänglig skepnad än Brunello.
Chianti DOCG
Friska, hallon- och körsbärsdoftande viner med varierande inslag av färska örter och fat. Perfekta till pizza och pastarätter med tomatsås. Förmodligen den region som allra flest förknippar med Sangiovese. Och det är inte så konstigt, viner med Chianti DOCG på etiketten kan odlas på inte mindre än 13 800 hektar utspridda mellan Florens och Siena. Vinerna ska innehållaminst 70 % Sangiovese, tillsammans med Canaiolo, Colorino, Cabernet Sauvignon, Merlot och Syrah.
Chianti Classico DOCG
Den mest kända underregionen till Chianti DOCG. Odlingarna sträcker sig över 5269 hektar på mark som anses vara en extra bra växtplats för Sangiovese. Druvan ska utgöra minst 80 % av vinerna (alltså 10 % mer än i ”vanlig” Chianti) och lagras i minst 1 år före lansering. Står det Riserva på etiketten är det 2 år som gäller, och för Gran Selezione 30 månader.
I förhållande till Chianti DOCG har vinerna mer koncentration och struktur, och lagras i större utsträckning på ekfat.
IGT Toscana Sangiovese
När det står IGT Toscana Sangiovese på etiketten har producenten möjlighet att välja druvor från olika områden kring hela Toscana. Minst 85 % av vinet ska utgöras av Sangiovese. Det här är vinet för dig som letar efter en ung, pigg och fruktig version av Sangiovese.
Maremma Toscana DOC
Ett 1078 hektar stort kustligt område som angränsar till Bolgheri (mer om Bolgheri snart under rubriken Super Tuscans). Maremma höjdes upp från IGT till DOC 2011, ett tecken på att det finns kvalitetspotential. Om du köper en Maremma Rosso ska vinet till minst 60 % innehålla Cabernet Franc, Cabernet Sauvignon, Ciliegiolo, Merlot, Sangiovese, och/eller Syrah. Köper du istället en flaska etiketterad Maremma Toscana Sangiovese, ska det vara minst 85 % Sangiovese i vinet.
Morellino di Scansano DOCG
Här i södra Toscana får Sangiovese en generöst mogen karaktär i sin frukt. Morellino (”den lilla mörka”) är det lokala namnet på Sangiovese i detta 1098 hektar stora vinområde med vulkaniska jordar. Vinerna ska till minst 85 % bestå av Sangiovese. Till skillnad från Brunello di Montalcino krävs här ingen lång lagring på ekfat. Resultatet? Koncentrerade och fruktiga viner med inslag av körsbär, granatäpple, plommon, läder och kryddor.
Vino Nobile di Montepulciano DOCG
Vi är nu omkring 12 mil söder om Florens, Sangiovese kallas Prugnolo Gentile och odlas på lägen om minst 250 och max 500 meter över havet. Tillsammans med grannen Brunello di Montalcino var Vino Nobile var en av de första italienska regionerna att få den högsta kvalitetsbeteckningen DOCG år 1980.
Till skillnad från Brunello kan Vino Nobile innehålla upp till 30 % av Cabernet Sauvignon, Merlot och Syrah. Smakmässigt bjuder vinerna på elegansen hos en Chianti Classico och strukturen hos en Brunello di Montalcino. Vinerna ska lagras i 2 år före det att de säljs.
Rosso di Montepulciano DOC
En liknande modell som i fallet med Brunello och Rosso di Montepulciano. Med andra ord är Rosso di Montepulciano den yngre och mer lättillgängliga varianten av Vino Nobile di Montepulciano. Vinet är redo redan i mars året efter skörd.
Vingårdar i solnedgången. Bild: Pexels
Vad är en Super Tuscan?
Viner från Toscana där Sangiovese kompletteras med eller byts ut av Cabernet Sauvignon och Merlot brukar kallas för Super Tuscans.
Det hela tog sin början i mitten av 1970-talet i Bolgheri vid Toscanas medelhavskust, och närmare bestämt Tenuta San Guido. Där och då lanserade Mario Incisa della Rochetta ett ambitiöst och välgjort vin baserat på Cabernet Sauvignon. Vinet fick namnet Sassicaia och bröt mot alla existerande regler vad gällde druvsammansättning. Därför klassades det som ett enkelt bordsvin, Vino da Tavola.
Ungefär samtidigt såg vinet Tignanello dagens ljus. Signerat den anrika familjen Antinori. Vinet lanserades först som en Chianti Classico från ett enskilt vingårdsläge, och därefter som en Vino da Tavola med Sangiovese och Cabernet Sauvignon.
Både Sassicaia och Tignanello var en motreaktion på 1960- och 1970-talens toskanska vinlag, där kvantitet var viktigare än kvalitet. Målet var att producera så mycket som möjligt – bland annat var producenterna tvungna att använda minst 10 % gröna druvsorter i sin Chianti. Något som i kombination med höga skördeuttag kunde ge tunna, syrliga viner utan kraft och kropp.
Sassicaia och Tignanello blev en slags motpol. Bordeauxdruvorna Cabernet och Merlot odlade i ett soligt medelhavsklimat gav frukt och koncentration, och lagringen på små, franska ekfat kryddiga toner av fat. Det faktum att viner med så här pass hög kvalitet och respektingivande prislapp såldes som bordsviner gjorde att vinerna att kallas Super Tuscans.
Som ett resultat av utvecklingen i Toscana infördes år 1994 ett nytt steg i den italienska vinlagstiftningen: Indicazione Geografica Tipica. Tanken var att kunna ge utrymme till en kategori med bättre kvalitet än Vino da Tavola men med mer flexibilitet än Denominazione di Origine Controllata.
Bolgheri – området vid Medelhavskusten där Sassicaia skapades – fick sitt eget DOC år 1983 och får max innehålla 50 % Sangiovese tillsammans med Cabernet Franc, Cabernet Sauvignon, Merlot och Syrah.
Pizza med tomatsås kan vara en Sangioveses bästa vän. Bild: Pexels
Vilken mat passar bra till vin av Sangiovese?
Den höga syran och friska körsbärsfrukten i en ung Sangiovese (typ Toscana Sangiovese eller Chianti) gör det till ett perfekt vin till italienska rätter med inslag av tomat. Så som pizza eller krämig pasta i tomatsås. Eller varför inte en insalata caprese med din favoritmozzarella och solmogna körsbärstomater?
En Chianti Classico med drag av mörka körsbär och lite fatkrydda blir en väldigt trevlig kombo till en svamprisotto. Vinets friskhet bryter igenom det krämiga, och de kryddiga tonerna passar fint till svampens finstämda skogsaromer.
