Saint-Émilion – mjuka viner med kraft från Bordeaux’s östra strand

Posted on av Elin

Vinerna från Saint-Émilion tar dig med till den världsarvsklassade staden med samma namn. Till 5450 hektar med kalkstenrika jordar där Merlot spelar huvudrollen. Även om spåren av vinodling går tusentals år tillbaka i tiden står ingenting still – Saint-Émilions klassificering förnyas var 10:e år. Vill du lära dig mer om Saint-Émilion? I det här inlägget tittar vi närmare på druvor, odling, klassificering, hur vinerna smakar och hur de utvecklas med lagring.

Saint-Émilion. Bild: Pixabay

Allra först, låt oss sätta Saint-Émilion i sitt sammanhang genom en kort introduktion till Bordeaux och en jämförelse mellan den vänstra och den högra stranden.

Vi hittar Bordeaux längs Atlanten (bord = längs med, eau = vatten) i sydvästra Frankrike. Som faktiskt är helt enormt. Inte mindre än 110 000 hektar med vinodlingar ryms inom områdets gränser. Att jämföra med 30 000 hektar i Bourgogne eller 90 500 hektar för hela Sydafrika.

Det produceras i snitt 650 miljoner flaskor vin i Bordeaux varje år, varav omkring 90 % är röda viner. De vita vinerna av Semillon och Sauvignon Blanc kan vara friska, oekade och aromatiska eller smöriga och ekfatslagrade.

Förutom rött och vitt kan du även hitta mousserande Crémant de Bordeaux, smakrika roséviner och fantastiska dessertviner från bland annat Sauternes, Barsac, Cérons, Cadillac och Sainte Croix du Mont.

Vänstra och högra stranden i Bordeaux – vad är skillnaden?

Bordeaux delas ofta upp i två delar: vänstra stranden (rive gauche) eller högra stranden (rive droite). Rent geografiskt är uppdelningen baserad på var vindistrikten ligger i förhållande till huvudfloden Gironde och bifloderna Dordogne och Garonne. Mitt emellan vänstra och högra stranden finns en del kallad Entre-Deux-Mers (mellan två hav), som framförallt är känd för vita viner.

Vid den västra stranden av Garonne och Gironde ligger distrikten Médoc, Graves och Sauternes. De två första är kända för röda viner, medan Sauternes står för ädelrötade dessertviner av Semillon, Sauvignon Blanc och Muscadelle. Inom Médoc finns kommunerna Saint-Estèphe, Pauillac, Saint-Julien, Margaux och Pessac-Léognan, där storslagna sagoslott med tillhörande vinodlingar breder ut sig.

Egendomarna längs den västra stranden har kunnat bygga upp både rikedom och rykte under sekler. Redan under slutet av 1700-talet startades de första exportfirmorna i centrala Bordeaux – nära floden så att det var enkelt att skeppa vinerna vidare.

Place de la Bourse i centrala Bordeaux. Bild: Pixabay.

Klassificering från 1855 delar in slotten på den vänstra stranden

År 1855 var det dags för en världsutställning i Paris. Varje fransk region skulle visa upp det absolut bästa de hade att erbjuda. Bordeaux-borna kände förmodligen att det var ganska givet att presentera sina viner, frågan var bara hur de skulle toppa urvalet? Där och då ber Napoleon III varje vinregion att skapa en egen klassificering.

Baserat på rykte och försäljningspris delas nu egendomarna på den västra stranden in i fem olika nivåer, från Premier (första) Cru Classé till Cinquième (femte) Cru Classé. Totalt är 60 slott med i klassificeringen, varav fem har den högsta nivån.

Kanske känner du igen namnen Château Lafite Rothshild, Mouton Rothschild, Haut Brion, Margaux och Latour? Dessa är just dessa fem som än idag innehar titeln Premier Cru Classé (Château Mouton Rothschild blev uppgraderad från Deuxième till Premier Cru Classé år 1973). Allt detta för att få en feeling för den vänstra strandens näst intill adliga framtoning.

Cabernet Sauvignon? Bild: Pixabay

Cabernet Sauvignon trivs bra i de grusiga jordarna på vänstra stranden

En sak till: Cabernet Sauvignon trivs extra bra här eftersom jordarna är varma och steniga. De stora gruskornen leder bort vattnet snabbt och lätt, vilket krävs för att Cabernet ska mogna i ett svalt Atlantklimat (så har det åtminstone varit före det att klimatförändringarna började märkas av).

Cabernet ger viner med kraftfull tanninstruktur som kan behöva många år på sig innan tanninerna mjuknar och frukten öppnas upp. Därav att västra strandens viner har varit och är utmärkta för den som tänker sig en längre tids lagring i vinkällare. När de väl korkas upp har de ofta hunnit anta tertiära aromer av läder, tobak, skog och torkad frukt.  

Jag återkommer till den vänstra stranden i Bordeaux vid ett senare tillfälle då det finns mycket mer att säga – men hoppas att du fått så pass bra koll nu att vi kan ta oss vidare till den högra stranden och Saint-Émilion 😊

Kalkstensrika jordar och Merlot på Bordeaux’s högra strand

Om vänstra stranden står för stora egendomar, grusjordar och strama viner av Cabernet Sauvignon står den högra för småskalighet, kalksten och Merlot i en mjukare och mer fruktig stil.

Vinregionerna nordöst om floden Dordogne består från norr till söder av Blayais (Blaye och Côte-de-Blaye), Bourgeais (Bourg och Côte-de-Bourg), och så Libournais. Här ligger hamnstaden Libourne och runt den Pomerol, Saint-Émilion och Fronsac med tillhörande satellitappellationer (intilliggande appellationer med likartade namn).

Till skillnad från den vänstra strandens grusiga jordar är det här kalksten och lera som gäller. I regel en svalare och mer fuktig typ av jordmån. Något som passar perfekt för druvan Merlot, som utgör basen i de flesta viner tillsammans med Cabernet Franc och små mängder av Petit Verdot och Malbec.

Resultatet? Vinerna får en mjukare approach än de på vänstra stranden. De är fortfarande kraftfulla och strukturerade, men ofta med en mer direkt och generös frukt än Cabernet-grannarna från Médoc. Ett vin från Saint-Émilion, Pomerol eller Fronsac kan lagras med värdighet i många år – samtidigt är det drickbart redan ett par år efter skörd. Beroende på smak och tycke.

Mur av kalksten strax utanför Saint-Émilion. Bild tagen med Elins iphone.

Småskaliga egendomar, garagevin och klassificering som uppdateras vart 10:e år

I kontrast till de imponerande vinslotten väster om Gironde, hittar du framför allt små och ofta familjeägda egendomar på Bordeaux’s högra strand.

Det är också småskaligheten som satte Saint-Émilion på vinkartan en gång för alla under tidigt 1990-tal. Då började Château Valandraud och ett gäng andra producenter producera vin i extremt små volymer. Lite som att de plockade druvorna från sin trädgård och jäste det i garaget. Med små medel och stor noggrannhet gjorde de viner av makalös kvalitet. Konceptet kom att kallas ”Vin de Garage” och blev snart en efterfrågad succé.

Även den högra stranden har en klassificering, som dock enbart gäller vinerna från Saint-Émilion. Klassificeringen instiftades år 1954 och är unik på så sätt att den revideras vart 10:e år. Enligt den senaste upplagan från 2012 kvalade 82 egendomar in som Cru Classé – mer om detta alldeles strax. Nu går vi in på detaljerna om Saint-Émilion.

Hôtel de Ville i Saint-Émilion. Bild tagen med Elins iphone.

Merlot och Cabernet Franc är de huvudsakliga druvorna i Saint-Émilion

Merlot är enkel att odla, även i lite svalare lerjordar som de på högra stranden. I egenskap av en lättodlad druva med stor karaktär har Merlot blivit den mest odlade druvan i Bordeaux. I Saint-Émilion utgör den hela 60 % av odlingarna.

På vinrankan blir druvorna stora med relativt tunna skal. I motsats till Cabernet Sauvignon som tenderar att ge små druvor med tjocka skal, blir mängden tanniner och strävhet här lägre. Därav att denna duo kompletterar varandra på bästa möjliga sätt.

Merlot bjuder på silkeslena viner med stor fyllighet och mogen frukt, medan Cabernet ger struktur och finess. Du hittar bordeaux blends med varierande proportioner av Cabernet och Merlot både på den vänstra och den högra stranden – vanligast är att Cabernet utgör majoriteten på vänstra och Merlot på högra stranden.

Viner av Merlot får en fin balans mellan generös fruktighet och en behaglig, uppfriskande syra. Under växtsäsongen kan den ansamla socker motsvarande 1 % mer än Cabernet Sauvignon (enligt boken Wine Grapes av Robinson, Harding och Vouillamoz). När du doftar på vinet kan du hitta aromer av solmogna jordgubbar, hallon, körsbär, svarta vinbär, björnbär och plommon.

I de fall då druvorna inte mognat ordentligt kan det även finnas ett grönt, örtigt anslag i doften. Om druvorna å andra sidan har njutit av en solig och varm sommar eller lagrats en längre tid på flaska, kan aromerna utvecklas mot torkad frukt och drottningsylt.

Merlots stora fruktkoncentration och mjuka tanniner är en superkombo med lagring på ekfat. Ekfaten, eller barriquerna tillför aromer av rostat trä, vanilj, kokos, mjölkchoklad och kryddor.

En tredjedel av odlingarna i Saint-Émilion består av Cabernet Franc. Struktur, örtighet och djup är några av de egenskaper den tillför. I vingården är den betydligt mer krävande än Merlot.

Cabernet Sauvignon, Petit Verdot, Malbec och Carmenère ger krydda och karaktär till vinerna i små proportioner. Av dessa är Cabernet Sauvignon den mest förekommande, som med sin syra och sina tanniner ger vinerna ett längre liv.

Saint-Émilion en dag i juli 2022. Bild tagen med Elins iphone.

2 saker att komma ihåg om jordmån och odling i Saint-Émilion

1.      Kalkstensrika jordar ger precis lagom med vatten

Under hela Saint-Émilion löper ett enormt nätverk av underjordiska valv och gångar, breda som gator och formade ur kalksten. Samma kalksten som använts för att bygga den vackra medeltidsstad som finns precis ovanför, och som använts till stora delar av Bordeaux.

Dessa underjordiska valv berättar om Saint-Émilions historia som kalkstensbrott. De ger även en hint om jordmånens komposition i stora delar av området. Kalksten och kalkrik lera är bra på att hålla fukt, och ger vinrankan vatten precis när den behöver det. Något som underlättar för en lång och jämn mognadssäsong.

2.      Plateau och côteaux – kalkstensplatå och sluttningar ger olika förutsättningar

Även om Saint-Émilion har en uppsjö av olika jordtyper (kalksten, sand, grus och lera bara för att nämna några) brukar odlingslägena delas in i tre olika kategorier. Plateau, Côteaux och slätt. Den första syftar på den kalkstensplatå som omringar staden i öst och väst. I den kalkrika lerjorden på toppen av platån mognar Merlot sakta och jämnt, vinerna blir intressanta och nyansrika.

Underjordiskt valv av kalksten. Bild tagen med Elins iphone.

En klassificering som förnyas vart 10:e år

Nu ska vi prata klassificering! Vinerna i Saint-Émilion delas in i

Saint-Émilion Grand Cru

Saint-Émilion Grand Cru Classé

Saint-Émilion Premier Grand Cru Classé

Saint-Émilion Premier Grand Cru Classé A

Där Premier Grand Cru Classé A utgör det absoluta toppskiktet. Klassificeringen instiftas år 1954 i samarbete med INAO, det franska nationella institutet för skyddade ursprungsbeteckningar. Vart 10:e år revideras listan med klassade vingårdar utifrån en rad olika kriterier samt en omfattande blindprovning. För att delta, ska egendomarna presentera

  • Detaljerad information om sina odlingar och ägor
  • Material som visar på vinernas goda anseende
  • Exempel på hur man som producent marknadsför sina egna viner och regionen, nationellt och internationellt
  • Hur vinerna distribueras och till vilka priser
  • Hur arbetssätt i vingård och vineri bidrar till en hög kvalitet

INAO besöker alla egendomar som önskar få sina viner klassificerade. En jury provsmakar sedan 10–15 olika årgångar av vin från respektive egendom, beroende på om man aspirerar på Grand Cru Classé eller Premier Grand Cru Classé.

