Dourofloden påbörjar sin resa som Duero i spanska Soriaprovinsen. Denna mäktiga vinflod flyter förbi de spanska vindistrikten Ribera del Duero, Rueda, Toro och Arribes innan den tar sig över till den portugisiska sidan. Där flyter den förbi Dourodalens världsarvsklassade, terrasserade sluttningar där druvorna till en av världens äldsta vinstilar – portvin – har sitt ursprung. Till sist mynnar den ut i Atlanten, efter att ha passerat Oporto och Vila Nova de Gaia. Följ med till en region som fick sitt ursprungsskydd redan år 1756, som har mer än 100 lokala druvsorter och med unika, världsarvsskyddade terrasser.

Dourodalen är utan tvekan mest känt för det söta starkvinet portvin, som fått sitt namn av hamnstaden Oporto. Men på senare år produceras det även riktigt bra torra röda viner, som till viss del delar karaktäristik med sina förstärka motsvarigheter. I det här inlägget går vi in på Dourodalens geografi och jordmån, de 5 vanligaste druvsorterna, portvinets historia och hur portvin blir till. Jag lovar också att du ska få koll på hur de olika portvinstilarna tillverkas och smakar – du kommer med andra ord bli expert på termer Tawny, Garrafeira, Colheita, Ruby och Vintage!

Först, lite geografi så att vi vet var vi är.  

Dourodalens geografi och underregioner

Dourodalen består av 37 500 hektar terrasserade vinodlingar som tar sin början ungefär 10 mil in från kusten – här är klimatet kontinentalt med stora skillnader i temperatur både mellan dag och natt och mellan sommar och vinter. Som en odlare uttryckte det: 9 månaders istid och 3 månaders inferno…

Mellan Oporto och vinodlingarna finns en bergskedja som heter Marão-Bergen. Dessa berg skyddar vingårdarna från regniga atlantvindar, något som leder till att  Dourodalen kan nå temperaturer på 45°C under sommaren. Vilket är hela 15 till 20°C varmare än i Oporto. Desto längre österut du kommer mot den spanska gränsen, desto varmare blir det. Sammanfattningsvis ett klimat väl lämpat för blå druvor – hela 90 % av Dourodalens produktion går till röda viner.

Dourodalen har tre underregioner:

Baixo Corgo

Denna region ligger närmast kusten ochär den regnigaste och svalaste av de tre vi ska besöka. Det svala klimatet gör att vinerna härifrån tenderar att bli lätta, med lite lägre alkoholhalt. Mycket av det går till fruktig Ruby och Tawny Port som kan drickas ung. Det är också ett idealt klimat för att lagra de färdiga vinerna innan de skeppas vidare till kunden. Och det är precis det som sker under våren efter skörd, vinerna fraktas till portvinsproducenternas ”lodges” eller lagringslokaler i Vila Nova de Gaia på andra sidan av Oporto.

Cima Corgo

Nu är vi i centrala Dourodalen, här finns flera av Dourodalens mest kända producenter. Det regnar betydligt mindre än i Baixo Corgo – 700 mm snarare än 900 mm. Vinerna blir fruktiga och koncentrerade och kan hamna i Tawny, Late Bottled Vintage och Vintage av bättre kvalitet.

Douro Superior

Vi har nu tagit oss till den östligaste delen av Dourodalen, närmast gränsen till Spanien. Eftersom det är långt från havets mildrande influens blir klimatet ganska extremt med ordentligt torra och heta somrar. Douro Superior är den ”nyaste” regionen – fram till år 1791 gick det inte att ta sig hit via Dourofloden eftersom granitmassivet Cachao de Valeira var ivägen. När det avlägsnats blev även Douro Superior tillgängligt för vinodling. Vinerna blir superkoncenterade och inte sällan kommer druvorna till flaggskepps-stilen Vintage port härifrån.

Jordmånen i Dourodalen – schist är grejen

Nu ska vi prata lite jordmån. Dourodalens sluttningar består i huvudsak av schist, en vulkanisk jordmån som påminner om skiffer på det sätt att den är sammanpressad och skör. Det är en näringsfattig och stenig jord där vinrankorna behöver utveckla långa rotsystem för att hitta vatten och näring. Som ett blir skördarna små, druvorna koncentrerade och med en fantastisk struktur, färg och kvalitet. Perfekt för portvin som ska hålla i decennier.

Det finns fler fördelar med schist. För det första, under vinterhalvåret ökar den vattnets förmåga att tränga ner i marken, vilket i sin tur förhindrar erosion som annars är ett vanligt problem på branta sluttningar med ytliga jordar. På sommaren hjälper denna varma, mörka och steniga jordmån till att bevara värmen under natten vilket förlänger den period under dagen som bidrar till druvornas mognad.

