Jag vänder mig till vinklubbar och privatpersoner som vill ha ett skräddarsytt provningsupplägg. Mitt mål är att ge dig och dina gäster en lärorik och inspirerande provning med kunskap som stannar kvar – och gör dig nyfiken på att lära dig mer.
”Vi imponerades stort av Elins kunskaper och hennes förmåga att på ett tydligt och intressant sätt lotsa oss igenom Duorodalen och lära oss om dess viner.Vi rekommenderar varmt andra sektioner inom Munskänkarna eller andra organisationer att arrangera en vinprovning med Elin Blomquist som provningsledare.”
Munskänkarna Ljungskile, november 2023
En sammanfattning av min resa genom vinvärlden fram tills nu:
2010-2013 Sommelier och Måltidskreatör, Örebro Universitet, campus Grythyttan
2014-2017 WSET Diploma in Wines and Spirits
7 års erfarenhet av inköps- och varumärkesarbete inom vinbranschen
8 års erfarenhet som provningsledare för vinklubbar och konsumenter.
Pratar flytande franska, italienska och spanska – något som ger mig tillång till intressant förstahandsmaterial, både skrivet och muntligt
Vinprovningar – teman
Vi kan sätta ihop en provning utifrån dina önskemål om tema, land, region, druva eller vinstil – eller tillsammans utforska något av följande provningsteman.
En resa i bubblornas värld från Cava till Champagne
En provning som gör dig till expert på mousserande vin. Få svar på frågor som vad skillnaden egentligen är mellan Cava, Prosecco och Champagne, hur dessa viner får sina bubblor och hur du kombinerar bubbel med mat. Vi lär oss även vilka sockerhalter som döljer sig bakom begrepp som Brut Nature och Extra Dry.
På djupet med Chardonnay
Chardonnay kallas ofta vinvärldens kameleont. Och det är en druva som kan generera allt ifrån Champagne och Chablis till generöst ekfatsdoftande viner. I den här provningen upptäcker vi Chardonnays olika ansikten och går till botten med vad det är i odlingsplats och vinmakning som skapar den palett av smaknyanser bara Chardonnay kan bjuda på.
Riesling från Alsace till Österrike
Persika, melon, honung och petroleum. Det är några av de mest förekommande aromerna i Rieslingdruvan – men hur varierar smaken med platsen den odlas på? Och vad kännetecknar Rieslingdruvan i vingård och vineri? Den här provningen tar dig med till Rieslingdruvans klassiska odlingsområden såsom Alsace, Pfalz, Mosel och Österrike och ger dig förhoppningsvis nya insikter om denna mångsidiga druva.
Italiens röda Big Five
Följ med till Piemontes böljande kullar, Toscans cypresskantade landskap och Siciliens värmande sol. Vi upptäcker fem av Italiens viktigaste regioner för rött vin – Piemonte, Toscana, Veneto, Sicilien och Apulien. Du får veta historierna kring människorna, platserna och tillverkningen bakom de italienska röda viner som kommit att bli några av världens mest omtyckta och klassiska vinstilar.
Bourgogne vs Bordeaux – så förstår du vinerna och etiketterna
En introduktion till två av Frankrikes kanske mest kända och aktade vindistrikt. Vi går in på skillnader i geografi, druvor, vinmakning, traditioner och vinernas smak. Du får veta hur du lär dig tolka en etikett från Bourgogne och Bordeaux – och hur du hittar rätt vin oavsett om det rör sig om vit eller röd Bourgogne eller Bordeaux.
Med ton av fat – en provning om ekfat i vin
Har du funderat på vad ”ton av rostade fat” egentligen betyder i en smakbeskrivning? Då är det här provningen för dig. Vi provar viner som fatlagrats på olika sätt och går in på hur jäsning och lagring på ekfat påverkar vinets smak. Från smörkoladoftande Chardonnay till elegant utvecklad Rioja – nu får vi koll på ekfatslagringens ABC en gång för alla.
Vin och choklad
Går det att dricka vin till mjölkchoklad? Kan jag dricka mitt röda favoritvin till en ruta 85%-ig choklad? Finns det något bubbel som funkar med choklad? Det är några av de frågor vi besvarar i denna kombinationsprovning. Min vin- och chokladprovning har en lekfull touch och fokuserar på populära chokladsorter som kan ge oväntat goda smakkombinationer med vin.
En crash course i att lagra vin
Du ska köpa ett riktigt bra vin i present eller plocka ut en flaska som vilat i åratal i vinkällaren – men hur ska du veta vilken du ska välja? Den här provningen ger dig förståelse för hur vin, såväl vitt som rött, utvecklas med ålder och hur du kan tänka när du ska lagra vin. Vi provar viner med olika ålder så att du själv kan förstå vad som händer med vinets smak med tid på flaska.
Hur gör jag för att boka en provning?
Välkommen att mejla elin.blomquist3@gmail.com med din idé så tar vi det därifrån. Jag ser fram emot att höra från dig!
Hur lång tid tar provningen?
Från 30 minuter till 3 timmar – eller kanske en serie provningar på samma tema? Det är helt upp till dig, dina behov och önskemål. Oftast tar en provning runt 1,5 timmar.
Vad ingår i provningen?
Komplett provningsupplägg med förslag på viner utifrån ditt önskemål eller förutbestämt tema
Matförslag om önskemål finns
Powerpoint-presentation med bild och text
En sammanfattande text för dig som vill kunna gå tillbaka till och repetera provningens innehåll
Du som arrangerar provningen står för inköp av vin, lokal, vinglas och eventuella tillbehör. Om provningen är utanför Stockholm med omnejd tillkommer kostnader för resa.
Vad kostar en provning?
Vi kommer överens om ett pris beroende på deltagarantal, förberedelsetid och upplägg. Kontakta mig gärna med din idé för att få en offert.
Vilka villkor gäller vid en provning?
Minimiålder 18 år
Undvik starka parfymer på provningen
Bokningen blir bindande när vi är överens om upplägg och datum, jag skickar då en bokningsbekräftelse.
Du kan betala via Swish eller faktura 30 dagar
De viner jag presenterar under mina provningar är utvalda från Sveriges största vingrupp Viva Wine Group
Dourofloden påbörjar sin resa som Duero i spanska Soriaprovinsen. Denna mäktiga vinflod flyter förbi de spanska vindistrikten Ribera del Duero, Rueda, Toro och Arribes innan den tar sig över till den portugisiska sidan. Där flyter den förbi Dourodalens världsarvsklassade, terrasserade sluttningar där druvorna till en av världens äldsta vinstilar – portvin – har sitt ursprung. Till sist mynnar den ut i Atlanten, efter att ha passerat Oporto och Vila Nova de Gaia. Följ med till en region som fick sitt ursprungsskydd redan år 1756, som har mer än 100 lokala druvsorter och med unika, världsarvsskyddade terrasser.
Dourodalen är utan tvekan mest känt för det söta starkvinet portvin, som fått sitt namn av hamnstaden Oporto. Men på senare år produceras det även riktigt bra torra röda viner, som till viss del delar karaktäristik med sina förstärka motsvarigheter. I det här inlägget går vi in på Dourodalens geografi och jordmån, de 5 vanligaste druvsorterna, portvinets historia och hur portvin blir till. Jag lovar också att du ska få koll på hur de olika portvinstilarna tillverkas och smakar – du kommer med andra ord bli expert på termer Tawny, Garrafeira, Colheita, Ruby och Vintage!
Först, lite geografi så att vi vet var vi är.
Dourodalens geografi och underregioner
Dourodalen består av 37 500 hektar terrasserade vinodlingar som tar sin början ungefär 10 mil in från kusten – här är klimatet kontinentalt med stora skillnader i temperatur både mellan dag och natt och mellan sommar och vinter. Som en odlare uttryckte det: 9 månaders istid och 3 månaders inferno…
Mellan Oporto och vinodlingarna finns en bergskedja som heter Marão-Bergen. Dessa berg skyddar vingårdarna från regniga atlantvindar, något som leder till att Dourodalen kan nå temperaturer på 45°C under sommaren. Vilket är hela 15 till 20°C varmare än i Oporto. Desto längre österut du kommer mot den spanska gränsen, desto varmare blir det. Sammanfattningsvis ett klimat väl lämpat för blå druvor – hela 90 % av Dourodalens produktion går till röda viner.
Dourodalen har tre underregioner:
Baixo Corgo
Denna region ligger närmast kusten ochär den regnigaste och svalaste av de tre vi ska besöka. Det svala klimatet gör att vinerna härifrån tenderar att bli lätta, med lite lägre alkoholhalt. Mycket av det går till fruktig Ruby och Tawny Port som kan drickas ung. Det är också ett idealt klimat för att lagra de färdiga vinerna innan de skeppas vidare till kunden. Och det är precis det som sker under våren efter skörd, vinerna fraktas till portvinsproducenternas ”lodges” eller lagringslokaler i Vila Nova de Gaia på andra sidan av Oporto.
Cima Corgo
Nu är vi i centrala Dourodalen, här finns flera av Dourodalens mest kända producenter. Det regnar betydligt mindre än i Baixo Corgo – 700 mm snarare än 900 mm. Vinerna blir fruktiga och koncentrerade och kan hamna i Tawny, Late Bottled Vintage och Vintage av bättre kvalitet.
Douro Superior
Vi har nu tagit oss till den östligaste delen av Dourodalen, närmast gränsen till Spanien. Eftersom det är långt från havets mildrande influens blir klimatet ganska extremt med ordentligt torra och heta somrar. Douro Superior är den ”nyaste” regionen – fram till år 1791 gick det inte att ta sig hit via Dourofloden eftersom granitmassivet Cachao de Valeira var ivägen. När det avlägsnats blev även Douro Superior tillgängligt för vinodling. Vinerna blir superkoncenterade och inte sällan kommer druvorna till flaggskepps-stilen Vintage port härifrån.
Jordmånen i Dourodalen – schist är grejen
Nu ska vi prata lite jordmån. Dourodalens sluttningar består i huvudsak av schist, en vulkanisk jordmån som påminner om skiffer på det sätt att den är sammanpressad och skör. Det är en näringsfattig och stenig jord där vinrankorna behöver utveckla långa rotsystem för att hitta vatten och näring. Som ett blir skördarna små, druvorna koncentrerade och med en fantastisk struktur, färg och kvalitet. Perfekt för portvin som ska hålla i decennier.
Det finns fler fördelar med schist. För det första, under vinterhalvåret ökar den vattnets förmåga att tränga ner i marken, vilket i sin tur förhindrar erosion som annars är ett vanligt problem på branta sluttningar med ytliga jordar. På sommaren hjälper denna varma, mörka och steniga jordmån till att bevara värmen under natten vilket förlänger den period under dagen som bidrar till druvornas mognad.
Ett fragmenterat landskap med många odlare
Dourodalen är extremt fragmenterat mellan en stor mängd odlare som alla äger en liten, liten lott med vinrankor. För att ta ett exempel – totalt finns det nästan 42 000 odlingslotter som är mindre än 0,1 hektar (alltså 1000 x 1000 meter). Dessa motsvarar tillsammans 4% av regionens odlingar. Samtidigt finns det bara 25 vingårdar är större än 20 hektar, vilka enbart motsvarar 1 % av Dourodalens odlingar… Odlarna i sin tur säljer druvorna vidare till ett tjugotal kooperativ eller till de stora producenterna.
Hur vet en odlare om hen får lov att producera portvin av sina druvor, och hur mycket? Jo, då finns det ett system som kallas för beneficio-systemet. Det går till som så att portvinsinstitutet IVDP bedömer varje vingårdsläge utifrån tolv olika faktorer såsom läge, exponering mot solen och höjd över havet. Poängen räknas samman och kan bli allt ifrån -400 till 2031. Något som kan resultera i en bedömning där det bästa är A och det sämsta är I. En vingård som får minst 1200 poäng brukar bli A-klassad, och får därmed lov att leverera druvor till portvinsproduktion. Efter att portvinsinstitutet gjort sin årliga beräkning, delas tillstånd ut till individuella odlare om hur mycket druvor de får lov att sälja till portvin just det året. Överskottet av druvor går till torra viner som säljs under Douro DOC.
Världsarvsskyddade terrasser
Vinodlingarna finns längs med Dourofloden och bifloderna Corgo, Távora och Pinhao. Vad dessa sluttningar alla har gemensamt är att de är branta och svårodlade. Det gäller att “trolla fram” en platt yta för att vinrankorna ska få fäste. Detta görs I huvudsak på 3 sätt:
Socalcos – originalterrasserna
Socalcos har höga stenmurar med en flack vingårdsyta mitt emellan. Två till tre rader med vinrankor planteras på varje terrass. Dessa terrasser är utmanande att bygga upp, och extremt dyra att renovera. Sedan slutet av 1900-talet har det blivit alltför dyrt att bygga nya socalcos. Men – det är socalcos-terrasserna som format Dourodalens landskap och gett området sin UNESCO-status! De förblir även det allra bästa systemet för att förhindra erosion, som är en av Dourodalens absolut största utmaningar.