Totalt har 10 klassificeringar ägt rum sedan starten. Den senaste år 2012 och innefattar 82 egendomar varav 64 Grand Cru Classé och 18 Premier Grand Cru Classé.

De producenter som uppfyller kriterierna för Premier Grand Cru Classé A enligt den senaste omgången från 2012 är Château Angélus, Château Ausone, Château Cheval Blanc och Château Pavie.

Nästa klassificering är på gång nu i år, det ska bli spännande att se vilka egendomar som är med och hur de rankas!

Vinerna lagras ofta över ett år i barriquer, franska ekfat på 225 liter. Bild tagen med Elins iphone.

Satellit-appellationerna till Saint-Émilion

Kanske har du sett namnen Puisseguin Saint-Émilion, Lussac Saint-Émilion, Montagne Saint-Émilion Saint Georges Saint-Émilion ? De fyra så kallade satellit-appellationerna som omgärdar själva Saint-Émilion. Samtliga delar likheter i form av druvsammansättning och jordmån med huvudregionen, men säljs till ett lägre marknadspris. Därav kan det finnas en hel del prisvärda viner av god kvalitet att finna från dessa ursprung för den som letar.

Hur smakar vinerna från Saint-Émilion och hur utvecklas de med lagring?

Merlot-druvan ger vinerna en djup, blåröd färg som utvecklas mot rubin och granat med ålder. Doften är stor och rik med inslag av solmogna plommon, hallon, björnbär, mörka körsbär och jordgubbar.

Lagringen på ekfat ger aromer av rostat trä, ceder, vanilj, kaffe, choklad och kryddor.

Viner från Saint-Émilion varierar i fyllighet och kraft beroende på årgång, odlingsläge och producentens personliga stil. I regel upplevs de som mer generöst fylliga redan som unga (några år efter skörd) jämfört med viner från Médoc eller vänstra stranden. Tanninerna finns där, men med någon timmes dekantering och/eller i kombination med mat som innehåller fett och protein mjuknar de snabbt. Så att den härliga frukten släpps fram. För en elegant upplevelse, servera gärna vinet vid 16 °C snarare än vid rumstemperatur. Då får du enligt mig uppleva vinets frukt när den är som bäst.

Om du söker en stor upplevelse där frukt och fat samspelar i perfekt harmoni, är det kanske en Premier Grand Cru Classé du ska leta efter. Den unika odlingslägen och den omsorg som producenterna lägger på dessa viner avspeglas i en oerhörd komplexitet och längd.

Så, hur utvecklas vinerna med lagring? Saint-Émilion är välbyggda viner som har tanninstruktur, syra och tillräckligt med fyllighet för att klara allt ifrån 5 till 30 år innan flaskan öppnas. Med tiden kommer tanninerna att mjukna och vinet upplevas som mindre kraftfullt, frukten att gå från färsk till torkad, tertiära aromer av tobak och höstlöv kommer sakta att gifta sig med de av sommarbär och rostade ekfat. Kom ihåg – varje vinflaska får en utveckling som är helt unik.

Din guide till en italiensk aperitivo – historia, drinkar, vin och tilltugg

Posted on av Elin

Pexels

”Att ses före maten för att ta en drink med tilltugg”. Så definieras ordet aperitivo av ett italienskt gastronomilexikon, fraGolosi. Och det är lätt att falla för den kombination av vin, vänner och smårätter som utgör essensen av en italiensk aperitivo. Men hur föddes denna härliga ritual? Vilka är de mest typiska dryckerna och tilltuggen? Här är din guide till aperitivo all’italiano.

Ordet aperitivo kommer från latinets aperitivus, vilket betyder ”att öppna”. En bra aperitivo ska öppna eller sätta fart på aptiten, men aldrig mätta. Då har det blivit en apericena, en aperitivo som gått över i middag.

I Sverige har konceptet aperitivo för många blivit synonymt med Aperol Spritz. En knallorange och bubblig vindrink som förenar den lätt apelsinbittra tonen från Aperol med sprudlande päronfrukt från Prosecco.

För att komma till kärnan av konceptet aperitivo är det just bitterheten vi ska ta fasta på. Det är den som bidrar till aperitivons aptitretande förmåga – därför är det ingen slump att ett flertal andra kända aperitivo-drinkar har bittra inslag. Som till exempel Americano och Negroni.

Antikens aperitivo

Det sägs att en av antikens läkarkändisar Hippokrates märkte att hans patienter åt bättre om de före måltiden fick en bitter dryck gjord av en bas på vitt vin. Hippokrates experimenterade med olika sorters växter, och hittade till slut en kombination av malört, humle och den bittra medelhavsväxten vinruta. Denna specialblend kom att få namnet Vinum Hippocratum.Några hundra år senare upptäcker medeltidens botaniker att det är just de bittra egenskaperna i drycken som stimulerande aptiten, till skillnad från drycker där sötma spelade huvudrollen. 

En annan teori är att traditionen med en bitter drink före maten föddes under det romerska imperiet. Som ett sätt att kicka igång banketterna tog man ett glas vitt vin och lite plockmat, stuzzichini.  

Pexels

Turin och Milano – aperitivons huvudstäder

I Turin i slutet av 1700-talet driver Antonio Benedetto Carpano en liten Bottega di liquori, en vin-och spritbutik. År 1786 var han den första att skapa en italiensk version av drycken Vermouth. Märket Carpano som är uppkallat efter ägarens efternamn finns kvar än idag. I sällskap av bland andra Martini (idag Martini & Rosso) och Cinzano.

Carpanos dryck bestod av ett vitt Moscato-vin som smaksatts med 40 olika örter och kryddor. Succén var snart ett faktum – Vermouth blev den officiella drycken vid hovet och snart ville alla ha smaksatt starkvin i sina glas.

Men vad är egentligen Vermouth?

Vi har att göra med ett starkvin på runt 15–18 % (enligt lag mellan 15,5 – 22 %) som sötats och smaksatts med örter av varierande bitterhet. Bland annat kamomill, angelica, kanel, saffran, timjan, lagerblad och fläder. Absint-örten malört ska alltid ingå. På tyska heter malört Wermut, vilket förklarar dryckens namn.

Du kan hitta både Vermouth Bianco (vit) och Rosso (röd), beroende på vilken typ av basvin som använts. Martini Rosso kan också produceras på ett vitt vin som färgas rött med karamellfärg. Söthetsgraden varierar:

Secco/Extra Dry: max 30 gram socker per liter

Secco/Dry: max 50 gram socker per liter

Semisecco: 50–90 gram socker per liter

Semidolce: 90 – 130 gram socker per liter

Dolce/sweet: minst 130 gram socker per liter

Vermouth blev den perfekta drycken att servera på något som kallades för café-chantant eller café-concert. Ett koncept där gästerna kunde äta lunch samtidigt som de såg en teater, opera eller balett. Detta fenomen myntades i Paris i slutet av 1700-talet och spred sig snart vidare, exempelvis till Piemonte. När showen var slut hade gästerna ofta hunnit bli hungriga igen – och beställde in ett glas vermouth och smårätter.

Under 1800-talet avlöser Italiens aperitivo-pionjärer varandra. Nästan 100 år efter det att Antonio Carpano skapat Italins första Vermouth, skapar bröderna Martini och Rosso en moscatobaserad Vermouth vid namn ”Martini Bianco”.

En annan italienare, Gaspari Campari, föddes i Novara och flyttade som ung till Turin för att studera destillat. År 1850 återvänder han till Novara och öppnar ett café. Tack vare sina nyvunna skills är han vass på att ta fram spritsorter och likörer med nya, spännande smaker. En av dem har en stark röd färg och en bittersöt smak. Gaspari kallar den ”Bitter all’uso di Hollanda”. Den blir dock snart så populär att den får hans namn – Campari Bitter. År 1862 flyttar Gaspari sitt café till Piazza Duomo i Milano, där ännu fler gäster kan testa hans Campari Bitter.

Kanske var det någon gång under sent 1800-tal som fröet till dagens italienska aperitivokultur föddes. När vanan att ta en drink med tilltugg före maten mötte de nya dryckerna Vermouth och Campari Bitter. Som lämpligt nog hade bittra inslag, precis som Hippokrates en gång förespråkat.

Kaboompics

Vad är Aperol spritz?

Sen eftermiddag, solsken och uteservering. Tid för Aperol Spritz, som utan tvekan är den mest populära drinken för en italiensk aperitivo idag.

Det sägs att drinken föddes i Venedig i mitten av 1800-talet, när Veneto kontrollerades av Österrike. De österrikiska soldaterna tyckte att det lokala vinet var lite väl starkt, och kom på idén att tillsätta bubbelvatten för att mjuka upp det hela. Att göra någonting bubblande kallas på tyska för spritzen. Världens första vinspritz var nu på plats.

Vinspritz blev snart en favorit på italienska barer och caféer. På 1920-talet kom någon klok bartender på den goda idén att krydda den annars ganska lätta vindrinken med några droppar bitter. För att ge lite djup – och färg! Ett första steg på väg mot Aperol Spritz.

Receptet till Aperol skrevs någon gång under 1950-talet, och togs fram som ett mjukt och mindre bittert alternativ till sina föregångare. Vinspritz toppad med Aperol kom snart att bli en utbredd favoritdrink i stora delar av norra Italien. Succén var ett faktum i slutet av 1970-talet då drinken – kallad ”Spritz Veneziano” – skrevs in i IBA:s (International Bartender’s Association) officiella drinklista. Det officiella receptet innehåller tre ingredienser: Prosecco, Aperol och kolsyrat vatten.

Kaboompics

Aperitivolexikon – drinkarna, tilltuggen och orden att ha koll på

Aperitivo är både gott och otroligt enkelt att förbereda. Du kommer långt med lite salta tilltugg som chips, nötter och rostade mandlar. Addera grissini, oliver, hårdost och kanske någon form av chark så är du i princip redo att starta. Här kommer en icke fullständig ordlista för dig som vill få lite mer koll på din italienska aperitivo.

Americano En av de mest klassiska aperitivo-drinkarna med Vermouth, Campari och kolsyrat vatten.

Affettati Kallskuret

Amaro Det italienska ordet för bitter. Indikerar även en hel kategori drycker som ofta intas efter maten, som en digestif.

Antipasti Första delen av en italiensk måltid, som består av det som inte är pasta, ris, fisk eller kött. Med andra ord ost, chark, grönsaker… till exempel.

Aperol Spritz Say no more…

Arachidi Jordnötter

Bellini Fruktig drink med krossad persika och spumante. Serveras med fördel i ett avlångt bubbelglas.

Birra Öl

Bruschetta Bröd rostat i olivolja med valfri topping. Till exempel mozzarella och tomat.

Burrata Mycket krämig typ av mozzarella

Cicchetti Begreppet för tapasliknande smårätter i Venedig

Focaccia Bröd bakat i långpanna med massvis av olivolja. Ibland toppat med färska örter såsom rosmarin.

Formaggio Ost

Grana Padano Smulig hårdost från norra Italien, alltid lagrad i minst 9 månader. Kan produceras i Lombardiet, Venetien, Piemonte, Emilia-Romagna och Trentino Alto Adige. Till aperitivon är den extra god med lite olivolja och balsamicovinäger.

Grissini Krispig brödpinne

Mortadella Korvliknande charkuteri från Bologna med mild smak

Negroni Kan vara aperitivodrinken nummer 1? Den sägs ha skapats i Milano kring år 1919 av Camillo Negrono. Innehållsförteckningen är kort men genial: Campari, Vermouth Rosso och Gin.

Negroni sbagliato En drink skapad år 1972 på bar Basso när bartendern Mirko Stocchetto råkade hälla spumante i stället för gin i en klassisk Negroni.

Parmigiano Reggiano Parmesanost. Produceras endast i Emilia-Romagna och lagras minst 12 månader före försäljning.

Patatine Chips på italienska

Pinzimoni di verdure Genialiskt koncept som är lite som chips med dipp, fast med grönsaker. Råa grönsaker (selleri, morot, rädisa med mera) som du doppar i olivolja spetsad med citronjuice, salt och peppar.                    

Pizzetta God minipizza med valfri fyllning, perfekt som aperitivo-tilltugg

Prosciutto di Parma Parmaskinka

Secondo giro En andra runda

Spuntino Snacks

Stuzzichino Ett allmänt begrepp för plockmat

Pexels

Vilka viner passar till aperitivo?

