
Hur kommer det sig att Chardonnay smakar gröna äpplen och mineral när den odlas i Chablis men papaya och honungsmelon i viner från Kalifornien? Att Sauvignon Blanc från Sancerre doftar nässlor, när den doftar passionsfrukt i viner från Marlborough? Hur olika druvor varierar med olika typer av klimat är vad vi ska ta reda på i det här inlägget. Och för att förstå det på djupet kommer vi att gå in på vad en druva behöver för att trivas, hur mognadsprocessen fungerar och vilka lokala faktorer kring en vingård som kan påverka mognaden. Vi kommer även att titta närmare på hur Chardonnay, Sauvignon Blanc, Pinot Noir och Syrah doftar och smakar när de odlas i olika typer av klimat.
Det finns flera exempel på druvor som visar upp helt olika ansikten beroende på var i världen de odlas: Cabernet Sauvignon från Bordeaux är stram och frisk, den chilenska tolkningen är ofta mjuk och generös med drag av eucalyptus. Syrah från Rhône är slank och vitpepprig medan den från Barossa Valley är muskulös och intensivt fruktig. Malbec från sydvästra Frankrike är tuff, tanninrik och animalisk – men när samma druva odlas under Mendozas sol får den i stället sammetslena tanniner och en rik fruktighet.

Var odlas druvorna till världens viner?
Vad alla zoner för kommersiell vinproduktion har gemensamt är att de är belägna mellan den 30:e och den 50:e breddgraden på norra och södra halvklotet. Men – som vi alla vet – det är en sanning med modifikation, i synnerhet i takt med att klimatet förändras. För bara ett par år sedan är det inte sannolikt att England skulle ha varit en självklar del av en karta för vinproduktion. Idag produceras det årligen omkring 90 000 hektoliter bubbel av god kvalitet.
Här i Sverige som fortfarande anses vara ett rätt extremt klimat finns det över 100 vingårdar varav omkring 10 har en lönsam verksamhet… Och om mina källor stämmer finns världens nordligast belägna vingård i Lerkekåsa i Norge, som ligger vid Telemark två timmar från Oslo på 59 grader nord. Här odlas Solaris och hybriddruvorna Rondo och Golubok.
Tittar vi på andra extrema exempel odlas det druvor för vinproduktion i Tahiti, där det tropiska klimatet ger två skördar per år. Carignan och Muscat of Hamburg används till rosa och vit Vin de Tahiti. Medan världens mest sydliga belägna vingård länge fanns i Nya Zeelands Central Otago är det nu i Argentinas Patagonien på den 45:e breddgraden på det södra halvklotet som vi finner denna vingård.
Ju närmre ekvatorn, desto varmare klimat och desto mer svalka kan behövas i form av närhet till hav eller odling på hög höjd. Ju längre från ekvatorn, desto svalare klimat så att söderläge eller en varm jordmån kan behövas för att druvorna ska kunna mogna fullt ut.

Vad behöver en vinranka för att trivas?
Så, vad krävs för att en vinranka ska trivas bra och producera lönsamma kvantiteter med druvor av god kvalitet?
En medelsnittstemperatur på över 10 °C under växtsäsongen
Vinrankan gillar när det är ganska varmt. De allra flesta druvsorter av Vitis vinifera kräver att temperaturen inte går under 10 °C under mognadssäsongen, och helst inte under -20°C under vintervilan.
Samtidigt behöver vinrankan sina vintrar för att vila och fungera. Är det för varmt – som i tropiska klimat – fortsätter den att producera och det kan bli två skördar. Då får vi en trött och utsliten vinranka som jobbar dubbla skift. Under vintervilan förbereder sig även druvan för nästa blomning. Temperaturen reglerar tajmingen för knoppning, blomning, véraison och mognad.