Till Brunello di Montalcino, Vino Nobile di Montepulciano och andra lagrade uttryck för Sangiovese är lamm, lasagne, och biff wellington favoriter. En rätt med protein och lite fett kommer att hjälpa till att mildra vinets tanniner och låta frukten komma fram. Självklart funkar det även med finpizza eller en bit pecorino!
Prosecco får sin päron- och fläderdoftande smak av druvan Glera. Sin friskhet av odlingsläget mellan Dolomiterna och Adriatiska havet i Veneto och Friuli Venezia-Giulia. Och sina bubblor genom en andra jäsning i trycktank. Men hur började historien om världens mest populära mousserande vin, och hur blir det till?
Mjukt sluttande vingårdar i solnedgången
År 2021 producerades 627,5 miljoner flaskor Prosecco, av vilka omkring 7,9 miljoner flaskor såldes i Sverige. Utan tvekan en imponerande mängd bubblor, i synnerhet om vi sätter det i relation till Champagne med 322 miljoner sålda flaskor och Cava med 170 miljoner sålda flaskor under 2021. Dessutom ökade försäljningen av Prosecco globalt sett med 28,4 % under samma år – Champagne ännu lite mer med 32 % och Cava med 16,5 %. Det verkar som om att vi befinner oss i en bubbel-boom, där Prosecco spelar en ledande roll.
Hur smakar Prosecco och vad passar till?
Ett typiskt drag hos Prosecco är doften av päron och vita blommor. Addera gröna äpplen, honungsmelon och citrusskal och du kan vara så gott som säker på vad du har i glaset.
All Prosecco har en pigg och uppfriskande syra som balanseras av varierande grader av sötma. Moussen (eller bubblorna) kan beskrivas som livlig och mer sprudlande än i Champagne och Cava. Tänk Ramlösa. Bubblornas livliga karaktär kan kopplas till att den andra jäsningen skett på tank och inte på flaska, åtminstone i de allra flesta fall.
Prosecco rosé är fruktig med inslag av persika, gula äpplen och röda sommarbär så som färska hallon och smultron. Sallader, grönsaksrisotto och fish tacos är andra exempel på rätter där Prosecco Rosé lyfter fram smakerna i maten och samtidigt fräschar upp.
När det kommer till ”vanlig” Prosecco, gör den generösa fruktigheten i kombination med några gram restsocker denna dryck till ett extremt matvänligt bubbel. En favoritmatchning är kallrökt lax – bubblorna möter upp sältan på ett fint sätt och skär igenom laxens krämiga textur. Dessutom möts de rökiga aromerna i laxen med Proseccons blommiga aromatik.
Sushi och Prosecco är en superkombo
Prosciutto och Prosecco är en annan trevlig kombination där sältan i skinkan balanseras av fruktigheten i Proseccon. Lite som den klassiska snitten där du lindar en bit parmaskinka runt en klyfta honungsmelon…
Prosecco kan också vara en av de drycker som är bäst på att hantera sushi. Tack vare dryckens sötma, kan den tackla wasabisting, sälta, krämig lax och det söta sushiriset. Sist men inte minst – all typ av aperitivo är Proseccons bästa vän.
Vad är Prosecco DOC?
Ett första steg till att ursprungsskydda viner från området kring byarna Conegliano och Valdobbiadene tas den 7 juni 1962. Då går elva producenter ihop och grundar Consorzio di Tutela del Prosecco di Conegliano e Valdobbiadene. Prosecco från dessa två kommuner ska omkring 50 år senare få Italiens högsta ursprungsskydd för vin, DOCG (Denominazione di Origine Controllata e Garantita). Det dröjer dock ända till 2009 innan det sker – samma år ritas kartan för Prosecco DOC.
Prosecco DOC (Denominazione di Origine Controllata) är i sin tur ett cirka 14 000 hektar stort område där druvorna till vinet med samma namn kan odlas. Härifrån kommer de allra flesta Prosecco-flaskor. Området sträcker sig över regionerna Venetien och Friuli Venezia-Giulia i nordöstra Italien. På kommun-nivå kan du hitta odlingar i Belluno, Gorizia, Padova, Pordenone, Treviso, Trieste, Udine, Venezia och Vicenza.
Du känner igen ett DOC-klassat vin på den azurblå kontrollremsan som fästs över korken. Placeringen har en anledning: att den inte ska gå att återanvända. På remsan kan du se det italienska stadsemblemet, ett unikt serienummer och flaskans mängd uttryckt i antal liter.
Historien om Prosecco – så började det
Namnet Prosecco kommer från en liten by som gränsar till Trieste i Italiens nordöstra hörn. Den nämndes första gången så tidigt som på 1200-talet, då som Prosech och Prosecum.Under tidens lopp har druvor odlats på områdets soliga sluttningar med utsikt mot havet och skydd från isiga vindar från norr.
Det sägs att Livia, fru till kejsaren Augustus den åttonde ofta njöt av ett vin kallat Pucino, och som kommer från samma område där det idag odlas druvor till Prosecco.
Även druvan som används till Prosecco – Glera – kallades Prosecco fram till 2009. För att undvika förväxling mellan druva och ursprung (och falska Prosecco-kopior) beslutades det på EU-nivå att druvan enbart skulle kallas för Glera.
Det bästa ögonblicket är när bubblet är på väg att hällas upp
Den vanligaste typen av Prosecco, som är fullt mousserande och måste ha ett tryck på minst 3,5 bar. Oftast har den ett tryck på omkring 5 bar. Sockerhalten varierar från Brut Nature (0–3 g socker per liter) till Demi-sec (32-50 gram socker per liter). En typisk Prosecco spumante har en alkoholhalt på 11 %.
Prosecco frizzante
En pärlande variant med lägre tryck än spumante, mellan 1–2,5 bar. Alkoholhalten är i regel något lägre, 10,5 %
Prosecco tranquillo
Som namnet antyder, en ”lugn” Prosecco helt utan bubblor.
Prosecco rosé
Det senaste tillskottet i Prosecco-familjen som adderades år 2020. Produceras endast som spumante och i de torraste versionerna Brut Nature, Brut, Extra Brut och Extra Dry. Utöver Glera används upp till 15 % Pinot Nero, och jäsningen ska ske under 60 dagar i stället för 30 dagar. Prosecco rosé är alltid årgångsbetecknad; millesimato.
Prosecco col fondo/rifermentazione in bottiglia
En Prosecco som fått sina bubblor genom en andra jäsning på flaska. Denna kan ha en jästfällning (därav namnet col fondo, ”med fällning”) och en lätt doft av bröd. Här används ofta andra druvor än Glera, till exempel Verdiso, Bianchetta och Pepera.