Bubblor känns som ett självklart val när aperitivo-timmen är slagen. Prosecco är alltid ett givet alternativ, men det finns också fantastiska flaskjästa italienska bubbel att testa. Till exempel Franciacorta, Trento DOC eller Alta Langa. Den höga syran i kombination med de fina bubblorna blir en frisk kontrast mot salta tilltugg.

När det kommer till viner utan bubblor tycker jag själv att ett krispigt, lätt och gärna lite aromatiskt vitt vin funkar allra bäst. För att bryta av mot tilltuggen som ofta har lite krämiga inslag.

Kanske en Ribolla Gialla från Friuli, en Sauvignon Blanc från Trentino Alto Adige, en Greco di Tufo eller en Etna Bianco?

Ljusa och friska roséviner såsom Bardolino eller Toscana Rosato kan vara en supertrevlig kombo till aperitivo.

För dig som föredrar rött: ett lätt vin med mjuka tanniner och frisk syra gör jobbet. Till exempel Pinot Nero, Bardolino eller en torr Lambrusco.

Få koll på Cava – druvor, tillverkning och smak

Posted on av Elin

Cava har blivit mångas favoritbubbel och ett alltmer vanligt alternativ till Prosecco eller Crémant. Aromerna av gröna äpplen, grapefrukt och kex för lätt tankarna till en uteservering i Barcelona. Varifrån kommer Cava, vilka druvor används, hur tillverkas den och hur skiljer du Cava från Prosecco bara genom att smaka?

Året är 1872, platsen Sant Sadurní d’Anoia i Katalonien. Efter en studieresa till Champagne är Josep Raventós Fatjó tillbaka på hemmaplan för att testa att göra mousserande vin som får sina bubblor genom en andra jäsning på flaska. Han använder de lokala gröna druvorna Macabeo, Xarello och Parellada. Den nya drycken kallas för Champaña.

När vinlusen phylloxera några år senare (1887) drabbar Katalonien måste i princip alla druvor grävas upp och ersättas med nya. Några av de mest inbitna odlarna föreslår att man ska plantera gröna druvor snarare än blå – det blir de tre nyss nämnda ”Cavadruvorna” som får mest odlingsareal.

År 1972 går Spanien med i det som då kallades EG (men som skulle komma att bli EU). Kategorin Champaña tycktes vara lite väl lik en annan bubblande dryck och en ny term myntades: Cava. Ordet kan översättas till ”källare” på spanska och drycken har alltsedan dess gått under samma namn. Förkortningen D.O som du ofta ser på etiketten står för ”Denominación de Orígen” och syftar på det ursprungsskyddade område inom vilket druvorna kan odlas.

Varifrån kommer Cava?

Till skillnad från alla andra ursprungsskyddade områden för spanska viner (åtminstone såvitt jag vet) kan D.O. Cava faktiskt produceras på olika platser runt om i Spanien. I regionerna Katalonien, Rioja, Extremadura och i Valencia. Däremot produceras inte mindre än 95 % av all Cava i Penedés, Katalonien där drycken har sitt historiska ursprung. Här odlas druvorna i ett soligt medelhavsklimat på varierande höjd över havet.

År 2020 infördes en ny klassificering av ursprung för Cava. Odlingsområdena är mer eller mindre desamma som tidigare, men har fått nya officiella namn:

Comtats de Barcelona (Katalonien)

Valle del Ebro (Rioja)

Viñedos de Almendralejo (Extremadura)

Zona de Levante (Valencia)

Inom Comtats de Barcelona och Valle del Ebro finns i sin tur nya underregioner som från och med 2020 kan skrivas ut på etiketten.

Vilka druvor används till Cava?

Macabeo

Den druva som brukar utgöra basen i Cava, och även den mest odlade. Macabeo ger fruktiga viner med aromer av gröna äpplen och en lätt floral ton. Det är en mångsidig druva som ger krispigt äppliga toner med hög syra när den skördas tidigt. Med senare skörd eller lagring påminner aromerna mer om gula äpplen, nötter och honung. Visste du att det är samma druva som Riojas Viura?

Xarello

Efter Macabeo är detta den näst mest planterade druvan i det ursprungsskyddade området för Cava. Xarello är en druva med stark personlighet som ger en typisk ”Cavasmak”. Du förstår när du testar 😊 Utöver det är den känd för att ge kraft och struktur tack vare sina tjocka skal. Fruktsyran är hög och lagringspotentialen god. Att Xarello dessutom trivs i flera olika sorters jordmån och altitud gör att den uppskattas av både odlare och Cavadrickare.

Parellada

Nu pratar vi fräschör och elegans. Parellada är den druva som ger ett lyft åt vinerna – aromerna kan påminna om jasminblom och granny smith-äpplen. Parellada gillar svalka och trivs bäst på de högst belägna sluttningarna där den kan få en lång och utdragen odlingssäsong.

Macabeo, Xarello och Parellada är de mest klassiska Cavadruvorna, och du hittar dem i en stor majoritet av vinerna från D.O Cava. Men det finns fler som är tillåtna. De två övriga gröna druvorna är Chardonnay och Subirat Parent (Malvasia). För att göra rosé-cava kan odlaren välja mellan Garnacha Tinta, Trepat, Pinot Noir och Monastrell.

Hur tillverkas Cava?

Cava får sina bubblor genom en andra jäsning på flaska. En likhet den delar med Champagne och Crémant, men som skiljer den från Prosecco (som får sina bubblor genom en andra jäsning på tank). Den andra jäsningen på flaska kallas för traditionell metod eller Método tradicional.

  1. Skörden brukar äga rum någonstans i augusti. När druvorna levererats till vineriet pressas de försiktigt och om det ska bli en vanlig (ej rosé) Cava avlägsnas skalen direkt. För viner som ska bli till Cava Rosé får skalen däremot vara med en stund och ge färg.

  2. Den första jäsningen drar i gång – jäst förvandlar sockret i druvorna till alkohol. Alla druvor vinifieras separat för att hålla isär smaker och karaktär. När jäsningen är över har vi ett första basvin!

  3. Dags att hitta den karaktär vi söker för vår Cava. Vinmakaren provar vin från de olika tankarna, uppdelat på druva och vingårdsläge. Man blandar vin med olika egenskaper såsom friskhet, fyllighet, fruktighet och olika sorters aromer med målet att hitta en balanserad slutblend.

  4. När blenden är klar fylls den på glasflaskor. En shot bestående av jäst och socker tillsätts och flaskan förseglas med en kronkapsyl. Detta kallas tiraje, och är det som kommer att skapa en andra jäsning inuti flaskan. Jästen börjar direkt att äta på det socker som finns i flaskan. Som du vet bildas det både alkohol och koldioxid under en jäsning – och eftersom koldioxiden inte har någonstans att ta vägen löses den upp i vinet som bubblor.

  5. Dags för lagring. För att få kallas Cava, måste vinet vila i samma flaska under minst 9 månader. Mer om de olika lagringskategorierna alldeles strax.Flaskorna förvaras i horisontellt läge i Cavaproducenternas källare. Här njuter de av en mörk och stilla tillvaro i konstant temperatur. Tiden tillsammans med jästen ger en brödig karaktär som kan påminna om allt från kex till nougat och rostat bröd.

  6. Termen Degüelle är densamma som franskans dégorgement och handlar om att avlägsna jästen från vinet så att det blir redo att säljas. Flaskorna ska nu så sakteliga byta position från horisontell till vertikal. Detta gjordes tidigare (och fortfarande i vissa källare) för hand, en flaska i taget. Idag finns ett smart verktyg som kallas gyropalette. Det är en slags bur med plats för 504 flaskor som roterar alla flaskor till rätt position samtidigt.

    Flaskhalsarna är nu upp-och-ner med allt jästsediment samlat i halsen. Jästpluggen är lättare att hantera i fryst form – därför kyls flaskhalsarna ner tills att sedimentet fryser. Jästen plockas bort och flaskorna toppas upp med motsvarande mängd vin.

  7. Det är nu Cavan får sin söthetsgrad, från Brut Nature till Dulce. Detta steg kallas Licor de Expedición eller Dosage. Flaskan får en speciell kork anpassade för mousserande viner (så kallad mushroom stopper) och folie.

Så vet du hur mycket socker det är i Cava

Det är bara att kika på etiketten. Någon av följande termer kommer alltid att finnas med.

Brut Nature: 0–3 g/l

Extra Brut: 0–6 g/l

Brut: Max 12 g/l

Extra Seco: 12–17 g/l

Seco: 17–32 g/l

Semi Seco: 32–50 g/l

Dulce: Min 50 g/l

Vad betyder Cava Reserva och Gran Reserva?

Lagringen på sin jästfällning i flaska är till stor del det som ger karaktär åt Cava. Därför finns det ett krav på att all Cava måste lagras i minst 9 månader på sin jästfällning i flaska innan den säljs.

Efter 9 månader börjar Cavan att få en lätt brödig karaktär – med diskreta toner av kex och nötter.

Om du letar efter en djupare smak med mer påtagliga toner av brynt smör, rostat bröd och brioche, då är det Reserva eller Gran Reserva du ska leta efter.

Reserva ska lagras i minst 18 månader och Gran Reserva i minst 30 månader. Både måste dessutom vara årgångsbetecknade.

Den typen av Cava som lagrats i 9 månader (vilket by far är den allra vanligaste) kan istället innehålla vin från olika årgångar. Det är ett sätt att jämna ut smaken så att Cavan blir sig lik varje år, även om vädret under odlingssäsongen varierat kraftigt. Att blanda vin från olika årgångar är en väl beprövad metod inom kategorin mousserande vin. I Champagne tillämpas denna metod för i princip alla viner som heter ”Brut Cuvée” eller liknande och är champagnehusens signaturbubbel.

Hur smakar Cava? Lär dig skilja på Cava och Prosecco

Till sist – dags att prova.

Om du har två glas framför dig med Prosecco i det ena och Cava i det andra är jag säker på att du kommer att känna skillnaden.

Prosecco brukar alltid påminna om päron, färsk citrus, honungsmelon och fläder. Eftersom den i 99 % av fallen är tankjäst får den inga aromer av jäst eller bröd.

Cava däremot får som vi vet sina bubblor genom en andra jäsning på flaska. Du kan därför ofta hitta aromer som påminner om just bröd redan på doften.

Vi har också att göra med helt olika druvor. Medan Prosecco uteslutande produceras på Glera, som är känd för att ge aromer av päron och fläder, ger cavadruvorna en lite annorlunda karaktär. Den brukar alltid påminna om någon typ av äpple – grönt eller gult – citrusfrukt och mandel. Cava är inte alls lika blommig och sötfruktig som Prosecco utan har en torrare touch redan på doften.

I och med att Cava är jäst på flaska beter sig bubblorna annorlunda. De är något mindre och mer krämiga, medan Prosecco-bubblorna ofta är lite större och mer livliga.

Vilken är din favorit?

Lär dig mer om vinerna från Soave på 5 minuter – Italiens vita viner del 2

Posted on av Elin

Från den medeltida borgen i hjärtat av Soave kan du se kilometervis av vinodlingar. Garganega, Trebbiano di Soave och Chardonnay är de tre druvor som ger smak åt de vita, krispiga vinerna med samma namn som staden. Doften får dig att tänka på päron och solmogna citroner – ibland med en stenig förnimmelse av de vulkaniska jordar druvorna odlas i.

Kan du se norra Italien framför dig? Tänk dig Gardasjön som ligger lite åt det nordöstra hörnet – därifrån är det omkring 40 minuter i bil till Soave. På vägen passerar du vindistrikten Bardolino (känd för ljus frisk rosé och jordgubbsdoftande röda viner) och många svenskars favoritdistrikt Valpolicella.  Väl framme i Soave möts du av en muromgärdad stadskärna – inte helt olik Visby – insvept i ett rofyllt lugn. Byn omringas av ett grönt hav av vinrankor som täcker i princip alla ytor du kan se, där det inte är vägar, hus eller ännu en slottsruin.

Soave är alltså namnet både på en pittoresk medeltidsby och på ett vitt vin. Utöver det finns det även en kommun som heter Soave. Vinerna med ”Soave” på etiketten kan även odlas i 12 andra kommuner. Bland annat i Monteforte d’Alpone och i Mezzane.