Ett fragmenterat landskap med många odlare

Dourodalen är extremt fragmenterat mellan en stor mängd odlare som alla äger en liten, liten lott med vinrankor. För att ta ett exempel – totalt finns det nästan 42 000 odlingslotter som är mindre än 0,1 hektar (alltså 1000 x 1000 meter). Dessa motsvarar tillsammans 4% av regionens odlingar. Samtidigt finns det bara 25 vingårdar är större än 20 hektar, vilka enbart motsvarar 1 % av Dourodalens odlingar… Odlarna i sin tur säljer druvorna vidare till ett tjugotal kooperativ eller till de stora producenterna.

Hur vet en odlare om hen får lov att producera portvin av sina druvor, och hur mycket? Jo, då finns det ett system som kallas för beneficio-systemet. Det går till som så att portvinsinstitutet IVDP bedömer varje vingårdsläge utifrån tolv olika faktorer såsom läge, exponering mot solen och höjd över havet. Poängen räknas samman och kan bli allt ifrån -400 till 2031. Något som kan resultera i en bedömning där det bästa är A och det sämsta är I. En vingård som får minst 1200 poäng brukar bli A-klassad, och får därmed lov att leverera druvor till portvinsproduktion. Efter att portvinsinstitutet gjort sin årliga beräkning, delas tillstånd ut till individuella odlare om hur mycket druvor de får lov att sälja till portvin just det året. Överskottet av druvor går till torra viner som säljs under Douro DOC.

Världsarvsskyddade terrasser

Vinodlingarna finns längs med Dourofloden och bifloderna Corgo, Távora och Pinhao. Vad dessa sluttningar alla har gemensamt är att de är branta och svårodlade. Det gäller att “trolla fram” en platt yta för att vinrankorna ska få fäste. Detta görs I huvudsak på 3 sätt:

Socalcos – originalterrasserna

Socalcos har höga stenmurar med en flack vingårdsyta mitt emellan. Två till tre rader med vinrankor planteras på varje terrass. Dessa terrasser är utmanande att bygga upp, och extremt dyra att renovera. Sedan slutet av 1900-talet har det blivit alltför dyrt att bygga nya socalcos. Men – det är socalcos-terrasserna som format Dourodalens landskap och gett området sin UNESCO-status! De förblir även det allra bästa systemet för att förhindra erosion, som är en av Dourodalens absolut största utmaningar.

Patamares – jordterrasser

Patamares betyder “plattformar” och är en modern form av terrass som stöttas upp av murar av jord i stället för av stenmurar. Den här typen av planteringssystem blev vanlig under 1980-talet. Dock innebär de utmaningar I form av erosion.

Vinha ao alto – vertikal plantering

Vinha ao alto eller vertikal plantering innebär att där vingårdssluttningen tillåter det, kan terrasserade odlingar ersättas av vertikala rader med rankor som löper just vertikalt i ställe för horisontellt längs med berget. Ett planteringssätt som kan fungera på sluttningar med upp till 30 % lutning och där en fördel är att lövverket får bättre exponering mot solen.

Dourodalens fem vanligaste druvsorter

Över 100 druvsorter är tillåtna I Dourodalen – men 5 druvor star för den allra största delen av produktionen. “Top cinco” består av Touriga Nacional, Touriga Francesca, Tinta Barroca, Tinta Roriz och Tinto Cão. Dessa druvor har alla sin egen personlighet:

Touriga Nacional
En kraftfull, strukturerad druva med mycket tannin och pigment. Touriga Nacional ger små skördar med koncentrerade viner, aromerna påminner om blåbär, björnbär, plommon, choklad med inslag av örter så som bergamott, viol och mynta. Oumbärlig för vinernas livslängd!

Touriga Franca
Kallas även Touriga Francesca och är fruktig och parfymerad. En druva som i mångt och mycket påminner om Touriga Nacional men är mer subtil och diskret. Ger ofta en floral ton. Även här finns det gott om tanniner som bidrar till att ge vinerna ryggrad och längd.

Tinta Barocca
En druva som är robust och lite söt. Här har vi en volymgivare som ger kropp och fyllighet! Halten av antocyaniner är större än mängden tannin, vilket ger mer färg än struktur. Tack vare sin förmåga att producera höga halter med socker kan den planteras även på lite skuggigare lägen med gott resultat.

