Ungefärlig lästid: 10 minuter

Det är dags att välja en flaska rött till kvällens middag. Amarone, Barolo eller Chianti Classico? Efter att ha läst den här delen hoppas jag att du ska ha full koll på de allra vanligaste druvorna och vinområdena för italienska röda viner, hur de smakar och vad som passar till.

Vill du veta hur innehållet i nästa flaska italienskt rött kommer att smaka innan du korkar upp? Det här är inlägget för dig. Vi kommer att gå igenom Italiens 5 mest kända röda viner, och hur de får sin smak genom odlingsplats, druva och produktionsteknik. För att du ska kunna känna som om att du vore på plats i Italien tar vi även en titt på vilka maträtter som italienarna själva äter till de viner vi går igenom.

Okej, nu kommer de. Italiens enligt mig 5 mest kända röda viner, från norr till söder. Vissa har en dubbelrubrik, till exempel ”Barolo och Barbaresco”. Jag valde att göra så när det är två olika vinstilar inom ett och samma område som har ett starkt samband och ofta förväxlas med varandra.

Barolo och Barbaresco

Barolo och Barbaresco tar vindrickaren med till Piemontes dimmiga vinland en dag i november. Där förnimmelsen av skogspromenad och torkade rosenblad ackompanjeras av en sprakande höstbrasa och tryffeldoftande tajarin, en av alla lokala pastasorter. Vi är i nordvästra Italien, i regionen Langhe vid alpernas fötter.

Vad betyder Barolo och Barbaresco?

Barolo är namnet på en av totalt 11 kommuner varifrån druvorna kan komma (om du vill veta namnet på övriga 10 hittar du dem här). Barbaresco är en av totalt 3 (och en halv) kommuner där detta vin kan produceras.

Hur smakar Barolo och Barbaresco?

De två odlingsområdena för Barolo och Barbaresco ligger omkring 20 minuter ifrån varandra med bil – men jordmånen skiljer sig åt markant. Något som avspeglas i vinernas smak. Barolos kalkrika jordar ger Nebbiolo med mer fyllighet och kraft medan Barbarescos sandrika jordmån ger något lättare och mjukare viner. Det här i sin tur gör att vinerna har olika lagringstid. Barolos mer kraftfulla karaktär rundas av genom 38 månaders lagring före det att du köper din flaska. Barbaresco å andra sidan lagras i 26 månader innan den når marknaden. När du väl köpt vinerna kan du lagra en Barolo i upp till 20 år och en Barbaresco i upp till 10 år beroende på årgång.

Båda viner produceras till 100 % av Nebbiolodruvan. Oavsett om du köper en Barolo eller en Barbaresco kommer du att få ett vin med ljust granatröd färg, en nyanserad och kryddig doft av körsbär, viol, kanel och tobak och tydliga tanniner.

Vilken mat passar till Barolo och Barbaresco?

3 typiska lokala rätter till Barolo och Barbaresco är vitello tonnato, tajarin med vit tryffel och risotto al barolo.

Barolo och Barbaresco är viner att avnjutas i stora kupor vid 16–18°C, för dig som gillar viner med många nyanser och viss strävhet. Om du vill runda av strävheten i vinerna är charkuterier, hårdostar och krämiga rätter med pasta eller en risotto bra val. Liksom de flesta typer av kött, i synnerhet med stekgraden rare och medium rare.

Amarone della Valpolicella

Amarone. Det maffigaste av alla maffiga viner. Packat med balsamiska toner av russin, mörka körsbär, kardemumma och mintchoklad. Och torkade druvor! För det är just 100 % torkade druvor som ger Amarone sin unika karaktär.

Hur tillverkas Amarone?

Efter skörden i september torkas druvorna så att smaker, socker och syra koncentreras. I januari året därpå krossas druvorna och jäser ut till ett vin. Denna metod kallas för appassimento, att torka. I och med att allt socker jäser ut och förvandlas till alkohol är Amarone ett torrt vin med hög alkoholhalt. Enligt lagtexten får det inte vara mer än 9 gram socker per liter i en Amarone på 14 % (och något mer för viner med högre alkoholhalt). Eftersom torkade druvor används går det av förklarliga skäl åt mycket fler druvor per flaska än till ett vin gjort av färska druvor.

Vad betyder Amarone?

Om du någon gång varit i Italien har du kanske fått en liten amaro före eller efter maten. För den icke invigde är detta en potent örtlikör med bitter eftersmak. Ordet amaro betyder alltså bitter – frågan är vad ett så stort, generöst och fylligt vin som Amarone har att göra med bitterhet? Allt har att göra med Amarones relation till det söta dessertvinet Recioto. Även detta ett vin gjort på torkade druvor, men där jäsningen stannar av så att en del av druvsockret stannar kvar och alkoholhalten blir lägre.