Utsikten från Castello di Soave.

Vad betyder Soave?

Soave är namnet på själva byn kring vilken odlingarna breder ut sig. På italienska betyder Soave ”mjuk” – en beskrivning som faktiskt passar bra in på vinernas smak. Även om vinerna är krispiga och fräscha har de sällan en överdrivet skarp syra.

Hur smakar Soave?

Druvan Garganega ska ingå med minst 70 % i alla typer av viner från Soave (”vanlig” Soave DOC, Soave Classico och även i söta Recioto-viner). Den bjuder på aromer av mogna päron, vit persika, honungsmelon, apelsin och toner av mineral.

Gemensamt för alla Soave-viner är en uppfriskande men balanserad syra och en lätt till medelfyllig kropp. Soave DOC har en rättfram fruktighet med fokus på päron, melon och citrus. Soave Classico DOC och Soave Superiore DOCG från vulkaniska jordar smakar syrlig citrusfrukt och vit persika, med krydda av saltstänkt stendamm.

Garganega-babies.

Vilka vintyper finns det i Soave?

Det finns fyra olika typer av vin i Soave. I stigande kvalitetsordning är de Soave DOC, Soave Classico DOC, Soave Superiore DOCG och Recioto di Soave DOCG. DOC står för Denominazione di Origine Controllata och DOCG för Denominazione di Origine Controllata e Garantita. Det är de två högsta stegen i Italiens vinlagstifning.

Soave DOC

Utöver minst 70 % Garganega kan upp till 30 % av druvorna Trebbiano di Soave (vilket faktiskt är densamma som Verdicchio) och Chardonnay användas. Druvorna odlas oftast på grönskande slätter nedanför bergen. Där är marken rik på näring, och det är lätt att odla. Skördeuttagen uppgår till 15 ton per hektar. Soave DOC är redo att säljas i december samma år som druvorna skördats och avnjuts med fördel inom 1–2 år efter skörd.

Soave Classico DOCG

Ett Classico-område syftar oftast till en historisk region där druvorna odlats under många år med goda resultat. I det här fallet på sluttande lägen kring kommunerna Soave och Monteforte d’Alpone. De branta lutningarna gör att all skörd måste ske för hand. Som ett resultat väljs alla druvor ut med största noggrannhet. Jordarna är magra med inslag av basalt och kalk, vilket gör att druvorna måste kämpa mer för att överleva än de som växer på rikare jordar i floddalen. De tillåtna skördeuttagen är 1 ton mindre per hektar än i Soave: 14 ton per hektar.

Den högre höjden leder också till en mer utdragen mognadssäsong där fruktsyran är relativt hög när druvorna skördas. Soave Classico DOCG är viner med stor elegans och mineralitet – de börjar som tidigast att säljas i februari året efter skörd och kan lagras under 5–7 år på flaska.

Soave Colli Scaligeri är ett annat område där druvorna har liknande förutsättningar som de i Classico-området. Colli Scaligeri löper som en hästsko kring Classico-zonen.

Soave Superiore DOCG

Här kan ingen Chardonnay användas. Max 30 % Trebbiano di Soave kan ackompanjera det lagstadgade kravet på minst 70 % Garganega. Odlingsområdet sträcker sig över Soave Classico och Colli Scaligeri – och skördeuttaget har minskats ner till 10 ton per hektar. I kombination med krav på en högre alkoholhalt än för övriga typer (12 % respektive 10,5 % för Soave och 11 % för Soave Classico) kan du förvänta dig en intensiv smakupplevelse.

Recioto di Soave DOCG

Kalla det nektar, elixir – eller Recioto di Soave. En gyllengul essens gjord på torkade Garganega- och/eller Trebbiano di Soave-druvor. Torkningen sker direkt på vinrankan ute i vingårdarna, eller i en vinkällare med god ventilation. Metoden att torka druvor kallas som du säkert känner till för appassimento. När druvorna torkas koncentreras dess aromer, sötma och syra. I glaset landar en dryck med uttalade aromer av gul persika, nektarin, torkade apelsinskal, saffran och nötter.

Hur påverkar jordmånen i Soave smaken i vinerna?

Om du promenerar runt i vingårdarna i Soave kan du hitta lite mörkare vulkanisk jordmån och ljus kalksten. Böljande floddalar varvas med branta sluttningar. Det här unika landskapet ger fyra olika odlingsförutsättningar:

Sluttande odlingar på vulkanisk jord

Vulkanisk aktivitet har lett till sluttningar på 50–500 meter över havet och med en lutning som varierar mellan 10 °till 80 °. Härifrån kommer slimmade och knastertorra Soave-viner med frisk syra och tydlig sälta. Doften bjuder på ett nyanserat spektrum som varierar från jasminblom till vitt te och mandel.

Flacka odlingar på vulkanisk jord

Dessa näringsrika jordar på 30 – 100 meters höjd hittar vi framför allt i Valle di Monteforte. Inslagen av lera gör att vatten kan hållas kvar länge, även under torrare perioder. Något som ger en konsekvent karaktär i vinerna år efter år, oavsett värmeböljor eller regnväder.

Sluttande odlingar på kalksten

I den västra delen av odlingsområdet för Soave finns ytliga, porösa jordar som till stor del består av kalksten. Med denna typ av jordmån varierar det mycket hur långt ner under marken som vinrankornas rötter behöver söka sig. Vinerna får ofta drag av tropisk frukt, kanel och apelsinblom.

Flacka odlingar på kalksten

En slags alluvial jordmån – med andra ord handlar det om sten och jord som förts ner till floddalen genom många års kraftiga regnskurar. Strukturen varierar från sandig till grusig. Du har störst chans att hitta flacka kalkstensjordar på slätterna utanför Soave och Colognola. Druvorna som odlas här ger viner med bra längd och intensitet.

Tre olika sorters choklad på restaurangen Il Convivio i Monteforte d’Alpone. I glaset? Recioto di Soave.

Vilken mat passar bra till viner från Soave?

Jag har svårt att tänka mig ett mer lämpligt vin (skulle vara Prosecco då) för den klassiska antipasti-rätten prosciutto med melon. De fruktiga tonerna av päron och tropisk frukt i Soave matchar med sötman i melonen, och det hela bryts av på ett snyggt sätt av prosciuttons sälta.

På restaurangen Il Convivio i Monteforte d’Alpone serverades när jag var där en rätt med namnet Crudo di tonno al lime, formaggio caprino e guacamole. Alltså en slags sashimi på tonfisk marinerad i lime, som serverades med getost och guacamole. Det – i kombination med Soave Classico – say no more!! Vinet hade en perfekt koncentration och mineralitet för att möta rättens syra från lime och getost. Soave är över lag ett bra vin till fisk och skaldjur.

Till sist. Om du gillar kombinationen choklad och apelsin – testa att kombinera din nästa chokladfondant med ett glas Recioto di Soave.

Din guide till roséviner från Italien – 3 tips från Bardolino till Cerasuolo d’Abruzzo

Posted on av Elin

Det kommer kanske inte som en nyhet att Italien är det mest populära landet när svenskarna köper vin. Däremot är bara omkring 4 % av alla roséviner som säljs i Sverige från Italien. I stället är det Frankrike och Spanien som dominerar rosévinsförsäljningen. Men hur tillverkas egentligen rosévin, och vad finns det för roséviner från Italien?

Precis som färgen antyder är rosévin ett slags mellanting mellan vita och röda viner. Roséviner tillverkas alltid på blå druvor – till exempel Grenache och Cinsault som är vanliga i Frankrike, och/eller Nebbiolo, Sangiovese eller Corvina för att ge några exempel från Italien. Det går även finfint att göra rosé på internationella kändisar såsom Cabernet Sauvignon, Syrah eller Zinfandel.

När druvorna skördats placeras de i en stor tank av rostfritt stål och krossas varsamt. Nu kommer musten (som i sig nästan alltid är helt färglös) i kontakt med skalen. I skalen finns pigment, tanniner och en stor mängd smakämnen. I detta ögonblick påbörjas mustens resa mot att bli ett rosévin. Ju längre tid musten är i kontakt med skalen (detta kallas skalmaceration), desto djupare färg, mer påtaglig tanninstruktur och smakintensitet får vinet. Om skalmacerationen pågår tillräckligt länge har du fått ett rött vin. Vanligtvis tar det omkring 2–24 timmar att jäsa ut ett rosévin, jämfört med röda viner som kan ta veckor på sig att jäsa klart.

För att bevara en frisk och krispig känsla i rosévin är det vanligt att skalmaceration och jäsning sker vid en låg temperatur på omkring 12 – 17°C. Den låga temperaturen förhindrar att alltför mycket tanniner extraheras från druvornas skal, så att rosévinet förblir mjukt och bärigt. Ett annat sätt att hitta den krispiga feelingen i ett rosévin är att skörda druvorna tidigt. Då har du ett bra basvin med frisk syra och begränsad mängd socker – något som i sin tur leder till en lagom balanserad alkoholhalt som inte sticker i väg och blir värmande.

Kanske har du hört talas om eller sett begreppet saignée i samband med roséviner? Det betyder bokstavligt talat att ”blöda”. Tänk dig en tank fylld med krossade druvor. Längst ner sipprar det ut (eller blöder) druvmust, som helt enkelt pressats ut ur tanken av det naturliga trycket. Här har vi vad som kallas för saignée.En komponent som kan bli till ett rosévin, medan återstående druvor och must i tanken får en mer koncentrerad karaktär.  

Nu tar vi en titt på 3 olika typer av rosévin från Italien – från Bardolino till Cerasuolo d’Abruzzo via Piemonte.

Chiaretto di Bardolino – rosévin från Gardasjön nära Verona

Vingårdarna där druvorna till Chiaretto di Bardolino odlas blickar ut över Gardasjöns kristallblå vatten. Här, längs den östra stranden av sjön odlas druvan Corvina Veronese, som utgör större delen av vinerna tillsammans med Rondinella och Molinara. Denna trio av druvor ligger även bakom de röda vinerna från Valpolicella och Amarone! Odlingsområdet för Chiaretto di Bardolino är omkring 2600 hektar stort och sammanfaller med det för röd och mousserande Bardolino.

Namnet ”Chiaretto” betyder ”ljus” eller ”blek” på italienska. Något som stämmer bra överens med vinernas ljust smultronröda färg. Doften bjuder på somriga toner av mandarin, färsk citrus, röda vinbär, hallon och en touch av vita blommor.

Ett rosévin som passar perfekt som aperitivo före maten, gärna till plockrätter såsom prosciutto med melon där rosévinet fångar upp både sälta och sötma på ett snyggt sätt. Om du vill go local, leta efter den milda färskosten Monte Veronese gjord på komjölk från den nordliga delen av Verona-provinsen. Tack vare sin rödbäriga fruktighet passar Bardolino Chiaretto bra med de färska körsbärstomaterna och den mjuka gräddigheten hos en Insalata Caprese.

Langhe Rosato – ett rosa vin från Piemonte

Vi tar oss nu västerut till Piemonte. En region du kanske främst förknippar med röda viner så som körsbärsdoftande Barbera d’Alba eller Barbera d’Asti. Eller kanske med Barolo, Barbaresco eller Langhe Nebbiolo. Just Langhe Nebbiolo kan beskrivas som en lättare variant till Barolo, ett instegsvin om du så vill. Mer om det här.

Langhe Rosato är i sin tur en rosa version med minst 60 % av de typiska Piemontedruvorna Nebbiolo, Barbera eller Dolcetto – som odlats på kalkstensrika sluttningar inom det område som kallas för Langhe. Druvorna till en Langhe Rosato kan komma från samma eller angränsande odlingar som en Langhe Nebbiolo eller en Barbera d’Alba. Skillnaden är att druvorna som ska gå till rosévin oftast skördas tidigare för att få till en högre syra och bärigare smak än i sin röda motsvarighet.

Färgen varierar beroende på vilken druvsort som använts, om Nebbiolo utgör en stor del kan det finnas orangea inslag som drar mot blodapelsin. En typisk Langhe Rosato doftar av vildhallon, viol, apelsinskal, körsbär och örter. Smaken är frisk och bärig, ibland med lite struktur. Ett rosévin som passar bra till grillad lax med chilimajo, eller till en skaldjurspaella med musslor och räkor.