Tinta Roriz
Känner du igen namnet? Det här är samma druva som Spaniens Tempranillo. Precis som i Rioja bidrar den med längd och elegans. Stora bär och klasar ger bra avkastning, framför allt under torra årgångar. Resultatet är välstrukturerade, aromatiska viner som ger elegans och komplexitet med ålder.

Tinto Cão
En av Dourodalens allra äldsta druvsorter som är väl anpassad till områdets torra och heta förhållanden. Tinto Cão behåller sin produktivitet även i magra jordar och ger små druvor med lång livslängd, hög syra och sammetslen textur. Kan ibland vara tuffa när de är unga men utvecklas fantastiskt med ålder. De små skördarna gör att det är den minst planterade druvan av dessa fem.

Field blends – olika druvor samsas sida vid sida

Standard runt om i världen idag är att druvor odlas och vinifieras separat för att sedan blandas till det slutgiltiga vinet. Men det har inte alltid varit så – det traditionella odlingssättet på många vinregioner är att odla olika druvor på samma läge och vinifiera resultatet till ett och samma vin.

Man planterade visa druvor för att få fruktsyra, andra för frukt och vissa för struktur. Det sammanlagda resultatet blev ofta bra och balanserat, även om man inte kände till de exakta proportionerna. Det gav även en slags försäkring till att få ihop en hel skörd ifall visa druvor skulle bli drabbade av torka eller sjukdomar.

Det som är unikt med Dourodalen är att denna tradition bibehållts i många fall. Frågan är – hur påverkar det vinframställningen och vinernas smak?

Många odlare menar att field blends fortsätter att vara ett oslagbart sätt att få balans, harmoni och komplexitet i vinerna. Även om nya odlingar i Dourodalen oftast sker med en druva per odlingslott, så menar vissa odlare att field blends är så pass oslagbart att man väljer att gå tillbaka till det sättet att odla på. En skillnad mot att skörda druvorna var och en för sig och sedan blanda är att för field blends så jäser druvorna tillsammans – något som kan ge en 1+1 = 3-effekt.

Hur blev portvin till? En kort historisk överblick

Tiden är inne för oss att lämna Dourodalens torra viner och gå vidare till den vintyp som har allra längst historia – de förstärkta portvinerna. Vi ska ta reda på hur portvin blev till och fördjupa oss i de olika kategorierna flasklagrad och fatlagrad port. När vi är klara kommer du att ha full koll på skillnaden mellan Colheita, Ruby Port, Garrafeira och Late Bottled Vintage!

Portvin har fått sitt namn från Oporto, hamnstaden varifrån vinerna skeppats under nära 300 år, framförallt av engelska köpmän.

Under 1600-talet pågick otaliga handelskrig mellan Frankrike och Storbritannien. Under en tid förbjöds importen av franska viner till Storbritannien – och år 1693 införde Wiliam III så pass höga höga strafftullar på franska viner att engelsmännen i stället vände sig till Portugal – ett land med vilket de alltid haft goda relationer.

Man började med att importera vinerna från den nordligaste kusten som låg bra till logistiskt sett – det som idag är Vinho Verde. Denna tunna och friska vinstil gick inte hem hos engelsmännen, som i stället fortsatte resan längs Dourofloden inåt landet. Här hittade man viner som bjöd på raka motsatsen – frukt, kraft och fyllighet. Vissa utav dem var även förstärkta med brandy.

Man tror att denna metod uppfanns år 1678 när en vinhandlare från Liverpool skickade sin son till Portugal för att leta upp nya viner. I den lilla byn Lamego fann han en Cisternermunk vars expertis var just vinproduktion – denne munk brukade addera en skvätt brandy till vinet under snarare en efter jäsningen. Något som dödade aktiva jästsvampar och gav upphov till den sorts söta, starka och djupt färgade vin som vi känner till som portvin.

Den brittiska handeln med Frankrike upphörde helt under 1800-talet när det spanska tronföljdskriget bröt ut. Vid denna tidpunkt var redan en lång rad portvinshus etablerade.

År 1703 signerade England och Portugal Methuen-avtalet, som innebar ytterligare handelsfördelar för Portugal och England. Under 1730-talet drabbades dock portvinsindustrin av en skandal. Man hade tillsatt socker och fläderbärsjuice för att ge färg till tunna och överproducerade viner. När klagomålen började trilla in från brittiska handelsmän, kontaktade portvinshusen den portugisiska premiärministern Marquis de Pombal. Denne instiftade år 1756 en serie åtgärder för att reglera portvinsförsäljningen och skydda varumärket. Det som kommit att bli en av världens äldsta ursprungsskydd för vin såg dagens ljus.