Patamares – jordterrasser
Patamares betyder “plattformar” och är en modern form av terrass som stöttas upp av murar av jord i stället för av stenmurar. Den här typen av planteringssystem blev vanlig under 1980-talet. Dock innebär de utmaningar I form av erosion.
Vinha ao alto – vertikal plantering
Vinha ao alto eller vertikal plantering innebär att där vingårdssluttningen tillåter det, kan terrasserade odlingar ersättas av vertikala rader med rankor som löper just vertikalt i ställe för horisontellt längs med berget. Ett planteringssätt som kan fungera på sluttningar med upp till 30 % lutning och där en fördel är att lövverket får bättre exponering mot solen.
Dourodalens fem vanligaste druvsorter
Över 100 druvsorter är tillåtna I Dourodalen – men 5 druvor star för den allra största delen av produktionen. “Top cinco” består av Touriga Nacional, Touriga Francesca, Tinta Barroca, Tinta Roriz och Tinto Cão. Dessa druvor har alla sin egen personlighet:
Touriga Nacional En kraftfull, strukturerad druva med mycket tannin och pigment. Touriga Nacional ger små skördar med koncentrerade viner, aromerna påminner om blåbär, björnbär, plommon, choklad med inslag av örter så som bergamott, viol och mynta. Oumbärlig för vinernas livslängd!
Touriga Franca Kallas även Touriga Francesca och är fruktig och parfymerad. En druva som i mångt och mycket påminner om Touriga Nacional men är mer subtil och diskret. Ger ofta en floral ton. Även här finns det gott om tanniner som bidrar till att ge vinerna ryggrad och längd.
Tinta Barocca En druva som är robust och lite söt. Här har vi en volymgivare som ger kropp och fyllighet! Halten av antocyaniner är större än mängden tannin, vilket ger mer färg än struktur. Tack vare sin förmåga att producera höga halter med socker kan den planteras även på lite skuggigare lägen med gott resultat.
Tinta Roriz Känner du igen namnet? Det här är samma druva som Spaniens Tempranillo. Precis som i Rioja bidrar den med längd och elegans. Stora bär och klasar ger bra avkastning, framför allt under torra årgångar. Resultatet är välstrukturerade, aromatiska viner som ger elegans och komplexitet med ålder.
Tinto Cão En av Dourodalens allra äldsta druvsorter som är väl anpassad till områdets torra och heta förhållanden. Tinto Cão behåller sin produktivitet även i magra jordar och ger små druvor med lång livslängd, hög syra och sammetslen textur. Kan ibland vara tuffa när de är unga men utvecklas fantastiskt med ålder. De små skördarna gör att det är den minst planterade druvan av dessa fem.
Field blends – olika druvor samsas sida vid sida
Standard runt om i världen idag är att druvor odlas och vinifieras separat för att sedan blandas till det slutgiltiga vinet. Men det har inte alltid varit så – det traditionella odlingssättet på många vinregioner är att odla olika druvor på samma läge och vinifiera resultatet till ett och samma vin.
Man planterade visa druvor för att få fruktsyra, andra för frukt och vissa för struktur. Det sammanlagda resultatet blev ofta bra och balanserat, även om man inte kände till de exakta proportionerna. Det gav även en slags försäkring till att få ihop en hel skörd ifall visa druvor skulle bli drabbade av torka eller sjukdomar.
Det som är unikt med Dourodalen är att denna tradition bibehållts i många fall. Frågan är – hur påverkar det vinframställningen och vinernas smak?
Många odlare menar att field blends fortsätter att vara ett oslagbart sätt att få balans, harmoni och komplexitet i vinerna. Även om nya odlingar i Dourodalen oftast sker med en druva per odlingslott, så menar vissa odlare att field blends är så pass oslagbart att man väljer att gå tillbaka till det sättet att odla på. En skillnad mot att skörda druvorna var och en för sig och sedan blanda är att för field blends så jäser druvorna tillsammans – något som kan ge en 1+1 = 3-effekt.
Hur blev portvin till? En kort historisk överblick
Tiden är inne för oss att lämna Dourodalens torra viner och gå vidare till den vintyp som har allra längst historia – de förstärkta portvinerna. Vi ska ta reda på hur portvin blev till och fördjupa oss i de olika kategorierna flasklagrad och fatlagrad port. När vi är klara kommer du att ha full koll på skillnaden mellan Colheita, Ruby Port, Garrafeira och Late Bottled Vintage!
Portvin har fått sitt namn från Oporto, hamnstaden varifrån vinerna skeppats under nära 300 år, framförallt av engelska köpmän.
Under 1600-talet pågick otaliga handelskrig mellan Frankrike och Storbritannien. Under en tid förbjöds importen av franska viner till Storbritannien – och år 1693 införde Wiliam III så pass höga höga strafftullar på franska viner att engelsmännen i stället vände sig till Portugal – ett land med vilket de alltid haft goda relationer.
Man började med att importera vinerna från den nordligaste kusten som låg bra till logistiskt sett – det som idag är Vinho Verde. Denna tunna och friska vinstil gick inte hem hos engelsmännen, som i stället fortsatte resan längs Dourofloden inåt landet. Här hittade man viner som bjöd på raka motsatsen – frukt, kraft och fyllighet. Vissa utav dem var även förstärkta med brandy.
Man tror att denna metod uppfanns år 1678 när en vinhandlare från Liverpool skickade sin son till Portugal för att leta upp nya viner. I den lilla byn Lamego fann han en Cisternermunk vars expertis var just vinproduktion – denne munk brukade addera en skvätt brandy till vinet under snarare en efter jäsningen. Något som dödade aktiva jästsvampar och gav upphov till den sorts söta, starka och djupt färgade vin som vi känner till som portvin.
Den brittiska handeln med Frankrike upphörde helt under 1800-talet när det spanska tronföljdskriget bröt ut. Vid denna tidpunkt var redan en lång rad portvinshus etablerade.
År 1703 signerade England och Portugal Methuen-avtalet, som innebar ytterligare handelsfördelar för Portugal och England. Under 1730-talet drabbades dock portvinsindustrin av en skandal. Man hade tillsatt socker och fläderbärsjuice för att ge färg till tunna och överproducerade viner. När klagomålen började trilla in från brittiska handelsmän, kontaktade portvinshusen den portugisiska premiärministern Marquis de Pombal. Denne instiftade år 1756 en serie åtgärder för att reglera portvinsförsäljningen och skydda varumärket. Det som kommit att bli en av världens äldsta ursprungsskydd för vin såg dagens ljus.
Hur produceras portvin?
Druvorna skördas oftast för hand – de terrasserade odlingarna gör det svårt att använda maskin. När druvorna kommer in i vineriet är prio ett en snabb extraktion av färg, smakämnen och tannin från skalen. Eftersom vi ska göra ett sött vin och avbryta jäsningen redan efter 2–3 dagar behöver vi maximera den tid skalen tillbringar tillsammans med musten. Och det är här trampningen kommer in – kanske har du sett bilder av människor som rytmiskt trampar druvor i ett stort kärl. Trampningen används i vissa fall än idag (det sägs att den mänskliga foten ger en väldigt fin och skonsam extraktion) och syftar alltså till att snabba på utvinningen av färg, tannin och smakämnen till musten.
Efter 24 till 36 timmar leds den jäsande musten av till ett kärl med vinsprit på 77 %. Jäsningen avstannar, och allt det ojästa socker som är kvar i vinet ger en generös sötma – ofta på omkring 100 g per liter. Alkoholhalten landar på omkring 20 %. Efter förstärkningen tappas vinet på fat för att vila lite, och fortsätter sedan sin resa mot färdig produkt.
Vilka olika stilar av portvin finns det?
För att göra det enkelt, kan vi säga att det finns två stilar av portvin. Flasklagrad och fatlagrad. Den flasklagrade stilen tappas mycket riktigt på flaska mer eller mindre direkt efter produktion och får en djupt blårödlila färg och en eldig, fruktig karaktär där fokus är på primärfrukt och med tiden även tertiära toner av utvecklad frukt. Utvecklingen sker med minimal tillgång till syre och påminner om den för ett rött vin. Flasklagrad port behåller mycket av sina tanniner under en lång tid, och kan därför både lagras änge och upplevas som sträva även efter 10-tals år i flaska. Därmed är det ofta rekommenderat att dekantera flasklagrade portviner. Med skillnaden att vi har att göra med ett förstärkt vin som är skyddat av en högre alkoholhalt, lagringsprocessen går därmed mer långsamt. Exempel på flasklagrade stilar är Ruby, Vintage och Late Bottled Vintage.
Om vinet däremot tappas på fat snart efter skörd kommer det att utvecklas i mer eller mindre kontakt med syre. Aromämnen från ekfatens insida utsöndras i vinet, samtidigt som tanninerna mjuknar. Det som sker då är att vinet får en så kallad rancio-karaktär, det vill säga drag av knäck, kola, torkad frukt – och en bärnstensaktig färg – Tawnyfamiljen. Härfinns Tawny med olika åldersbeteckningar och även Tawny från en och samma årgång, som då kallas Colheita.
Fatlagrade portviner – Tawny och Colheita
Faktum är att en flasklagrad Ruby och en fatlagrad Tawny börjar sitt liv på ungefär samma sätt – på det vis vi precis beskrivit. Skillnaden uppstår under lagringen, där Tawny får en ljust brun färg och en knäckig karaktär av karamell, vanilj och torkade fikon och dadlar av det långsamma utbytet med syre från faten och av aromämnen i träet. Medan Ruby behåller en blåfruktig stil med fokus på primärfrukt.
Att säga att en Ruby och en Tawny har exakt samma utgångspunkt är kanske dock en förenkling. Faktum är att redan i vingården gör producenten ett urval av druvor – de som har lite mindre pigment och odlats på något svalare lägen går till Tawnies – här behöver vi helt enkelt inte lika mycket färg som för en Ruby.
Medan Ruby och Vintage port allt som oftast fraktas ner till Vila Nova de Gaia för att lagras under svala förhållanden, kan Tawnies lagras i närheten av där druvorna skördas. Det varmare klimatet längre upp längs floden skyndar på mognaden och intensifierar de knäckiga tonerna I vinet. Detta kallas för “Douro Bake”.
Blendingen av en Tawny port är en viktig del i produktionsprocessen. Varje år noterar vinmakaren hur årets skörd smakar, och lägger det till samlingen I fatkällaren. Faten markeras med vilket år druvorna skördats – Colheita.
När det sedan är dags för buteljering kan producenten välja på olika åldersspann: 10, 20, 30, 40 eller 50 år. Detta indikerar alltså ett medelsnitt av vinets ålder. Finns det ännu äldre viner i blenden kan det stå “Very Old Tawny” på etiketten.
Desto yngre, desto mer primärfrukt och desto äldre, desto mer fattoner. Personligen föredrar jag 20-årig Tawny som jag tycker har en perfekt balans mellan frukt och fat.
Colheita är kronan i Tawny-juvelen – viner från en och samma årgång som lagrats som en Tawny. De måste lagras på fat i minst 7 år före buteljering. De flesta Colheitor lagras mycket längre eftersom producenten enbart väljer att göra denna vinstil de bästa åren. Det här är ett vin som under rätt förhållanden kan hålla i upp till 50–100 år.
På flaskan hittar du två datum: skördeåret och buteljeringsåret. Buteljeringsåret är relevant eftersom vinet inte kommer att utvecklas eller förbättras på flaska.
Flasklagrade portviner – Ruby och Vintage
Vi tar oss nu in på de flasklagrade stilarna av portvin – Ruby och Vintage Port. Att säga att vinet enbart lagras på flaska är inte helt sant – ofta lagras även Ruby-vinerna några år på fat före buteljering. Men i jämförelse med åldersspannet för Tawny så är det en ganska kort tidsperiod.
Medan Ruby Port är redo att drickas när den fylls på flaska, är de flesta andra stilar av flasklagrat portvin konstruerade för att hålla under decennier.
Skillnaden mellan Ruby och Ruby Reserve är att Reserve är en slags premium-Ruby med mer färg och djup än en standard-Ruby.
Vintage Port är flaggskeppsstilen – och representerar bara ungefär 1 % av allt portvin som tillverkas. Portvinshusen har byggt upp en hype kring vinet – det produceras enbart utvalda årgångar som utses och deklareras av portvinsinstitutet. En Vintage är som namnet antyder vin från en enskild årgång som blandas och sedan buteljeras utan filtrering efter 2-3 års lagring på fat. Därefter säljs vinet och lagras vidare hos slutkunden i 30 år eller ännu längre tid. Vintage port utmärker sig från andra stilar framför allt på grund av de druvor som väljs ut. Bara druvor från de bästa lägena, oftast i Cima Corgo skördas vid optimal mognad. Det här är viner som får mycket sediment – dekantering är att rekommendera.