Cerasuolo d’Abruzzo – körsbärsdoftande rosé från området kring Pescara

Abruzzo är fortfarande lite av en doldis bland Italiens regioner. Om du någon gång har möjlighet att åka dit – gör det! Abruzzo är slående vackert med ett landskap karaktäriserat av mare e montagna, hav och berg.

Vinodlingarna hittar vi i Chieti, L’Aquila, Pescara och Teramo. På sluttningarna som fläktas av vindar från Adriatiska Havet och Appenninerna odlas bland annat den blå druvan Montepulciano. En druva med en mjuk och balanserad fruktsyra, starkt färgade skal och aromer av björnbär, blåbär, mörka körsbär och vildhallon.

När den inte används till det röda vinet Montepulciano d’Abruzzo, kan den med fördel vinifieras till rosévinet Cerasuolo d’Abruzzo. ”Cerasuolo” betyder ”körsbär”, och kan ge en indikation till både vinets färg och arom. Även på Sicilien finns det en stil av rosévin där begreppet Cerasuolo ingår i namnet. Det heter Cerasuolo di Vittoria och tillverkas på Frappato-druvan.

Cerasuolo d’Abruzzo bjuder drickaren på en fruktig rosévinsupplevelse med inslag av persika, smultron, körsbär, jordgubbar och blodapelsin. Prova gärna till en bit pecorino, pizza eller till saffranskryddad fisksoppa med lax och torsk.

Italiens vita viner del 1 – Verdicchio dei Castelli di Jesi

Posted on av Elin

Verdicchio dei Castelli di Jesi är ett krispigt, karaktärsfullt och citrusdoftande vitt vin från Marche på Italiens östkust. Namnet betyder “Verdicchio från slotten kring Jesi” och beskriver odlingslandskapet på ett träffande sätt – vingårdarna breder ut sig på gröna sluttningar vars högsta punkter markeras av slottsruiner. I den första delen i en serie om Italiens vita viner tar vi reda på var och hur Verdicchio dei Castelli di Jesi odlas, vad det smakar och vad som passar till.  

Vi hittar odlingsområdet för Verdicchio dei Castelli di Jesi i provinserna Ancona och Macerata, som båda tillhör regionen Marche. I öster glittrar Adriatiska Havet och i väster skyddar Appennerna från regn och kalla vindar. Druvorna odlas på totalt cirka 2700 hektar sluttningar omkring 3 mil in från kusten, insvepta i ett milt medelhavsklimat. De kalkrika jordarna är bra på att bevara vatten i precis rätt mängder till när druvorna behöver det.

Floderna Cesano och Esino ringlar genom landskapet och bidrar till att en konstant bris sveper genom vingårdarna. Tack vare denna vindfläkt hålls lövverket torrt och svampsjukdomar borta.  

Hur smakar Verdicchio dei Castelli di Jesi?

Verdicchio betyder ”den lilla gröna” – och ofta är det just gröna toner du hittar när du doftar på viner av Verdicchio. Aromerna kan variera från Granny Smith-äpplen, örter och citronskal hos viner från svala lägen till grapefrukt, persika och mandarin hos viner vars druvor fått mer sol och värme. Vad du alltid hittar hos Verdicchio är en frisk och pigg syra. 

Ibland har Verdicchio en mineraldoftande ton som kan påminna om sälta. Det ger en intressant nyans till aromerna av äpplen, citrus och stenfrukt.

När druvorna skördas sent på hösten under lätt fuktiga förhållanden kan vissa av dem drabbas – eller ha turen att få ädelröta, botrytis cinerea. Det är en slags svamp som koncentrerar druvornas socker, syra och aromer. Och samtidigt tillför en egen, saffransdoftande karaktär till vinerna. Verdicchio dei Castelli di Jesi på sent skördade druvor tenderar även att ha en lite oljig och fyllig känsla.

Letar du efter ett vin till grillade grönsaker eller en fisk- och skaldjurssoppa? Då kan en ekfatslagrad Verdicchio dei Castelli di Jesi vara det du söker. En vinstil som kombinerar hög syra och fräsch citrusfrukt med snyggt rostade toner av brynt smör och nötter.

Står det Riserva på etiketten innebär det att vinet lagrats minst 18 månader före det att det släpps. Tack vare sin höga syra och koncentration tål Verdicchio att lagras – aromerna utvecklas mot torkade apelsinskal, kryddor och honung. Står det Classico på etiketten betyder det att druvorna kommer från ett historiskt odlingsområde i hjärtat av Castelli di Jesi.

Vilken mat passar till Verdicchio dei Castelli di Jesi?

En ofatad Verdicchio passar med sin friska syra och citrustoner bra till färska räkor och vit fisk. De gröna tonerna i vinet kan fånga upp smaken hos färska grönsaker såsom sparris och sockerärter, exempelvis i en krämig risotto eller pasta. Om det är ost som gäller är det gott att testa Verdicchio tillsammans med en smulig Pecorino.

En rikare Verdicchio som lagrats på ekfat gör sig bra i kombination med halstrad och grillad fisk, skaldjurssoppa och till örtmarinerad kyckling.

5 vin- och matupplevelser du inte får missa i Vejer de la Frontera

Posted on av Elin

Mitt emellan Cádiz och Marbella och mitt emot Tanger hittar du Vejer de la Frontera. En mysig och ur-andalusisk by med kritvita kalkstenshus som på ett labyrintliknande sätt klättrar uppför de branta gatorna. Ljusblå portar varvas med ett överflöd av pelargoner, palmer och apelsinträd. Från utsikten på 200 meter över havet ser du gröna fält, vita molinos (väderkvarnar) och i horisonten – Marocko. Jag har tillbringat en vecka i Vejer och upptäckt 5 vin- och matupplevelser du absolut inte får missa om (när!) du åker hit.

Vejer är en by med omkring 14 000 invånare, och i förhållande till folkmängden finns det ett ovanligt stort antal bra restauranger och tapasställen. Dels hittar många spanska turister hit, dels kommer fler och fler internationella turister som söker det autentiska Andalusien.

Dessutom är det bara 20 minuter i bil till kilometervis av orörda stränder – där Atlantens vågor lockar både surfare och alla som gillar att hoppa i de saltstänkta vågorna. I hjärtat av byn ligger den familjeägda språkskolan Colegio Español de La Janda, som jag verkligen rekommenderar till dig som vill förbättra din spanska i en magisk miljö.

De flesta restaurangerna är centrerade kring den gamla delen av byn som kallas för Casco Viejo. Har du tur så stöter du på Manuelo, en señor på uppskattningsvis 90 år som än idag har ansvaret för nyckeln till byns utsiktstorn. För att klättra upp i tornet och beundra den milsvida utsikten behöver Manuelo låsa upp porten till Vejers vackraste innergård, vilket än idag är den enda vägen att nå tornet…

När klockan närmar sig 20.00 öppnar de flesta restauranger, varför inte inleda med ett glas lokalt vin från några av fastlandseuropas sydligaste vingårdar?

1. Vin från Vino de la Tierra de Cádiz

Vino de la Tierra de Cádiz är en ursprungsbeteckning för viner som odlats och framställts inom området kring denna stad. Det begränsade odlingsområdet inbegriper totalt 11 kommuner, bland andra Chipiona, Sanlúcar de Barrameda och Puerto Real.

Här växer druvorna i ett öppet och lätt kuperat landskap under en stekande sol och friska atlantbrisar. Jordmånen består till stor del av kalksten, vilket behåller fukt och motverkar att alltför mycket vatten avdunstar från vinrankornas blad. En stark fördel i Andalusiens varma och soliga klimat.  

Hur smakar vita viner från Cádiz?

Hittills har jag provat viner av druvorna Palomino Blanco, Pedro Ximénez och Sauvignon Blanc. Dessa viner har bjudit på en torr, frisk och krispig upplevelse med lätt kropp och aromer av gröna äpplen, citron, örter och mineral. Sauvignon Blanc-vinet hade en tydlig karaktär av druvan, med mycket örter och krusbär medan vinet av Palomino och Pedro Ximénez var fräscht och lite mer neutralt. Båda passade jättebra till calamares, räkor och vit fisk.

Totalt är 11 druvor tillåtna för vita viner från Vino de la Tierra de Cádiz: Chardonnay, Garrido Fino, Macabeo, Montúa, Moscatel de Alejandría, Palomino Fino, Pedro Ximénez, Perruno, Riesling, Sauvignon Blanc och Verdejo.

Hur smakar röda viner från Cádiz?

De viner jag har testat har varit fruktiga, med inslag av björnbär, plommon och färska örter. Under veckan i Vejer har jag stött på både lite lättare, ofatade viner med markerad örtighet och lite fylligare, mjukare viner med aromer av solmogen frukt och kryddiga ekfat.  

Det som gör röda viner från Vino de la Tierra de Cádiz unika är druvan Tintilla Rota. En druva som på grund av sina små skördar var nära att utrotas, men som nu är på väg tillbaka i full fart. Idag betraktas den låga avkastningen snarare som en fördel än en nackdel, eftersom små skördar = koncentrerade viner.

Genetiskt sett är det exakt samma druva som Graciano – en av birollsinnehavarna i viner från Rioja. I Rioja används Graciano som en krydda, för att ge djup och nyans åt vinerna.

I viner från Cádiz förekommer endruvsviner av Tintilla de Rota, men även blends med övriga tillåtna druvsorter: Cabernet Franc, Cabernet Sauvignon, Garnacha Tinta, Merlot, Mollar Cano, Monastrell, Petit Verdot, Syrah och Tempranillo.

Graciano eller Tintilla de Rota har anpassat sig efter de lokala förutsättningarna i Cádiz, samtidigt som de grundläggande karaktärsdragen skiner igenom i vinerna. Små druvor med tjocka skal ger viner med mycket pigment och en djup färg. Vinerna får mycket kraft och kropp med aromer av björnbär, viol och choklad. En perfekt match till en annan lokal specialitet: Carne de retinto.

2. Carne de Retinto

Carne de retinto är namnet på en mahognyfärgad boskapsras (alltså ko) som är typisk för Andalusien och Extremadura. Tillagat på rätt sätt är köttet extremt mört och smakrikt. För kött-aficionados är det en upplevelse att prova Solomillo de carne de retinto – vilket är synonymt med ryggfilé.

Rasen tros ha kommit till södra Spanien från Mellanöstern, och har i alla tider varit populär eftersom den även varit en hårt arbetande ko.  

Sedan oktober 1998 har Carne de retinto en skyddad ursprungsbeteckning. Om du är på plats i Vejer och ska anordna en egen grillkväll med Carne de retinto är det en god idé att leta efter kött med en speciell svartvit symbol som garanterar att det är äkta vara.

3. Lomo en manteca

En riktig umami-bomb som består av ister från gris smaksatt med färska örter. Den färgade versionen Lomo en manteca colorá smaksätts även med paprika. Lomo en manteca köper du på burk och använder som en spread på frukostmackan, eller för att ge smak till maträtter med både fisk och kött. Du hittar inslag av lomo en manteca på i princip alla tapasmenyer.

Mitt i Vejer finns Paco Melero’s charkuteributik som varje vecka producerar kilovis med lomo en manteca. Historiskt sett en produkt som kommit till för att ta tillvara på varje del av grisen, idag ett givet inslag in den lokala gastronomin till dagens alla måltider. Om du vill uppleva Lomo en Manteca i många olika former är ett tips att besöka Vejer den 11 oktober, då man firar Día Internacionál del Lomo en Manteca.

4. Atún rojo de almadraba – nätfångad röd tonfisk

Varje år under april och fram till juni passerar stora stim med röd tonfisk längs kusterna utanför Vejer på sin väg från Atlanten till Medelhavet. Efter en lång simtur med en hel del mat på vägen är den nu i sin bästa form för året. Fiskarna i kustbyar som Barbate, Zahara de los Atúnes och Tarifa drar upp tonfisken med stora nät – en metod som lokalt kallas för Almadraba. Endast de största fiskarna väljs ut medan mindre exemplar får simma vidare. Metoden har använts sedan feniciernas tid och anses vara ett immateriellt kulturarv.

Under våren finns färsk tonfisk att tillgå, resten av året serveras den efter att ha förvarats vid en temperatur på -60 grader.