Hur produceras portvin?

Druvorna skördas oftast för hand – de terrasserade odlingarna gör det svårt att använda maskin. När druvorna kommer in i vineriet är prio ett en snabb extraktion av färg, smakämnen och tannin från skalen. Eftersom vi ska göra ett sött vin och avbryta jäsningen redan efter 2–3 dagar behöver vi maximera den tid skalen tillbringar tillsammans med musten. Och det är här trampningen kommer in – kanske har du sett bilder av människor som rytmiskt trampar druvor i ett stort kärl. Trampningen används i vissa fall än idag (det sägs att den mänskliga foten ger en väldigt fin och skonsam extraktion) och syftar alltså till att snabba på utvinningen av färg, tannin och smakämnen till musten.

Efter 24 till 36 timmar leds den jäsande musten av till ett kärl med vinsprit på 77 %. Jäsningen avstannar, och allt det ojästa socker som är kvar i vinet ger en generös sötma – ofta på omkring 100 g per liter. Alkoholhalten landar på omkring 20 %. Efter förstärkningen tappas vinet på fat för att vila lite, och fortsätter sedan sin resa mot färdig produkt.

Vilka olika stilar av portvin finns det?

För att göra det enkelt, kan vi säga att det finns två stilar av portvin. Flasklagrad och fatlagrad. Den flasklagrade stilen tappas mycket riktigt på flaska mer eller mindre direkt efter produktion och får en djupt blårödlila färg och en eldig, fruktig karaktär där fokus är på primärfrukt och med tiden även tertiära toner av utvecklad frukt. Utvecklingen sker med minimal tillgång till syre och påminner om den för ett rött vin. Flasklagrad port behåller mycket av sina tanniner under en lång tid, och kan därför både lagras änge och upplevas som sträva även efter 10-tals år i flaska. Därmed är det ofta rekommenderat att dekantera flasklagrade portviner. Med skillnaden att vi har att göra med ett förstärkt vin som är skyddat av en högre alkoholhalt, lagringsprocessen går därmed mer långsamt. Exempel på flasklagrade stilar är Ruby, Vintage och Late Bottled Vintage.

Om vinet däremot tappas på fat snart efter skörd kommer det att utvecklas i mer eller mindre kontakt med syre. Aromämnen från ekfatens insida utsöndras i vinet, samtidigt som tanninerna mjuknar. Det som sker då är att vinet får en så kallad rancio-karaktär, det vill säga drag av knäck, kola, torkad frukt – och en bärnstensaktig färg – Tawnyfamiljen. Härfinns Tawny med olika åldersbeteckningar och även Tawny från en och samma årgång, som då kallas Colheita.

Fatlagrade portviner – Tawny och Colheita

Faktum är att en flasklagrad Ruby och en fatlagrad Tawny börjar sitt liv på ungefär samma sätt – på det vis vi precis beskrivit. Skillnaden uppstår under lagringen, där Tawny får en ljust brun färg och en knäckig karaktär av karamell, vanilj och torkade fikon och dadlar av det långsamma utbytet med syre från faten och av aromämnen i träet. Medan Ruby behåller en blåfruktig stil med fokus på primärfrukt.

Att säga att en Ruby och en Tawny har exakt samma utgångspunkt är kanske dock en förenkling. Faktum är att redan i vingården gör producenten ett urval av druvor – de som har lite mindre pigment och odlats på något svalare lägen går till Tawnies – här behöver vi helt enkelt inte lika mycket färg som för en Ruby.

Medan Ruby och Vintage port allt som oftast fraktas ner till Vila Nova de Gaia för att lagras under svala förhållanden, kan Tawnies lagras i närheten av där druvorna skördas. Det varmare klimatet längre upp längs floden skyndar på mognaden och intensifierar de knäckiga tonerna I vinet. Detta kallas för “Douro Bake”.

Blendingen av en Tawny port är en viktig del i produktionsprocessen. Varje år noterar vinmakaren hur årets skörd smakar, och lägger det till samlingen I fatkällaren. Faten markeras med vilket år druvorna skördats – Colheita.

När det sedan är dags för buteljering kan producenten välja på olika åldersspann: 10, 20, 30, 40 eller 50 år. Detta indikerar alltså ett medelsnitt av vinets ålder. Finns det ännu äldre viner i blenden kan det stå “Very Old Tawny” på etiketten.

Desto yngre, desto mer primärfrukt och desto äldre, desto mer fattoner. Personligen föredrar jag 20-årig Tawny som jag tycker har en perfekt balans mellan frukt och fat.