Vill du veta sockerhalten i din Prosecco? Ta då en titt på dessa begrepp:
Vi kan konstatera att det går att dela in Prosecco utifrån mängden bubblor eller trycket i flaskan, färg och sockerhalt. Dessutom går det att särskilja olika produktionsområden:
Prosecco DOC
Den kvalitetsbeteckning som innefattar hela odlingsområdet för Prosecco, i Veneto och Friuli Venezia-Giulia.
Prosecco Treviso DOC och Prosecco Trieste DOC
Två avgränsande områden med snäppet högre kvalitet än Prosecco DOC. Treviso ligger i hjärtat av Prosecco-regionen och Trieste i det nordöstliga hörnet – i samma område som byn Prosecco.
Conegliano Valdobbiadene Prosecco Superiore DOCG
Ett bergigt område inom Treviso, där Glera-druvan uppnår en perfekt balans mellan aromatik och fruktsyra. Tack vare goda odlingsförhållanden och en lång historia är området DOCG-klassat. Välj denna Prosecco när du letar efter lite extra hög kvalitet.
Conegliano Valdobbiadene Prosecco Superiore Rive DOCG
Ett litet område på endast 108 hektar utspridda på en kulle i hjärtat av Valdobbiadene. En elegant Prosecco i limiterad upplaga som endast kan produceras som fullt ut mousserande och inte som frizzante. Omkring 1,2 miljoner flaskor produceras årligen.
Asolo Prosecco DOCG
Skarpt sluttande odlingar ger Glera av exceptionell kvalitet. Om du någon gång vill uppleva en Prosecco Extra Brut (0-6 g socker per liter), så är det Asolo som gäller. Ingen annan Prosecco-typ kan ha denna dosage.
Till Prosecco används mestadels Glera-druvan (kan inte garantera att det är den på bilden)
Glera och Pinot Nero är druvorna som används för Prosecco och Prosecco rosé
Prosecco, Prosecco spumante och frizzante har Glera som bas. Upp till 15 % av druvsorterna Verdiso, Bianchetta trevigiana, Perera, Glera lunga, Chardonnay, Pinot bianco, Pinot grigio och Pinot nero (vinifierad som ett vitt vin) är tillåtna.
Gleras aromer påminner om de du hittar i Prosecco: päron, gröna äpplen, fläder, citrus och honungsmelon. Det är en livskraftig druva som växer snabbt – för att det slutgiltiga vinet ska få en koncentrerad smak behöver vinodlaren begränsa antalet druvor vilket kan ske genom att beskära knoppar eller hela klasar.
Glera har en hög naturlig syra, vilket är en positiv egenskap för ett mousserande vin. Dessutom ansamlar druvan låga mängder socker vilket leder till en låg alkoholhalt. Något som i sin tur är fördelaktigt eftersom vinet ju ska jäsa en andra gång.
Till Prosecco spumante rosé används 10–15 % Pinot nero, vinifierat som ett rött vin och 85–90 % Glera. Pinot nero är samma druva som Pinot noir – en känslig och svårodlad druva med tunna skal med en karaktär väl värd det hårda arbetet med att odla den. Aromerna kan gå från lingon och tranbär i svala odlingsområden till jordgubbar, smultron, hallon och körsbär i varmare klimat. I Prosecco rosé påminner aromerna oftast om röda sommarbär.
Prosecco får sina bubblor genom en andra jäsning på tank.
Hur Prosecco får sina bubblor – en viktig skillnad mot Cava och Champagne
Medan Cava och Champagne blir till mousserande viner genom en andra jäsning på flaska, får Prosecco sina bubblor via en andra jäsning på trycktank. Detta kallas för tankmetoden, metodo martinottieller metodo charmat.
Hur går det till? Först gör du olika typer av stilla basvin som i regel är friska, krispiga och med en låg alkoholhalt på omkring 10 – 10,5 %. De olika vinerna kan komma från olika vingårdslägen och ha olika proportioner av druvor. De kan variera i aromatisk intensitet, syra och alkoholhalt. Basvinerna blandas till en blend med önskad karaktär och flyttas därefter till en trycksäker tank av rostfritt stål, en autoclave. En lagom mängd socker och jäst tillsätts; detta kallas tirage.
Jästen börjar direkt att äta på sockret som omvandlas till alkohol, värme och koldioxid – eftersom koldioxiden inte har någonstans att ta vägen löses den upp som kolsyra i vinet. Nu har Proseccon fått sina bubblor.
Jäsningen tar normalt sett omkring 10 dagar, men kan även ta längre tid om temperaturen är lägre. En längre jäsning ger lite krämigare bubblor, medan en snabb jäsning kan ge livliga bubblor och ibland en lite jästig arom som kan påminna om lageröl.
Prosecco rosé ska enligt lagstiftningen jäsas i minst 60 dagar, vilket ger krämigare bubblor och ibland en antydan till aromer som påminner om kex eller bröd.
Efter avklarad jäsning kyls vinet ner, klaras och får sin dosage. Det vill säga slutgiltiga sockerhalt som kan variera mellan Brut Nature (inget socker alls) till Demi-Sec (32–50 gram socker per liter).
Det är frivilligt att årgångsbeteckna Prosecco spumante, medan det är obligatoriskt för Prosecco spumante rosé i vilket förtydligas av termen millesimato.
Odlingsklimatet influeras av bergskedjan Dolomiterna och av Adriatiska Havet
Ett milt klimat mellan Dolomiterna och Adriatiska havet
Odlingslandskapet karaktäriseras av gröna, mjukt sluttande kullar. I norr skyddar Dolomiterna från kalla vindar och i söder sveper milda havsbrisar in från Adriatiska havet. Ibland tar de med sig lite regn, vilket hjälper vinrankorna att uppnå balans under den torra sommarsäsongen.
Mot slutet av sommaren blir dagarna kortare. Antalet soltimmar färre. De svala, torra bora-vindarna från öst sveper in. Nu blir skillnaden i temperatur mellan dag och natt mer markerad än tidigare. Sen sommar och tidig höst är den period då druvorna ansamlar de aromämnen som ger dem sitt unika uttryck av päron, fläder och citrus.
Jordarnas har en gång i tiden varit havsbotten, och har mycket lera och kalksten. Varvat med inslag av vittrad kalksten från Dolomiterna som hjälper till att dränera vingårdarna.
De druvor som odlas på Etnas sluttningar har sina rötter väl förankrade i vulkanisk jord. Nerello Mascalese, Nerello Capuccio, Carricante och Cataratto Bianco har hållt till här i hundratals år. Med andra ord har de har vanan inne av att hantera livet på upp till 1200 meters höjd över havet. Varje år skrivs en ny berättelse om livet på vulkanens sluttningar – och du kan uppleva den i form av vinerna Etna Rosso och Etna Bianco.