Det är inte ovanligt att restaurangerna har en egen sektion i menyn som är helt dedikerad till Atún Rojo de Almadraba. Precis som för gris används nästan alla delar av fisken till matlagning. Atún rojo kallas därför ”El cerdo del mar”, havets gris.

I de Vejeriegiska köken råder ingen brist på fantasi för hur den röda, nätfångade tonfisken kan serveras. Från en fräsch ensalada de atún (tonfisksallad) till tataki-tonfisk med nudlar. Röd på insidan, med knaprig stekyta. Du kan också hitta olika styckdelar av fisken, såsom ryggfilén solomillo eller ventresca (mittendelen) som ofta används till sashimi tack vare sin krämiga textur.

5. Vino de naranja – vin smaksatt med apelsinskal

Vino de naranja (apelsinvin)är inte att förväxla med vino naranja/o (orange vin). Trenden med skaljästa vita viner med orange ton färg är ingen stor grej i Vejer. Här är det istället Vino de Naranja del Condado de Huelva som med fördel serveras till din cafe solo efter maten. Det är ett vin med en intensiv karaktär av soltorkade apelsinskal, balanserad av en behaglig sötma.

Vino de Naranja del Condado de Huelva är en ursprungsskyddad produkt som produceras i området kring Huelva. Först gör vinproducenten ett vanligt vitt basvin av någon eller flera av de druvor som är tillåtna. Bland annat rör det sig om Palomino Fino och Pedro Ximénez, som båda två även används för sherry. För att få en mer druvig karaktär på sin Vino de Naranja går det också bra att använda ojäst druvmust som förstärkts med druvsprit som bas.

När basvinet är klart tillsätts apelsin-essensen. Denna består av lokal druvsprit som macererats (varit i kontakt med) soltorkade apelsinskal under minst 6 månader. För att få rätt intensitet på smaken ska det vara minst 200 gram apelsinskal för varje liter alkohol.

Apelsin-essensen blandas sedan med basvinet och de båda komponenterna lagras under minst 2 år på ekfat, så att doft och smak integreras på ett harmoniskt sätt.

Vino de Naranja kan serveras väl kylt för att inleda en måltid – kombinationen av sötma och en lätt bitterhet gör att det är gott till salta tilltugg som ost och mandlar. Det kan även avnjutas solo med is och en skiva apelsin, eller som en sydspansk variation på romersk båge tillsammans med mörk choklad.

Så hittar du rätt vin från Alsace – 3 tips baserade på druva, vinstil och jordmån

Posted on av Elin

9 druvor, 3 olika kvalitetsnivåer, 51 Grand Cru-lägen och en myriad av olika jordmåner. Stilla vitt och rött, Crémant och sent skördade söta viner. Alsace kan verka komplext men är egentligen väldigt enkelt att förstå sig på. Druvans namn skrivs nästan alltid ut på etiketten, vilket ger en tydlig indikation på hur vinet kommer smaka. Det här inlägget är det första i en serie temainlägg där vi tar oss utanför fokusländerna Italien och Spanien. Dags för 3 tips för att välja rätt vin från Alsace baserade på druva, vinstil och jordmån.

Husfasader i Riquewihr. Privat bild.

Att vara i Alsace-byn Riquewihr en aprildag är det lite som att gå rakt in i en saga. På korsvirkeshusen i blått, rosa, gult och grönt slingrar sig rosor och andra vårblommor upp längs fasaderna. Doften av nybakt tarte flambée från en solig innergårdsservering letar sig ut på den kullerstensbelagda huvudgatan. Byn omringas av skarpt sluttande kullar täckta med ljust gröna vinodlingar så långt ögat kan nå. Högt uppe på ett berg någonstans i horisonten skymtar något som ser ut att vara ett slott.

Känslan av att befinna sig i ett vykort är stark nästan oavsett vilken av Alsace 119 kommuner du besöker. Vinodlingarna sträcker sig över omkring 170 km lång sträcka väster om bergskedjan Vosgeserna. Vi är i hörnet av nordöstra Frankrike, där floden Rhen utgör en naturlig landsgräns till Tyskland. Bergen skyddar Alsace från regn, och bidrar till att göra det till Frankrikes torraste vinregion tillsammans med Languedoc-Roussillon vid Medelhavet.

Det långa avståndet till hav eller stora sjöar gör Alsace till en region med kontinentalt klimat. Med andra ord – varma, soliga somrar och kalla vintrar, där snöflingor stilla faller över hustaken. En hög medelsnittstemperatur under växtsäsongen och torra höstar gör att druvorna kan nå full mognad utan problem. Det ger i regel torra viner med balanserad fruktsyra och en koncentrerad och fyllig smak.

Vem skulle inte vilja bo på den här vägen? Privat bild.

Så hittar du rätt Alsace-vin baserat på druva

De druvor som odlas i Alsace är Riesling, Pinot Gris, Pinot Blanc, Muscat, Sylvaner, Chasselas, Pinot Auxerrois, Savagnin Rose och Pinot Noir. Här har jag valt att fokusera på de fyra vanligaste: Pinot Noir, Riesling, Pinot Gris, Pinot Blanc och Gewürztraminer.

Pinot Noir

Låt oss börja med den druva vars storhetstid är yet to come. Pinot Noir anses av någon anledning inte vara en av de så kallade ”ädla” druvorna från Alsace. Men – potentialen är enorm och producenterna satsar alltmer resurser på att producera seriös Pinot Noir. Enligt lag får är mängden druvor varje producent får skörda per hektar mindre än den för vita viner av motsvarande kvalitet (75 hektoliter per hektar vs 80 hektoliter per hektar), vilket leder till en naturligt hög koncentration.

Pinot från soliga lägen doftar jordgubbar, hallon, lakrits och örter och har en intensivt bärig smak med mjuka tanniner och balanserad fräschör. Prova till en Alsace-influerad charkbricka eller till långkoket baeckeoffe med fläskkarré, högrev, potatis och lök.

Riesling

Kanske den druva de allra flesta förknippar med Alsace. I dagsläget täcker den en femtedel av regionens odlingar. Med en alltid lika pigg syra, lätt blommiga persikofrukt och varierande inslag av färsk citrus är Alsace Riesling ett tryggt val till skaldjur, vit fisk och (gärna rökt) lax. Alsace Riesling är för det mesta helt torr, med som mest några gram socker per liter. Till milda rätter med krämiga inslag såsom tarte flambée med färskost, lök och skinka är den en hit, tack vare friskheten som lättar upp. Kanske även prova med sushi eller en syrlig getost?

Alsace Riesling får en intressant utveckling med lite tid i källaren. Frukten blir mer mogen, tänk gul persika och aprikos. Aromerna av honung och torkad frukt balanseras fint av den silkiga texturen och alltjämt friska syran en Alsace Riesling behåller under i alla fall 10 år på flaska.

Pinot Gris

Om du besöker en vingård och ser en druva vars bär skiftar lite i rosa och grått, är det troligtvis Pinot Gris (”gris” betyder just grå på franska). Här har vi att göra med smakrika viner med hög intensitet av färg, doft och smak.

Du känner igen en Pinot Gris på doften av mogna gula plommon, persika och kryddor. Och på den fylliga, ibland lätt oljiga texturen med lång och kraftfull eftersmak. Ibland hittar vi några gram restsötma i viner av Pinot Gris – vilket gör det till ett utmärkt val till mat med ingefära, chili och curry. Det är ett måste att testa Pinot Gris med Gruyère och Comté!

Pinot Gris upptar idag ca 15 % av odlingsarealen i Alsace och är på stark frammarsch med en fyrdubblad odlingsyta mellan 1980 och 2010. 

Pinot Blanc

Även om du inte kommer att se Pinot Blanc på etiketten lika ofta som Riesling eller Pinot Gris, är det här en druva som används i väldigt hög utsträckning i vinerna från Alsace. Den upptar en femtedel av odlingsarealen – och det absolut viktigaste användningsområdet är till bubblande Crémant d’Alsace.

I både stilla och mousserande viner bidrar Pinot Blanc bidrar med en lätt friskhet. Aromerna påminner om citrusfrukt, vit persika och vita blommor. Till milda maträtter och ostar såsom Tarte à l’Oignon (lökpaj) och färskost är Pinot Blanc ett trevligt val.

Gewürztraminer

”Kryddig Traminer” är en fri översättning av namnet på denna druva. Med andra ord en kryddig variant av druvfamiljen Traminer. Gewürztraminer är ingen blyg druva utan däremot en som tar plats både på doft och smak.

Lychee, passionsfrukt och kryddor tillhör tre av de vanligaste smakbeskrivningarna för denna druva. Gewürztraminer kan upplevas som fyllig och lite oljig, och kommer ofta med några gram restsocker.

Det är ett vin för dig som letar efter en perfect match till riktigt kryddstark mat eller smakrika ostar som till exempel Münster. Ett tips är att prova väl kylt mot slutet av en måltid. Det finns nämligen få andra viner som kommer att smaka något efter att ha druckit ett glas Gewürz…

En hemlig vinkällare? 🙂 Privat bild.

Välj rätt Alsaceflaska baserat på vinstil – från Crémant till sent skördad Vendanges Tardives

I Alsace finns det tre olika AOC (Appellation d’Origine Contrôlée). AOC är en ursprungsbeteckning vars syfte är att skydda de typiska drag ett vin kan få tack vare kombinationen av druva, odlingsplats och tradition. De tre AOC:erna är

Vin d’Alsace AOC

Grand Cru d’Alsace AOC

Crémant d’Alsace AOC

Utöver dessa tre finns det ytterligare två vintyper för söta viner:

Vendanges Tardives

Sélection de Grains Nobles

Vi tar en titt på varje vintyp och vad den innebär.

Vin d’Alsace AOC

Den absolut största och viktigaste vintypen som representerar 75 % av alla viner som produceras i Alsace. På dessa viner hittar du alltid druvans namn på etiketten, vilket är den viktigaste indikationen på hur vinet kommer att smaka. Sedan 1972 är det inskrivet i den lokala vinlagen att alla viner måste tappas på en långsmal flaska av så kallad flöjtmodell.

Grand Cru d’Alsace AOC

Om Vin d’Alsace AOC fokuserar på druvsort är det platsen som berättar om vinets smak när det kommer till Grand Cru d’Alsace. Det finns 51 olika lägen där kombinationen av jordmån, solexponering och mikroklimat anses ge viner av överlägsen kvalitet. Endast 4 % av den totala produktionen i Alsace hamnar utgörs av Grand Cru. Det innebär omkring 600 000 flaskor per år.

För att ytterligare garantera den vindrickare som väljer Grand Cru en stor upplevelse finns en hel del regler att hålla koll på. Skörden måste ske för hand, skördeuttaget är betydligt lägre än för Vin d’Alsace (55 hektoliter per hektar vs 80 hektoliter per hektar), och endast de fyra ädla druvsorterna får användas. Förhoppningsvis är en lagändring på gång som ska möjliggöra Pinot Noir som Grand Cru.

Crémant d’Alsace AOC

Crémant är som du säkert vet ett mousserande vin där den andra jäsningen sker på flaska, men som inte kommer från Champagne. Crémant d’Alsace är den mest konsumerade typen av Crémant i Frankrike, med cirka 30 miljoner producerade flaskor årligen.

Smak och stil varierar med producent och hur länge vinet lagrats på sin jästfällning före dégorgering. Vad de flesta Crémant d’Alsace har gemensamt är en upplyftande friskhet, krämiga bubblor, aromer av gröna äpplen, citrus, mineral och kex.

Själv skulle jag vilja säga att Crémant d’Alsace är lite av en dold pärla som verkligen levererar en hög kvalitet i förhållande till sin prislapp.

Tarte flambée med färskost, lök och skinka. Privat bild.

Vendanges Tardives

Betyder ”sen skörd” och är en rätt bra beskrivning av vad denna vinstil bjuder på. Alsace torra höstar tillåter en extra sen skörd av utvalda druvor. Socker ackumuleras, vatten avdunstar och kvar blir essensen av Riesling, Pinot Gris, Gewürztraminer eller någon av de andra Alsace-druvorna. Ett uttrycksfullt vin som jag verkligen tycker att du ska ge en chans. Till desserter med frukt såsom hallon- eller rabarbersorbet, äppelkaka eller till ost.