Solljus reglerar sockerhalt och fysiologisk mognad
En vinranka behöver även solljus och ett visst antal soltimmar för att fotosyntesen ska funka. Alltså för att kunna bilda tillräckligt med socker för att komma upp i de allt ifrån 11 till 15 % som krävs för ett balanserat vin. Mängden solljus är också nära sammanlänkat med utvecklingen av tanniner och stjälkar. Ofta hänger ju ett varmt klimat ihop med ett stort antal soltimmar – men det finns också exempel på klimat med många soltimmar och svala nätter. Till exempel höghöjdsodlingar så som Etna och Mendoza i Argentina. Då bidrar de svala nätterna till att sakta ner ansamlingen av socker och de därmed potentiell alkohol i druvorna.
Vatten – men inte för mycket
Vinrankan behöver i regel ungefär 500 – 750 mm regn per år beroende på om klimatet är svalt eller varmt. För lite vatten kan leda till värmestress – då fotosyntesen helt stänger ner. Vilket motsägelsefullt nog kan leda till gröna och örtiga aromer i vinerna eftersom mognaden stannar av. Långvarig torka kan också leda till kompakta jordar som inte kan absorbera regn om det skulle komma mycket i samband med skörden.
För mycket regn kan leda till för stora lövverk som skuggar druvorna och hämmar mognaden (särskilt i kombination med näringsrika jordar). I kompakta lerjordar som inte dränerar så bra och/eller i odlingar på flack mark kan för mycket vatten också leda till att vinrankan får ”blöta fötter”, och utspädda druvor som ger tråkiga, vattniga viner. Till sist kan för mycket nederbörd också leda till svampsjukdomar så som mjöldagg och gråröta.
I vissa klimat – såsom Australiens Riverina eller USA:s Lodi kan konstbevattning behövas för att vinrankorna ska få tillräckligt med vatten. I Argentinas Patagonien finns naturliga bevattningssystem i form av kanaler med smältvatten från Anderna.Det finns egentligen inga gränser för hur mycket det kan regna – så länge det hinner torka upp. I Vinho Verde i Portugal faller det omkring 1700 mm per år – men tack vare mycket sol och vind kan lövverken torka upp och viner av god kvalitet produceras.
(Lagom mycket) näring
En vinranka behöver såklart också näring för att överleva. Men inte för mycket! De bästa vinerna tycks oundvikligen komma från lägen där vinrankan fått kämpa lite och bilda djupa rotsystem. Till exempel odlingar på hög höjd med magra stenjordar, där vinrankans rötter måste söka sig långt ner i marken för näring och vatten. Och varför är det här så bra? Jo, när vinrankan får kämpa lite så lägger den all energi på att forma små, koncentrerade druvor som i sin tur ger mycket mer intressanta viner än rankor som fått för mycket vatten och näring. Risken med det är för stora lövverk som skuggar rankorna, och att druvorna blir stora och vattniga i stället för små och kompakta.
Men – det går inte att helt svälta ut vinrankan. Vissa näringsämnen behöver den likt oss människor i sin diet för att överleva och fungera väl: kväve, fosfor, kalium, svavel, kalcium, magnesium, mangan, järn, zink, koppar, molybdenum, boron.

Vad händer i druvan under mognadsprocessen?
Varför Pinot Noir smakar tranbär och lingon i Bourgogne och Jura och solvarma jordgubbar i Sonoma är kopplat till platsernas klimat – och hur klimatet i sin tur påverkar druvornas mognad. Och för att i detalj förstå varför viner av samma druva smakar olika i olika klimat behöver vi först förstå vad som händer i druvan under själva mognadsprocessen.
Själva begreppet ”mognad” kan beskrivas som den perfekta balansen mellan socker och syra å ena sidan, och tanniner och aromämnen å andra sidan. Helt enkelt det ögonblick när vinproducenten eller den som nu tar beslut tycker att det är idealt att skörda. När det infaller är såklart till störst del kopplat till klimat, mikroklimat och druvsort – men det finns även ett subjektivt element där vinproducentens vision om hur ett visst vin ska smaka spelar in. För att inte tala om trender – medan det under Robert Parkers glansdagar var inne med alkoholstarka och superfruktiga viner är trenden nu mer mot lägre alkohol och friskare syra.
Nu – om vi ska bli lite mer konkreta. Vad händer egentligen under mognadens gång?