Producenterna måste behandla varje år som ett Vintage-år eftersom de inte vet om det kommer att deklareras som ett sådant. Det är först två år efter skörden som portvinsinstitutet bedömt prover och tillgängliga volymer, och därmed väljer att deklarera året som ett vintage-år eller inte. Dock är det inte bara kvaliteten som bestämmer – producenten väljer att deklarera Vintage enbart om man anser att det finns tillräckligt med efterfrågan. I regel har ungefär vart tredje år blivit ett Vintage-år.
Single Quinta Vintage produceras på samma sätt som en Vintage port, lagras på fat och buteljeras utan filtrering. Skillnaden är att producenten inte behöver förhålla sig till att årgången ska deklareras som en Vintage av portvinsinstitutet. Även om visa producenter gör en Single Quinta Vintage varje år, brukar andra passa på att släppa en Single Quinta Vintage de år som inte deklareras som Vintage år av IVDP. De produceras under bra – men inte enastående – årgångar som inte deklareras som Vintage-år.
Late Bottled Vintage är vinet för dig som inte kan vänta – en port från en och samma årgång som tack vare lite längre fatlagring inte behöver vila i källaren lika länge som en Vintage utan tvärtom är redo att drickas när det säljs. LBV (som det brukar förkortas) buteljeras mellan 4:e och 5:e året efter skörd.
Crusted Port uppfanns för att appellera till fans av Vintage port – dock utan att vara vin från ett och samma år. Likheten med Vintage Port är att denna stil buteljeras utan filtrering och därmed har sediment. Däremot är det ett vin från flera olika årgångar, vilket bidrar till en konsekvent stil och att hålla nere priset.
Garrafeira betyder “privat källare” eller “reservvin”. Det associeras ofta mer med portugisiska bordsviner än med portvin. I portvinsvärlden är det ett vin som ska komma från en enskild årgång och lagras i minst 7 år i demi-johns av glas (en 5 eller 10 liter stor glasflaska). I praktiken lagras vinet ofta 20, 30 eller 40 år I glasflaska före det att det buteljeras på 75 cl-flaska. Denna typ av vin kombinerar en djup fruktighet med den silkiga textur som ofta associeras med en tawny. Det finns 3 datum på etiketten: skördedatum, buteljeringsdatum till demi-john och fyllning till 75 cl-flaska.
Till sist, vad äter man till portvin?
Så här skulle jag sammanfatta det:
Tawny – apéritif, hårdost, crème brûlée och äppelpaj
Ruby – grönmögelost och choklad
Vintage – den starkaste osten och den godaste chokladen
Vi ska till Friuli. Italiens nordöstra hörn där vita viner spelar huvudrollen. Spännande lokala druvsorter som Friulano och Verduzzo samsas med internationella celebriteter så som Sauvignon Blanc och Chardonnay – resultatet är friska, fruktiga vita viner med en karaktär formad av Alperna och Adriatiska Havet. Följ med och upptäck detta lite hemliga (i alla fall för oss svenskar) hörn av Italien.
Det fullständiga namnet på regionen vi ska till idag är Friuli-Venezia Giulia. En region som gränsar till Veneto i väster, Österrike i norr och Slovenien i öster. Totalt odlas det druvor på 23 000 hektar varav 42 % är belägna på berg eller sluttningar. Något som bidrar till den fräscha och skaldjursvänliga karaktären de flesta viner från Friuli har gemensamt. Men självklart finns det stora variationer beroende på odlingsplats, druva och vinmakning. Vilka de är (i stora drag) ska vi titta närmare på nu!
Vilka druvor odlas i Friuli?
I likhet med en annan berömd vitvinsregion – Alsace i Frankrike – skrivs nästan alltid druvsorten ut på etiketten i Friuli. Perfekt, eftersom vi då direkt kan förstå vad det är i flaskan! Den mest odlade druvan i Friuli är Pinot Grigio, som ger päron- och citrusdoftande viner som gjorda för en aperitivo. Efter Merlot är den lokala Friulano den mest odlade druvan, följt av den internationella trion Chardonnay, Sauvignon Blanc och Cabernet Franc. Chardonnay och Sauvignon Blanc får här en frisk med balanserad fruktsyra och en fin koncentration av frukt, ofta mot det svalare spektret av gröna äpplen, citrus och en viss örtighet för Sauvignon Blanc. Merlot och Cabernet Franc blir lätta till medelfylliga med toner av röda bär, örter och kryddor. Nu tittar vi närmare på två lokala druvsorter som är typiska för Friuli:
Friulano
Denna druva gick fram till år 2008 under namnet Tocai Friulano – varpå många italienska odlare hävdade att dess ursprung gick att spåra till den ungerska dessertvinsregionen Tokaj. Dock visar senare års DNA-analys att Friulano är identisk med franska Sauvignonasse. Därmed har den sitt ursprung i Bordeaux-trakten, och tros ha kommit till Friuli i början av 1800-talet. Den gavs då namnet ”Tocai Friulano” i rent marknadsföringssyfte, för att få en boost av det då högt eftertraktade dessertvinet Tokaj.
Ett EU-beslut från år 2008 slår dock fast att druvan ska kallas Friulano (eller Tai i Veneto) och inget annat, detta för att undvika någon som helst koppling till ungerska Tokaj. Friulano upptar omkring 8 % av odlingarna vilket ör det till Friulis mest planterade lokala druva. Smaken då? Friulano har en örtig, ibland lite gräsig karaktär med drag av mandel. Syran är inte riktigt lika frisk som för exempelvis Sauvignon Blanc men å andra sidan blir vinerna lite fylligare.
Verduzzo
En druva som odlas i betydligt mindre utsträckning än Friulano, den upptar bara 3 % av odlingarna. Däremot är det en oumbärlig spelare i ett av Friulis 3 DOCG:er; det söta och aprikosdoftande dessertvinet Ramandolo. Det 37 hektar stora område som utgör Ramandolos gränser ligger norr om staden Udine. Här är vi både långt norrut och på omkring 400 meter över havet, något som ger ett svalt klimat. Det faktum att odlingarna består av en amfiteater med exponering mot solen hjälper druvorna att nå en bra mognad med stor koncentration, som sedan förstärks genom torkning via appassimentometoden. Resultatet är ett dessertvin som balanserar friskhet med sötma – med drag av gula äpplen, torkade aprikoser, honung, dadlar och fikon. Verduzzo används även till torra viner, men tack vare sin friska syra och tjocka skal som tillåter att de kan torkas utan att angripas av sjukdomar är den mest känd för sin närvaro i söta viner.
Det finns fler lokala druvsorter i Friuli, till exempel Ribolla Gialla och de blå Refosco dal Peduncolo Rosso, Pignolo, Schioppettino, Terrano och Tazzelenghe. Vi får lov att återkomma till dem när det är dags för en titt på Friulis röda viner.
Hur är klimatet i Friuli?
Klimatet påverkas av vinodlingens läge i förhållande till Alperna i norr och Adriatiska Havet i söder. En vinodling i norra Friuli som dessutom är belägen på hög höjd får ett avsevärt svalare odlingsklimat än en vingård på plattare mark närmare kusten. De alpnära odlingarna ger viner med markerad fruktsyra och struktur – samtidigt som de får en fin fruktkoncentration tack vare exponeringen mot solen. Aromerna i vita viner tenderar att gå mot mineral, gröna äpplen, grapefrukt, örter och vita blommor (naturligtvis beroende på druvsort). Röda viner härifrån får markerade tanniner och lite örtiga drag.
I de södra delarna av Friuli är klimatet mildare, tack vare närheten till havet. Resultatet blir mjukare, något lättare viner än de från de norra delarna av regionen.
Hur är vinmakningen i Friuli?
För att förstärka den friska, fruktiga karaktären hos Friulis viner används ofta tankar av rostfritt stål för både jäsning och lagring. Frånvaron av syre gör att druvans aromer och inneboende fräschör kommer till sin fulla rätt.
Druvor från bergiga vingårdslägen i de nordliga och nordöstra delarna av Friuli har i regel mer koncentration och kraft – vilket gör att de i viss utsträckning ”tål” lagring i små ekfat. Något som ger en mjukare textur och ibland lite fatkrydda.
Regionens söta viner Ramandolo och Picolit får sin sötma genom att druvorna torkas via appassimentometoden.
Till sist produceras även en hel del mousserande vin i Friuli – detta både i tank med charmatmetoden och i mindre utsträckning på flaska via Metodo Classico. Ett antal Proseccoproducenter har sitt säte i Friuli eftersom odlingsområdet för Prosecco DOC sträcker sig över både Veneto och Friuli.
Vad heter Friulis underregioner?
Inom Friulis gränser finns det 4 DOCG:er, 10 DOC:er och tre IGT:er. Undrar du vad dessa förkortningar innebär kan du lära dig mer här. Friuli delar även Delle Venezie DOC och Prosecco DOC med grannregionen Veneto.
Det övergripande DOC:t Friuli Venezia Giulia täcker hela regionen – och står för störst del av produktionen. På etiketten kan det stå ”Bianco” om vinet är gjort på blandade druvsorter eller ”druvsort + Friuli”, till exempel Sauvignon Blanc Friuli eller Pinot Grigio Friuli om vinet i fråga är gjort på minst 85 % av nämnda druvsort. Här hittar du friska, fräscha och druvtypiska viner.
Nummer två i storlek är Friuli Grave, ett grusigt område som sträcker sig från Alpernas fötter i norr till ett område en bit inåt land från Adriatiska Havet. Tillsammans med Friuli Colli Orientali och Collio Goriziano står dessa DOC:er för den allra största mängden vin från Friuli. Sammanfattningsvis bjuder Friulis största underregioner på torra vita viner med karaktär av den druva de är gjorda på – med en djupare fruktkoncentration och mineralitet när det kommer till viner från de mindre underregionerna. Inom området ryms även små, nischade områden för söta viner så som Ramandolo och Colli Orientali del Friuli Picolit. Nu lite kort info om Friulis olika odlingsområden:
Friulis 4 DOCG:er
Colli Orientali del Friuli Picolit
Eftertraktat sött dessertvin gjort med appassimento-metoden (torkade druvor) av Picolit. Odlingsområdet är 42 hektar stort och ligger i regionens nordöstra hörn.
Lison
Vita torra viner av druvan Friulano, som lokalt kallas Lison. Stora delar av detta 41 hektar stora DOCG faller inom gränserna för regionen Veneto, och återfinns alltså i det sydvästra hörnet av Friuli.
Ramandolo
Sött dessertvin av druvan Verduzzo från den allra nordligaste delen av Friuli.
Rosazzo
Ett vitt, lagringsdugligt vin med drag av mineral som kan vara en blend av Friulano, Sauvignon Blanc, Chardonnay, Pinot Bianco och Ribolla Gialla. Odlingarna omringar Rosazzo-klostret som vi hittarstrax sydöst om Udine. Vinerna måste lagras i 18 månader innan de når kund.
Friulis 10 DOC:er
Carso
Carso hittar vi så långt sydöst ut det går att komma i Friuli, på halvön Istrien som delas mellan Kroatien och Italien. I detta 26 hektar stora DOC produceras friska röda viner av Refoscodruvan och aromatiska vita av Malvasia.
Collio Goriziano
Näst intill Carso är Collio Goriziano det DOC som ligger allra längst österut i Friuli, på gränsen till Slovenien. En lång rad druvor kan användas för vita och röda viner – men det är Friulano, Pinot Grigio och Sauvignon Blanc som är vanligast i detta 990 hektar stora DOC. På etiketten kan det stå ”Collio Bianco” eller ”Collio Rosso” om det är en blandning av olika gröna eller blå druvsorter i flaskan, eller ”Collio” följt av druvans namn om vinet i fråga innehåller minst 85 % av denna druvsort.
Friuli Venezia Giulia
Här har vi det DOC som täcker hela Friuli – med andra ord ett som står för en stor del av områdets produktion. Vitt, rött och mousserande i en mängd olika stilar produceras på totalt 16 olika druvsorter – Chardonnay, Friulano, Malvasia istriana, Pinot bianco, Pinot grigio, Riesling, Sauvignon blanc, Traminer aromatico, Verduzzo friulano, Ribolla gialla för vita viner och Cabernet franc, Cabernet sauvignon, Carmenère, Merlot, Pinot nero och Refoso dal peduncolo för röda viner.
Friuli Annia
Ett mini-DOC på 9 hektar i södra Friuli med ett milt kustklimat. Härifrån hittar du både vita och röda viner av bland annat Cabernet sauvignon, Cabernet franc, Friulano och Pinot bianco.
Friuli Aquileia
Ett kustnära, 376 ha stort DOC med maritimt klimat där druvorna odlas både på steniga och sandiga jordar. När en druvsort skrivs ut på etiketten måste vinet innehålla 100 % av denna. I vinerna etiketterade ”Friuli Aquileia Bianco” ska minst 50 % bestå av Friulano.
Friuli Colli Orientali
Betyder ”Friulis östliga kullar” och är mycket riktigt ett vinodlingsområde i den nordöstra delen av Friuli. På totalt 1912 hektar finns en lång rad terrasserade, högt belägna vingårdar med mineralrik jord där Friulano, Ribolla Gialla, Verduzzo och Picolit samsas med Sauvignon blanc, Chardonnay och Riesling.