Sélection de Grains Nobles

När luftfuktigheten är hög kan ädelröta utvecklas i vissa vingårdar. Det är en slags svamp som angriper druvorna och gör att de skrumpnar. Under denna process koncentreras syra, sötma och aromer. Dessutom tillför ädelrötan sin egen karaktär, ofta i form av en kryddig saffranston.

När omständigheterna tillåter – vilket är långt ifrån varje år – kan producenterna i Alsace för hand skörda druvor som drabbats av ädelröta. Efter en mödosam process med att jäsa detta flytande guld blir belöningen ett nyansrikt vin med mycket av allt.

Kalkstensjordar kan ge friska viner med citrustouch. Privat bild.

Granit, kalksten och vulkanisk jord – så väljer du Alsace-vin baserat på jordmån

För dig som är nyfiken på hur jordmån och plats påverkar vinets smak, är Alsace en spännande plats. Området har en otroligt varierad och rik geologi som formats med tidens gång, bland annat när Vosgeserna och Schwarzwald-skogen separerades.

Du kan hitta näringsrika lerjordar på flack mark, magra granitjordar på branta sluttningar, vulkanisk sten, kalksten, skiffer och gips. Om du provar ett vin på samma druva från olika jordmån kommer du att bli förvånad och förundrad över hur olika de kan vara!

Vill du välja ett vin baserat på jordmån är Alsace Grand Cru helt rätt. Här skrivs ett specifikt vingårdsläge ut på etiketten, och med lite research kan du enkelt ta reda på vilken jordmån som dominerar på just det läget.

Jag tänkte inte gå in på alla 51 Grand Cru här och nu – utan däremot zooma in på 4 olika och vanligt förekommande jordmåner från 4 olika Grand Cru-lägen. Druvan som ligger till grund för de smakbeskrivningar som nu kommer är Riesling.

Vulkanisk jord – Grand Cru Rangen

En stor, mineralig och lite rökig doft. Aromer av solmogen frukt och ihållande eftersmak.

Kalksten – Grand Cru Rosacker

Ger ett lyft åt vinets syra, stor finess och elegans. Tydliga citrustoner som kan påminna om citronskal eller grapefrukt. Lätt kropp och lång eftersmak.

Kalkrik lera med gips – Grand Cru Schoenenbourg

Djup, lite rökig doft med inslag av honung. Fin balans mellan en fyllig kropp och frisk syra. En jordmån som tycks ge kraft åt vinet.

Granitjord – Grand Cru Sommerberg

Uttrycksfull aromatik och frisk syra med drag av lime och honung. Knastertorr med lång eftersmak.

4 saker du snabbt lär dig om viner av Garnacha (Grenache)

Posted on av Elin

Vad har Châteauneuf-du-Pâpe, Priorat och Navarra gemensamt? Förutom att vara vindistrikt kända för välgjorda viner med solskensvarm frukt har de även druvan Grenache eller Garnacha som en tongivande del av druvmixen. Garnacha används ofta som en del av ett vin – och tillför då saftig hallonfrukt och mjuk fyllighet. Vill du veta mer om hur vinerna smakar, var druvan odlas och vilken mat som passar till? Läs vidare för att snabbt lära dig fyra nya saker om Garnacha.

För det första – kärt barn har många namn. Grenache i Frankrike, Garnatxa och Lladoner i Kataloniern, Cannonau på Sardicien och Tocai Rosso i Venetien. Hoppas det är okej att vi håller oss till Garnacha. Eftersom druvan tros härstamma från trakterna kring Aragón i nordöstra Spanien känns det naturligt att använda det spanskklingande namnet.

Med odlingar i Spanien, Frankrike, Italien, Australien, USA och Sydafrika (bland annat!) är Garnacha av världens mest odlade druvsorter. Inte mindre än cirka 200 000 hektar finns på hyfsat varma breddgrader världen över. Trots det är det sällan du ser ”Grenache” eller ”Garnacha” utskrivet på etiketten. Varför är det så?

Jo, Garnacha har historiskt sett varit en blendingdruva snarare än en solospelare som Pinot Noir, Syrah, Chardonnay eller Riesling. I en blend får den oftast samma roll som grädden i en svampsoppa eller 7up i en drink. Med andra ord att addera fluff, rondör och fruktsötma och att ta udden av det syrliga och skarpa.

Ett glas Garnacha av okänt ursprung. Bild: Pexels

1. Hur smakar Garnacha?

Det första du tänker på när du doftar på en ren Garnacha (alltså 100 %) brukar vara mogna röda sommarbär såsom hallon och jordgubbar. Svalodlade viner kan dofta lingon, granatäpplen och blodapelsin. Garnacha kan även bjuda på örtiga eller kryddiga drag av lavendel, lagerblad och kryddpeppar.

Druvan ansamlar snabbt och lätt höga sockernivåer under odlingssäsongen. Något som ger fylliga viner med markerad fruktsötma. En hög mängd socker kan också leda till en hög, ibland värmande alkoholhalt. Fruktsyran dyker i takt med att mängden socker stiger, och därför har viner av Garnacha oftast en avrundad och mild syra. Skalen är tunna och därför är mängden tanniner begränsad, något som förklarar att viner av Garnacha nästan alltid är mjuka.

Garnacha i vingård. Bild: Pexels

2. Hur beter sig Garnacha i vingården?

Garnacha får sina knoppar tidigt på odlingssäsongen och vill därför helst undvika områden med vårfrost. Dessutom tar den lång tid på sig att mogna. Med det sagt är det inte så konstigt att Garnacha (precis som många av oss andra) älskar ljumma medelhavsklimat.

Om Garnacha tillåts att växa vilt producerar den druvor i överflöd. Generöst, javisst, men med alltför stora skördar blir vinerna bleka versioner av vad de har potential att bli.

Så vad kan vi göra för att begränsa avkastningen?

  • Odla Garnacha i varma klimat med begränsad tillgång till vatten. En lätt så kallad vattenstress är ett naturligt sätt att begränsa druvans produktion.
  • Magra, steniga jordar göra att Garnachas rötter får jobba sig långt ner under markytan för att hitta näring och vatten. Det har en hämmande inverkan på produktionen av druvor.
  • Bind upp druvan i bush vines, alltså i små buskliknande formationer. Det är ett gammaldags sätt att beskära vindruvor som ger en liten avkastning med koncentrerade druvor.

En stark fördel med Garnacha är att den är tålig mot torka och kan klara sig länge utan vatten. När vi nu ska kika på var Garnacha odlas är det lätt att förstå hur den fått fäste i områden med långa somrar och begränsade mängder regn.

3. Var odlas Garnacha?

Som redan nämnts odlas Garnacha på många platser runt om i världen. Idag fokuserar vi på Spanien och Italien, men även lite på Frankrike eftersom det är svårt att prata Garnacha utan att nämna Châteauneuf-du-Pâpe och Rhônedalen.

Garnachas nordligaste utpost i Europa är någonstans kring Valence i sydöstra Frankrike. Därefter sträcker sig odlingarna ner längs Frankrikes medelhavskust och över Pyrenéerna till Spanien. På den iberiska halvön hittar du Garnacha i stora delar av centrala, södra och östra Spanien – överallt där det är tillräckligt varmt. Tillsammans med Tempranillo och Bobal är det Spaniens mest odlade druva.

Frankrike – Côtes du Rhône AOC

Ett av Sveriges i särklass populäraste röda viner innehåller ofta och till stor del Garnacha. Odlingsområdet är Frankrikes näst största efter Bordeaux och sträcker sig från Vienne i norr till Avignon i söder. Eftersom odlingsområdet är så stort finns det rum för stor variation i doft och smak.

I norra Rhônedalen brukar Syrah dominera blenden. Här får vinerna aromer av svarta vinbär, björnbär och vitpeppar. Vinerna blir mer strukturerade och med friskare syra än i södra Rhônedalen, där ett varmare klimat och en större mängd Grenache i regel ger fylligare viner med mjukare tanniner och en frukt som går mot hallon och jordgubbar.

Utöver Garnacha och Syrah är det vanligt att använda Mourvèdre som en del av en typiskt sydfransk blend. Detta förkortas ”GSM”. Om du är nyfiken på GSM-blends rekommenderar jag dig att dyka djupare in i distrikten Gigondas, Vacqueyras, Lirac och Tavel.

Frankrike – Châteauneuf-du-Pâpe AOC

Appellationen som betyder ”Påvens nya slott” (efter att påven flyttade till Avignon en stund under 1300-talet) är lika känd för sina koncentrerade viner som för de sköldprydda flaskorna. Vi är i södra Rhônedalen på ett cirka 3000 hektar stort område.

I detta torra klimat med steniga jordar får druvorna små, tjocka druvskal. Det leder till att Garnacha här faktiskt får en del tanninstruktur som kan balansera upp den solmogna frukten.

Garnacha kan i Châteauneuf-du-Pâpe förekomma helt ensam eller i sällskap av upp till tolv andra druvsorter (Syrah, Mourvèdre, Cinsault, Picpoul, Terret Noir, Counoise, Muscardin, Vaccarèse, Picardan, Roussanne, Clairette och Bourboulenc). Vinerna får en örtighet som inte är helt olik den vitlöksdoftande färskosten Boursin – om den kommer från druvorna eller från terroiren förblir en gåta.

Spanien – Navarra DO

Navarra ligger precis öster om Rioja i norra Spanien och är känt för sina smakrika och matvänliga roséviner av Garnacha. Odlingarna svalkas av Atlanten i nordöst, bergsluften från Pyrenéerna i nordväst och av floden Ebro. I kombination med många timmars sol ger det koncentrerade roséviner med förhållandevis frisk syra för att vara Garnacha.

Spanien – Calatayud DO

En timme sydost om Zaragoza och två timmar nordost om Madrid hittar vi Calatayud. Ett kargt och bergigt område med inlandsklimat, aka markerade skillnader i temperatur mellan vinter och sommar, dag och natt. På odlingar 550–1040 meter över havet ger gamla stockar mineraldoftande och strukturerade Garnacha-viner med stor intensitet. Ibland med kryddiga toner av ekfat.

Spanien – Priorat DOCa och Montsant DOC

Priorat har tillsammans med Châteauneuf-du-Pâpe bidragit till att höja Garnachas status. Under 1990-talet återupptäcktes områdets slumrande stockar av en ny generation vinodlare med René Barbier, Mas Martinet och Alvaro Palacios i spetsen. Svarta skifferjordar som återreflekterar dagens värme, gamla stockar och en extremt låg avkastning resulterar i kompakta kraftpaket av Cariñena (Carignan) och Garnacha.

Montsant DOC omringar hela Priorat och har liknande förutsättningar kopplat till jordmån och klimat. Tack vare ett starkt fokus på innovation och hållbarhet känns det här som en lovande vinregion att hålla koll på.

I bergstrakterna kring Madrid kan Garnacha ibland uttrycka aromer av granatäpple. Bild: Pexels.

Spanien – Mountain Garnacha från området kring Madrid

I Madrid med omnejd finns (minst!) tre spännande områden för svalodlad Garnacha: Méntrida DO, Cebreros DOP och Vinos de Madrid DO. Vad de alla har gemensam är svalkande bergsluft, odlingar på hög höjd och steniga granitjordar. Och – en passion för Garnacha.

På en plats där det kan bli 45 grader på sommaren och där vingårdarna täcks av snö på vintern får druvorna kämpa. Resultatet är vackert hallonröda viner med aromer av granatäpple, tranbär, vildhallon och mineral. Ett för många nytt uttryck av Garnacha, värt att upptäcka.

Italien – Cannonau di Sardegna DOC

Vi tar oss till Italien och Sardinien. Här är Garnacha känd som Cannonau, och är öns viktigaste druvsort. Cannonau di Sardegna DOC kan produceras på hela ön och utgör 20 % av den totala produktionen. Som du säkert förstår vid det här laget trivs Garnacha utmärkt i Sardiniens soliga Medelhavsklimat. Vinerna är fruktiga och mjuka, och påminner ofta om körsbär, torkad frukt, örter och tobak. Ibland med vaniljdoftande fatkrydda.

Skaldjurspaella – gott till rosévin av Garnacha. Bild: Pexels.

4. Så hittar du mat som passar till Garnacha

Till kraftfull Garnacha i form av Châteauneuf-du-Pâpe, Priorat, Montsant och Cannonau di Sardegna kan du med fördel njuta av grillat kött eller grönsaker – gärna rotfrukter eller paprika eftersom det gifter sig fint med vinernas fruktsötma. Grytor, vilt och svamp funkar även det alldeles utmärkt.