Efter blomningen på våren börjar små babydruvor att synas. Druvorna börjar nu att växa och är små, hårda och gröna. Och har VÄLDIGT mycket syra. När druvorna nått ungefär hälften av sin slutgiltiga storlek börjar bären att mjukna. Det sammanfaller med den tidpunkt då blå druvsorter byter färg från grön till en mer blåaktig nyans – kallad Véraison. Exakt när det här inträffar beror på klimat och druvsort, men normalt sett 40 – 60 dagar efter det att bären börjat växa (kortare tid i varma klimat och vice versa). Efter véraison tar det allt emellan 30 dagar i varma klimat som Kalifornien eller södra Europa till 70 dagar i exempelvis Tyskland och i svala kust- eller bergsklimat för druvan att nå full mognad. För druvsorter som mognar tidigt – som Chardonnay och Pinot Noir – är mognadssäsongen mycket kortare än för exempelvis Cabernet Sauvignon, Riesling och Etnas Nerello Mascalese som alla kräver en lång mognadssäsong.
Balansen mellan syra och socker
Syra är det som ger druvan fräschör och livslängd, och precis som det finns olika sockerarter finns det även olika syror. De två viktigaste är tartarisk syra eller vinsyra, och äppelsyra som är hårdare och friskare än vinsyran.
I takt med att mognaden fortgår så ökar mängden socker i druvan, och syran minskar. Mer korrekt är egentligen att säga att mängden fruktsyra ”spädes ut” i takt med att sockermängden ökar.
Vill vi ha den där perfekta balansen mellan fyllighet/frukt/socker å ena sidan och fräschör å andra sidan gäller det alltså att vi skördar i tid, innan syran fallit för mycket och socker/potentiell alkoholhalt stuckit i väg. Vi riskerar annars att få ett alltför tungt och flabbigt vin.
Vad som är viktigt att veta här är att mängden äppelsyra faller fortare än mängden tartarisk syra – och här har vi kanske förklaringen till varför Chablis och annan svalodlad Chardonnay är så krispig. I ett svalt klimat går mognaden långsammare, och därmed går det att skörda druvor när nivåerna av den friska äppelsyran fortfarande är höga.
Fysiologisk mognad = mjuka tanniner och rik aromatik
Begreppet ”fysiologisk mognad” handlar om den mognad som sker parallellt med att socker ökar och syra faller – i stjälkar, kärnor och skal. Det vill säga de delar av druvan där färgämnen, många utav smakämnena och inte minst tanninerna finns.
Termen uppstod när många odlare – särskilt i varmare regioner – insåg att mäta sockerhalt, syra och pH-värde inte räckte för att bestämma ett idealt skördedatum. Det räcker ju inte att syra och socker är i balans – du vill ju även att tanninstrukturen ska harmoniera med övriga element och att vinet ska uttrycka de aromer du tycker är typiska för druvan och området.
För att mäta detta kan odlare titta på mängden anthocyaniner (färgämnen) och andra fenoliska ämnen.
En risk med varma klimat är att mängden socker kan öka alltför snabbt på varma odlingsplatser, jämfört med utvecklingen av färg, tanniner och smakämnen. Om odlaren märker att druvorna har 15,5 % i potentiell alkohol är man kanske tvungen att skörda – men om druvorna inte nått fysiologisk mognad riskerar vinet att få hög alkohol, gröna, trubbiga tanniner på grund av omogna stjälkar och skal, och druvans typicitet i form av aromer har kanske inte hunnit utvecklas.
Så vad kan en odlare göra för att försöka tajma att druvorna får en perfekt balans mellan syra och socker samtidigt som skal, stjälkar och kärnor är mogna? Det vi behöver här är en förlängd mognadsprocess- där vi får sockeransamligen att sakta ner så att den fysiologiska mognaden hinner ikapp.

Hur kan en odlare tajma socker/syra-balans med fysiologisk mognad?
Dels kan vi odla på svalare mikroklimat, så som på hög höjd eller nära vatten. Vi kan också plantera på en nordlig sluttning om vi är norra om ekvatorn eller en sydlig om vi befinner oss söder om densamma. Om det är vatten som saknas kan vi konstbevattna – om området tillåter det.