Friuli Grave
Ett stort, viktigt DOC som sträcker sig från Alperna till Adriatiska Havet. Torra, friska vita viner av Chardonnay, Sauvignon blanc, Pinot Grigio och Friulano har blivit detta 1361 hektar stora områdes signum. Namnet ”Grave” kommer (precis som för Graves i Bordeaux) från den grusiga jordmånen som formats av stenar områdets floder fört med sig från Alperna i norr.
Friuli Isonzo
Ett 791 hektar stort område i Friulis sydöstliga del, precis norr om halvön Istrien. Landskapet är flackt med stark maritim påverkan, vilket ger mjukare struktur i vinerna än de från områden längre norrut. Du kan även hitta viner gjort på sent skördade druvor från Friuli Isonzo – vendemmia tardiva.
Friuli Latizana
Vi har nu precis passerat gränsen från Veneto och kommit in i Friuli. Närheten till Tagliementofloden och venetianska bukten ger mjuka, fruktiga viner. De vita får en övervägande karaktär av Friulano, som ska ingå med minst 60 % i blenden.
Lison-Pramaggiore
Ett mångsidigt, 193 hektar stort DOC i sydvästra Friuli inom ramen för vilket vitt, rött, sött och mousserande kan produceras. I denna gränsregion som sträcker sig från östra Veneto över till sydvästra Friuli ska de vita vinerna sha minst 50 % Friulano i blenden.
Det finns mycket mer att säga om Friuli – till exempel en djupdykning i områdets orangea viner och de röda av lokala druvsorter. Vi sparar det till en annan gång och hoppas att du fått upp ögonen för de vita vinerna från Friuli!
Nebbiolo är druvan som tar dig med på en höstpromenad i skymningen. Doften är diskret men nyanserad, smaken kraftfull. Du kan hitta aromer som påminner om nypon, körsbär, rosor, anis, jord, läder och tryffel. Lär dig mer om hur Nebbiolo smakar, hur den odlas och vad som är skillnaden mellan Langhe Nebbiolo och Nebbiolo d’Alba.
Hur smakar Nebbiolo?
Alla som någon gång testat Nebbiolo brukar förvånas över druvans ljusa färg. Hur kan ett vin som är så ljust vara så kraftfullt? Vi kommer till det alldeles strax. Nebbiolo ger i alla fall tanninrika, uttrycksfulla viner med frisk syra och lång eftersmak. Du kan ofta hitta aromer av röda körsbär, skogshallon, nypon, anis, läder, tobak, rosor, viol och jord.
Syran och tanninerna kan ibland göra att unga Nebbioloviner upplevs som hårda och sträva. Med lite tålamod i form av år i källaren eller någon timme i karaff ger du vinet en chans att visa upp sin sanna, fascinerande personlighet.
Hur kan Nebbiolo ha så ljus färg och ändå smaka så mycket?
Nebbiolo har en ljus färg med hög grad av transparens. Färgen varierar från ljust rubinröd mot granat, ibland med tegelfärgade reflexer.
Att färgen är så ljus och oftast drar mot tegel även i unga viner kan förklaras med att det i druvans skal finns en stor mängd av antociani monomeri. Ett slags färgämne eller antocyanin som i sin struktur oxiderar lätt. De tenderar att klumpas ihop och bli till sediment snabbt. Ibland så tidigt som under själva vinifieringen.
Färgen kan stabiliseras först när antocyaninerna i skalet reagerar med tanninerna, som framför allt finns i druvans kärnor. De reagerar med varandra under jäsningen, tack vare närvaron av alkohol.
Att druvan ändå kan smaka så mycket kan i alla fall till en viss del förklaras av en lång mognadssäsong. Ibland är den inte redo för skörd förrän i november. Att druvan ges utrymme att mogna långsamt är en förutsättning för att den ska kunna uppvisa ett så pass brett spektrum av olika aromer.
Var odlas Nebbiolo?
Omkring tre fjärdedelar av all världens Nebbiolo finns i Piemonte. Två av de mest kända är Barolo och Barbaresco. I Piemonte hittar du även Nebbiolo utspridda i området Langhe (som till viss del överlappar med Barolo och Barbaresco), då kallad Langhe Nebbiolo.
Nebbiolo är en svårodlad druva eftersom den har lite knepig timing. De tillfällen då Nebbioloplantan väljer att få sina knoppar och blommor sammanfaller ofta med svala tidpunkter på året. För att inte riskera att knoppar eller blommor skadas på grund av kyla behöver Nebbiolo soliga odlingslägen med sydlig eller sydvästlig exponering. Tänk lägen du skulle vilja placera en balkong eller uteplats i, med sol så lång tid av dagen så möjligt. Värmen på dessa lägen hjälper även druvan att mogna fullt ut innan skörd.
Vad är Langhe Nebbiolo?
Langhe är ett odlingsområde med långa och svagt sluttande landtungor som ger en tydlig prägel åt Piemontes landskap. Själva ordet Langhe tros komma från ”Langues”, som betyder just ”landtunga”. Området stäcker sig över omkring 1750 hektar och 54 kommuner i provinserna Cuneo och Roero. De överlappar bland annat med kommunerna där druvorna till Barolo och Barbaresco odlas. Langhe Nebbiolo är alltså viner på Nebbiolo-druvan från området Langhe. De måste innehålla minst 85 % Nebbiolo, och övriga 15 % kan vara andra druvor tillåtna i området. Till exempel Barbera, Freisa, eller Dolcetto.
Men varför skriva Langhe Nebbiolo på flaskan om druvorna kommer från samma dyrbara mark som de för Barolo och Barbaresco?
Langhe Nebbiolo är som en Barolo eller Barbaresco light
När du vill ha en Nebbiolo i en mjukare och mer tillgänglig stil är Langhe Nebbiolo ett perfekt val. Vinproducenterna låter druvorna till Langhe Nebbiolo macerera (alltså urlakas) med musten under en kortare tid än för Barolo och Barbaresco. Det gör att de inte blir fullt lika sträva.
Druvorna till en Langhe Nebbiolo kan komma från en ovanligt utmanande årgång eller från unga stockar. För att kunna hålla en konsekvent kvalitet på toppvinerna (oftast Barolo och Barbaresco), kan det ibland vara bra att kunna skriva något annat på flaskan. Det är här Langhe Nebbiolo kommer in i bilden.
Även om du kommer över en flaska Langhe Nebbiolo för en lägre prislapp än många andra viner gjorda på samma druva, finns det en rad regler för hur odlingen ska gå till. För att det inte ska bli alltför svalt får odlingarna vara belägna maximalt 800 meter över havet. De ska alltid vara belägna på sluttningar för att ge god exponering mot solen, bra dränering och en ständig luftcirkulation.
Vad är skillnaden mellan Langhe Nebbiolo och Nebbiolo d’Alba?
Nebbiolo d’Alba är ytterligare en ursprungsbeteckning för viner av Nebbiolo-druvan. Här är det 100 % Nebbiolo som gäller. Nebbiolo d’Alba är ett 649 hektar stort område fördelat över 34 kommuner kring staden Alba. Sju av dessa är delvis inom Barolo – dock är de områden som kan producera Nebbiolo d’Alba uteslutna ur Barolo.
Du hittar odlingarna finns på floden Tanaros norra bank, på sandiga jordar som ger viner som är mjukare, mindre intensiva, och som mognar snabbare än Barolo och Barbaresco.
Området för Langhe Nebbiolo överlappar delvis med det för Nebbiolo d’Alba. Vad är då skillnaden?
Till Langhe Nebbiolo väljer man druvor från de yngsta stockarna. De ska ge viner som är unga, friska, fruktiga, och med mjuka tanniner. För Nebbiolo d’Alba å andra sidan väljer man druvor med mer koncentration och kraft.
Langhe Nebbiolo lagras på rostfritt stål i omkring 9 månader för att framhäva aromerna från druva och odlinngsplats. Nebbiolo d’Alba å andra sidan lagras för det mesta under cirka 12 månader i 225 liter stora ekfat, så kallade barriquer. Det adderar en touch av kryddiga ekfat till vinet. Ekfaten tillåter ett minimalt utbyte mellan vin och luft, lite som en långsam dekantering. Det gör att tanninerna mjukas upp innan vinet når ditt glas.
För att sammanfatta kommer druvorna till Nebbiolo d’Alba från ett mer avgränsat område än de för Langhe Nebbiolo. De ska innehålla 100 % Nebbiolo till skillnad från minst 85 % för Langhe Nebbiolo. Vi pratar om om viner med mer kraft och struktur, ofta med inslag av ekfat. Vad som är bäst är en smaksak.
Vilken mat passar till viner av Nebbiolo-druvan?
Nebbiolo har en sällsynt kombination av delikata aromer och kraftfulla tanniner. För att låta druvans karaktär få fullt spelrum är det bra att hitta krämiga inslag i maten. Rätter som kan balansera strävheten är till exempel en krämig risotto med lagrad ost, viltstek med potatisgratäng eller ostar så som färsk burrata eller parmigiano reggiano. Kanske testa ett långkok med inslag av fänkål, korianderfrö eller kanel för att locka fram den örtiga sidan av Nebbiolo?
Vilken temperatur och vilken typ av glas till viner av Nebbiolo?
Medan det fungerar fint att servera ett yngre vin vid 16–18 grader, kan en temperatur kring 18–20 grader vara fördelaktig för ett mognare vin. Helt enkelt eftersom de tertiära aromerna – som uppkommit efter flera års lagring i flaska – då får ett friare spelrum.
Ett avsmalnande glas ger Nebbiolo mest rättvisa. Det gör att vinet kan landa direkt på tungans spets, där koncentrationen av smaklökar som förnimmer sötma är som högst. På så vis kan du uppleva de söta toner av frukt som faktiskt finns även i Nebbiolo. När vi får en chans att uppleva fruktsötman kan den balansera vinets höga syra och strävhet.
Bollicine. Bakom det italienska ordet för bubblor döljer sig frisk Alta Langa från Piemonte, sammetslen Franciacorta från trakterna utanför Milano och – såklart – superstjärnan Prosecco. I det här inlägget får du veta hur 3 av Italiens mest kända bubbel smakar, var de kommer ifrån och hur de tillverkas.
Hur många flaskor mousserande vin tillverkas i Italien varje år? Har du hunnit gissa? Okej, här kommer svaret: Nästan 1 miljard flaskor. Det är de nordliga regionerna Veneto, Piemonte och Lombardiet som står för den allra största delen av produktionen. Och det är just till dessa tre regioner vi ska idag – vi ska utforska Prosecco från Veneto,Alta Langa från Piemonte och Franciacorta från Lombardiet. Värt att nämna är dock att det inte är Alta Langa som bidrar till den stora volymen från Piemonte, utan i stället det fläderblommiga bubblet Moscato d’Asti. Men det pratar vi mer om en annan gång – idag fokuserar vi på 3 av Italiens mest kända torra mousserande viner. Innan vi börjar, en viktig fråga i sammanhanget:
Vad betyder Spumante?
Spumante är helt enkelt ett mousserande vin från Italien. För att klassas som Spumante måste bubblet ha minst 3,5 bars tryck – att jämföra med den pärlande varianten Frizzante som ska ha mellan 1–2,5 bars tryck.
Hur vet jag hur mycket socker det är i mousserande vin från Italien?
Nu behöver du aldrig mer tvivla, här är listan över sockerhalt i mousserande vin från Italien. För Brut Nature (eller Pas Dosé som det kallas i Franciacorta) tillsätts inget socker alls. För övriga söthetsgrader adderas en blandning av vin och socker till vinet precis innan det buteljeras. Detta kallas för dosaggio. Den vanligaste söthetsgraden oavsett bubbel är förmodligen Brut – inte så konstigt, det här är en oerhört användbar och mångsidig vinstil. Den har bara en antydan till sötma eller rondör som gör den oslagbar som mingelbubbel eller till salta tilltugg.
Brut Nature/Pas Dosé/: 0-3 g socker/L Extra Brut: 0-6 g socker/L Brut: mindre än 12 g socker/L Extra Dry: 12-16 g socker/L Dry: 17-32 g socker/L Demi-Sec: 32-50 g socker/L
Prosecco
Ungefär 630 miljoner flaskor Prosecco produceras varje år. Att jämföra med omkring 320 miljoner flaskor Champagne och 245 miljoner flaskor Cava. Inte konstigt att så gott som varenda vän av mousserande vin provat Prosecco både en och två gånger.
Hur smakar Prosecco?
Detta bubbel har blivit känt för sin fruktiga och lättsamma smakprofil som för tankarna till päronsorbet, färsk citrus, honungsmelon och fläderblom. Moussen (alltså känslan du får av bubblorna) är pigg och sprudlande. Tänk känslan i luften en ljus junikväll.
Hur tillverkas Prosecco?
