Har du någon gång upplevt att ett vin doftar varmt grus eller sandstrand? Eller kanske läst i en smakbeskrivning att vinet har ”inslag av mineralitet”? Detta begrepp kan vara svårt att definiera – i det här inlägget försöker vi ta oss ett steg närmare att förstå vad mineralitet i vin egentligen innebär.

Huruvida ett vin kan ge uttryck för sin växtplats genom att dofta mineral är omdebatterat i vinvärlden. Framför allt är det vanligt att vinproducenter i områden med en mineralrik jordmån menar att det finns en koppling mellan odlingsplatsen och en mineralisk karaktär i vinet. Här är några exempel på vinområden kända för just mineralitet, och vilken typ av mineralisk karaktär som brukar kopplas ihop med dessa platser:

Chablis och Muscadet – ostronskal

Sancerre och Pouilly-Fumé – flinta

Alsace – petroleum, grafit, skiffer

Etna Bianco – varm sten

Soave – krita

Rías Baixas – sälta

Ljus sherry av typen Manzanilla – sälta

Dessa exempel till trots tycks det inte finnas några solklara vetenskapliga bevis på att vinrankans rötter skulle kunna plocka upp mineraliska element ur jorden och överföra dessa till vindruvorna i form av aromämnen. Till exempel menar den inflytelserike geologiprofessorn Alex Maltman att mineralämnen är doftlösa och att deras koncentration i vin är långt under tröskeln för vad som går att uppfatta.

Utöver det nämns ordet mineralitet inte ens i flera tunga verk om vinprovning, bland annat The taste of wine från 1983 av den tidige franska vingurun Émile Peynaud. Om du söker på ”minerality” i vin-uppslagsverket The Oxford Companion to Wine konstateras det även här att det hittills inte finns några bevis på en direkt koppling mellan mineralämnen i jorden och vinets smak.

Vad som däremot är sant och bevisat är att vinrankan är beroende av en rad mineralämnen för sin överlevnad – till exempel natrium, kalcium, magnesium och zink.

Så hur smakar mineralitet i vin?

Även om det inte till fullo går att bevisa exakt hur vin får en mineralisk karaktär kan vi konstatera att många människor upplever någon typ av mineralitet när de provar vin. Inklusive mig själv. Nu fokuserar vi på hur mineralitet i vin upplevs i doft och smak.

Låt oss börja med doften. Vi har redan nämnt några vanliga exempel på hur mineral kan dofta – kanske känner du igen dig i beskrivningen av varm sten, ostronskal eller flinta? Även doften av regn på solvarm asfalt eller en fuktig sandstrand skulle kunna klassas som dofter av mineral. Eftersom doftspråket bygger på metaforer är det helt upp till dig och dina egna erfarenheter vilken beskrivning du tycker är mest träffande. Nästa gång du provar ett vin som för dig har mineralitet, är ett förslag att passa på att fråga dina med-provare hur de skulle beskriva vinet. Någon som vuxit upp på västkusten kanske tenderar att använda referenser som ”tång” eller ”sandstrand”, medan en person uppvuxen i en urban miljö snarare tänker på doften av varmt grus när det sopas bort på våren.

När det kommer till mineralitet i vinets smak brukar det beskrivas som en blandning av friskhet och sälta. En torr, uppfriskande känsla med ”stenig” eftersmak. I regel har viner med mineralisk karaktär hög fruktsyra och ett lågt pH-värde. Egenskaper som ofta hänger ihop med vita viner från svala odlingsområden. Exakt vad det beror på ska vi överlåta att forskare att svara på – men min personliga teori är att de subtila nyanser som en mineralisk karaktär utgör lättare uppfattas i ett friskt vitt vin utan tanniner och med den diskreta fruktighet som ett svalt klimat tenderar att ge. Där toner av mango, litchi eller passionsfrukt inte överskuggar dragen av ostronskal, sten eller sand.

Men stämmer det här verkligen? Ett av exemplen ovan är ju Etna på Sicilien, i princip så långt söderut du kan komma i Italien. Faktum är att den höga höjden på Etna (odlingarna ligger på upp till 1300 meter över havet) saktar ner mognadsäsongen och skapar stora skillnader i temperatur mellan dag och natt. Utan att definiera Etna som en svalklimatsregion kan vi absolut säga att druvorna får möjlighet att utveckla och bibehålla en frisk fruktsyra. Och – om det nu skulle finnas någon koppling mellan jordmånen och vinets smak är en aktiv vulkan förmodligen det bästa stället att börja på…

Sälta i vin – en typ av mineralitet

På temat mineralisk sälta tycker jag att det är intressant att druvor som odlats i kustområden nära havet ofta kopplas ihop med mineralitet. Till exempel Albariño från Rías Baixas eller den ljusa, friska (och salta!) sherry-typen Manzanilla från Sanlúcar de Barrameda (om du just nu funderar på vad Fino och Manzanilla är nu igen kan du läsa mer här).Det finns till och med en studie som visar att när Manzanilla-druvan Paolomino odlats närmare kusten så har den ett högre innehåll av sodium eller salt – 70 mg/l i stället för 40 mg/l för odlingar längre inåt landet.

Tidigare var det vanligt att tro att den upplevda sältan hos en Manzanilla mer än något annat berodde på lagringen. I kuststaden Sanlúcar de Barrameda blir det jästtäcke eller flor som bildas ovanpå vinet nämligen tjockare än kring de andra sherry-städerna Jerez och Puerto de Santa María. Där kallas samma typ av sherry för Fino eftersom jästtäcket där är tunnare. Historiskt har alltså Manzanilla-vinernas karaktär definierats av sin lagring, där det väl tilltagna lagret med flor gett en snustorr, frisk och salt smak med drag av mandel och jäst. Till denna förklaring kan vi nu även addera att druvorna i vissa fall odlats närmare kusten och därmed fått ett högre innehåll av salt – både tack vare den saltstänkta ponientevinden och av morgondagg mättad med saltvatten från Atlanten.

När upplevde du senast mineralitet i vin? Och vilken typ av vin var det?