Vi kan även minska ration mellan lövverk och druva – det är via löven som vinrankan ansamlar socker. Desto mindre total lövyta exponerad mot solen, desto långsammare sockeransamling. Det finns till och med odlare som producerar lågalkoholviner på detta sätt! Till sist är skördedatumet extremt viktigt för att uppnå balans. Kanske behöver en solig del av vingården skördas tidigare, medan en lite skuggigare skördas några dagar senare för att druvorna ska komma in med rätt balans.

Vilka lokala faktorer påverkar mognaden?
I stor utsträckning är det var på kartan vi befinner oss som kommer att avgöra hur mognaden fortgår och därmed hur vinet kommer att smaka – men till ibland förvånansvärt stor del är det lokala faktorer som avgör. Här på bilden ser vi Etna som ett exempel – där druvorna skördas så sent som i november eftersom den höga altituden på vulkanens sluttningar förlänger mognadssäsongen med flera månader jämfört med odlingar nedanför vulkanen, som har ett typiskt varmt medelhavsklimat och skördas i augusti…
Allt annat lika så faller temperaturen med ca 0,6 C per 100 m. Att plantera på hög höjd är därför ett säkert sätt att förlänga mognadssäsongen i ett varmt klimat.
Exponering mot solen är något som kan ha en extremt stor inverkan på hur druvorna i en vingård mognar. Värmen på ett soligt läge kan förstärkas via skydd från vind och varma, steniga typer av jordmån som återreflekterar solens strålar när dagen är slut. Till exempel skiffret i Mosel och les galets i Châteauneuf-du-Pâpe.
Skillnaderna mellan olika vingårdslägen blir som mest markerade i svala odlingsklimat – Bourgogne är typexemplet vilket även reflekteras i den detaljerade vinlagstiftningen med 33 Grand Cru:er och 662 Premier Cru-lägen som i hög grad är baserad på just exponeringen mot solen, men även jordmån.
Närhet till stora vattenmassor såsom sjöar eller hav har en utjämnande effekt på det lokala klimatet. Vatten absorberar ju och lagrar stora mängder värme – vatten ändrar inte temperatur lika snabbt som luftmassor över land. Detta gör att vinodlingar i anslutning till vattenmassor får en jämnare och mer konstant både temperatur och luftfuktighet. Den här effekten går att notera vid alla stora vinfloder såsom Rhen, Duero/Douro, Donau – men också i odlingsområden nära havet såsom Napa Valley i Kalifornien och Hunter Valley i Australien.

Så smakar Chardonnay, Sauvignon Blanc, Pinot Noir och Syrah från olika klimat
Nu – om du läst så här långt – dags att se hur olika odlingsklimat påverkar smaken hos fyra av världens mest planterade druvor.
Exempel 1: Chardonnay från Bourgogne och Stellenbosch
Chardonnay är lite av en vinvärldens kameleont. Så om Chardonnay nu varierar så mycket, vilka är druvans grundläggande drag eller DNA?
För det första mognar Chardonnay tidigt, och har därmed en kort växtsäsong. Den gillar därför inte alltför varma klimat.
Chardonnay har även en hög, frisk syra som ger fräschör, spänst och ett långt liv både för svalodlade och varmodlade stilar.
Typiska drag för svalodlad Chardonnay är en frisk karaktär, lätt till medelfyllig kropp och aromer av citrus och gröna äpplen. I kombination med inslag av fat – en lätt touch snarare än en dominerande ekfatskaraktär.
Chardonnay från lite varmare klimat får en fylligare kropp, högre alkohol, mer toner av gul och tropisk frukt. Högre koncentration gör att vinerna blir mer lämpade för lagring på ekfat – så att Chardonnay från varmare lägen kan lagras i större proportioner på ek eller på nyare fat.
Bourgogne ligger långt norrut, på 47:e breddgraden från ekvatorn. Vi får ett svalt kontinentalt klimat med kalla vintrar och korta, ibland varma somrar. Medelsnittstemperaturen under växtsäsong är 19,6 °C, vilket definitivt är svalt. Jämfört med Stellenbosch är det ca 2°C svalare, ganska mycket i dessa sammanhang.