Först skördas druvor mestadels av sorten Glera (som förvirrande nog hette Prosecco fram till 2009). Dessa jäses till ett stilla vin utan bubblor. Strax därpå är det dags för jäsning nummer två – som sker i en stor bassängliknande tank av rostfritt stål. När den andra jäsningen sker på tank kallas det i Italien för Metodo Charmat eller Metodo Martinotti. En lagom dos socker och jäst tillsätts. Det är nu magin sker: Jästsvamparna äter upp sockret och som ett resultat bildas koldioxid och alkohol. Eftersom tanken är helt tät har koldioxiden ingenstans att ta vägen och löses upp i vinet som bubblor. Vår Prosecco är född!
Var kommer Prosecco ifrån?
Druvorna odlas i ett område i nordöstra Italien som sträcker sig över regionerna Veneto och Friuli Venezia Giulia.
Vilka typer av Prosecco finns det?
Vi kan kategorisera Prosecco efter underregion, färg och typ av bubblor. Vi tar dem i tur och ordning:
De två sistnämnda anses ge extra bra nivå och har därför den högsta kvalitetsbeteckningen DOCG. Produktionen är också avsevärt mycket mindre eftersom det är begränsade områden vi pratar om.
Färg Utöver ”vanlig” Prosecco finns sedan 2020 även Prosecco Rosé. Den får sin ljust rosa färg av upp till 15 % av druvan Pinot Nero. All Prosecco Rosé ska komma från ett och samma år och därmed bära termen ”millesimato” följt av aktuell årgång på flaskan. Rosa Prosecco är alltid mer eller mindre torr – den produceras endast som Brut Nature, Extra Brut, Brut och Extra Dry. En sista grej om Prosecco Rosé är att jäsningstiden är dubbelt så lång som för standardvarianten. 60 dagar i stället för 30.
Typ av bubblor Spumante: fullt mousserande. Den allra vanligaste varianten. Frizzante: pärlande. Kan förslutas med skruvkork. Tranquillo: helt stilla Prosecco. En inte helt vanlig syn i Sverige!
Vad passar Prosecco till?
Prosecco är aperitivons bästa vän. Den generösa fruktigheten som du hittar även hos de torrare stilarna gör att ett glas Prosecco tacklar både salta och söta tilltugg. Från kristallknastrig ost till tandpetare med minimozzarella och tomat. Via mortadella, salami och oliver.
Alta Langa
Alta Langa är både ett gammalt och ett nytt bubbel. Gammalt eftersom det fanns tankar om att göra ett Champagne-liknande mousserande vin i Piemonte redan i början av 1800-talet. Nytt eftersom det var så sent som år 2002 som ursprungsskyddet för Alta Langa DOC klubbades igenom.
Alta Langa är ett flaskjäst mousserande vin gjort på minst 90 % Chardonnay och Pinot Nero (aka Pinot Noir), från Piemonte i nordvästra Italien. Närmare bestämt från ett område höger om floden Tanaro i provinserna Alessandria, Asti och Cuneo.
Hur smakar Alta Langa?
Druvorna måste odlas på sluttningar minst 250 meter över havet – något som ger en alpin fräschör till vinerna. Tänk krispiga äpplen toppat med citrustoner och gula päron. Minimikravet på 30 månaders lagring i flaska på sin jästfällning ger inte bara krämiga bubblor utan även toner av nougat, nötter och bröd. Alla viner måste dessutom vara millesimato, komma från en och samma årgång. Vi kan därmed förvänta oss en viss årgångsvariation.
Hur tillverkas Alta Langa?
Druvorna skördas för hand i små korgar för att undvika att det blir för högt tryck. Efter att ett stilla vin producerats, jäser det en andra gång på flaska. En standardversion lagras i 30 månader på sin jästfällning medan Riserva lagras i 36 månader.
Till vad passar Alta Langa?
Skaldjur! Färska räkor, pilgrimsmusslor, you name it. Eller varför inte till något med vit tryffel, för en sant piemontesisk kombination.
Franciacorta
En väl bevarad och bubblande hemlighet från trakterna kring Brescia och Iseo-sjön, en timme ifrån Milano. Så skulle vi kunna sammanfatta kvalitetsbubblet Franciacorta. Inte mindre än 80 % av alla flaskor som produceras stannar inom Italiens gränser – något som kanske förklarar varför Franciacorta är lite av en doldis i Sverige. Vi har i alla fall att göra med ett elegant och flaskjäst vin som aspirerar på att vara Italiens svar på Champagne.
Hur smakar Franciacorta?
Friska äpplen, diskret citrus, nybakat bröd och mandel. I en bra Franciacorta balanseras en mjuk och fyllig frukt av en väl avvägd, uppfriskande syra. Bubblorna är krämiga och ihållande efter den andra jäsningen på flaska.
Hur tillverkas Franciacorta?
Franciacorta hade inte funnits om det inte vore för eldsjälen Guido Berlucchi som såg till att området blev ursprungsskyddat för produktion av mousserande viner. Guido var en stor vän av Champagne – och inte helt otippat används delvis samma druvor till Franciacorta som till Frankrikes mesta bubbel. Chardonnay och Pinot Nero ska utgöra minst 50 % av vinet. Dessa kan kompletteras av upp till 50 % Pinot Bianco och 10 % av den lokala och syragivande Erbamat.
När druvorna skördats för hand jäser vinet först till ett stilla vin och därefter en andra gång på flaska. Metodo Classico kallar vi detta, och det är precis samma procedur som för Champagne och Cava.
Vilka typer av Franciacorta finns det?
I Franciacorta-världen kan du hitta en roséversion, årgångsbetecknade varianter med termen ”millesimato”, långtidslagrad Riserva och den Chardonnay-baserade Satèn med lite lägre tryck och krämigare bubblor.
En standard-Franciacorta måste lagras på sin jästfällning i flaska under minst 18 månader, rosé och Satèn i 24 månader och Riserva i 60 månader. Ju längre lagringstid, desto brödigare karaktär och finare bubblor.
Vad passar Franciacorta till?
Låt de friska bubblorna möta den delikata sältan hos tunt skuren Prosciutto San Daniele,en mild färskost eller din favoritsnitt med lax och du är hemma.
Hoppas du blivit ännu mer nyfiken på italienska bubbel och tro mig, det finns mer att upptäcka. Nästa gång gör vi en djupdykning i vinregionen Veneto!
Italien är kanske mest känt för röda viner och Prosecco. Men det finns en värld av vitt att upptäcka – med smaker som passar perfekt till fisk, skaldjur och pasta. I avsnitt 3 av Italien runt går vi igenom 3 av de viktigaste områdena för italienska vita viner: Soave, Alto Adige och Verdicchio dei Castelli di Jesi.
Ett riktigt bra vitt vin ger i min mening en känsla av svalhet och krisp. Doften tar mig till alpina sluttningar där sval bergsluft möter en värmande höstsol, eller till kusten där jag känner doften av salt och mineral. Italiens mest kända vinregioner för vitt vin har alla en sak gemensamt – det lokala odlingsklimatet erbjuder någon form av svalka. En förutsättning för att druvorna ska kunna skördas med hög syra och därmed kunna erbjuda den där uppfriskande smaken vi alla letar efter.
Vi ska ta oss till de 3 vinområden i Italien som enligt mig är de mest kända för vita viner: Soave och Alto Adige i norr och Verdicchio dei Castelli di Jesi från Marche vid Adriatiska havet.
Soave
Soave är ett fräscht och piggt men samtidigt mjukt vin med drag av persika, mandel och ibland ett stänk av salt mineral. Druvorna odlas på kullarna kring byn Soave som du hittar en halvtimme österut från Verona. Om du någon gång har vägarna förbi – så är det väl värt ansträngningen att gå uppför den kullerstensbelagda branten upp till den medeltida borgen Castello di Soave. Här kan du uppleva en vibe av medeltiden samtidigt som du blickar ut mot vinodlingarna som sträcker sig så långt ögat kan nå.
Hur smakar Soave?
I huvudsak kan vi säga att det finns två stilar av Soave. För det första, en ung, lätt och frisk variant från odlingar på platt mark. Här är fokus på fruktiga toner av päron,persika, honungsmelon och örter. Den här typen av vin bär oftast epitetet ”Soave DOC” och är vad vi kan kalla regionens instegsvin. Soave DOC lagras på ståltank för att förstärka den fruktiga karaktären, och är som godast inom ett par år efter skörd.
Den andra stilen av Soave är mer koncentrerad med aromer av apelsinblom, nektarin, nötter och stenig mineral. Vinets kraft och arom kommer sig av att druvorna odlas på vulkaniska och kalkrika sluttningar. Den svalka som en högre odlingshöjd ger i kombination med en fin solexponering ger en lång mognadssäsong där aromer såväl som en rik fruktighet hinner utvecklas. Nyfiken på denna stil av Soave? Leta efter flaskor med ”Soave Classico”, ”Soave Colli Scaligeri” eller ”Soave Superiore” på etiketten. Du kan även stoppa in ett par flaskor i din lagringskällare för att inom 5 år plocka ut ett vin med en förnimmelse av torkade aprikoser, mandel och mineral.
Vilken druva används till Soave?
Stjärnan i Soave stavas Garganega. Och uttalas som gargAnega med betoning på det andra a:et. En druva som alltid levererar friska viner men vars aromer kan variera mycket beroende på odlingsplats. Därav att det finns flera olika typer av Soave. Både Soave och Soave Superiore ska innehålla minst 70 % Garganega – som kan kompletteras av Trebbiano di Soave (vilket är detsamma som Verdicchio som vi snart ska prata mer om) och Chardonnay.
Till vilken mat passar Soave?
Den lättare stilen av Soave används i Italien till aperitivon. Med andra ord – ett lätt och friskt vin till oliver, mozzarellasnittar och mild mortadella. Prova gärna till färska räkor. Soave Superiore och de andra mer koncentrerade vinstilarna ger citrusfräschör och stuns till rätter med vit fisk. En lokal favorit är Baccalà alla veronese, saltad och torkad torsk med citron och persilja.
Jag har skrivit mer om Soave i ett annat inlägg som du hittar här.
Trentino Alto-Adige
Vi är nu i ett av Italiens nordligaste hörn, det som gränsar mot Österrike. Här skiner solen 1946 timmar om året – och det är i mötet mellan frisk bergsluft och värmande brisar från Medelhavet och Gardasjön som Alto Adiges viner får sin smak.
Där alpina pistar övergår i vinodlingar på 1000 meters höjd odlas Sauvignon Blanc, Pinot Bianco och Chardonnay. Varvat med aromatiska druvor så som Gewürztraminer och Müller-Thurgau. En av de fina grejerna med Trentino Alto-Adige är att druvnamnet (nästan) alltid skrivs ut på etiketten. Vilket gör det så mycket enklare för dig att förstå vad vinet kommer smaka innan du öppnar flaskan.
3 av de vanligaste druvorna i Trentino Alto-Adige – så smakar vinerna
Sauvignon Blanc
Har du någon gång testat Sauvignon Blanc från Nya Zeeland? Kanske även Sancerre? Jag tycker att Sauvignon Blanc från Alto Adige ofta blir som en oerhört läskande mix av båda. Med friskheten, citruskaraktären och mineraliteten från Sancerre. Balanserat av färsk ananas och stråk av passionsfrukt som är mer typiskt för Nya Zeeländsk Sauvignon Blanc.
Pinot Bianco
Även känd som Pinot Blanc i Frankrike och Weissburgunder i Tyskland. Som namnet antyder har denna druva en koppling till Pinot Noir – vid någon tidpunkt i historien har en mutation med grönt skal uppstått. Så hur smakar då Pinot Bianco från Alto Adige? Färsk citrus, gul persika, päron och lite stendamm backas upp av en pigg frisk syra och en lätt kropp.
Chardonnay
Chardonnay är en av de gröna druvor som mig veterligen kan variera som mest utifrån odlingsplats, läge och vinmakning. Från gröna vinteräpplen och knivskarp syra i Chablis till tropisk frukt och smörkola hos kaliforniska exemplar. På Alto Adiges alpsluttningar får druvorna en snygg och läskande friskhet av den svala bergsluften. Samtidigt gör det torra klimatet och de många soltimmarna sitt till vinets fruktighet – en generös cocktail av ananas, gula äpplen, och solmogen citrusfrukt. Om vinet jästs och/eller lagrats på ekfat adderas läckra toner av brynt smör och nötter.
Vad äter man till viner från Alto Adige?
Till Sauvignon Blanc passar det bra med en krämig färskost med örter och räkor med lime-aioli. Om det serveras Pinot Bianco är en mild grönsaksrisotto– eller pasta att rekommendera. Eller bara snacks! Till en ekad Chardonnay från Alto Adige kan du exempelvis njuta av halstrade pilgrimsmusslor, ugnsbakad vit fisk eller kyckling med smörstekta kantareller.