Medan Recioto har en sekellång historia är Amarone betydligt yngre som vinstil. Det var år 1936 som chefsvinmakaren hos en vinproducent i Valpolicella provsmakade ett bortglömt fat med Recioto. Allt socker hade jäst ut, och man tänkte först att vinet var förstört. Men – Adelino som denne chefsvinmakare hette tyckte att den nya drycken inte alls var så dum, och embryot till Amarone var fött. Smaken var torr och stram jämfört med Recioto, därav namnet.

Varifrån kommer Amarone?

All Amarone måste produceras inom regionen Valpolicella nära Verona i nordöstra Italien. De druvor som kan användas är Corvina, Corvinone, Rondinella, Oseleta och Negrara. Om det är någon du ska lägga på minnet är det Corvina – vilken ska utgöra 45–95 % och ger Amarone sin karaktäristiska fruktighet som drar åt maraschinokörsbär.

Så vad passar till? I Italien används ofta uttrycket ”vino da meditazione” om Amarone. Ett vin att begrunda livet till. Frågar du mig går det finfint att addera en bit vällagrad parmesan eller grana padano till filosoferandet.

Dekantera gärna din Amarone en timme före det är dags att dricka och servera vid 16–18°C.

Valpolicella Ripasso

Man skulle kunna säga att Valpolicella Ripasso är som en Amarone i lightversion. Druvorna kommer från samma område i Valpolicella och även här är det i huvudsak Corvinadruvan som gäller.

Vad betyder Valpolicella Ripasso?

Ordet ”ripasso” kommer av det italienska verbet ”ripassare”, som betyder ”göra om” eller ”fräscha upp”. I det här fallet är det Valpolicella-vin gjort på icke torkade druvor som jäser en andra gång tillsammans med druvskal från Amarone eller Recioto. En metod som tros ha uppstått för att ge lite extra fyllighet och koncentration till de annars lätta och friska vinerna från Valpolicella.

Hur smakar Valpolicella Ripasso?

Du hittar nästan alltid någon typ av körsbärston i vinerna från Valpolicella. Ofta i sällskap av röda bär som hallon och jordgubbar, och kanske lite vanilj och mjölkchoklad från ekfatslagringen. Ripasso-metoden ger en fin rondör till vinerna som balanseras av Corvinadruvans fräschör.

Vad passar till Valpolicella Ripasso?

Servera gärna din Valpolicella Ripasso kring 16–18°C. Det är ett perfekt vin till italienska charkuterier eftersom fruktsyran lättar upp de feta och salta inslagen. Till och med chark med lite hetta kan funka – tack vare den där extra lilla skjutsen av frukt som vinet fått via ripassometoden. Gillar du vilt? Den karaktäristiska smaken hos vildsvin, rådjur, älg eller fasan blir en intressant och välsmakande kontrast till den generösa frukten och de balsamiska tonerna i en Valpolicella Ripasso.  

Chianti och Chianti Classico

Om du säger pizzavin, då säger jag Chianti. De friska tonerna av syrliga röda bär och färska örter är precis vad som behövs för att du ska vilja ta ett bett till, hur mozzarella-stinn din pizza än är.

Vad är Chianti?

Chianti är ett av Italiens äldsta vinområden och sträcker sig över 8 kommuner mellan Florens och Siena i Toscana. Här, på sluttningarna mellan bergskedjan Appenninerna och Medelhavet har romare såväl som etrusker odlat cypresser, olivträd och vinrankor under århundranden. Vinerna baseras på Sangiovesedruvan och går smakmässigt från lätta, friska och rödbärssyrliga till fylliga och strama med drag av mörka körsbär, espresso, tobak och läder.

Vilken druva används i Chianti?

Sangiovese är Chiantivinernas själ och hjärta. Druvan är Italiens mest planterade, men det är i Toscana den ger sina allra mest berömda tolkningar. Sangiovese har en hög och frisk fruktsyra, en hel del tanniner och aromer av körsbär, örter (tänk kvisten på en kvisttomat eller salvia), jord och läder. Sangiovese varierar mycket med odlingsplats och produktionsteknik. Från frisk och saftliknande till strukturerad och kraftfull. Sangiovese från gulaktig galestro-jord tenderar att bli fyllig och robust medan druvor från kalkrik, vitskimrande albarese får större finess och elegans.

Vad är det för skillnad på Chianti och Chianti Classico?

Chianti, Chianti Classico, Rufina, Superiore och Riserva… hur många olika sorters Chianti finns det egentligen och vad är skillnaden i smak? Som du märker finns det en hel familj av Chianti-viner, och det går att dela in dem i antingen ursprung eller på kvalitetsnivå. Vi tar en kategori i taget.

Chianti DOCG

Ett övergripande område som står för majoriteten av de viner som produceras i Chianti. Det är en lätt och frisk vinstil med fokus på Sangiovesedruvans karaktär. Viner med Chianti DOCG på etiketten behöver innehålla 70 % Sangiovese vilket kan kompletteras med andra lokala druvor samt max 15 % Cabernet Sauvignon och/eller Cabernet Franc. En Chianti behöver bara lagras i 4 månader efter att jäsningen är klar vilket bidrar till den unga och friska stilen. Här har du ditt pizzavin!