Vad finns det för olika typer av viner från Etna?
Alla viner med Etna i namnet har ursprungsbeteckningen DOC, Denominazione di Origine Controllata. Vilket är Italiens näst högsta, före DOCG (Denominazione di Origine Controllata e Garantita).
Etna Rosso Riserva har samma druvkomposition som Etna Rosso. Det vill säga minst 80 % Nerello Mascalese, max 20 % Nerello Cappuccio och max 10 % övriga lokala druvsorter. Vinet ska lagras i minst 4 år varav minst 12 månader på fat. Tidräkningen börjar from den 1 november samma år som druvorna skördats.
Etna Bianco Superiore ska innehålla minst 80 % Carricante och vara gjorda på druvor odlade i kommunen Milo.
Etna Rosato har samma druvkomposition som Etna Rosso och Etna Rosso Riserva (se ovan).
Etna Spumante får sina bubblor genom en andra jäsning på flaska. Detta bubbel ska lagras i minst 18 månader på sin jästfällning om det inte är årgångsbetecknat, och görs på minst 60 % Nerello Mascalese plus övriga lokala druvsorter.
De druvor som ger Etna Rosso sin smak
I huvudsak är det två druvor som används till Etna Rosso: Nerello Mascalese och Nerello Cappuccio.
Ordet Nerello kommer från nero, svart, och Mascalese från Mascali, en kommun öster om Etna. Föräldrarna till Nerello Mascalese är Sangiovese och Mantonico Bianco. I likhet med Sangiovese uppvisar Nerello Mascalese en hög och stram syra.
Vinerna får en lätt kropp, hög alkohol, med aromer av röda bär, kryddor, örter tobak, lakrits och blommor. Nerello Mascalese har en lång mognadssäsong vilket bäddar för att ett stort och intressant spektrum av aromer ska kunna utvecklas. Druvan har även en säregen förmåga att reflektera sin växtplats.
Vinerna får en medelintensiv färg, balanserad syra, mjuka tanniner och inslag av mörk frukt och vanilj. Om vi för en kort sekund gör en parallell till Bordeaux, skulle vi kunna säga att Nerello Capuccio är Etnas Merlot och Nerello Mascalese dess Cabernet Sauvignon.
Vilka druvor används till Etna Bianco?
Ett vin etiketterat Etna Bianco DOC ska innehålla minst 60 % Carricante, kompletterat av maximalt 40 % Cataratto och upp till 15 % Trebbiano eller Minella Bianca.
Låt oss fokusera på huvudrollsinnehavaren i dramat, Carricante. En av de druvsorter som funnits längst på Etna, och med enastående förmåga att reflektera sin odlingsplats.
Carricante har en uppiggande fruktsyra som inte går att ta miste på. I glaset kan du hitta aromer som påminner om apelsinblom, grapefrukt, vit persika och ett sting av anis. Ibland med ett drag av honung, intressant nog även i vissa unga viner!
Namnet Carricante kommer av italienska för vikt, carica. Mycket riktigt är det en druva som kan ge stora skördar. Precis som Nerello Mascalese har den en lång mognadsäsong, skörden sker ofta i slutet av september eller i början av oktober för att den höga fruktsyran ska tillåtas att dala till en balanserad nivå.
Cataratto Bianco agerar blendningspartner till Carricante. Här har vi att göra med Siciliens mest planterade vita druva. Tidigare har det i stor utsträckning används till starkvinet Marsala. Till Etna Bianco bidrar Cataratto Bianco med aromer av krispig citrusfrukt, örter och en ibland en lätt nötig smak. När druvan tillåts att mogna fullt ut kan den påminna om Viognier.
Intressant nog är Cataratto Bianco släkt med Garganega, som ju är den huvudsakliga druvan i ett annat italienskt vulkanvin; Soave.
Klimatet för vinodling på Europas högsta aktiva vulkan
Druvorna odlas i ett tjugotal kommuner i utspridda kring Etnas fötter. Alla tillhör provinsen Catania, på samma breddgrad som Tunisiens nordligaste punkt. Vinodling på Etna är essensen av så kallad heroisk vitikultur: där förhållandena är så pass tuffa att de som ändå väljer att satsa verkligen kan betraktas som hjältar.
Odlingarna börjar omkring 300 meter upp på vulkanens brant, och fortsätter upp till 1300 meter över havet. Det här skapar en växelverkan mellan ett soligt, varmt medelhavsväder och ett alpint bergsklimat. Framför allt är det två faktorer som påverkar:
Altitud och närhet till havet. Ju längre upp vi kommer, desto lägre temperatur i snitt och desto större skillnader i temperatur mellan dag och natt. På den nordliga sluttningen kan skillnaden i temperatur mellan dag och natt variera så mycket som 30 °C under vår och tidig sommar. Sval temperatur och stora skillnader mellan dag och natt bidrar till att förlänga växtsäsongen och utveckla komplexitet i druvorna.
Regn. Med tanke på öppenheten mot Joniska havet faller det mer regn på den östra och nordöstra än på den västra sidan av Etna. Omkring 1200 mm per år jämfört med 600 mm på den sydvästra sluttningen som är den torraste. Vinrankorna är duktiga på att ta hand om vatten eftersom vulkaniska jordar dränerar väl. Däremot kan druvornas karaktär bli mindre uttalad på lägen med mycket regn. Från Etnas torraste och mest soliga lägen kommer viner med koncentrerad smak och stor intensitet.
Ger en vulkanisk jordmån smak till vinet?
Å ena sidan beskrivs vinerna från Etna ofta som mineraliska och rökiga. Flera gånger när jag provat viner från Etna och då särskilt vita viner har jag upplevt den känsla av sten och sälta som jag själv förknippar med mineralitet.
Det ligger då nära till hands att tro att det är den vulkaniska jordmånen som gett smak åt vinet. Kan det stämma? Enligt vissa källor, såsom Oxford Companion to Wine är kopplingen mellan mineraler i jorden och smak i vinet högst oklar. På uppslagsordet ”geology” beskrivs att mineraler och jordarter är olösliga och kan inte omvandlas till volatila aromer. På så vis skulle det vara omöjligt för mineraliska spårämnen att direkt avspeglas i vinernas smak.
Om detta stämmer, hur kan vi då förklara den omisskänliga ”vulkankaraktär” som går att hitta i vinerna odlade på Etna och i andra vulkaniska jordmåner? Kanske kommer en del av svaret alltid att förbli ett mysterium. Inte mig emot, jag gillar när viner får oss att fundera och förundras.