Stellenbosch har ett soligt och varmt medelhavsklimat på 33:e breddgraden, så betydligt närmare ekvatorn än Bourgogne. Det är alltså lättare att få Chardonnay att mogna här än i Bourgogne. Snarare kan det vara så att vi behöver svalka – något som erbjuds dessa vingårdar i form av välkomna havsbrisar från Atlanten. Samt odlingar på lite högre höjd – Stellenbosch är ganska kuperat.
Antalet solskenstimmar per år i Dijon är i snitt 1830 – en siffra som för sig självt kanske inte säger så mycket. Men – jämfört med Stellenboschs 3042 h förstår vi att producenterna aktivt behöver leta soliga lägen för att få druvor med mycket mognad.
Resultatet? Bourgogne Blanc tenderar att vara lätt med markerad syra, aromer av gröna och gula äpplen, mogen citrus och en touch av smöriga ekfat. Samtidigt som Chardonnay från Stellenbosch får en fylligare kropp, mer avrundad syra och aromer av varmare, soligare och mer tropisk frukt. Ofta är faten även mer markerade eftersom vinet ”tål” det.

Exempel 2: Sauvignon Blanc från Sancerre och Marlborough
Sauvignon Blanc är ju till skillnad från Chardonnay ju är en aromatisk druva där druvans egen karaktär tenderar att slå igenom nästan oavsett vilket klimat den odlas i. Du känner säkert alla igen de omisskänliga aromerna som kan variera från nyklippt gräs och färska örter i viner från svala klimat såsom Loiredalen, till lime och passionsfrukt i viner från soligare klimat som exempelvis Marlborough.
Och för Sauvignon Blanc finns det faktiskt en kemisk komponent som direkt kan kopplas till den här typiskt örtiga karaktären. Det rör sig om en grupp doftämnen som kallas metoxpyraziner, och som även förklarar det örtiga draget hos Cabernet Sauvignon.
Studier har visat att koncentrationen av metoxpyraziner sjunker påtagligt när druvorna mognar och ju mer sol de får – vilket förklarar att Sauvignon Blanc från svalare eller mindre soliga klimat har en mer tydligt örtig karaktär.
Sancerre hittar vi i centrala Frankrike längs Loirefloden. Det är ett tydligt kontinentalt klimat med kalla vintrar och varma somrar. Det är så pass svalt att det inte alltid varit självklart för Sauvignon Blanc att mogna fullt ut – men det finns 3 mildrande faktorer som lockar fram lite mer frukt i druvorna: odling på sluttningar i söderläge som ger mer sol under dagen och bra dränering, närheten till en temperaturutjämnande vattenmassa (Loire) och att odlingarna är i lä för blåst tack vare intilliggande skogar. En annan viktig åtgärd för att förhindra att vinerna härifrån blir alltför örtiga och sakna frukt – särskilt under svala, regniga år – är att plocka bort en del knoppar redan innan de slagit ut för att ge mer koncentration till kvarvarande bär. Samt att hålla ett öppet lövverk så att solen når druvorna.
Nu ska vi till Marlborough – och kanske är anledningen till att Malborough blivit så populärt som ursprung för Sauvignon Blanc att det kombinerar ett svalt odlingsklimat med ett högt antal soltimmar? Här får vi både den friska, krispiga syran och de örtiga aromerna som gör SB så distinkt – samtidigt får vi en mer tropisk känsla i frukten jämför med viner från klimat med färre soltimmar.
Marlborough är utan tvekan Nya Zeelands största vinregion – och den är relativt ung. Den första kommersiella vingården etablerades år 1973. Vi är på den södra öns norra del, med ett svalt maritimt klimat – det är närheten till de svala strömmarna i Stilla Havet som drar ner temperaturen. Samt att vi är långt från ekvatorn.