Colheita är kronan i Tawny-juvelen – viner från en och samma årgång som lagrats som en Tawny. De måste lagras på fat i minst 7 år före buteljering. De flesta Colheitor lagras mycket längre eftersom producenten enbart väljer att göra denna vinstil de bästa åren. Det här är ett vin som under rätt förhållanden kan hålla i upp till 50–100 år.

På flaskan hittar du två datum: skördeåret och buteljeringsåret. Buteljeringsåret är relevant eftersom vinet inte kommer att utvecklas eller förbättras på flaska.

Flasklagrade portviner – Ruby och Vintage

Vi tar oss nu in på de flasklagrade stilarna av portvin – Ruby och Vintage Port. Att säga att vinet enbart lagras på flaska är inte helt sant – ofta lagras även Ruby-vinerna några år på fat före buteljering. Men i jämförelse med åldersspannet för Tawny så är det en ganska kort tidsperiod.

Medan Ruby Port är redo att drickas när den fylls på flaska, är de flesta andra stilar av flasklagrat portvin konstruerade för att hålla under decennier.

Skillnaden mellan Ruby och Ruby Reserve är att Reserve är en slags premium-Ruby med mer färg och djup än en standard-Ruby.

Vintage Port är flaggskeppsstilen – och representerar bara ungefär 1 % av allt portvin som tillverkas. Portvinshusen har byggt upp en hype kring vinet – det produceras enbart utvalda årgångar som utses och deklareras av portvinsinstitutet. En Vintage är som namnet antyder vin från en enskild årgång som blandas och sedan buteljeras utan filtrering efter 2-3 års lagring på fat. Därefter säljs vinet och lagras vidare hos slutkunden i 30 år eller ännu längre tid. Vintage port utmärker sig från andra stilar framför allt på grund av de druvor som väljs ut. Bara druvor från de bästa lägena, oftast i Cima Corgo skördas vid optimal mognad. Det här är viner som får mycket sediment – dekantering är att rekommendera.

Producenterna måste behandla varje år som ett Vintage-år eftersom de inte vet om det kommer att deklareras som ett sådant. Det är först två år efter skörden som portvinsinstitutet bedömt prover och tillgängliga volymer, och därmed väljer att deklarera året som ett vintage-år eller inte. Dock är det inte bara kvaliteten som bestämmer – producenten väljer att deklarera Vintage enbart om man anser att det finns tillräckligt med efterfrågan. I regel har ungefär vart tredje år blivit ett Vintage-år.

Single Quinta Vintage produceras på samma sätt som en Vintage port, lagras på fat och buteljeras utan filtrering. Skillnaden är att producenten inte behöver förhålla sig till att årgången ska deklareras som en Vintage av portvinsinstitutet. Även om visa producenter gör en Single Quinta Vintage varje år, brukar andra passa på att släppa en Single Quinta Vintage de år som inte deklareras som Vintage år av IVDP. De produceras under bra – men inte enastående – årgångar som inte deklareras som Vintage-år.

Late Bottled Vintage är vinet för dig som inte kan vänta – en port från en och samma årgång som tack vare lite längre fatlagring inte behöver vila i källaren lika länge som en Vintage utan tvärtom är redo att drickas när det säljs. LBV (som det brukar förkortas) buteljeras mellan 4:e och 5:e året efter skörd.

Crusted Port uppfanns för att appellera till fans av Vintage port – dock utan att vara vin från ett och samma år. Likheten med Vintage Port är att denna stil buteljeras utan filtrering och därmed har sediment. Däremot är det ett vin från flera olika årgångar, vilket bidrar till en konsekvent stil och att hålla nere priset.

Garrafeira betyder “privat källare” eller “reservvin”. Det associeras ofta mer med portugisiska bordsviner än med portvin. I portvinsvärlden är det ett vin som ska komma från en enskild årgång och lagras i minst 7 år i demi-johns av glas (en 5 eller 10 liter stor glasflaska). I praktiken lagras vinet ofta 20, 30 eller 40 år I glasflaska före det att det buteljeras på 75 cl-flaska. Denna typ av vin kombinerar en djup fruktighet med den silkiga textur som ofta associeras med en tawny. Det finns 3 datum på etiketten: skördedatum, buteljeringsdatum till demi-john och fyllning till 75 cl-flaska.

Till sist, vad äter man till portvin?

Så här skulle jag sammanfatta det:

Tawny – apéritif, hårdost, crème brûlée och äppelpaj

Ruby – grönmögelost och choklad

Vintage – den starkaste osten och den godaste chokladen