Stor variation av terroir skapar unika vingårdslägen eller contrade
En sak som är säker är i alla fall att Etnas jordmån är i ständig förändring. För varje nytt vulkanutbrott uppstår en ny sammansättning av grundämnen och mineraler, formad av lava. Kalium, fosfor, svavel och magnesium skapar en unik mosaik för Nerello Mascalese, Nerello Capuccio, Carricante och Cataratto att växa på.
Den stora variationen av jordar, exponeringar och mikroklimat ger en god anledning till att dela in de olika lägena i vingårdslägen eller contrade. Det finns i dagsläget 133 contrade, som alla har så pass unika attribut att vinerna får en egen personlighet som går att känna igen år efter år.
I regel är jorden torr och sandig och leder undan vatten på ett effektivt sätt. Samtidigt har vulkaniska jordar en förmåga att magasinera vatten på ett effektivt en bit under ytan. Vinrankans rötter behöver för det mesta jobba lite för att hitta vatten och näring, en förutsättning för riktigt intressanta viner.
Druvorna odlas på terrasser, uppbyggda av murar av lavasten. Om det inte vore för terrasserna skulle det vara omöjligt att odla vin. Terrasserna förhindrar erosion och gör att vattnet rinner långsammare längs med vulkanens branta sluttning.
Nebbiolo är druvan som tar dig med på en höstpromenad i skymningen. Doften är diskret men nyanserad, smaken kraftfull. Du kan hitta aromer som påminner om nypon, körsbär, rosor, anis, jord, läder och tryffel. Lär dig mer om hur Nebbiolo smakar, hur den odlas och vad som är skillnaden mellan Langhe Nebbiolo och Nebbiolo d’Alba.
Piemonte i skymningen – kan vi åka dit nu?
Hur smakar Nebbiolo?
Alla som någon gång testat Nebbiolo brukar förvånas över druvans ljusa färg. Hur kan ett vin som är så ljust vara så kraftfullt? Vi kommer till det alldeles strax. Nebbiolo ger i alla fall tanninrika, uttrycksfulla viner med frisk syra och lång eftersmak. Du kan ofta hitta aromer av röda körsbär, skogshallon, nypon, anis, läder, tobak, rosor, viol och jord.
Syran och tanninerna kan ibland göra att unga Nebbioloviner upplevs som hårda och sträva. Med lite tålamod i form av år i källaren eller någon timme i karaff ger du vinet en chans att visa upp sin sanna, fascinerande personlighet.
Med lite tur kan det här vara en Nebbiolo.
Hur kan Nebbiolo ha så ljus färg och ändå smaka så mycket?
Nebbiolo har en ljus färg med hög grad av transparens. Färgen varierar från ljust rubinröd mot granat, ibland med tegelfärgade reflexer.
Att färgen är så ljus och oftast drar mot tegel även i unga viner kan förklaras med att det i druvans skal finns en stor mängd av antociani monomeri. Ett slags färgämne eller antocyanin som i sin struktur oxiderar lätt. De tenderar att klumpas ihop och bli till sediment snabbt. Ibland så tidigt som under själva vinifieringen.
Färgen kan stabiliseras först när antocyaninerna i skalet reagerar med tanninerna, som framför allt finns i druvans kärnor. De reagerar med varandra under jäsningen, tack vare närvaron av alkohol.
Att druvan ändå kan smaka så mycket kan i alla fall till en viss del förklaras av en lång mognadssäsong. Ibland är den inte redo för skörd förrän i november. Att druvan ges utrymme att mogna långsamt är en förutsättning för att den ska kunna uppvisa ett så pass brett spektrum av olika aromer.
Var odlas Nebbiolo?
Omkring tre fjärdedelar av all världens Nebbiolo finns i Piemonte. Två av de mest kända är Barolo och Barbaresco. Om de distrikten finns det så mycket att säga att de kommer att få varsitt eget inlägg.
I Piemonte hittar du även Nebbiolo utspridda i området Langhe (som till viss del överlappar med Barolo och Barbaresco), då kallad Langhe Nebbiolo.
I norra Piemonte kallas Nebbiolo för Spanna. Namnet kommer av ett uppbindningssystem som passar bra för Nebbiolo. Uppbindning ”a spanna”. Åker du österut till granndistriktet Lombardiet går Nebbiolo under namnet Chiavennasca, och vinerna kallas för Valtellina.
I Valle d’Aosta som ligger nordväst om Piemonte kallas Nebbiolo för Picotener eller Picodendro.
En liten del Nebbiolo odlas på Sardinien. Om vi lämnar Italien hittar vi Nebbiolo i bland annat Kalifornien, Argentina och Australien.
Nebbiolo är en svårodlad druva eftersom den har lite knepig timing. De tillfällen då Nebbioloplantan väljer att få sina knoppar och blommor sammanfaller ofta med svala tidpunkter på året. För att inte riskera att knoppar eller blommor skadas på grund av kyla behöver Nebbiolo soliga odlingslägen med sydlig eller sydvästlig exponering. Tänk lägen du skulle vilja placera en balkong eller uteplats i, med sol så lång tid av dagen så möjligt. Värmen på dessa lägen hjälper även druvan att mogna fullt ut innan skörd.
Nebbiolo gillar sluttande, soliga lägen
Vad är Langhe Nebbiolo?
Langhe är ett odlingsområde med långa och svagt sluttande landtungor som ger en tydlig prägel åt Piemontes landskap. Själva ordet Langhe tros komma från ”Langues”, som betyder just ”landtunga”. Området stäcker sig över omkring 1750 hektar och 54 kommuner i provinserna Cuneo och Roero. De överlappar bland annat med kommunerna där druvorna till Barolo och Barbaresco odlas. Langhe Nebbiolo är alltså viner på Nebbiolo-druvan från området Langhe. De måste innehålla minst 85 % Nebbiolo, och övriga 15 % kan vara andra druvor tillåtna i området. Till exempel Barbera, Freisa, eller Dolcetto.
Men varför skriva Langhe Nebbiolo på flaskan om druvorna kommer från samma dyrbara mark som de för Barolo och Barbaresco?
Langhe Nebbiolo är som en Barolo eller Barbaresco light
När du vill ha en Nebbiolo i en mjukare och mer tillgänglig stil är Langhe Nebbiolo ett perfekt val. Vinproducenterna låter druvorna till Langhe Nebbiolo macerera (alltså urlakas) med musten under en kortare tid än för Barolo och Barbaresco. Det gör att de inte blir fullt lika sträva.