Verdicchio dei Castelli di Jesi
Nu till ett vin med ett långt namn. Det betyder ”Verdicchio från slotten kring Jesi”. Som du säkert kan ana heter druvan Verdicchio, som i det här fallet odlas på sluttningar kring den pittoreska byn Jesi. Vi är omkring 3 mil från staden Ancona i Marche, på Italiens östkust. Här möter varmt solsken svalkande brisar från Adriatiska Havet – ett perfekt klimat för den sent mognande Verdicchiodruvan.
Hur smakar Verdicchio dei Castelli di Jesi?
Du hittar nästan alltid toner av persika, ofta i sällskap av äpple och ananas. En frisk känsla följs av en lätt oljig textur och en ofta ganska fyllig textur. Utöver fruktigheten kan du hitta toner av mandel och ibland en touch av grapefrukt i eftersmaken. Vissa exemplar kan även uttrycka toner av mineral.
När det står Classico på flaskan har den en mer koncentrerad smak och ofta ett snäpp högre alkohol. Välj gärna en Classico när det vankas vit fisk, risotto eller skaldjurspasta!
Till vilken mat passar Verdicchio dei Castelli di Jesi?
Du kommer långt med lite marconamandlar och prosciutto – det här är ett vin som tål en hel del sälta utan att förlora sin fruktighet. Till en Verdicchio dei Castelli di Jesi Classico som har lite mer fruktmognad är ceviche en spännande kombination. Vinets fruktsyra tacklar limen i rätten på ett snyggt sätt. Samtidigt kan dess fruktighet stå upp emot smaksättare så som mango och koriander.
I och med att Verdicchio dei Castelli di Jesi-viner både har en generös fyllighet och en frisk fruktsyra, kan vinet kombineras med lite krämigare rätter. Varför inte en risotto med kräftstjärtar och sparris, eller en spaghetti alle vongole?
Det här var en introduktion till Italiens vita viner – hoppas du blivit nyfiken på att upptäcka ännu fler!
Det är dags att välja en flaska rött till kvällens middag. Amarone, Barolo eller Chianti Classico? Efter att ha läst den här delen hoppas jag att du ska ha full koll på de allra vanligaste druvorna och vinområdena för italienska röda viner, hur de smakar och vad som passar till.
Vill du veta hur innehållet i nästa flaska italienskt rött kommer att smaka innan du korkar upp? Det här är inlägget för dig. Vi kommer att gå igenom Italiens5 mest kända röda viner, och hur de får sin smak genom odlingsplats, druva och produktionsteknik. För att du ska kunna känna som om att du vore på plats i Italien tar vi även en titt på vilka maträtter som italienarna själva äter till de viner vi går igenom.
Okej, nu kommer de. Italiens enligt mig 5 mest kända röda viner, från norr till söder. Vissa har en dubbelrubrik, till exempel ”Barolo och Barbaresco”. Jag valde att göra så när det är två olika vinstilar inom ett och samma område som har ett starkt samband och ofta förväxlas med varandra.
Barolo och Barbaresco
Barolo och Barbaresco tar vindrickaren med till Piemontes dimmiga vinland en dag i november. Där förnimmelsen av skogspromenad och torkade rosenblad ackompanjeras av en sprakande höstbrasa och tryffeldoftande tajarin, en av alla lokala pastasorter. Vi är i nordvästra Italien, i regionen Langhe vid alpernas fötter.
Vad betyder Barolo och Barbaresco?
Barolo är namnet på en av totalt 11 kommuner varifrån druvorna kan komma (om du vill veta namnet på övriga 10 hittar du dem här). Barbaresco är en av totalt 3 (och en halv) kommuner där detta vin kan produceras.
Hur smakar Barolo och Barbaresco?
De två odlingsområdena för Barolo och Barbaresco ligger omkring 20 minuter ifrån varandra med bil – men jordmånen skiljer sig åt markant. Något som avspeglas i vinernas smak. Barolos kalkrika jordar ger Nebbiolo med mer fyllighet och kraft medan Barbarescos sandrika jordmån ger något lättare och mjukare viner. Det här i sin tur gör att vinerna har olika lagringstid. Barolos mer kraftfulla karaktär rundas av genom 38 månaders lagring före det att du köper din flaska. Barbaresco å andra sidan lagras i 26 månader innan den når marknaden. När du väl köpt vinerna kan du lagra en Barolo i upp till 20 år och en Barbaresco i upp till 10 år beroende på årgång.
Båda viner produceras till 100 % av Nebbiolodruvan. Oavsett om du köper en Barolo eller en Barbaresco kommer du att få ett vin med ljust granatröd färg, en nyanserad och kryddig doft av körsbär, viol, kanel och tobak och tydliga tanniner.
Barolo och Barbaresco är viner att avnjutas i stora kupor vid 16–18°C, för dig som gillar viner med många nyanser och viss strävhet. Om du vill runda av strävheten i vinerna är charkuterier, hårdostar och krämiga rätter med pasta eller en risotto bra val. Liksom de flesta typer av kött, i synnerhet med stekgraden rare och medium rare.
Amarone della Valpolicella
Amarone. Det maffigaste av alla maffiga viner. Packat med balsamiska toner av russin, mörka körsbär, kardemumma och mintchoklad. Och torkade druvor! För det är just 100 % torkade druvor som ger Amarone sin unika karaktär.
Hur tillverkas Amarone?
Efter skörden i september torkas druvorna så att smaker, socker och syra koncentreras. I januari året därpå krossas druvorna och jäser ut till ett vin. Denna metod kallas för appassimento, att torka. I och med att allt socker jäser ut och förvandlas till alkohol är Amarone ett torrt vin med hög alkoholhalt. Enligt lagtexten får det inte vara mer än 9 gram socker per liter i en Amarone på 14 % (och något mer för viner med högre alkoholhalt). Eftersom torkade druvor används går det av förklarliga skäl åt mycket fler druvor per flaska än till ett vin gjort av färska druvor.
Vad betyder Amarone?
Om du någon gång varit i Italien har du kanske fått en liten amaro före eller efter maten. För den icke invigde är detta en potent örtlikör med bitter eftersmak. Ordet amaro betyder alltså bitter – frågan är vad ett så stort, generöst och fylligt vin som Amarone har att göra med bitterhet? Allt har att göra med Amarones relation till det söta dessertvinet Recioto. Även detta ett vin gjort på torkade druvor, men där jäsningen stannar av så att en del av druvsockret stannar kvar och alkoholhalten blir lägre.
Medan Recioto har en sekellång historia är Amarone betydligt yngre som vinstil. Det var år 1936 som chefsvinmakaren hos en vinproducent i Valpolicella provsmakade ett bortglömt fat med Recioto. Allt socker hade jäst ut, och man tänkte först att vinet var förstört. Men – Adelino som denne chefsvinmakare hette tyckte att den nya drycken inte alls var så dum, och embryot till Amarone var fött. Smaken var torr och stram jämfört med Recioto, därav namnet.
Varifrån kommer Amarone?
All Amarone måste produceras inom regionen Valpolicella nära Verona i nordöstra Italien. De druvor som kan användas är Corvina, Corvinone, Rondinella, Oseleta och Negrara. Om det är någon du ska lägga på minnet är det Corvina – vilken ska utgöra 45–95 % och ger Amarone sin karaktäristiska fruktighet som drar åt maraschinokörsbär.
Så vad passar till? I Italien används ofta uttrycket ”vino da meditazione” om Amarone. Ett vin att begrunda livet till. Frågar du mig går det finfint att addera en bit vällagrad parmesan eller grana padano till filosoferandet.
Dekantera gärna din Amarone en timme före det är dags att dricka och servera vid 16–18°C.
Valpolicella Ripasso
Man skulle kunna säga att Valpolicella Ripasso är som en Amarone i lightversion. Druvorna kommer från samma område i Valpolicella och även här är det i huvudsak Corvinadruvan som gäller.
Vad betyder Valpolicella Ripasso?
Ordet ”ripasso” kommer av det italienska verbet ”ripassare”, som betyder ”göra om” eller ”fräscha upp”. I det här fallet är det Valpolicella-vin gjort på icke torkade druvor som jäser en andra gång tillsammans med druvskal från Amarone eller Recioto. En metod som tros ha uppstått för att ge lite extra fyllighet och koncentration till de annars lätta och friska vinerna från Valpolicella.
Hur smakar Valpolicella Ripasso?
Du hittar nästan alltid någon typ av körsbärston i vinerna från Valpolicella. Ofta i sällskap av röda bär som hallon och jordgubbar, och kanske lite vanilj och mjölkchoklad från ekfatslagringen. Ripasso-metoden ger en fin rondör till vinerna som balanseras av Corvinadruvans fräschör.
Vad passar till Valpolicella Ripasso?
Servera gärna din Valpolicella Ripasso kring 16–18°C. Det är ett perfekt vin till italienska charkuterier eftersom fruktsyran lättar upp de feta och salta inslagen. Till och med chark med lite hetta kan funka – tack vare den där extra lilla skjutsen av frukt som vinet fått via ripassometoden. Gillar du vilt? Den karaktäristiska smaken hos vildsvin, rådjur, älg eller fasan blir en intressant och välsmakande kontrast till den generösa frukten och de balsamiska tonerna i en Valpolicella Ripasso.
Chianti och Chianti Classico
Om du säger pizzavin, då säger jag Chianti. De friska tonerna av syrliga röda bär och färska örter är precis vad som behövs för att du ska vilja ta ett bett till, hur mozzarella-stinn din pizza än är.
Vad är Chianti?
Chianti är ett av Italiens äldsta vinområden och sträcker sig över 8 kommuner mellan Florens och Siena i Toscana. Här, på sluttningarna mellan bergskedjan Appenninerna och Medelhavet har romare såväl som etrusker odlat cypresser, olivträd och vinrankor under århundranden. Vinerna baseras på Sangiovesedruvan och går smakmässigt från lätta, friska och rödbärssyrliga till fylliga och strama med drag av mörka körsbär, espresso, tobak och läder.
Vilken druva används i Chianti?
Sangiovese är Chiantivinernas själ och hjärta. Druvan är Italiens mest planterade, men det är i Toscana den ger sina allra mest berömda tolkningar. Sangiovese har en hög och frisk fruktsyra, en hel del tanniner och aromer av körsbär, örter (tänk kvisten på en kvisttomat eller salvia), jord och läder. Sangiovese varierar mycket med odlingsplats och produktionsteknik. Från frisk och saftliknande till strukturerad och kraftfull. Sangiovese från gulaktig galestro-jord tenderar att bli fyllig och robust medan druvor från kalkrik, vitskimrande albarese får större finess och elegans.
Vad är det för skillnad på Chianti och Chianti Classico?
Chianti, Chianti Classico, Rufina, Superiore och Riserva… hur många olika sorters Chianti finns det egentligen och vad är skillnaden i smak? Som du märker finns det en hel familj av Chianti-viner, och det går att dela in dem i antingen ursprung eller på kvalitetsnivå. Vi tar en kategori i taget.
Chianti DOCG
Ett övergripande område som står för majoriteten av de viner som produceras i Chianti. Det är en lätt och frisk vinstil med fokus på Sangiovesedruvans karaktär. Viner med Chianti DOCG på etiketten behöver innehålla 70 % Sangiovese vilket kan kompletteras med andra lokala druvor samt max 15 % Cabernet Sauvignon och/eller Cabernet Franc. En Chianti behöver bara lagras i 4 månader efter att jäsningen är klar vilket bidrar till den unga och friska stilen. Här har du ditt pizzavin!
Det finns sju underregioner till Chianti DOCG: Colli Aretini, Colli Fiorentini, Colline Pisane, Colli Senesi, Montalbano, Montespertoli och Rufina. Druvorna måste komma från dessa olika underregioner men i övrigt är regelverket ungefär detsamma som för Chianti DOCG.
Chianti Classico DOCG
Chianti Classico är det ursprungliga odlingsområdet för Chianti, de historiska kullar och sluttningar där allting började. Det ligger i hjärtat av appellationen och omges av Chiantis underregioner. Jordmån, klimat och lokala traditioner samspelar här för att leverera stilren Chianti med stor karaktär. Vinerna ska innehålla 80 % Sangiovese, så 10 % mer än i Chianti DOCG. Jämfört med Chianti DOCG är Chianti Classico DOCG ofta fylligare med stramare tanniner och mörkare frukt som balanserar den friska syran på ett snyggt sätt.
Chianti Classico Gran Selezione är producenternas toppviner, alltid från egna vingårdar. Gran Selezione ska vara det maximala uttrycket för Chianti Classico – där Sangiovesedruvans karaktäristiska körsbärssyrlighet gifter sig med örtiga anslag, en generös fyllighet från mogna druvor och kryddiga toner från tid på fat. Från och med år 2027 ska det vara minst 90 % Sangiovese i vinet, och lagringstiden är minst 30 månader. Det finns dessutom specifika underregioner som kan användas enbart för Gran Selezione-viner. Dessa kallas UGA – Unità Geografiche Aggiuntive.
Vad betyder Superiore, Riserva och Governo?