Odlingarna breder ut sig i en flack floddal med ett lapptäcke av olika jordmåner. För att nå en bra mognad i Marlborough är det framförallt 2 saker som gäller: att ha en väldränerande jordmån så att vattnet rinner bort och som minskar fertilitet och beskära, beskära, beskära! Sauvignon Blanc har alla förutsättningar att växa snabbt här och får druvorna inte dra fördel av regionens alla soltimmar kan smaken lätt bli grön på grund av det svala klimatet.
Så hur smakar vinerna? Både Sancerre och Marlborough är svala klimat – den stora skillnaden är att Marlborough får fler soltimmar. Resultatet är att Sauvignon Blanc från Sancerre ofta får drag av mineraliet, nässlor, krusbär och citrus. Syran blir frisk och kroppen lätt. Vinerna från Marlborough tenderar att få en mer uttalad aromatik, ofta med drag av passionsfrukt och lime. Kanske är förklaringen att halten av metoxpyraziner sjunkit undan mer under Marlboroughs sol.

Exempel 3: Pinot Noir från Jura och Monterey
Pinot Noir är ju precis som Chardonnay en druva som reflekterar essensen av sin växtplats på ett näst intill unikt sätt bland världens blå druvor. En annan likhet är att den mognar tidigt – och därmed föredrar svala till tempererade klimat. På alltför varma odlingsplatser tappar den inte bara smak, en annan risk är att de tunna skalen bränns i solen.
Det är alltså en druva som behöver svalkande influens i någon form – och de platser där den odlas med framgång har kontinentalt klimat, maritim influens eller är långt från ekvatorn.
De tunna skalen ger mjuka viner med tanniner som för det mesta är lätthanterliga. Aromatiken bjuder alltid på någon form av röda bär – från lingon och tranbär i sin allra mest syrliga form till solmogna jordgubbar från soligare lägen.
Jura hittar vi i östra Frankrike, på gränsen till Schweiz. Det är ett av Frankrikes minsta vindistrikt som har ett kontinentalt klimat med relativt mycket regn. Det är LÅNGT till havet och andra vattendrags mildrande influens och klimatet blir därmed ännu mer kontinentalt än i Bourgogne. Det finns även en stor risk för frost. För att druvorna ska få mognad och undvika frostskador här behöver vi hitta västerläge med eftermiddagssol, gärna på sluttningar. Mycket riktigt finns de flesta av Juras odlingar på sluttningar ca 250 – 450 möh.
Monterey tillhör Kaliforniens Central Coast. Monterey är alltså namnet både på vinregionen i sin helhet och på den största underregionen – Monterey AVA. Denna löper längs hela regionen från Monterey Bay i norr till den södra gränsen med Paso Robles. Monterey har ett betydligt större odlingsområde än i Jura – 16 200 ha – vilket innebär att det finns rum för klimatet att variera otroligt mycket. Den enskilt viktigaste faktorn för varje vingård är dess läge i förhållande till Monterey Bay. Vingårdar i norr har betydligt mer svalka än de i söder tack vare närheten till vatten, svala brisar och morgondimmor.
I Monterey är medelsnittstemperaturen faktiskt svalare än i Jura pga närheten till kusten. Men – vi är närmare ekvatorn och odlingarna får därmed mer sol. Vi har alltså en växelverkan mellan solsken som snabbar på mognaden och svala havsbrisar som saktar ner den.
Eftersom både Jura och Monterey är svala klimat blir fruktsyran hög och aromatiken går åt röda, syrliga bär. Den stora skillnaden är här antalet soltimmar som i Monterey skyndar på sockermognaden. Det i sin tur kan leda till något högre alkohol och därmed fylligare kropp, lite mer solmogna bär (typ jordgubbar) och något mer avrundad syra. Hur producenterna väljer att fatlagra är kanske det som skapar allra störst skillnad i karaktär.

Exempel 4: Syrah från norra Rhône och Barossa Valley
Syrah är en druva vars mognadscykel är alltså någonstans mitt emellan tidigt mognande druvsorter som Chardonnay/Pinot Noir och sent mognande druvsorter som Garnacha och Mourvèdre. Detta betyder att vi behöver ett moderat till varmt klimat för att Syrah ska kunna mogna fullt ut. Syrah har också ett väldigt kort fönster för när det är idealt att skörda.