Druvorna till en Langhe Nebbiolo kan komma från en ovanligt utmanande årgång eller från unga stockar. För att kunna hålla en konsekvent kvalitet på toppvinerna (oftast Barolo och Barbaresco), kan det ibland vara bra att kunna skriva något annat på flaskan. Det är här Langhe Nebbiolo kommer in i bilden.
Även om du kommer över en flaska Langhe Nebbiolo för en lägre prislapp än många andra viner gjorda på samma druva, finns det en rad regler för hur odlingen ska gå till. För att det inte ska bli alltför svalt får odlingarna vara belägna maximalt 800 meter över havet. De ska alltid vara belägna på sluttningar för att ge god exponering mot solen, bra dränering och en ständig luftcirkulation.
Vad är skillnaden mellan Langhe Nebbiolo och Nebbiolo d’Alba?
Nebbiolo d’Alba är ytterligare en ursprungsbeteckning för viner av Nebbiolo-druvan. Här är det 100 % Nebbiolo som gäller. Nebbiolo d’Alba är ett 649 hektar stort område fördelat över 34 kommuner kring staden Alba. Sju av dessa är delvis inom Barolo – dock är de områden som kan producera Nebbiolo d’Alba uteslutna ur Barolo.
Du hittar odlingarna finns på floden Tanaros norra bank, på sandiga jordar som ger viner som är mjukare, mindre intensiva, och som mognar snabbare än Barolo och Barbaresco.
Området för Langhe Nebbiolo överlappar delvis med det för Nebbiolo d’Alba. Vad är då skillnaden?
Till Langhe Nebbiolo väljer man druvor från de yngsta stockarna. De ska ge viner som är unga, friska, fruktiga, och med mjuka tanniner. För Nebbiolo d’Alba å andra sidan väljer man druvor med mer koncentration och kraft.
Langhe Nebbiolo lagras på rostfritt stål i omkring 9 månader för att framhäva aromerna från druva och odlinngsplats. Nebbiolo d’Alba å andra sidan lagras för det mesta under cirka 12 månader i 225 liter stora ekfat, så kallade barriquer. Det adderar en touch av kryddiga ekfat till vinet. Ekfaten tillåter ett minimalt utbyte mellan vin och luft, lite som en långsam dekantering. Det gör att tanninerna mjukas upp innan vinet når ditt glas.
För att sammanfatta kommer druvorna till Nebbiolo d’Alba från ett mer avgränsat område än de för Langhe Nebbiolo. De ska innehålla 100 % Nebbiolo till skillnad från minst 85 % för Langhe Nebbiolo. Vi pratar om om viner med mer kraft och struktur, ofta med inslag av ekfat. Vad som är bäst är en smaksak.
Ricotta med bladspenat och lite riven parmesan
Vilken mat passar till viner av Nebbiolo-druvan?
Nebbiolo har en sällsynt kombination av delikata aromer och kraftfulla tanniner. För att låta druvans karaktär få fullt spelrum är det bra att hitta krämiga inslag i maten. Rätter som kan balansera strävheten är till exempel en krämig risotto med lagrad ost, viltstek med potatisgratäng eller ostar så som färsk burrata eller parmigiano reggiano. Kanske testa ett långkok med inslag av fänkål, korianderfrö eller kanel för att locka fram den örtiga sidan av Nebbiolo?
Vilken temperatur och vilken typ av glas till viner av Nebbiolo?
Medan det fungerar fint att servera ett yngre vin vid 16–18 grader, kan en temperatur kring 18–20 grader vara fördelaktig för ett mognare vin. Helt enkelt eftersom de tertiära aromerna – som uppkommit efter flera års lagring i flaska – då får ett friare spelrum.
Ett avsmalnande glas ger Nebbiolo mest rättvisa. Det gör att vinet kan landa direkt på tungans spets, där koncentrationen av smaklökar som förnimmer sötma är som högst. På så vis kan du uppleva de söta toner av frukt som faktiskt finns även i Nebbiolo. När vi får en chans att uppleva fruktsötman kan den balansera vinets höga syra och strävhet.
Med sitt generösa solsken, 800 kilometer av glittrande kustlinje, historiska spår av det romerska imperiet och ett överflöd av olivodlingar är Apulien ett sydligt paradis för alla medelhavsaficionados. Och vin finns det gott om – i antal liter räknat är Apulien tvåa i Italien efter Veneto med omkring 850 miljoner liter varje år.
Trots perfekta förutsättningar och en stor mängd vin är Apulien, eller Puglia som är det italienska namnet för regionen, långt ifrån lika välkänt som Veneto, Toscana eller Piemonte. I alla fall än så länge.
Varför är det så? Kanske är det bristen på ikoniska DOC eller DOCG, kanske är det för att druvan (och då framförallt Primitivo eller Zinfandel) kommuniceras tydligare än sitt ursprung på många flaskor från Apulien. En sak är i alla fall säker – det finns det förutsättningar för kvalitet. Följ med till en region där vinerna får smak av sol, kalksten och en lång vinhistoria.
Apuliens tre viktigaste druvor
Primitivo
En druva så välkänd och populär att det förtjänar ett eget inlägg. Det kommer! Låt oss ta den korta varianten här: Primitivo går även under de kroatiska namnen Tribidrag och Crljenak Kastelanski och amerikanska Zinfandel. DNA-forskning visar att det rör sig om samma druva som ursprungligen kommer från centrala Dalmacija i Kroatien.
Det tidigaste historiska omnämnandet av Primitivo i Apulien dateras till 1799 när Francesco Filippo Indellicati, präst i Gioia del Colle skrev i sina anteckningar att han hittat en tidigt mognande druva. Han kallade den Primativo (primativus = den första att mogna).
Primitivo mognar mycket riktigt tidigt på säsongen. Klasarna har en tendens att mogna i ojämn takt, och när det är dags att skörda kan en del druvor redan ha torkat. Det kan i sin tur kan ge aromer av torkad frukt.
Vi har att göra med en produktiv druva där vinerna blir som allra bäst när den odlas i jordar med ett lågt näringsinnehåll och god dränering. Till exempel i gamla bushvines odlade på röd kalksten i DOC:t Primitivo di Manduria, som ger komplexa och strukturerade viner. Gioia del Colle är ett annat DOC som med sin höga altitud och svalare mikroklimat ger ett elegant uttryck åt Primitivo.
Negroamaro
Som du kanske anar betyder negro mörk och amaro bitter. Negroamaro har tjocka skal fullpackade med pigment, så visst kan du förvänta dig ett näst intill opakt vin i glaset. Graden av amaro eller bitterhet beror bland annat på hur lång tid druvskalen spenderat med musten och hur vinet lagrats.