Oavsett vilken typ av Chianti du planerar att prova kan du hitta tre olika begrepp på etiketten: Superiore, Riserva och Governo.
Superiore betyder att druvorna skördas med mer mognad och lagras i minst 1 år vilket ger ett fylligare och fruktigare vin, ibland med någon nyans av lagring.
Riserva indikerar att lagringstiden är minst 2 år – något som ofta resulterar i drag av torkade örter, läder, tobak och skog.
Governo all’uso toscano är Toscanas egen Ripasso-metod där en andra jäsning med torkade druvor ger en boost av koncentration och fruktighet till vinerna.
Vad passar Chianti till?
Som redan nämnt är pizza ett givet val till en ung Chianti. Till mer lagrade versioner såsom Riserva eller Gran Selezione kommer alla typer av rött kött ta udden av Sangiovesedruvans krävande tanniner och släppa fram vinernas storhet. Den mest klassiska kombinationen är troligtvis Bistecca alla fiorentina, den toskanska tolkningen av T-benstek.
Super Tuscans
För att förstå begreppet Super Tuscans behöver vi först konstatera att Chianti under en lång tid hade ett ganska skamfilat rykte. 1960-talets vinlagar för Chianti var baserade på kvantitet före kvalitet – gröna druvor var obligatoriska och skördeuttagen (det vill säga hur lite eller mycket druvor du behöver använda till en flaska vin) var alldeles för höga. Många förknippade Chianti med vinbärssyrliga budgetviner i bastflaska. Det kluriga var att producenter som ville förbättra kvaliteten genom att exempelvis använda 100 % Sangiovese inte tilläts skriva ut Chianti på etiketten, det satte nämligen vinlagen stopp för.
Motreaktionen kom på 1980-talet. Då valde en grupp vinproducenter att överge vinlagen och att i stället fokusera på vad de uppfattade som kvalitet. I korthet rörde det sig om tre olika tolkningar:
100 % Sangiovese
Viner baserade på Bordeaux-druvorna Cabernet Sauvignon och Cabernet Franc. Till exempel vinet Sassicaia skapat av Giacomo Tachis.
Viner baserade på Sangiovese med inslag av Cabernet Sauvignon och Cabernet Franc. Som exempelvis Tignanello från producenten Antinori.
Resultatet var viner med mycket mer power än vad dåtidens Chianti kunde uppbringa. Eftersom man bröt mot vinlagen klassificerades vinerna ner till den lägre kvalitetsbenämningen ”Toscana IGT”. Vinernas rykte växte snabbt, liksom deras prislapp! Idag är Sassicaia och Tignanello bland Italiens mest eftertraktade och högst prissatta viner.
Jag hoppas att du nu ser fram emot att välja nästa flaska italienskt rött med en stor dos självförtroende. Nästa inlägg handlar om Italiens 5 mest kända vita viner.
De 10 kommande inläggen på min blogg kommer att vara en vinskola om Italien i 10 delar. I de 3 första delarna får du en överblick om landets mest kända viner, medan del 4-10 går mer på djupet i Italiens viktigaste vinregioner.I den här första delen får du en introduktion till vinlandet Italien. Du får koll på de mest kända vinregionerna och druvorna – och blir dessutom expert på att förstå en italiensk vinetikett. Nu börjar vi!
Vi svenskar älskar italienskt vin – nästan en fjärdedel av allt vin som säljs i Sverige kommer från Italien. Med svindlande 50 miljoner hektoliter vin per år är Italien även det land i världen som producerar mest vin. När det kommer till hur många hektar med vinrankor som är planterade kommer Italien på plats tre efter Spanien och Frankrike. Den totala odlingsytan är 718 000 hektar vilket motsvarar ungefär 1 025 714,29 fotbollsplaner…
Vilka är Italiens mest kända vinregioner?
Italien har 20 regioner, och det produceras vin i allihop från Alto Adige i norr till Sicilien i söder. Vilka som är mest kända beror lite på vem du frågar – men utifrån min erfarenhet skulle jag säga att de det här Italiens 5 mest kända vinregioner:
1. Veneto
Regionen som är hem åt de romantiska städerna Verona och Venedig är även den mest produktiva. Här finns området Valpolicella där viner med samma namn produceras. Med eller utan en extra jäsning på skalresterna från Amarone – det röda, prestigefulla vinet som helt och hållet är gjort på torkade druvor.
När en Valpolicella jäst ovanpå skalrester från Amarone kallas den för Ripasso. Från Veneto kommer även Italiens mest kända bubbel Prosecco.
2. Toscana
Toscana är Italiens sjätte största vinproducerande region – med ett rykta som vida övergår det antal liter som produceras varje år. På kullarna som omger Florens och Pisa odlas de Sangiovese-druvor som ska bli till vinerna Chianti och Brunello di Montalcino.
3. Piemonte
Även om Piemonte bara är på plats 7 i termer av total volym, är detta bergiga distrikt utan tvekan ett av landets mest kända. Piemonte ligger i nordväst vid de italienska alpernas fötter. Området är känt för sammetslena men samtidigt sträva Barolo– och Barbarescoviner av druvan Nebbiolo. Druvan Barbera har sitt hem här, liksom det sommarblommiga bubblet Moscato d’Asti.
4. Apulien
Italiens klack är nummer 2 av alla regioner när det kommer till antal liter vin som produceras. Lejonparten av allt vin går under benämningen ”Puglia IGP”, vilket innebär att druvor från hela området kan användas. Druvor som Primitivo och Negroamaro ger solmogna smaker av plommon, lakrits, körsbär och örter.
5. Sicilien
Denna medelhavsö är som en mini-kontinent med kust, berg och dalar. Italiens fjärde största region till antal liter vin räknat är känd för fyllig och plommondoftande Nero d’Avola, komplexa vulkanviner från Etna och fräscha vita viner av druvorna Cataratto och Grillo.
Vilka är de mest kända röda vinerna från Italien?
Du kommer nu att få en lista på vilka jag menar är de 3 mest kända röda vinerna från Italien. Vi tar en titt på var dessa vinkändisar kommer ifrån, vilken druva de är gjorda på, en förklaring till vinets namn och en kort smakbeskrivning. I kommande avsnitt av vinskolan kommer du att få lära dig mer om Italiens mest kända röda viner.
1. Amarone della Valpolicella
Vilken region kommer Amarone ifrån? Veneto Vilken druva används? 45–95 % Corvina och/eller Corvinone, 5–30 % Rondinella Vad betyder Amarone? Namnet kommer av ordet ”amaro” som betyder bitter på italienska. När vinstilen uppkom ansågs den vara torr och bitter i jämförelse med det söta dessertvinet recioto (som gav upphov till Amarone). Hur smakar Amarone? I och med att vinet är gjort på 100 % torkade druvor finns aromer som påminner om russin och torkad frukt. Corvina ger aromer av körsbär och örter, medan lagringen ger toner av kanel och choklad. Amarone är ett fylligt vin med balanserad syra, mjuka till medelsträva tanniner och en hög alkoholhalt på omkring 15 %.
2. Barolo
Vilken region kommer Barolo ifrån? Piemonte Vilken druva används? 100 % Nebbiolo Vad betyder Barolo? Barolo är en by och en av total 11 kommuner där druvorna till Barolo-viner får odlas. Hur smakar Barolo? Du känner igen vinet på den ljust granatröda färgen. Doften påminner ofta om nypon, skog, hallon, rosor och lakrits. Baroloviner har hög syra, mycket sträva tanniner, fyllig kropp och en alkoholhalt på omkring 13,5 – 15 %.
3. Chianti
Vilken region kommer Chianti ifrån? Toscana Vilken druva används? Minst 70 % Sangiovese, max 30 % av de lokala druvsorterna Canaiolo och Colorino samt max 15 % Cabernet Franc och Cabernet Sauvignon. Vad betyder Chianti? Chianti är namnet på den plats på den toskanska landsbygden där druvorna odlas. Det finns sju underregioner till Chianti, till exempel Colli Senesi och Rufina. En nivå upp på kvalitetsstegen hittar vi det historiska odlingsområdet Chianti Classico – och om vinet lagrats lite längre kallas det Riserva. Hur smakar Chianti? Frisk och syrlig smak med mjuka eller något sträva tanniner, drag av saftiga körsbär, plommon och örter. Chianti har en lätt kropp.
Vilka är de mest kända vita vinerna från Italien?
Okej, samma upplägg som för de mest kända röda vinerna. Jag har valt ut vilka jag tycker är de 3 mest kända vita vinerna från Italien. Vi tar en titt på lite grundläggande fakta som är enkel att lägga på minnet inför ditt nästa vinval.
1. Pinot Grigio Delle Venezie
Vilken region kommer Amarone ifrån? Veneto, Friuli-Venezia Giulia och/eller Trentino Vilken druva används? Minst 85 % Pinot Grigio som kan kompletteras med bland annat Chardonnay och Pinot Bianco Vad betyder Pinot Grigio? Ordagrant betyder Pinot Grigio ”Grå Pinot”. Det är namnet på druvan vinet är gjort av och tillika samma druva som kallas Pinot Gris i Frankrike och Grauburgunder i Tyskland. En grön släkting till Pinot Noir. Hur smakar Pinot Grigio Delle Venezie? I denna nordliga del av Italien får Pinot Grigio en lätt kropp, en uppfriskande syra och en alkoholhalt på omkring 12 %. Ackompanjerat av pigga drag av päron, citrus, honungsmelon och persika.
2. Soave
Vilken region kommer Soave ifrån? Veneto Vilken druva används? Minst 70 % Garganega, max 30 % Trebbiano di Soave (aka Verdicchio) och/eller Chardonnay Vad betyder Soave? Soave är namnet på en charmig, stenmursomgärdad by i Veneto där druvorna odlas. Granne med Valpolicella! Ordet ”soave” kan även översättas till mjuk och söt. Hur smakar Soave? Garganega-druvan ger aromer av persika, honungsmelon, apelsin och päron. Vissa Soave-viner har steniga eller salta inslag av mineral, kanske tack vare områdets vulkaniska jordar. Kroppen är lätt till medelfyllig, vinet är mittemellan-friskt och alkoholhalten brukar landa på cirka 12–13 %.
3. Verdicchio dei Castelli di Jesi
Vilken region kommer Verdicchio dei Castelli di Jesi ifrån? Marche Vilken druva används? Minst 85 % Verdicchio Vad betyder Verdicchio dei Castelli di Jesi? Verdicchio är namnet på druvan vinet är gjort på. ”Dei castelli di Jesi” betyder ”från de små slotten kring byn Jesi”. Namnet talar för sig självt – druvorna odlas bland medeltida borgar kring den lilla byn Jesi i Marche på Italiens östkust. Hur smakar Verdicchio dei Castelli di Jesi? Druvan Verdicchio ger en frisk smak med lätt till medelfyllig kropp och en alkoholhalt på runt 12–13 %. När du doftar på vinet kan du hitta aromer av persika, solmogen citron, mineral, örter och mandel.
Så många druvsorter odlas i Italien – här är de 10 mest odlade
Det sägs att Italien är det land i världen med störst variation av druvsorter – inte mindre än omkring 600 olika druvor odlas i landet. Varav 80 står för 75 % av odlingsytan. Det här är de 10 mest odlade druvsorterna i Italien:
1. Sangiovese
Den blå druva som ligger bakom Chianti och Brunello di Montalcino.
2. Montepulciano
Smakrik blå druva som är poppis i Abruzzo och Marche på centrala Italiens östkust. Montepulciano d’Abruzzo är förmodligen det mest kända vinet av denna druva.
3. Glera
Till och med 2009 hette denna druva samma sak som det bubblande vin den är huvudingrediens i – Prosecco. För att skilja på plats och druva infördes från och med då namnet Glera.
4. Pinot Grigio
Denna persiko- och pärondoftande druva odlas framför allt i Veneto och i Friuli Venezia-Giulia i de nordöstra delarna av landet.
5. Merlot
Merlot är en fransk druva som funnit en plats även i Italien. Här ger den frukt och kropp åt viner från bland annat Toscana och Apulien.
6. Catarratto Bianco Comune
Ett namn du hört förut? Grattis, då har du verkligen koll på läget! Catarratto är en av de mest odlade gröna druvorna på Sicilien. Den utgör basen i många vita viner och har aromer av jasminblom, apelsin och tropisk frukt.
7. Trebbiano Toscano
Trebbiano är en hel familj av druvor. Släktingar till Trebbiano Toscano är Trebbiano Romagnolo och Trebbiano di Soave. En grön druva som odlas över hela landet – men som är extra känd för sin roll i det söta Vin Santo från Toscana.
8. Chardonnay
Ännu en fransos som letat sig in på listan. Från att utgöra en krispig bas till Trentos mousserande viner till att ge tropiskt fruktiga viner från siciliansk mark – Chardonnay lever upp till sitt rykte som vinvärldens kameleont även när den odlas i Italien.
9. Barbera
Piemontes mest odlade druva ger charkvänliga viner med frisk syra och mjuka tanniner.