Det finns sju underregioner till Chianti DOCG: Colli Aretini, Colli Fiorentini, Colline Pisane, Colli Senesi, Montalbano, Montespertoli och Rufina. Druvorna måste komma från dessa olika underregioner men i övrigt är regelverket ungefär detsamma som för Chianti DOCG.

Chianti Classico DOCG

Chianti Classico är det ursprungliga odlingsområdet för Chianti, de historiska kullar och sluttningar där allting började. Det ligger i hjärtat av appellationen och omges av Chiantis underregioner. Jordmån, klimat och lokala traditioner samspelar här för att leverera stilren Chianti med stor karaktär. Vinerna ska innehålla 80 % Sangiovese, så 10 % mer än i Chianti DOCG. Jämfört med Chianti DOCG är Chianti Classico DOCG ofta fylligare med stramare tanniner och mörkare frukt som balanserar den friska syran på ett snyggt sätt.

Chianti Classico Gran Selezione är producenternas toppviner, alltid från egna vingårdar. Gran Selezione ska vara det maximala uttrycket för Chianti Classico – där Sangiovesedruvans karaktäristiska körsbärssyrlighet gifter sig med örtiga anslag, en generös fyllighet från mogna druvor och kryddiga toner från tid på fat. Från och med år 2027 ska det vara minst 90 % Sangiovese i vinet, och lagringstiden är minst 30 månader. Det finns dessutom specifika underregioner som kan användas enbart för Gran Selezione-viner. Dessa kallas UGA – Unità Geografiche Aggiuntive.

Vad betyder Superiore, Riserva och Governo?

Oavsett vilken typ av Chianti du planerar att prova kan du hitta tre olika begrepp på etiketten: Superiore, Riserva och Governo.

Superiore betyder att druvorna skördas med mer mognad och lagras i minst 1 år vilket ger ett fylligare och fruktigare vin, ibland med någon nyans av lagring.

Riserva indikerar att lagringstiden är minst 2 år – något som ofta resulterar i drag av torkade örter, läder, tobak och skog.

Governo all’uso toscano är Toscanas egen Ripasso-metod där en andra jäsning med torkade druvor ger en boost av koncentration och fruktighet till vinerna.

Vad passar Chianti till?

Som redan nämnt är pizza ett givet val till en ung Chianti. Till mer lagrade versioner såsom Riserva eller Gran Selezione kommer alla typer av rött kött ta udden av Sangiovesedruvans krävande tanniner och släppa fram vinernas storhet. Den mest klassiska kombinationen är troligtvis Bistecca alla fiorentina, den toskanska tolkningen av T-benstek.  

Super Tuscans

För att förstå begreppet Super Tuscans behöver vi först konstatera att Chianti under en lång tid hade ett ganska skamfilat rykte. 1960-talets vinlagar för Chianti var baserade på kvantitet före kvalitet – gröna druvor var obligatoriska och skördeuttagen (det vill säga hur lite eller mycket druvor du behöver använda till en flaska vin) var alldeles för höga. Många förknippade Chianti med vinbärssyrliga budgetviner i bastflaska. Det kluriga var att producenter som ville förbättra kvaliteten genom att exempelvis använda 100 % Sangiovese inte tilläts skriva ut Chianti på etiketten, det satte nämligen vinlagen stopp för.

Motreaktionen kom på 1980-talet. Då valde en grupp vinproducenter att överge vinlagen och att i stället fokusera på vad de uppfattade som kvalitet. I korthet rörde det sig om tre olika tolkningar:

• 100 % Sangiovese
• Viner baserade på Bordeaux-druvorna Cabernet Sauvignon och Cabernet Franc. Till exempel vinet Sassicaia skapat av Giacomo Tachis.
• Viner baserade på Sangiovese med inslag av Cabernet Sauvignon och Cabernet Franc. Som exempelvis Tignanello från producenten Antinori.

Resultatet var viner med mycket mer power än vad dåtidens Chianti kunde uppbringa. Eftersom man bröt mot vinlagen klassificerades vinerna ner till den lägre kvalitetsbenämningen ”Toscana IGT”. Vinernas rykte växte snabbt, liksom deras prislapp! Idag är Sassicaia och Tignanello bland Italiens mest eftertraktade och högst prissatta viner.

Jag hoppas att du nu ser fram emot att välja nästa flaska italienskt rött med en stor dos självförtroende. Nästa inlägg handlar om Italiens 5 mest kända vita viner.

/Elin

Källor: langhevini.it, italianwinecentral.com, winescholarguild.org, consorziovalpolicella.it, vogadorivini.it, consorziovinochianti.it, dailysevenfifty.com, jancisrobinson.com, quattrocalici.it

Bilder: pexels.com