I regel pratar vi om djupt färgade viner med söt och sammetslik smak. De allra bästa är odlade i bushvines med någon typ av svalkande influens, till exempel nära havet eller på några hundra meters altitud.
Precis som Primitivo är Negroamaro en produktiv druva, en skillnad är att den tar lite längre tid på sig att mogna. Negroamaro odlas odlas framförallt i Lecce och Brindisi på den östra delen av halvön. Druvan utgör en betydande del av DOC:erna Brindisi, Copertino och Salice Salentino.
Kan inte lova att druvorna på bilden är Negroamaro. Däremot ser de ut att dela egenskapen tjocka skal.
Nero di Troia eller Uva di Troia
Den första frågan du ställer dig är kanske varför druvan går under två namn? Enligt mastodontboken Wine Grapes av Jancis Robinson med flera var det fram till den andra halvan av 1900-talet vanligt att benämna druvan Uva di Troia. Dagens odlare tenderar dock att i allt högre utsträckning använda Nero di Troia. Kanske tack vare den internationella status som sicilianska Nero d’Avola fått under senare tid.
Ordet ”Troia” kommer från staden Troia i Apuliens Foggiaprovins, som sägs ha grundats av greken Diomedes. Samma person som ska ha ödelagt grekiska Troia.
Denna sent mognande druva ger små skördar av druvor med tjockt skal vilket ger struktur och tannin. Vinerna är kraftfulla och kan bjuda på aromer av kamomill, lakrits och enbär, en sammetslik textur och torr finish.
Idag finns omkring 2000 hektar planterade, och historiskt sett har de låga skördarna bidragit till att odlingsarealen minskat. Det går att hitta endruvsviner av Nero di Troia, men allra vanligast är druvan som en del av en blend.
… och två bubblare
Malvasia Nera
Malvasia är en familj av druvor med vita, rosa, gråa eller svarta skal som i regel ger söta och aromatiska viner med en vågad alkoholhalt. Namnet tros komma från den grekiska hamnstaden Monemvasia på Pelopponeses östkust där de olika malvasiavinerna ska ha exporterats ut i världen.
Malvasia Nera blandas ofta med Negroamaro för att ge en aromatisk och parfymerad touch till vinet.
Verdeca
En sällsynt men spännande druva som ger lätta, friska viner med arom av persika och mineral. Den har en förmåga att plocka upp karaktären från det område den odlas i. Under namnet Lagorthi odlas den i begränsad utsträckning i Grekland. I Apulien hittar vi Verdeca i DOC:erna Locorotondo, Martinafranca, Gravina, Ostuni och San Severo DOC.
Soligt medelhavsklimat värmer Italiens klack
Apulien är förmodligen världens längsta klack. Det är 30 mil från Foggia i norr till Lecce i söder. Ska vi prata ytterligheter är det omkring 40 mil från San Severo norr om Foggia till den sydligaste utposten Leuca. Du lär inte behöva slå på vindrutetorkarna speciellt ofta om du åker i bil – namnet Apulien kommer från romarnas A-pluvia, som betyder ”brist på regn”. Det regnar omkring 400–800 mm per år, varav 70 % faller under höst och vinter. Perfekt för odling av vindruvor.
När du åker genom landskapet slås du av hur vilt, vackert och fascinerande det är. Vindpinande slättmarker åtföljs av kilometervis med olivträd och bördig odlingsmark. Här har hårt arbetande contadini brukat marken i generationer. Några av de bästa odlingsplatserna för vindruvor har en slags röd, järnrik och näringsfattig jord där vinrankan enbart kan koncentrera sig på att leverera druvor av hög kvalitet.
Det övergripande klimatet är medelhavsbetonat. I synnerhet längs kusterna, där sandstränder varvas med branta bergsväggar och kalkstensgrottor. Ju längre inåt landet vi kommer, desto större blir skillnaderna mellan dag och natt och mellan vinter och sommar.
De flesta viner kommer från Puglia IGP
Om vinet inte kommer från ett av Apuliens alla 28 DOC eller 4 DOCG, är sannolikheten hög att ursprungsbeteckningen är den regionala Puglia IGP. Där kan druvorna komma från hela Apulien. I glaset hittar du ofta ett plommon- och lakritsdoftande fylligt rött vin av Primitivo, Sangiovese eller en blandning av båda. Kanske med inslag av lite torkade druvor.
Hela 93 % av Apuliens viner produceras under den regionala kvalitetsbeteckningen Puglia IGP, och inte mindre än 52 olika druvsorter är tillåtna. Från internationellt välkända som Pinot Grigio, Chardonnay, Cabernet Sauvignon, Cabernet Franc och Syrah till italienska klassiker som Sangiovese och Moscato Bianco. Till de lokala Primitivo, Nero di Troia, Bombino Bianco, Negroamaro och Verdeca. När du ser ett druvnamn på flaskans etikett ska vinet innehålla minst 85 % av den druvan om det är en Puglia IGP.
Apulien sträcker sig från Foggia i norr till Lecce i söder
Apulien från norr till söder – från Sangiovese till Negroamaro
Norra Apulien är kuperat och har en hel del kulturella likheter och druvor gemensamt med centrala Italien. Såsom Montepulciano och Sangiovese. Den södra delen har ett plattare landskap och starkare band med den grekisk-romerska historien. Det märks även på den typ av druvor som är vanligare i syd: Nero di Troia, Negroamaro och Verdeca.
Apulien kan delas in i de fem områdena Daunia, Murge, Valle d’Itria, Magna Grecia och Salento.
Daunia
Daunia är området längst i norr som gränsar till Molise, Kampanien och Basilicata. Här är klimatet relativt kontinentalt med markerade skillnader mellan varma, torra somrar och kalla vintrar. Under sent 1800-tal då Europa plågades av phylloxera bestämde sig den franska inflytelserika familjen Rochefoucauld etablera odlingar i Cerignola i Daunia. Något som gett framsteg och innovationer till regionen.
San Severo DOC
Apuliens första DOC som registrerades år 1968. Här befinner vi oss i den nordligaste delen av halvön, just söder om Molise. Druvorna Montepulciano och Sangiovese indikerar närheten till centrala Italien. Vinerna har fler likheter med de från Abruzzo och Toscana än de från södra Apulien.
Rosso di Cerignola DOC
Ett område som ligger strax söder om staden Foggia. Lagstiftningen skrevs 1974. Här är det druvan Nero di Troia som spelar huvudrollen, tillsammans med Negroamaro, Sangiovese och Montepulciano. En udda detalj är att Malbec är tillåten. Utöver vinodlingar hittar du fält med olivträd så långt ögat kan nå. Landskapet är torrt och flackt, täckt med ljusa jordar som hjälper till att påskynda druvornas mognad.