Det går att åstadkomma kvalitativa viner av Syrah/Shiraz i både lite svalare och i lite varmare klimat. Resultatet är olika stilar – där svalodlade viner får en karaktäristiskt pepprig ton i kombination med drag av björnbär, viol, lakrits och läder. Fruktsyran blir markerad och vinerna eleganta och medelfylliga. Den där peppriga tonen kan förklaras med ett doftämne som heter rotundone. Det här doftämnen fungerar lite som Sauvignon Blancs metoxpyraziner – halterna blir högre vid låg temperatur och mycket nederbörd.
I varma klimat är den peppriga tonen ofta nedtonad och fram träder istället solmogna plommon och björnbärskompott. Ofta i kombination med vanilj och rostat kaffe från fat. Tanninerna upplevs som mjukare och vinerna som fylligare pga en högre alkoholhalt.
Om vi börjar med Crozes-Hermitage, så är vi ju här i norra Rhône på den 45:e breddgraden. Vi har ett kontinentalt klimat med kalla vintrar och varma somrar – vars effekt intensifieras av områdets många branta sluttningar med exponering mot solen. I norr är klimatet tempererat med svalkande vind, medan de södra delarna av appellationen har en tydligare medelhavsinfluens – Crozes-Hermitage har hela 2400 solskenstimmar per år! Vilket faktiskt inte är så stor skillnad mot de 2770 solskenstimmar vi har i Australiens Barossa Valley.
Barossa Valley har ett milt medelhavsklimat med i snitt 2°C varmare under odlingssäsongen än Crozes-Hermitage. Som vi redan konstaterat är det inga chockartade skillnader i vare sig medelsnittstemperatur eller soltimmar. Trots det får vi två helt olika uttryck för Syrah – viner från Crozes-Hermitage tenderar att ha en slank, frisk och svalfruktig smakprofil med drag av chark och vitpeppar. Medan Barossa-odlad Syrah (eller Shiraz som den kallas här) kan få uppemot 1,5 % högre alkohol. Det blir fylligare, kraftigare viner med tydliga drag av solmogna plommon och björnbär. Inte sällan ackompanjerad av toner av rostade fat, kaffe och choklad.
Hur kan vi förklara skillnaden i smakprofil om det inte beror på soltimmar eller medelsnittstemperatur?
Det som skapar Barossas signatur-koncentration stavas dry farming och old vines. Alltså att skippa konstbevattningen i ett redan torrt klimat – Barossa får ungefär hälften så mycket regn som Crozes – och att i Barossa Valley finns flera av Australiens äldsta stockar (upp till 170 år!) som ger små skördar av oerhört koncentrerade viner. Den här stilen av vin lämpar sig väl för vinifiering och lagring på ekfat, vilket ju kan addera till intrycket av fyllighet.
Vet du, det här var faktiskt allt för denna gången. Bra jobbat om du läst så långt och hoppas att du blev nyfiken på att prova viner av samma druva från olika klimat!
Tack för ett toppenbra inlägg! Finns så otroligt många saker som spelar in i hur ett vin blir, så mycket mer än bara druvorna det är gjort på. Det som gör allt så intressant, kommer alltid finnas nya nyanser! Men om man tar till exempel Pinot Noir; finns det då en mer generisk smakprofil som man kan luta sig mot – jordgubbe, vanilj/ek och hallon kanske?
GillaGilla
Hej Gustav! Vad kul att du gillar inlägget. Visst är det så, finns oändligt många faktorer som spelar in när det kommer till hur det slutgiltiga vinet kommer att smaka. Från vingård till vineri. Utifrån min erfarenhet finns det ändå en generisk smakprofil för de flesta druvor, ett slags smak-DNA. I Pinot Noir brukar du nästan alltid hitta någon form av röda bär – från lingon, hallon och tranbär i svala klimat till jordgubbar hos druvor som odlats på varmare lägen. En viss örtighet är också vanligt. Om vinet är lagrat på ekfat kan du hitta toner av exempelvis mjölkchoklad och vanilj. Hoppas att det var svar på din fråga! 🙂
/Elin
GillaGilla