10. Primitivo
”Primitivo” betyder tidig och anspelar på att druvan mognar redan i augusti eller i början av september. Primitivo delar DNA med Zinfandel – och kommer ursprungligen från Kroatien.
3 enkla knep för att förstå en italiensk vinetikett – så gör du
Har du också kliat dig i huvudet och undrat vad som är vad på en flaska italienskt vin? När etiketten myllrar av termer som ”Riserva”, mystiska förkortningar som DOCG och långa italienska ord du aldrig sett tidigare kan det kännas omöjligt att veta vad du ska googla på för att förstå hur vinet kommer smaka. Men du kan vara lugn, med några enkla knep kan du snart lista ut vad som är vad på en italiensk vinetikett!
Namnet som står precis före ”DOC/Denominazione di Origine Controllata” eller ”DOCG/Denominazione di Origine Controllata e Garantita” är vinets officiella och ursprungsskyddade namn. Det kan vara namnet på en plats, såsom ”Sicilia” eller ”Soave”. En annan variant är druva + ursprung, till exempel ”Barbera d’Asti” eller ”Montepulciano d’Abruzzo”. Det lilla d:et indikerar platsen där druvorna odlas.
Och så vidare till några ord som ofta förekommer på italienska vinetiketter. Riserva betyder att vinet lagrats längre tid än vad som är standard för ursprunget i fråga. Det kan ge mer utvecklade toner av läder, tobak, skog och torkad frukt till vinet och gör att tanninerna blir mjukare. Superiore innebär att vinet produceras med striktare produktionsregler än vad som är normen. Druvorna har ofta mer mognad vilket ger lite fylligare viner. Till sist, om du hittat ett vin med termen Classico är druvorna odlade i en underregion i ursprunget som anses vara den mest klassiska och ha längst historia.
Producentnamnet föregås ofta av Castello, Cantina, Tenuta, Azienda eller Cascina.
Det var allt för denna gång, jag hoppas att du fått lite bättre koll på italienska viner än innan. Och framför allt att du blivit nyfiken på att vandra vidare i den italienska vinvärlden. A presto!
Elin
Källor: Italianwinecentral.com, Oxford Companion to Wine, Wine News.it, Winefolly.com, WineMag.it, Consorziovinichianti.it, OIV (International Organization of Vine and Wine), Altroconsumo.it, quattrocalici.it
Har du någon gång upplevt att ett vin doftar varmt grus eller sandstrand? Eller kanske läst i en smakbeskrivning att vinet har ”inslag av mineralitet”? Detta begrepp kan vara svårt att definiera – i det här inlägget försöker vi ta oss ett steg närmare att förstå vad mineralitet i vin egentligen innebär.
Huruvida ett vin kan ge uttryck för sin växtplats genom att dofta mineral är omdebatterat i vinvärlden. Framför allt är det vanligt att vinproducenter i områden med en mineralrik jordmån menar att det finns en koppling mellan odlingsplatsen och en mineralisk karaktär i vinet. Här är några exempel på vinområden kända för just mineralitet, och vilken typ av mineralisk karaktär som brukar kopplas ihop med dessa platser:
Chablis och Muscadet – ostronskal
Sancerre och Pouilly-Fumé – flinta
Alsace – petroleum, grafit, skiffer
Etna Bianco – varm sten
Soave – krita
Rías Baixas – sälta
Ljus sherry av typen Manzanilla – sälta
Dessa exempel till trots tycks det inte finnas några solklara vetenskapliga bevis på att vinrankans rötter skulle kunna plocka upp mineraliska element ur jorden och överföra dessa till vindruvorna i form av aromämnen. Till exempel menar den inflytelserike geologiprofessorn Alex Maltman att mineralämnen är doftlösa och att deras koncentration i vin är långt under tröskeln för vad som går att uppfatta.
Utöver det nämns ordet mineralitet inte ens i flera tunga verk om vinprovning, bland annat The taste of wine från 1983 av den tidige franska vingurun Émile Peynaud. Om du söker på ”minerality” i vin-uppslagsverket The Oxford Companion to Wine konstateras det även här att det hittills inte finns några bevis på en direkt koppling mellan mineralämnen i jorden och vinets smak.
Vad som däremot är sant och bevisat är att vinrankan är beroende av en rad mineralämnen för sin överlevnad – till exempel natrium, kalcium, magnesium och zink.
Så hur smakar mineralitet i vin?
Även om det inte till fullo går att bevisa exakt hur vin får en mineralisk karaktär kan vi konstatera att många människor upplever någon typ av mineralitet när de provar vin. Inklusive mig själv. Nu fokuserar vi på hur mineralitet i vin upplevs i doft och smak.
Låt oss börja med doften. Vi har redan nämnt några vanliga exempel på hur mineral kan dofta – kanske känner du igen dig i beskrivningen av varm sten, ostronskal eller flinta? Även doften av regn på solvarm asfalt eller en fuktig sandstrand skulle kunna klassas som dofter av mineral. Eftersom doftspråket bygger på metaforer är det helt upp till dig och dina egna erfarenheter vilken beskrivning du tycker är mest träffande. Nästa gång du provar ett vin som för dig har mineralitet, är ett förslag att passa på att fråga dina med-provare hur de skulle beskriva vinet. Någon som vuxit upp på västkusten kanske tenderar att använda referenser som ”tång” eller ”sandstrand”, medan en person uppvuxen i en urban miljö snarare tänker på doften av varmt grus när det sopas bort på våren.
När det kommer till mineralitet i vinets smak brukar det beskrivas som en blandning av friskhet och sälta. En torr, uppfriskande känsla med ”stenig” eftersmak. I regel har viner med mineralisk karaktär hög fruktsyra och ett lågt pH-värde.Egenskaper som ofta hänger ihop med vita viner från svala odlingsområden. Exakt vad det beror på ska vi överlåta att forskare att svara på – men min personliga teori är att de subtila nyanser som en mineralisk karaktär utgör lättare uppfattas i ett friskt vitt vin utan tanniner och med den diskreta fruktighet som ett svalt klimat tenderar att ge. Där toner av mango, litchi eller passionsfrukt inte överskuggar dragen av ostronskal, sten eller sand.
Men stämmer det här verkligen? Ett av exemplen ovan är ju Etna på Sicilien, i princip så långt söderut du kan komma i Italien. Faktum är att den höga höjden på Etna (odlingarna ligger på upp till 1300 meter över havet) saktar ner mognadsäsongen och skapar stora skillnader i temperatur mellan dag och natt. Utan att definiera Etna som en svalklimatsregion kan vi absolut säga att druvorna får möjlighet att utveckla och bibehålla en frisk fruktsyra. Och – om det nu skulle finnas någon koppling mellan jordmånen och vinets smak är en aktiv vulkan förmodligen det bästa stället att börja på…
Sälta i vin – en typ av mineralitet
På temat mineralisk sälta tycker jag att det är intressant att druvor som odlats i kustområden nära havet ofta kopplas ihop med mineralitet. Till exempel Albariño från Rías Baixas eller den ljusa, friska (och salta!) sherry-typen Manzanilla från Sanlúcar de Barrameda (om du just nu funderar på vad Fino och Manzanilla är nu igen kan du läsa mer här).Det finns till och med en studie som visar att när Manzanilla-druvan Paolomino odlats närmare kusten så har den ett högre innehåll av sodium eller salt – 70 mg/l i stället för 40 mg/l för odlingar längre inåt landet.
Tidigare var det vanligt att tro att den upplevda sältan hos en Manzanilla mer än något annat berodde på lagringen. I kuststaden Sanlúcar de Barrameda blir det jästtäcke eller flor som bildas ovanpå vinet nämligen tjockare än kring de andra sherry-städerna Jerez och Puerto de Santa María. Där kallas samma typ av sherry för Fino eftersom jästtäcket där är tunnare. Historiskt har alltså Manzanilla-vinernas karaktär definierats av sin lagring, där det väl tilltagna lagret med flor gett en snustorr, frisk och salt smak med drag av mandel och jäst. Till denna förklaring kan vi nu även addera att druvorna i vissa fall odlats närmare kusten och därmed fått ett högre innehåll av salt – både tack vare den saltstänkta ponientevinden och av morgondagg mättad med saltvatten från Atlanten.
När upplevde du senast mineralitet i vin? Och vilken typ av vin var det?
Kanske har du lagt märke till den blåa remsan som finns runt halsen på många italienska vinflaskor? På denna brukar det stå ”DOC” eller ”DOCG”. Båda är kvalitetsmärkningar som garanterar att vinet är från ett visst ursprung, gjort på specifika druvsorter och har lagrats på fat eller flaska. I det här inlägget lär du dig 3 saker om DOC och DOCG som ger dig bättre koll på italienska vinetiketter.
1. Vad betyder DOC och DOCG?
DOC står för ”Denominazione di Origine Controllata”, alltså ”skyddad ursprungsbeteckning”. DOCG står för Denominazione di Origine Controllata e Garantita, med andra ord ”skyddad och garanterad ursprungsbeteckning”. Om du tänker dig Italiens vinlagstiftning som en pyramid med fyra nivåer är DOCG den högsta och DOC den näst högsta.
I skrivande stund finns det 341 DOC och 78 DOCG. Exempel på kända DOC är Prosecco DOC, Piemonte DOC och Sicilia DOC. Några DOCG du säkert hört talas om är Barolo DOCG, Chianti DOCG och Brunello di Montalcino DOCG.
2. Vad innebär det att ett vin är klassat DOC eller DOCG?
Både för DOC- och DOCG-viner finns ett regelverk som säger hur ett vin ska odlas, vinifieras och smaka. I huvudsak är det dessa punkter som ingår:
Odlingsområdeoch uppbindningssystem– i vilka kommuner får druvorna odlas och hur ska druvorna bindas upp i vingården? Det finns flera olika uppbindningssystem, till exempel guyot, cordon och pergola. Uppbindningssystemet är anpassat till de lokala förutsättningarna för att ge bästa möjliga kvalitet. I ett soligt och torrt område är det bra med ett system där lövverket skuggar druvorna, medan det i ett fuktigt klimat är viktigt med luftiga lövverk och bra ventilation.
Druvsammansättning. Vilken eller vilka druvor får användas? Hur mycket måste vinet innehålla av en viss druva för att den ska få skrivas ut på etiketten?
Skördeuttag – hur många druvor får skördas per hektar? Ett lågt skördeuttag innebär många druvor per flaska och koncentrerade viner. Och tvärtom. Oftast blir kvaliteten på vinet högre desto lägre skördeuttaget är. Koncentrerade viner har en förmåga att uttrycka sin växtplats som gör vinerna intressanta och uttrycksfulla.
Alkoholhalt – det är inte alkoholhalten i sig som indikerar kvalitet. Däremot berättar alkoholhalten om druvornas mognad. Desto högre alkoholhalt, desto mognare druvor. Något som oftast förknippas med kvalitet. Med tanke på de senaste årens höga temperaturer kan jag dock själv tycka att en lägre alkoholhalt är att föredra eftersom det ger en fräschare smak.
Vilken typ av viner som får produceras och hur de ska smaka. Vissa regioner tillåter bara röda viner, medan det i andra går att göra allt från spumante till dessertvin. I DOC- eller DOCG-texten finns även riktlinjer på hur vinets färg, doft och smak ska vara.
Hur vinet ska lagras och hur länge. Om det står ”Riserva” på flaskan innebär det ofta att vinet ska ha lagrats en längre tid och det specificeras även om det ska ske på fat eller flaska. Till exempel ska en Chianti Classico DOCG lagras till minst den 1 oktober året efter skörd. En Chianti Classico Riserva å andra sidan ska lagras i minst 24 månader varav 3 månader på flaska.
Förpackning – är det endast tillåtet att sälja vinet på 750 ml-flaska eller tillåts även andra förpackningsformat såsom bag-in-box, plastflaska eller glasflaskor av olika storlekar
3. Vad är skillnaden mellan DOC- och DOCG-viner?
Det enkla svaret är att viner märkta DOCG har striktare regler än de märkta DOC. Odlingsområdet är snävare, skördeuttagen lägre och lagringen längre. Både DOC- och DOCG-viner provsmakas av en erfaren jury för att säkerställa att de är typiska för sitt ursprung. För att ett skyddat ursprungsområde ska kunna få status som DOCG behöver det ha haft DOC-status i minst 5 år.
10 kända DOC-viner Barbera d’Alba DOC Etna DOC Langhe Nebbiolo DOC Piemonte DOC Pinot Grigio Delle Venezie DOC Prosecco DOC Sicilia DOC Soave DOC Valpolicella di Ripasso DOC Verdicchio dei Castelli di Jesi DOC
10 kända DOCG-viner Amarone della Valpolicella DOCG Barbera d’Asti DOCG Barolo DOCG Barbaresco DOCG Brunello di Montalcino DOCG Chianti Classico DOCG Franciacorta DOCG Greco di Tufo DOCG Taurasi DOCG Vino Nobile di Montepulciano DOCG
Vin med Elin 