Cacc’e Mmitte di Lucera DOC
Kände du att det här var lite svårt att uttala? Förstår vad du menar. Cacc’e Mmitte är ett dialektalt uttryck där ”Cacce” ska betyda must och ”Mmitte” druvor. Namnet tros komma från den tid då vingårdarna bestod av ett lapptäcke at minimala odlingslotter. Alla hade inte råd med egen utrustning för att pressa och förbereda musten – man lånade av varandra. Varje odlare var tvungen att bli klar under dagen för att ge plats åt nästa. Det snabba skiftet av ”Cacce” och ”Mmitte” har troligtvis gett namn åt vinet.
Druvan Nero di Troia (lokalt kallad Sumarello) utgör större delen av vinerna, kompletterad med Malvasia Nera, Montepulciano och/eller Sangiovese.
Murge
Namnet Murge kommer från latinets ”murex” som betyder något i stil med ”röd jord”. Murge består av en kvadratiskt formad högplatå i centrala Apulien. Landskapet är kargt och stenigt, på vissa platser påminner det om ett månlandskap. Den del av Murge som ligger långt från kusten har tydliga temperaturskillnader mellan dag och natt och faktiskt en hel del regn.
Druvan som spelar huvudrollen i vinerna från Murge är Nero di Troia – som när den vinifieras solo ger fruktiga, eleganta viner med florala och örtiga toner.
Castel del Monte DOC
Mjuka sluttningar med vackert vit kalksten, krönt av en oktagonformat 1200-talsfort som bland annat agerat fängelse. ”Slottet på kullen” som DOC:ts namn ordagrant översätts till består mestadels av rött vin av Nero di Troia med varierande inslag av Aglianico.
För dig som är nyfiken på vinerna från Castel del Monte finns en uppsjö av olika varianter. Bland annat Castel del Monte Rosso DOC som är en blandning på minst 65 % Aglianico, Montepulciano och/eller Nero di Troia. Vill du hellre utforska druvrena viner finns det varianter med Aglianico, Nero di Troia eller Cabernet (minst 90 % av Sauvignon eller Franc).
Till sist går det även att testa både unga varianter av vinet kallade Novello, och de mer utvecklade Riserva-varianterna. Kanske allra mest spännande är Castel del Monte Nero di Troia Riserva DOCG, som måste innehålla 90 % av druvan i DOC:s titel och lagras 24 månader varav 12 i ekfat.
Gravina DOC
Ett kuperat område med kalkstensjordar som gjort sig känt för friska, fruktiga viner av druvorna Greco och Malvasia Bianca. Namnet Gravina betyder ravin och ger en indikation på områdets dramatiska landskap. Gravina Bianco ska innehålla minst 50 % Greco och minst 20 % Malvasia Bianca.
Bassa Murgia och Valle d’Itria
Nu har vi tagit oss till en punkt som ligger söder om staden Bari. Bassa Murgia är en platå som tar vid där Alta Murgia slutar – i Apuliens gåtfulla inland. Här finns det en stark tradition för Primitivo. Där berget övergår i dal kommer du in i Valle d’Itria som är mer känt för vita viner än för röda. På dessa sluttningar av kalkrik lera och röda, järnrika jordar fläktar det konstant. Vinerna får en frisk syra och en spännande mineralitet.
Gioia del Colle DOC
Ett vinområde nordöst om Taranto och söder om Bari i Bassa Murgia, vars namn bokstavligen lovar att bjuda på ”glädje från kullen”. Vi får hoppas att det är ren vinglädje. Druvorna som gäller är Primitivo i kombination med Negroamaro, Sangiovese och Montepulciano. Kraft och mognad är ledorden när det kommer till vinstil.
Locorotondo DOC
Detta DOC är helt och hållet vigt åt krispiga vita viner från Valle d’Itrias kalkstensrika sluttningar. Den lokala Verdeca ska utgöra minst 50 % och Bianco d’Alessano minst 35 %. Kalkstenen i marken utgör inte bara en utmärkt växtplats för dessa druvor. Stenen har också använts som byggmaterial åt de karaktäristiska trekantiga husen, trulli.
Så kallade trulli-hus byggda i Apuliens karaktäristiska vita kalksten
Magna Grecia
Namnet på den kustremsa som löper längs med Joniska havet är ett minne av den tid då detta var epicentrum för den grekiska koloniseringen under 800-talet efter Kristus. Med Taranto som huvudstad. I medelhavsbrisarnas ljumma sällskap odlas här upp emot 80 år gamla Primitivo-stockar ad alberello, i bushvines.
Primitivo di Manduria DOC
För dig som vill upptäcka Primitivo är det här du ska starta. Italiens enda DOC specialiserat på Primitivo breder ut sig österut från staden Taranto och sluttar mjukt ner mot kusten. Det etablerades år 1974 – och är den kvalitetsbeteckning med högst minimal alkoholhalt av alla icke förstärkta viner: 13,5 %.
Salento
Penisola salentina är helt omringad av de Joniska och Adriatiska haven. I leriga kalkstensjordar med ständigt solsken odlas Negroamaro med doft av medelhavsvegetation och lakrits. I kombination med Malvasia Nera och Primitivo. Druvan Susumaniello är på väg att återupptäckas, kanske är det regionens framtidshopp? Det finns även en hel del vita druvor så som Verdeca och Fiano.
Bland vinrankor och olivträd kan du hitta inlandsområden täckta med stenek, Leccio, vilka gett namn åt Salentos huvudstad Lecce.
Copertino DOC
Ett DOC på 158 hektar kring staden Copertino strax väster om Lecce. Det etablerades 1976 och har gjort sig känt för tanninrika viner av druvan Negroamaro. Vinernas karaktär kan påminna om torkade körsbär, nypon, lagerblad och läder.
Salice Salentino DOC
Ett relativt stort (1950 hektar) DOC med rötter från 1976. Precis som i grann-DOC:t Copertino är det druvan Negroamaro som spelar huvudrollen. Druvorna odlas en bit inåt landet men svalkas då och då av brisar från havet. Vinerna får en djup färg och hög, frisk syra.
Till sist – Här hittade jag infon till inlägget om Apulien
Tack för att du läste hela vägen hit. Nu är det jag som tackar mina källor för all bra info om vinregionen Apulien:
Jancisrobinson.com Vinidipuglia.com Winesearcher.com Italianwinecentral.com Statista.com Robinson, J; Harding, J & Vouillamoz, K (2012): Wine Grapes – A Complete guide to 1368 vine varieties, including their origin and flavours.
Vin med Elin 