Om det istället är dags för ett svalare uttryck av Garnacha såsom den från trakterna kring Madrid – prova gärna tillsammans med grillad fisk eller halstrade pilgrimsmusslor. Tonfisksallad eller sardellpizza kan även det bli en hit.

Kommit över senaste årgången av en Navarra Rosé? Sväng ihop en saffransdoftande skaldjurspaella med hemgjord aioli och du är hemma 😊

Guide till Lambrusco – rött bubbel från parmesanostens hemland

Posted on av Elin

Lambrusco är ett rött eller rosa mousserande vin från Emilia-Romagna i norra Italien. Det är namnet både på en vintyp och på en familj av olika druvor. För dig som är nyfiken på rött bubbel finns en hel värld av Lambrusco att upptäcka – från frisk och stram till piggt pärlande med behaglig sötma. Tack vare sin somriga personlighet och förmåga att lyfta fram smakerna i delikatesser såsom parmesanost och parmaskinka har Lambrusco blivit en av Italiens stora exportsuccéer. Nu, dags för en överblick om tillverkning, smak, druvor, odlingsområden och kombination med mat.

Lambrusco och ost är en kanonkombo. Bild: Pixabay.

Namnet Lambrusco tros komma från de latinska orden Labrum = kant och ruscum = ogräs. Kanske kallade romarna vinerna så eftersom det rörde sig om vinrankor som växte vilt i utkanten av åkrarna. Idag anses Lambrusco garanterat inte som ogräs – omkring 170 miljoner flaskor produceras årligen från 16 600 hektar med odlingar. Vi hittar vingårdarna nordväst om Bologna i provinserna Modena och Reggio Emilia. Även i grannregionen Lombardiet produceras en del Lambrusco.

Frizzante och Spumante – hur får Lambrusco sina bubblor?

Alla typer av Lambrusco har en sak gemensamt: sina bubblor. Det finns både frizzante, pärlande och spumante, fullt mousserande.

Back in the days blev bubblorna till med en metod som idag kallas méthode ancestrale. Det innebär att ett vin som fortfarande jäste tappades på flaska, när det fortfarande var jäst och socker kvar. Jästsvamparna fortsatte att äta socker inuti flaskan. Koldioxiden som bildades av jäsningen löstes upp i vinet i form av mjuka bubblor. Även idag fortsätter vissa producenter att använda sig av denna metod, som förutom en pärlande karaktär även ger ett lätt grumligt vin med karaktär av jäst. Kanske har du hört talas om pet nat eller pétillant naturel? Det är exakt det vi pratar om nu.

Lambrusco kan även få sina bubblor via den så kallade traditionella metoden. Samma som används för Champagne och Cava – du gör alltså först ett stilla basvin som jäser klart. Detta tappas på flaska men en shot av jäst och socker. Jäsning nummer två sker på den nya flaskan, och jästen filtreras bort före det att vinet säljs. Resultatet är ett fullt mousserande vin med en hårdare mousse (känslan av fler och mer intensiva bubblor) än ett gjort med méthode ancestrale.

Under 1970-talet utvecklades metodo martinotti där den andra jäsningen sker i en trycktank av rostfritt stål. Samma metod som för Prosecco. En metod som ger fruktiga viner med karaktär av druvan och som idag är den allra vanligaste för Lambrusco.

En andra jäsning på flaska in action. Bild: Pixabay.

Hur smakar Lambrusco?

Du kan hitta vit, rosa och röd Lambrusco med en söthetsgrad som går från helt torr utan socker till amabile med tydlig sötma. Mängden och karaktären på bubblorna varierar beroende på om du väljer en frizzante eller en spumante. Syran är fräsch men aldrig stram. Alkoholhalten är i regel någonstans mellan 7,5–12 %.  

Hur tanninerna beter sig varierar beroende på vilken Lambruscotyp du valt – vanligtvis är det en mjuk upplevelse som väntar medan vissa viner som till exempel Grasparossa di Castelvetro (mer om det snart) kan bjuda på lite tanninstruktur.

Vilka olika typer av Lambrusco finns det?

Lambrusco är en familj av 12 druvsorter med blått skal som alla tros komma från området kring Emilia-Romagna. De vanligaste som oftast syns på etiketter är Grasparossa di Castelvetro, Salamino di Santa Croce och Sorbara. Varför inte ta en titt på övriga syskon också när vi ändå håller på:

Lambrusco Barghi

Lambrusco Benetti

Lambrusco Foglia Frastagliata

Lambrusco Grasparossa di Castelvetro

Lambrusco Maestri

Lambrusco Marani

Lambrusco Montericco

Lambrusco Oliva

Lambrusco Pellegrino

Lambrusco Salamino di Santa Croce

Lambrusco Sorbara

Lambrusco Viadanese

Nu – en titt på fem vanliga Lambruscotyper som har varsitt eget DOC, Denominazione di Origine Controllata. Vi kikar på var de odlas och hur vinerna smakar.

Lambrusco Salamino di Santa Croce DOC – färgstark och mångsidig

Druvklasen för denna variant av Lambrusco är avlånga, kompakta och påminner om formen av en cylinder. Eller, om du vill – en salami. Därav namnet Salamino. Santa Croce är en kyrka i norra delen av provinsen Modena. Namnet Salamino di Santa Croce refererar alltså både till en specifik klon av Lambrusco (vinerna härifrån ska innehålla minst 85 % av just denna lambruscovariant) och till en avgränsad plats där vinerna kan odlas och produceras för att kunna ha ”Lambrusco Salamino di Santa Croce DOC” på etiketten.

Druvorna har mycket pigment i skalen vilket leder till intensivt rosa eller djupt rubinfärgade viner beroende på om det är en rosato eller en rosso. Doften är direkt och full av karaktär: rosor, hallon, körsbär och björnbär. En färgstark och mångsidig Lambrusco som tilltalar de flesta.

En av medlemmarna i den stora Lambruscofamiljen? Bild: Pixabay

Lambrusco di Sorbara DOC – ljus, frisk och elegant

Odlingsområdet för Lambrusco di Sorbara breder ut sig i den centrala delen av provinsen Modena mitt emellan Salamino di Santa Croce i norr och Castelvetro di Grasparossa i söder.

Du känner igen Lambrusco di Sorbara på den ljusa färgen och den friska, eleganta karaktären. Doften leder lätt till associationer av röda sommarbär, granatäpple, apelsin och viol. Vinerna ska innehålla minst 60 % Lambrusco di Sorbara som kan blandas med upp till 40 % av Salomino di Santa Croce och/eller 15 % av de övriga druvsorterna i Lambruscofamiljen.  

Lambrusco Grasparossa di Castelvetro DOC – stram och strukturerad

Letar du efter en Lambrusco med lite bett? Grasparossa di Castelvetro har faktiskt en hel del tanniner och dessutom en snyggt sofistikerad karaktär. Med aromer som påminner om färska örter, jordgubbar, hallon, viol och mandel. Den finns i alla söthetsgrader från secco till dolce, men det är vanligast att hitta de torrare typerna secco och semisecco.

Odlingarna hittar vi i den sydligaste delen av provinsen Modena, kring staden Castelvetro di Modena. Vinet ska innehålla minst 85 % Lambrusco Grasparossa och max 15 % av de andra Lambruscodruvorna och/eller Malbo Gentile.

Lambrusco di Modena DOC och Lambrusco Reggiano DOC

Två stora och viktiga områden för Lambrusco där producenten kan välja fritt mellan de olika Lambruscosorterna. Odlingszonerna gränsar till varandra med Reggiano i väster och Modena i öster. Odlingsområdet för Modena överlappar med de för Sorbara, Salamino di Santa Croce och Grasparossa di Castelvetro. Vinerna från dessa DOC varierar beroende på producentens filosofi och val av druvor, men är i regel harmoniskt fruktiga med en intensiv karaktär av färska bär och viol. För att hitta just den typ av Lambrusco du söker, ta en titt på graden av bubblor (frizzante eller spumante) och söthetsgraden.

Lambrusco Rosato. Bild: Pexels.

Så vet du om en Lambrusco är torr, halvtorr eller söt

Söthetsgraden står alltid utskriven på etiketten i form av ett begrepp som ”Brut” eller ”Amabile”. Hur du ska tolka den beror dock på om vinet i fråga är en frizzante eller en spumante. Spännande nog finns det nämligen två parallella system för hur söthetsgraden i mousserande viner skrivs ut på etiketten, beroende på om vinet är pärlande eller fullt mousserande.

Söthetsgrader för fullt mousserande viner – spumanti

Den här skalan känner du säkert igen från Champagne och Cava. Den används även för fullt mousserande Lambrusco.  

Brut Nature, Pas dosé, Zéro dosage: 0–3 gram socker per liter

Extra Brut: 0–6 gram socker per liter

Brut: 0–12 gram socker per liter

Extra Dry: 12–17 gram socker per liter

Dry, sec: 17–32 gram socker per liter

Demi-sec: 32–50 gram socker per liter

Doux: minst 50 gram socker per liter

Söthetsgrad för pärlande viner – frizzanti

På en flaska Lambrusco ser du ofta begrepp som ”Secco” och ”Semisecco”. Den här skalan är inte fullt lika vanlig som den ovan, men bra att ha koll på om du vill köpa en pärlande Lambrusco med rätt mängd socker.

Secco: 0–15 gram socker per liter

Semisecco, abboccato: 12–35gram socker per liter

Amabile: 35–50 gram socker per liter

Dolce: Minst 45 gram socker per liter

Som du kanske märkt så överlappar mängden gram socker per liter de olika begreppen emellan. Till exempel kan en Lambrusco Frizzante Semisecco med 15 gram socker per liter etiketteras antingen som en Secco eller som en Semisecco.

Till sist, hur får vinerna sin sötma? Efter jäsningen sötas de med önskad mängd druvmust gjord på samma druvor som själva vinet. Om det är en Lambrusco gjord med méthode ancestrale har den oftast lite socker kvar efter den andra jäsningen på flaska och sötman behöver inte justeras.

Parmigiano reggiano. En ost som är god ihop med röd Lambrusco. Bild: Pexels.

Vad passar Lambrusco till?

Lambrusco är ett säkert val till antipasti, pizza, plockmat, chark och ost. Vinets pigga bubblor och bäriga frukt utgör en harmonisk kontrast till allt ifrån salt och smulig parmigiano reggiano till mild mortadella. Till plockmat och lättare rätter passar Lambrusco Rosato eller Lambrusco di Sorbara extra bra tack vare sin lätta och friska karaktär.   

När du besöker Emilia-Romagna kommer du att upptäcka många mat-överraskningar som inte blivit mainstream i Sverige än. En av dem är det luftiga, friterade brödet gnocco fritto som kan serveras till ost och chark. Det blir lätt ett beroendeframkallande inslag till antipasti i alla dess former.

Många av de delikatesser och maträtter vi förknippar med Italien kommer från Lambruscons hemtrakter – till exempel parmaskinka, parmesanost och pasta bolognese. Till just bolognese eller lasagne krävs en Lambrusco med stor smakintensitet och gärna lite struktur. Förslagsvis en Grasparossa di Castelvetro i lite torrare stil.

Om du hittat en Lambrusco Amabile eller Dolce kan det mycket väl vara en tiopoängare till Torta Tenerina – en extra kladdig kladdkaka med mycket choklad som gärna får serveras med mascarpone. Som en liten bonus sägs receptet härstamma från Ferrara, en ort som även gjort sig känd för att vara födelseort till ett visst sportbilsmärke…

Så hittar du rätt serveringstemperatur för Lambrusco

Det är spännande att laborera lite med olika serveringstemperaturer för Lambrusco. Vad som blir den bästa upplevelsen beror på dryckens färg och serveringstillfälle. En Lambrusco Rosato skulle jag servera vid omkring 7–8 grader i vitvinsglas.

Om det i stället rör sig om en Rosso som ska få ackompanjera en pastarätt skulle jag använda rödvinsglas och höja temperaturen till 10–12 grader.

Till Torta Tenerina eller någon annan dessert och med en sötare Lambrusco i glaset åker vitvinsglasen fram och temperaturen ner till 7–8 grader. Vad som är den bästa serveringstemperaturen för Lambrusco är helt upp till dig – och vilken typ av Lambrusco du hittat.